Frågan om den eviga domen och evigheten är utmanande för oss alla. Och det gäller att inte trampa snett när man ska navigera mellan de olika bibeltexterna. Inom Evangeliska Frikyrkan med rötter i folkväckelserna har förkunnelsen om den dubbla utgången helt dominerat och så vitt jag vet har inte universalistiska tankegångar någon acceptans. Universalismen betyder ju att alla blir frälsta till slut. Dubbla utgången betyder att man kan få evigt liv eller gå evigt förlorad, även om jag hör till dem som tycker att den dubbla utgången behöver nyanseras, och att det finns täckning i Bibeln för detta, vilket jag kommer att skriva om i en kommande bok. Dubbel utgång inkluderar ju också tron att evig förtappelse efter den slutliga domen inte behöver innebära ett medvetet tillstånd, en hållning jag kommer att diskutera i min kommande bok.

Min pastorskollega Joachim Elsander som är en kreativ teologisk fritänkare tycker jag levererar ett riktigt lågvattenmärke idag, när han sammankopplar de som tror på evigt liv eller evig förtappelse med en kvinna som mördar sina fem barn för att de inte ska hamna i helvetet enligt detta blogginlägg. Elsander menar tydligen att Örebromissionens och Helgelseförbundets predikanter sedan 1890-talet och framåt har stått för en förkunnelse som i värsta fall kan inspirera människor till mord. Det var nog bland det värsta jag har hört av en EFK-pastor. Argumentet är så lågt att jag bemödar mig inte ens om att bemöta det, skulle det innehålla en uns av sanning borde det ha varit massor av mord i ÖM- och HF-sammanhang och i  våra missionsarbeten under 100 år.

Och han använder även ordet ”sjukt” för att beskriva dem som tror på himmel och helvete. Hur i hela världen kan man utbilda sig till pastor i ett sammanhang och tjäna som pastor i ett sammanhang och kalla det som har predikats i 100 år för sjukt, rimligtvis borde man väl syssla med något annat eller söka sig till något annat kristet sammanhang med en mer universalistisk grundsyn. Vi behöver naturligtvis föra ett ständigt teologiskt samtal, men det måste väl ändå finnas någon form av respekt för tidigare generationer och de som ser på saker på ett annat sätt än vad man själv gör. Och samme Elsander finns med i Frizons ledningsgrupp. Jag är uppenbart bekymrad. Vad tycker EFK:s ledning och de som sköter vår teologiska utbildning?

Bön är kanske det största och viktigaste som finns för en troende person. När jag skriver ett blogginlägg om bön är intresset minimalt i jämförelse med andra frågor. Det kanske beror på att bön är så stort och fantastiskt att man tycker att det går inte att trivialisera genom att skriva om det på en blogg. Eller också är det uttryck för att svensk kristenhet är sovande, och ganska ointresserad av bön, vilket inte märks i hur mycket man ägnar sig åt bön i församlingar och på kristna konferenser, i jämförelse med för 100 år sedan. För mig som har läst ganska mycket om svensk frikyrkohistoria, jag vill nog hävda att den tid som ägnas åt bön är mycket mindre idag än för t.ex. 75, 100 eller 125 år sedan. Går utvecklingen framåt eller bakåt?

Har haft en söndag som bestått av gudstjänst i Elimkyrkan då jag framförde en predikan som handlade om bön. Det går att lyssna på den genom att gå in på www.elimkyrkan.org och klicka på ”nedladdningar” till höger, och sedan klicka på predikan 2011-02-13. Vill bara informera om att vi planerar för att lansera en ny hemsida i Elimkyrkan men det kommer att ta lite tid till.

Försöker att instruera och inspirera för förfördjupat böneliv. Det handlar om personlig gemenskap med Gud själv. Vi som har varit kristna ett tag tappar lätt skärpan i bönelivet. I predikan försöker jag instruera och uppmuntra till uthållig bön. Både att be länge och be under en lång tidsperiod till dess att bönesvaret bryter igenom. Genom våra stressade snabböner hinner vi inte stanna upp inför Gud, så att vi missar vad han vill säga. Tar upp om tungomålstalandets betydelse, vikten av att be enligt Guds vilja och att be med tro.

