Mitt kortfattade inlägg häromdagen om teologisk utbildning väcker intresse. För att det ska bli en förnuftig och sansad debatt i ett sådant ämne är det nödvändigt att definiera vissa saker och göra tydliga distinktioner. Här följer några försök att reda ut frågorna.

1. Eftersom jag själv varken har studerat eller undervisat vid någon teologisk utbildning har jag begränsade kunskaper i ämnet, därför är jag försiktig med att uttrycka uppfattningar om enskilda utbildningsanstalter. Däremot har jag suttit i styrelsen för Örebro missionsskola under en period på nittiotalet. Min doktorsavhandling i Statskunskap från 1984 kan med lätt bearbetning göras till en avhandling i religionssociologi, jag jobbade ju med frågan om religion och politik i det projektet. Jag har dock läst en hel del teologisk litteratur, och samtalat med många teologistudenter och teologilärare. Jag har också fått en förfrågan från teologiska fakulteten vid Lunds universitet att medverka i ett forskningsprojekt i systematisk teologi, efter sommaren blir det klart om projektet blir av. Så jag är nog ändå inte någon total novis på området.

2. Även om jag inte har sysslat med teologi specifikt har jag ägnat mig åt vetenskaplig forskning en stor del av mitt liv. Driver sedan 20 år tillbaka ett konsultbolag som jag kombinerar med att vara pastor, och där jag i stor utsträckning sysslar med forskning och analys av aktuell forskning, med fokus på energi- och klimatområdet. Just nu jobbar jag med en omfattande rapport om vad vi kan få för politik i Sverige efter riksdagsvalet i höst, med fokus på energi- och klimatpolitik.

3. När vi diskuterar teologiutbildningar måste vi göra grundläggande distinktioner utifrån vilket syfte och paradigm som verksamheten bedrivs. Den statliga universitetsteologin drivs utifrån en helt sekulär agenda, och så måste det vara. Sekulära universitet kan inte drivas på ett annat sätt. Så var det inte för flera hundra år sedan då Sverige var ett mer kristet  präglat land. Vid ett vanligt universitet kan man inte bedriva något annat än religionsvetenskap i allmän mening, helt frikopplat från tro och konfession. Det finns mycket intressant kunskap man kan få fram utifrån denna grund, men det är helt otillräckligt för att forma församlingsledare, pastorer m.m. Däremot kan man ju driva forskningsprojekt och uppsatsarbeten inom en sekulär ram där man utgår ifrån t.ex. en evangelikal grundsyn, det viktiga är att man redovisar utifrån vilka antaganden man gör sin undersökning. Jag har senaste tiden mött företrädare för både brittiska och norska universitet. Min känsla är att svenska universitet är mer sekulariserade än i andra länder. Vad jag begriper är det lättare inom ramen för brittiska och norska universitet att driva teologisk utbildning med mer konfessionella och direkt trosmässiga inslag.

4. Kristen tro bygger på en annan världsbild och referensram än vad universitetsvärlden gör. Kristendomen bygger på att en Gud finns, som har talat och uppenbarat sig själv, att Bibeln är Guds ord, att Gud har kommit till världen genom Jesus Kristus, och att vi idag kan bli födda på nytt, bli Guds barn, kan höra Guds röst, kan vara lärjungar till Jesus, att Gud gör under, och att vi är kallade till att vara Guds redskap här i världen.

5. Det är därför omöjligt för en vanlig högskola och sekulärt universitet att utbilda mig för kristen tjänst. Däremot kan jag lära mig många saker i den miljön som jag kan ha nytta av i kristen tjänst. Jag lärde mig mycket genom mitt arbete med doktorsavhandlingen, som jag har haft nytta av som kristen ledare och förkunnare och skribent.

6. De frikyrkliga teologiska utbildningarna bedrivs ju i skärningspunkten mellan församling och universitetsvärlden, att forma kristna ledare och Bibelns förkunnare, och att ge en allmänvetenskaplig kunskap. Den frågan jag har försökt lyfta när jag diskuterat teologi, är var balanspunkten ska ligga. Det var detta jag försökte säga med blogginlägget häromdagen. Och här menar jag att det har varit en långsiktig förskjutning inom frikyrkoteologin att gradvis närma sig universitetsvärlden. Jag menar att denna trend måste problematiseras och öppet diskuteras, och att den diskussionen ska inte bara föras vid slutna lärarrum hos de teologiska utbildningarna.

