Äsch, det beror i 90% av fallen på att vi håller med dej, Stefan. Eller att vi tycker att det är ställt utom all diskussion att vi borde ta rejält med tid för bön (oavsett om vi nu gör det eller ej). Det är här, precis som i miljö- och bensinfrågan, inte så mycket åsikterna utan praktiken som är det jobbiga och skiljaktiga. I bästa fall insåg dina läsare att dom inte borde sitta och debattera bön med dej utan slå av datorn och be till Herren om förbarmande, Direkt. Så känner jag det i alla fall. Nu ska jag be aftonbön.

Men jag tänker ibland på Luthers ord: Kort ska man be, men ofta och starkt. (Då var han i o f s känd för att be 3 timmar varje morgon för att hinna det han skulle under dagen ;o). Kanske längdambitionerna ibland är till men för frekvensen, jag menar: ingen ska avstå från att be för att man inte har en massa tid och avskildhet. Å andra sidan bör man förstås ta alla chanser att riktigt ostört få ägna sej åt bön en stund (”gå in i din kammare…”). Men återigen, Jesus sa: be inte som de som tror att de blir bönhörda för sina många ords skull…

Gud är paradoxal, han som hör förrän vi ber vill att vi ber mycket, ja oavlåtligen! Han som ger goda gåvor till den som ber honom om det säger också att vi ber illa. Den koreanska väckelsen är ett lysande exempel på vad en bedjande Guds församling kan åstadkomma. Den gamla väckelsen i Wales är ett annat exempel.
I mitt föräldrahem såg jag mina föräldrar kämpa på knä i bön innför en uppslagen Bibel när det skulle hållas predikan. (Mamma var bäst på predika enligt min subjektiva uppfattning.) Bönenätter var vanliga och man ”bad sig igenom” som det hette. Själv tyckte jag att bönemöten var jättetråkiga och långrandiga tills jag kom på att när jag var aktiv i bön gick tiden mycket fortare. Det jag refererar till var en tid med tre möten på söndag, något möte under veckan i någon skola samt ett par bönemöten.
I Pingst Västerås är det också mycket bön. Detta tror jag är grundorsaken till att många blir frälsta hos oss. Dessvärre speglar sig detta inte i vår dopstatistik. Förhoppningsvis kommer även den att förbättras.

Blir verkligen uppmuntrad när dagens pastorer/förkunnare lyfter fram bönens betydelse. Att det är mindre bön i dag än för 100 år sedan är det nog ingen tvekan om. Det avspeglar sig tydligt i dagens kristenhet. Det avspeglar sig också i bristen på kommentarer när du skriver om bön.

Den skotske förkunnaren och uppbyggelseförfattaren Andrew Bonar skrev år 1853: ”Gud vill se sitt folk vid denna återvändsgränd, att det inte finns något annat hopp än bönen. Häri ligger församlingens makt gentemot världen”. Kristenheten i vårt land har för länge sedan hamnat i den återvändsgränden, men utan insikt om att bönen är vägen ut. I stället fortsätter man med sin verksamhet precis som vanligt. Ingenting kan ersätta bönen! Vi använder knallpulverpistoler i stället för det tunga artilleriet och då kan vi inte förvänta oss att Guds rike med kraft ska gå fram ibland oss. Säger inte Jesus: ”Bed så ska ni få”.
Tack Stefan för denna brandfackla, må den tända fler.

Bristen på kommentarer kan bero på att de flesta gör som det står i Matt 6:6 gå in i din kammare och bed till din fader i det fördolda. Men tråkigt nog så värderas man i församlingen efter hur flitig man är på bönemöten. Men kom ihåg att det finns en stor skara som kanske inte ens går på gudstjänster som varje dag beder för församlingen,i sin kammare.

Frank Mangs blev en gång tillfrågad hur mycket han bad. Alltid sa han. Det gäller för mig med.Jag håller inte med dig att bön står i omvänd proportion till tiden man lägger på datorn, det finns många orsaker att bedja här och nu. Det handlar inte om många fina ord, (hur beder den som är stum om vi skall ta ett exempel)

Vem är det man ber till? Både Gud och Djävulen svarar ju på bön.
Hur vet den troende att det är Gud hon talar med och inte Mammon?

Är man seriöst troende kan denna fråga få samma sprängkraft som synen på himmel och helvete.

Resultatet av alla böner går faktiskt att mäta: Sverige vilar på kristen värdegrund. Alltså borde bönens kraft visa sig i det svenska civila samhället.

Så vem gillar Sverige och svenskarna mest? Gud eller Mammon?
Jag misstänker att Mammon uppskattar svensk kristenhet mer än Gud.

Fromma förhoppningar är kanske inte så fromma när allt kommer omkring?

Gud lyssnar inte på en egoistisk bön typ, ge mig en mercedes benz.
Men Herren är nära dem som har ett förkrossat hjärta, ps 34:19

Kloka ord, Andreas!

Bönen förändrar ju också mig själv. Minns en gång när jag var nervös inför mötet med en grupp människor och bar fram den var och en inför Gud i förbön. Hela situationen blev varm och inbjudande .och min kärlek till dem väcktes. Jag lärde mig då att be för mina ”fiender” fast de förstås inte var fiender, men principen är densamma. Jag får ett förändrat hjärta av att umgås med Gud i bön. Den Heliga Ande får arbeta i mig och förvandla det kalla och motbjudande till något varmt och inbjudande.

Bakåt, men det finns hjälp, genom överlåten bön….

Till Alma_Mater1,

President Abraham Lincoln trodde inte heller på ställningskrig.

Han blev kritiserad för sin mildhet mot motståndarna.
En kvinna uppmanade honom att förgöra sina fiender.
Han svarade:
– Är det inte det jag gör när jag gör dem till mina vänner?

(Abraham Lincoln var deist: en gudsuppfattning där en personlig Gud skapat världen men inte längre ingriper i världens gång.)

Han var en förnuftig man, Abraham Lincoln.

Även det självklara måste uppmärksammas, annars kan det som vi tycker är självklart försvinna. Det som förr kyrkan och kristna tyckte var självklart är inte lika självklart idag. En sak som jag tycker är självklart är att bara för att vi ber mer behöver inte beytda att det är mer rätt, det är kvaliteten och ärligheten i våra böner som är avgörande, inte längd eller antal gånger. Detta tycker jag är självklart men det är inte självklart för andra.

Det självklara uppmärksammades i den här bloggposten och det blev en diskussion, tycker jag. Ärligheten i min bön är nog viktigast av allt. Att be om något som jag innerst inne inte vill är bara dumt. Gud ser mina tankar ändå. Att be rätt handlar inte om teknik utan om resultat. Det är något vi alla brottas med. Varför händer inget när jag ber? Varför blir det ingen väckelse i Sverige när tusentals människor har bett i 50 år? Vi har ofta fel uppfattning om bön, det tar tid att rätta till. Många böner studsar inte tillbaka, men Gud ler lite uppgivet och lägger dem åt sidan. Hur ber man enligt Guds hjärta? Hur lyckades Josua få solen att stå still? Varför klarar inte jag det?

Här har du en stor poäng Kjell. Att ”gå bedjande fram” kan ju också gälla när man går fram på nätet. Om fler som du skulle läsa bloggar bedjande, skulle kommentarsnivån sannolikt höjas, vissa uttryck av affekt undvikas. Men Paulus nämner ”olika slags bön” och jag tänker mig att vissa av dem svårligen förenas med aktiviteter som kräver en stor del av min uppmärksamhet. Å andra sidan ber jag ännu sämre när jag tittar på TV.