 Praktiserade själv uthållig bön i kväll då jag var två timmar i Elimkyrkans bönerum. Jag var helt salig då jag gick hem efter ett par timmar med Gud.

På tisdag kväll börjar vi en ny Alphakurs i Elimkyrkan klockan 18.30. Känner du någon som behöver en grundlig genomgång av kristen tro, inbjud den personen och maila namn och telnr till mig, stefan.sward@elimkyrkan.org

Till sist en varning och tillrättavisning. De som skriver på min blogg måste hålla sig till ämnet och till det blogginlägg som jag har tagit upp. Andra diskussioner måste föras i andra forum än på denna blogg. Blir det ingen skärpning kommer jag att börja plocka bort en del kommentarer under måndagen.

Nu laddar jag för söndagens predikan i Elimkyrkan. Den kommer att handla om bön. Vill utmana till en djupare och ännu intensivare gemenskap med Gud själv. Jag vill utmana och uppmuntra till bön i anden. Jag vill uppmuntra och utmana till uthållig bön. Jag vill förmedla tro att Gud hör när vi ber och vill svara på bön när vi ber enligt Guds vilja. Som kristna i Stockholm har vi så lätt att bli andligt sömniga, och bli uppslukade av denna världens lockelser, underhållning och materialism. Gud längtar efter oss, Jesus vill höra vår bön, den treenige Guden vill utveckla en personlig relation – med just jag. Tanken svindlar.

Tack för kommentarer med anledning av att jag håller på att skriva en bok om det Bibeln kallar för ”den eviga domen”.  Enligt Heb. 6:2 hör det till första grunderna i den kristna tron, och bör ingå i elementär kristen undervisning.

Jag tycker att ämnet är mycket svårt, och jag har brottats med frågorna under många år. Både granskat Bibeltexterna och också tittat på hur kristna kyrkan har tolkat dessa bibeltexter och predikat om detta under historiens gång. Eftersom frågan om himmel eller helvete, evig dom eller evigt liv, handlar om framtiden och ligger utanför våra mänskliga erfarenhetsramar och kunskapsramar, så bygger vår kunskap och förståelse om detta, helt och hållet på vår tilltro till Guds uppenbarelse till oss, genom Guds ord, Bibeln. Utan den grunden blir det bara lösa spekulationer. Bibeln använder dock ofta ett symboliskt språk kring dessa frågor, så det är inte alltid jätteenkelt att förstå hur vi ska tolka och förstå Bibeln.

Det finns mycket att säga om detta, och jag har fortfarande inte satt ner foten i alla detaljer. Jag kommer att brottas med bibeltexterna intensivt i den kommande boken. Vill dock ge några tankar och perspektiv som kommer att prägla boken. Sammanfattar  några tankar i punktform.

1. Guds A-plan är att frälsa hela mänskligheten – ”Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.” Joh. 3:16, Jesus gav sitt liv för hela världen och för hela mänskligheten. ”Herren inte vill att någon skall gå förlorad utan att alla skall få tid att omvända sig” 2 Petr. 3:9. Gud gör sitt yttersta för att frälsa varje människa, och han har kallat kristna kyrkan för att hjälpa till i det uppdraget. Vi läser om rövaren på korset, som halkade in i himlen under sista självande minuterna, på ett bananskal. Jag vill tro att alla på något sätt, och någon gång, ska få en rättvis chans att ta emot Jesus.

2. Bibeln säger att alla kommer inte att ta emot Guds nådeserbjudande och räddningsplan för mänskligheten. Tron på Jesus är avgörande för vår räddning och frälsning. Tron på Jesus är avgörande för att vi inte ska gå förlorade.  I Joh 5:21 kan vi läsa Jesusorden om att ”den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv och kommer inte under domen utan har övergått från döden till livet.” I 1 Petr. 4:17, 18 läser vi: ”ty tiden är inne för domen, och den börjar med Guds hus. Men om den börjar med oss, vad skall då slutet bli för dem som inte lyder Guds evangelium? Och om den rättfärdige med knapp nöd blir frälst, vad blir det då av den ogudaktige och syndaren?”