7. Det är viktigt att frikyrkliga teologiska utbildningar öppet redovisar utifrån vilken grund och antaganden man bedriver verksamheten. Det är viktigt att tydligt ange teologiska profilen, och utifrån vilken fromhetsmiljö man vill forma utbildningen. Det är nödvändigt med en öppen redovisning både gentemot studenter och församlingarna som avnämare och uppdragsgivare. Det är bra om vi har teologiska utbildningar med olika profil, det skapar valmöjligheter för både studenter och församlingar.

8. För Evangeliska Frikyrkans del har vi ju evangelikalitet, karismatisk, missionsinriktad och baptistisk som ledord för våra övertygelser, hur vi vill arbeta och forma kristna ledare. Det ska prägla all EFK:s verksamhet inklusive missionsskolan. Det innebär inte att man inte kan vara vetenskaplig, det innebär inte dålig kvalitet, men att både undervisning och forskning bedrivs utifrån teologiska övertygelser. Det innebär ju bland annat att fostra fram ledare som inte bara lever i en egen karismatisk erfarenhet, men som också kan forma en församling i den riktningen. Att vara baptistisk handlar om att forma ledare med fokus på personliga omvändelsen, och efterföljelsen, men också att bygga en församlingsmiljö som är präglad av lärjungarnas och de troendes formande gemenskap. Karismatisk innebär också formandet av ledare i en miljö präglad, av bön, lovsång, andens gåvor i funktion m.m. Enligt min mening går det att skapa en sådan studiemiljö och samtidigt kombinera det med vetenskaplighet.

Och här tycker jag att frikyrkliga teologiska utbildningarna tydligare behöver redovisa hur man balanserar detta. Och att detta behöver regelbundet utvärderas av huvudmännen hur väl man lyckas uppnå de förväntningar som finns.

9. Jag ser här ett problem med beroendet av statsbidragen och lärarnas koppling till vanliga universitetskarriärer och universitetsutbildningar. Det går att kombinera, men är inte särskilt enkelt. Eftersom jag inte befinner mig i utbildningsmiljön vid våra teologiska utbildningar vet jag inte hur väl man lyckas kombinera ledarformande i en andligt karismatisk, bibeltroende miljö, och krav på vetenskaplighet och objektivitet.

10. Min poäng är, när vi diskuterar dessa saker, vi kan inte bara tala om teologiutbildning i allmänhet, utan vad för sorts teologisk utbildning, och hur en teologisk utbildning bör utformas.

11. Teologisk utbildning är viktigt, alla aktiva kristna bör skaffa sig i varje fall en del sådant. Ett mer ingående studium av Bibeln och dess bakgrund är viktigt. Att skaffa sig kunskaper i andra religioner och livsåskådningar är nödvändigt om man ska jobba i dagens storstadsmiljöer. Kunskaper i religionssociologi är mycket värdefullt, inte minst för evangelister. Kyrkohistoria och systematisk teologi, varje församlingsledare behöver goda kunskaper i detta. Med mera.

 

 

 

Senaste veckan har flera nya teologiska utbildningar offentliggjorts. Dels en ny teologisk utbildning i Uppsala på initiativ av Anders Gerdmar. Dels den filial till Westminister Theological Center som vi startar i Stockholm till hösten.

Är ibland förundrad och bekymrad över tonläget hos vissa företrädare för etablerade teologiska utbildningar.  Det verkar som att man är rädd för konkurrens och att man ängsligt försöker värna om och dra gränser vid etablerade institutioner. Dessutom förekommer det att man misskrediterar och sågar kritiker på det mest märkliga sätt. Att man sakligt bemöter kritik har jag inte något emot, men att man ifrågasätter motiv och hederlighet hos dem som för fram kritiska synpunkter, vittnar om ett system i kris och i stor osäkerhet.

Och detta kommer med stor sannolikhet att dyka upp igen när två nya utbildningar lanseras.

