Det har blivit en rejäl diskussion på grund av mitt korta blogginlägg där jag kritiserade Joachim Elsander för det sätt han tog upp frågan om himmel och helvete. Jag har inget intresse av att delta i den känslomässiga diskussion om vad man tycker om mig eller Joachim och i vilken grad någon av oss är villolärare eller inte, det är inte intressant i sammanhanget. En del gillade det Joachim skrev, en del gillade att jag kritiserade honom. Okey, vi lämnar den frågan. Jag vill bara diskutera vad hans faktiskt skrev på bloggen. Det är Elsander som har satt igång debatten med sitt inlägg, inte jag. Jag vill ta diskussionen för den här typen av raljerande mot kristen tro på att gå evigt förlorad, hörs nu från olika håll även i kretsar som kallar sig för evangelikala eller som i varje fall vill påverka evangelikaler.
Så här skrev han: Jag läste precis om en kvinna i USA som dödade sina barn med motiveringen att de skulle slippa helvetet. Hon hade fått undervisning om att barnen alltid tillhör Gud. Hon hade också fått en viss sorts undervisning om helvetet… Det mest barmhärtiga hon kunde göra var följaktligen att döda dem så att de med säkerhet skulle komma till himlen. Sjukt, vidrigt och vedervärdigt. Men fullt logiskt utifrån ett visst teologiskt perspektiv. Och längre ner i texten skriver han: Ni som ändå håller fast vid ett evigt plågsamt medvetet helvete. Hur får ni ihop det? Leder inte er teologi till att kvinnan på nått sätt ändå handlade logiskt? Om allt ändå tillslut handlar om var man ska tillbringa evigheten kan väl några stackars år på jorden inte vara så viktiga?Att det är sjukt att en kvinna mördar sina fem barn behöver vi inte diskutera. Det finns ingen sansad människa i världen som försvarar ett sådant handlande, och jag har aldrig hört talas om kristna som gör det.
Det jag reagerar på är enligt Elsander detta vansinnesdåd logiskt utifrån ett visst teologiskt perspektiv. Det Joachim refererar till är de som tror på ett plågsamt medvetet helvete. Han kritiserar inte bara en sådan tro, han kopplar en sådan tro till terrorism och vansinnesdåd. Och han menar att han har hittat ett faktiskt exempel på detta.
Det påstås att jag missförstår och övertolkar. Förklara då gärna hur.
De som Elsander kritiserar är ju hela Katolska kyrkan, den globala pingströrelsen, hela den lutherska traditionen, det arv vi har inom Evangeliska Frikyrkan från Örebromissionen och Helgelseförbundet. Där finns ju en faktisk tro på att människor kan gå evigt förlorade, och att det finns ett helvete. Det handlar ju inte om någon marginell kristen urspårning.
Jag är gärna öppen för en bibelbaserad diskussion om hur vi ska tolka förstå, och predika om Bibelns texter som gäller evigheten. Men det måste ju göras i någon form av respekt för kristen tradition och hur kyrkan mainstream har tolkat skrifterna.
Om allt handlar om var man ska tillbringa evigheten, då är ju inte några år på jorden särskilt viktiga skriver Joachim. Det jag har fört fram som kritik i tidigare blogginlägg är att dagens kristna förkunnelse nästan inte alls handlar om evigheten. Att det skulle finnas överdrifter när det gäller evighetsfokusering, jag har svårt att upptäcka dem i svenska kontexten.
Den kristna tron på eviga straff har det raljerats över. Det är inget nytt. Dagens grova ateism med påhopp mot kristna använder ständigt denna retorik. Den mest omfattande debatten i Sverige var under femtiotalet när ateisten och filosofiprofessorn Ingemar Hedenius grovt kritiserade och förlöjligade kristna helvetestron och skrev en bok om det. Hedenius lyckades ganska bra, sedan dess har i varje fall Svenska Kyrkan varit ganska tyst i ämnet. Hedenius kunde dessutom Bibeln, betydligt bättre än moderna kristna, så han visste vad han kritiserade.
Tycker att Elsanders inlägg innehåller liknande typ av förlöjligande. Hade det kommit från en ateistisk professor hade jag inte höjt några ögonbryn, när det kommer från en EFK-pastor måste jag säga ifrån.