3. Bibeln talar om en dubbel utgång, evigt liv eller evig död. Jesus säger i bergspredikan att ”den port är vid, och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går fram på den. Och den port är trång, och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den”. Matt. 7:13,14 ”De som har gjort gott skall uppstå till liv, och de som har gjort ont skall uppstå till dom”. Joh. 5:29. I slutet av Uppenbarelseboken läser vi om mänsklighetens slutpunkt, inför den stora vita tronen då vi alla ska möta Gud som domare. Och det blir en slutgiltig uppdelning.

4. Jag tolkar Guds eviga dom, och helvetestanken, som Guds slutgiltiga uppgörelse med ondskan. Det handlar om att skipa slutgiltig rättvisa. Det kommer en dag då ondskan ytterst ska besegras, och skiljas från mänskligheten. Då alla som utsatts för orättvisa ska få en rättvis behandling. Vi kan begå onda handlingar i smyg, och undvika denna världens rättvisa, men en dag ska vi få möta Gud. Nu lever vi ju i en halvmesyr, Guds rike lever parallellt med ondskans rike. Vid domen ska Gudsriket bli allenarådande. Det finns inget utrymme kvar för ondskan.

5. Jag tycker att Bibeln varnar för en självgod kristen attityd och en dömande kristen attityd. Domen ska börja på Guds hus. Vi ska alla ställas inför Kristi domstol och stå till svars för vad vi har gjort med våra liv. Läser man noggrannt genom bibeltexterna ser man en nyansering av den dubbla utgången. På domens dag ska det bli drägligare för vissa städer säger Jesus. Ondskan graderas, domen graderas. En del kristna kommer att bli frälsta som genom eld säger Paulus i 1 Kor. 3. Detta är inte helt svart och vitt.

6. Jag har problem med att stora delar av västvärldens kyrka så har skiftat i förkunnelse, tro och tänkande kring dessa frågor – framförallt under de senaste 40 åren. Om vi alla en dag ska möta Gud som domare, då är det väl en ytterst angelägen fråga att börja undervisa och prata om det. Om Jesus är Guds räddningsplan för världen, och att tro på Jesus är en förutsättning för att inte förgås, då är det väl ytterst angeläget att tala om det, och predika om det. Och om det finns en bred väg som leder till fördärvet och en smal väg som leder till himlen – måste inte kristna kyrkan tala om det, och predika om det?

7. Eller är det så att man inte alls tror på det? Men vad tror man på då – och på vilken grund? Finns det ingen bred väg som leder till fördärvet? Hade Jesus fel? Eller är det så att Gud med automatik plockar bort alla människor som går på den breda vägen, och för dem in på sin väg, men varför behövde Jesus varna för det, om det i slutändan blir någon form av tvångsfrälsning för alla. I slutändan ska både Hitler, Stalin, Mussolini, Mao och Pol Pot tvingas in på livets väg, bort från den breda vägen. Eller? Och hur kan vi bli befriade från ondskan? Är det inte en förutsättning för att i all evighet kunna umgås med Gud? Finns det någon annan väg än genom Jesu kors? Och förutsätter inte det att vi tror på Jesus?

8. Ja, det var några reflektioner. Men jag lovar att med intresse, ta del av olika reflektioner och bibeltolkningar, och tar till mig olika lästips.

Mitt bokprojekt har orsakat en hel del kommentarer, litteraturtips m.m. En doktorand har hört av sig som skriver på en avhandling i ämnet och en student i religionshistoria. Så jag får uppenbarligen en hel del tips för att kunna fullfölja projektet. Jag återkommer med en kommentar, ska försöka hinna med det under torsdagen.

Institutet för Pentekostala Studier har lagt fram en tvärvetenskaplig rapport om församlingsmedlemskap i Pingströrelsen. Läste med intresse Nils-Eije Stävares uppsats. Kan konstatera att mina tankar om församlingsmedlemskap ligger mycket väl i linje med den anabaptistiska traditionen och de svenska väckelserörelsernas – frikyrkornas tradition.

Blev påmind idag på twitter om Rob Bells bok som är på gång om helvetet, eviga straff m.m. Nu avslöjar jag en nyhet. Har en halvskriven bok i detta ämne, som jag jobbade med under åren 2000-2002, men projektet fullföljdes aldrig. Nu har jag bestämt mig för att fullfölja skrivandet och göra boken klar. Har gått igenom ganska noggrannt de olika bibeltexterna i ämnet, har tittat översiktligt hur kyrkan har predikat detta under historiens gång. Och har lite närmare tittat på Ingemar Hedenius skrivande och helvetesdebatten från femtiotalet i Sverige, och också följt debatten i Missionsförbundet för drygt 100 år sedan, då EJ Ekman blev avsatt på grund av för heteriska läror på detta område.