Jag hör till dem som är bekymrad över existerande teologiska utbildningar. Jag vill här inte precisera för det är stor skillnad mellan olika utbildningsanstalter, och det kan vara stora skillnader inom samma utbildning beroende på vilken klass, linje och lärare det handlar om. Det går inte att dra allt över en kam.

Men generellt tycker jag att det är slagsida mot intellektualitet, kritisk reflektion, teoretiska föreläsningar m.m. Jag saknar ofta eld, passion, böneiver, visioner, tro, profetisk uppenbarelse, apostolisk smörjelse. Koppling till Högskoleverket och allmänna universitetsvärlden, och att lärarna främst rekryteras på strikt akademiska meriter skapar en slagsida.

Granskar man resultaten av utbildningarna så blir det för mycket förvaltande pastorer och undervisande teologer som blir output. Hur många passionerade, brinnande, handlingskraftiga, visionära och profetiska församlingsgrundare har utbildningssystemen producerat senaste 10 åren? Hur många profeter? Hur många rör sig inom ramen för apostoliska team och apostolisk smörjelse?

Det finns sådana, jag känner sådana personer, men där har det mer berott på församlingsmiljön än utbildningen att man blivit sådan.

Det här handlar om överlevnadsfrågor för svensk frikyrklighet.

Jag tycker dock att en utbildning som ALT rör sig i rätt riktning, med den fokus som finns på praktik och församlingsförankring.

 

 

Var nionde svensk man får prostatacancer. Det är alltså mer än 10 procents chans att drabbas av just den cancerformen.

Det finns två tester man kan göra. Dels en vävnadstest där man går in i själva prostatan. Dels ett enklare blodprov som visar om man är i riskzonen att få prostatacancer. Jag fick för en tid sedan ett brev från Karolinska Institutet med ett erbjudande och uppmaning att göra blodprovet. Jag gjorde det för några veckor sedan.  Igår kom brevet med svaret på testet. Jag har gruvat mig för svaret.

I brevet från KI står det att det är mycket låg risk att jag kan få prostatacancer, långt under normalrisk.

Väldigt tacksam för detta besked. Samtidigt tänker jag på vänner och släktingar som inte fått så positiva besked, och är med dem i mina tankar och förböner.

 

Har haft en intensiv och spännande vecka hemma i Stockholm. Bland annat har mitt lilla barnbarn varit på besök med föräldrar fram till lördag morgon. Har därför ägnat en hel del tid åt lek och att gå ut och dra en barnvagn med en sovande bebis.

Arbetar intensivt med församling och församlingsgrundande under hela året, och brukar av tradition försöka ha några dagar ledigt från kyrkligt engagemang under påskhelgen. Trots att det är en av de viktigaste helgerna. Men lever i Kristi död och uppståndelse konstant, som karismatisk baptist lever man ju i påsken året om på ett ganska medvetet sätt.

Jobbar också med ett omfattande konsultuppdrag som handlar om att utveckla scenarier om vad vi kan få för regering till hösten och vad en sådan regering kan tänkas att göra. I synnerhet i frågor som påverkar större industriföretag.

Vi närmar oss nu invigning av Folkungakyrkan. Helgen 17-18 maj slår vi officiellt upp portarna till vår totalrenoverade kyrka. Lördag 10.30 leder jag en utfrågning med Marcus Birro, ett inslag som ingår i programmet för Jesusmanifestationen. Söndag 11.00 har vi invigningsgudstjänst med visionär gudstjänst, massor av barn, ballonger, förbön, tårta och många gäster.

Det är Stockholms fräschaste kyrkbyggnad vi då slår upp portarna till.

 

Som pastor brottas man med helt andra frågor än vad de internkristna debatterna ofta handlar om. Frågan om Katolska kyrkan och katolicisering är ett exempel på en sådan icke-fråga för vårt arbete i Elimkyrkan Stockholm. Men uppenbart är det en stor fråga i andra kristna sammanhang.