Jag tycker själv att denna fråga har varit den svåraste i kristna tron, och därför har jag av helt personliga skäl fördjupat mig i ämnet.

Min bedömning är att i svenska traditionen har tron på helvetet och eviga straffen haft ett starkt grepp. Det har varit Svenska Kyrkans helt rådande doktrin i varje fall fram till 1960-talet. Detsamma inom frikyrkligheten, det var väl främst fribaptisterna och Helge Åkesson som var inne på universalistiska tankegångar och den nämnde EJ Ekman som blev avsatt.

I min bok kommer jag att hamna i tydliga avståndstaganden mot universalistiska tankegångar, att det inte finns några eviga straff. Samtidigt kommer jag att brottas rejält med bibeltexterna, och kommer även att angripa en självgod kristen dömande attityd, Skriften är glasklar, vi ska alla möta Kristus som domare en dag, även de mest brinnande kristna personerna, även mitt liv kommer att granskas noggrannt – trots min tydliga bekännelse till kristen tro. Och jag kommer i en kommande bok att stryka under Joh. 3:16, Kristus kom för att frälsa världen, för att den som tror på honom inte ska gå förlorad. Man kan alltså gå förlorad. Ska försöka förklara i boken vad det innebär att gå förlorad.

Tycker att den moderna kyrkan i Sverige har hamnat i en moralisk kollaps kring denna fråga. Tror man på helvetet och eviga straffen, då är det moralisk katastrof att inte lyfta fram det i förkunnelse och undervisning. Sedan kan jag naturligtvis förstå att i mötet med sekulariserade svenskar, som helt saknar en biblisk referensram, går det inte att börja i denna ände. Men tron på domen, och möjligheten att gå förlorad, behöver ha en central plats i kristen förkunnelse. Att sopa det under mattan, för att man tycker det är svårt, eller för utmanande – är logiskt ohållbart, och mycket kärlekslöst mot alla människor vars liv kraftigt kommer att beröras av detta.

En annan möjlighet är att präster och pastorer inte tror på detta idag. Men detta har Kristna kyrkan i Sverige predikat sedan Ansgars dagar i över 1000 år. Så vitt jag vet under den för-lutherska eran före 1550 så var det ingen skillnad i förkunnelsen på denna punkt. Sedan protestantismens insteg i Sverige har kyrkan tydligt predikat om himmel och helvete. Om man som pastor och präst påstår idag att kristna kyrkan har haft helt fel i denna fråga i 1000 år (jag talar nu om Sverige), i en så totalt avgörande fråga, vem vill då tro på en präst eller pastor som idag predikar en motsatt uppfattning, och inte tror på att man kan gå evigt förlorad, eller som inte vill tala om detta.

Vilken trovärdighet har en sådan kyrka? Noll enligt min mening. Om man har haft fel i 1000 år, och ändrat uppfattning senaste 40 åren, hur kan man då veta att de senaste 40 årens nedtoning av förkunnelsen om att gå evigt förlorad, att det stämmer – när kyrkan enligt denna mening har haft fel i 1000 år?

Ska med intresse läsa den amerikanske megachurch-pastorn Rob Bells bok som kommer ut endera veckan.

Carl-Henric Jaktlund har naturligtvis rätt när han i ett blogginlägg, refererande till debatter jag varit inblandad i, pekar på att bloggdebatter kan ibland skapa större motsättningar än vad som finns i verkligheten. I det sammanhanget vill jag bara påpeka att Micke Hallenius, som var en mycket uppskattad predikant i Elimkyrkan i helgen, är lärare på Örebro Missionsskola, och har rekryterats dit av Pekka Mellergård.

Onsdag har varit en lång heldag i Örebro och är nu på väg till Stockholm 20-tiden på kvällen. Har haft ett möte om äktenskapsundervisning och äktenskapssyn, bra möte. Bl.a. med Anders Blåberg och en del andra EFK:are. Har blivit intervjuad av en student vid Örebro missionsskola och skakat hand med Pekka Mellergård, vi hann dock inte prata något.