Idag predikade jag i varje fall i vår församling i Skärholmen, i sydvästra Stockholm. Vår gudstjänstplats i Skärholmen ligger vägg i vägg med moskén, vilket visar ramvillkoren för dagens församlingssatsningar i storstadsförorter. Elim har ju startat upp två arbeten i sydvästra Stockholm, dels en församling i Skärholmen där det nu samlas 50-60 personer per söndag för gudstjänst, och ett ”simple church”-nätverk som drivs av Forrest Hendrix och Andreas Edestav. Man har nu ett femtiotal personer i detta nätverk. Det är visionen, att pionjärt bryta ny mark, i stadsdel efter stadsdel, och hela tiden nå nya människor och nya språkgrupper.

Vi hade också en inspirerande heldagskonferens i Citykyrkan i onsdags som handlade om kraften i evangeliet. AT Kendall från USA var gästtalare. En erfaren pastor och predikant som förenar karismatisk övertygelse och en mycket tydlig evangelisk hållning. Mycket duktig teolog också.

Hade förmånen att medverka i ett panelsamtal, där jag, Magnus Persson, Carolina Torebring och Anders Gerdmar, under ledning av Dan Salomonsson, samtalade om evangeliets kraft och kärna, och där vi var väldigt överens om vad som behövs. Vi är allergiska mot alla former av urvattning av evangeliet, dess kraft består i att vi predikar hela evangeliet. Syndens allvar, Guds vrede över synden, Guds oändliga nåd, rättfärdiggörelsen, syndaren blir frikänd, korsets kraft, pånyttfödelsen, – allt detta är hörnstenar i evangeliet.

En mycket bra text av Peter Kreeft om vad katoliker och protestanter är överens om. Läs den om man ska försöka få sans och besinning i denna debatt.

Det har ju varit något av hela havet stormar senaste tiden i svensk kristenhet. Följer debatten delvis.

Jag tror dock att det är viktigt att vi alla tänker på Bibelns uppmaningar: ”Visa tålamod och ha fördrag med varandra i kärlek. Var ivriga att bevara Andens enhet genom fridens band” Ef. 4:2,3

Jag hör ju till dem som förordar ett öppet debattklimat i kristenheten, och jag tycker att kristna ledares ståndpunkter som framförs offentlig måste få granskas och prövas offentligt.

Samtidigt är det viktigt att tala om varandra med respekt och i ett respektfullt tonfall.

Och att kritik framförs på ett sakligt sätt. I kristenheten är det ganska vanligt att hamna i konspirationsteorier och dåligt underbyggda svepande omdömen om andra kristna och rörelser.

Det gäller även hur man talar om Katolska kyrkan och katoliker. En katolik tror också att Gud har blivit människa i Jesus Kristus, att Kristus bar vår synd på korset, att han har uppstått från de döda, sitter på Faderns högra sida, och ska komma tillbaka. Man tror också på människans synd och syndafall och att frälsningen finns i Jesus. Man tror på Fadern, Sonen och Anden.

Även om det finns inslag i katolska läran som man som evangelikal och protestant inte håller med om, måste man bestämma sig om man ska räkna in dem som trossyskon. Om svaret är ja på den frågan måste de bemötas med respekt. Om man menar att katoliker inte är kristna och att katolska kyrkan inte är en kristen kyrka, då har man en ståndpunkt som jag inte känner till att någon seriös kristen ledare i Sverige har.

Jag har förståelse för alla känslor som Ekmans kommande konvertering orsakar. Man kan föra fram synpunkter på det, men man måste också visa respekt för människors beslut och övertygelser. Eventuell kritik måste då hamna i ett rimligt tonläge.

Vi behöver alla komma ihåg att Ulf Ekman sedan en tid tillbaka har lämnat alla ledaruppdrag inom hela Livets ord-rörelsen, och nya ledare har tagit över.

Det är naturligt att Ekmans i ett sådant läge gör något annat. Då får de nya ledarna fria händer att driva arbetet vidare. De som kraftigt kritiserar Ekmans tycker jag även bör besinna och något reflektera över deras insatser senaste 35 åren.

Jag tycker att vissa inslag i debatten, inklusive vissa bloggar blir osakliga och mest blir skvaller och förtal.

Varenda kyrka i Sverige kan kritiskt granskas. Det finns inte några perfekta församlingar.

Det skulle vara enkelt att göra en blogg och kritiskt granska Evangeliska Frikyrkan t.ex. Jag kan ge en lista 100 uppslag. I varje församling kan man hitta missnöjda och starkt kritiska personer, avhoppare kan man hitta från varje större församling.

Men den kritiske granskaren måste alltid ställa sig frågan, vad bygger jag själv för något. Lever jag brinnande i Anden? Är mitt liv ett vittnesbörd om en levande Kristus? eller håller jag bara på och kritiserar vad andra gör?

 

Skriver en ny ledare i Världen Idag, idag. Denna gång tar jag upp om höstens regeringsbildning. Om svårigheten med att bilda regering med åtta partier i riksdagen och där varken de rödgröna eller alliansregeringen har en egen majoritet. Varför det är viktigt att Kristdemokraterna håller sig kvar både i riksdagen och i regeringen.

Jag blev påmind om kyrkomötets beslut i höstas om HBT-certifiering av Svenska kyrkans stift och församlingar, och att låta RFSL sköta detta, när jag läste Rune Imbergs och Bengt Holmbergs artikel i Kyrkans tidning.

Jag tittade på handlingarna från kyrkomötet och noterade att beslutet fattades med en ganska bred majoritet, att biskoparna Åke Bonnier och Antje Jackelén var involverade i hanteringen av frågan. Och att Berit Simonsson förde fram en kommentar att RFSL inte står för samma värderingar som Svenska kyrkan när det gäller sexualetik.

RFSL är ju mycket mer än en kamporganisation för homosexuellas rättigheter. Det är en kamporganisation för fri sex. Man ska få göra det var man vill, med vem man vill, med hur många man vill, hur man vill – och man ska gärna få betala för det, eller ta betalt för det, det är en god summering av RFSL:s etik.

Man förordar bland annat ett avskaffande av svenska sexköpslagen. Organisationen har även uttryckt sig drogliberalt vid olika tillfällen.

Och nu ska man få utbilda och certifiera hela Svenska kyrkan.

Det är säkert många kyrkoherdar som tycker detta är knäppt och som säkert diskret kommer att se till att detta inte verkställs eller i varje fall blir försvårat i verkställandet.

Men kyrkomötet har fattat detta beslut.

Om man lyssnade på min predikan i Elimkyrkan förra söndagen så var det så långt bort från kyrkomötet man kan komma. Jag talade om Bibelns syn på sex och samlevnad. Förklarade hur lösaktighet, pornografi, lättillgänglig nätporr förstör våra liv, fantastier och värderingar.

Och att det finns en mycket bred gemensam nämnare mellan traditionell kristen sexualetik och många tankar inom radikal feminism, mot pornografi i alla former, mot trafficking, sexköp i alla varianter. Porrfria hotell. Jag vet, jag stod och höll torgmöte i Almedalen förra sommaren tillsammans med bland annat socialdemokraten Maj-Britt Theorin, och vi var helt överens om hur sexualiteten förvanskas.

Jag talade om sexualiteten som en underbar gåva från Gud, men så känslig och viktig, att den utövas inom ramen för en trogen förbundsrelation, med sikte på en exklusiv livslång relation. Det Bibeln kallar för äktenskap. Och som i Bibeln brukar ingås genom någon variant av bröllop.

Och vikten av att vara trogen, inte bara fysiskt, utan också i tankar, fantasier, blickar. Nyckeln till detta är att bevara erotiken och attraktionen i äktenskapet. Det är inte omöjligt. Det är möjligt.

 

Stockholm grundades av Birger Jarl 1250 (tror jag)

Gustav Vasa klev in i Stockholm 1523.

USA bildades 1789 med George Washington som förste presidenten.

Svensk-norska unionen upplöstes 1905.

Filadelfiakyrkan invigdes 1930.

Hela världen gladdes när andra världskriget var slut i augusti 1945 och galningarna gav upp.

Patrik Sjöberg slår världsrekord i höjdhopp 1987 på Stockholms stadion med 2,42.

3 april 2014 började mitt lilla barnbarn att krypa för första gången. Med kraftfulla, resoluta rörelser, med snabba golvförflyttningar.

Mänskligheten framskrider, världshistorien formas.

Man förundras.