Stefan Swärd

Ikväll var det centerledaren Maud Olofsson som höll tal i Almedalen. Hon var som vanligt vältalig, folklig och engagerad. Huvudfokus i hennes tal var på frågan om jämställdhet och klimatutmaningen. Som vanligt stördes jag av pajkastningen på politiska motståndare som ständigt kännetecknar politiken, men jag är nog för mycket akademiker för att tilltalas av den allmänna politiska debatten.

En annan reflektion jag har gjort ikväll är hur plånboksfrågor och de rent materialistiska frågorna totalt dominerar i den politiska och offentliga debatten. Jag blir påmind om Jesu ord om att hans rike är inte av denna världen. På något vis känner man som kristen en stor distans till det politiska-materialistiska-ekonomiska världssystemet som dominerar vår planet. Jag menar inte att de materiella, ekonomiska och inomvärldsliga frågorna är oviktiga, men det jag har svårt med är när detta så totalt dominerar.

Onsdagen blir socialdemokraternas dag i Almedalen.

Sen kväll i Visby efter en intensiv heldag på Almedagsveckan. Programmet här är mer späckat än någonsin och i princip alla kategorier av människor som jobbar med samhällsfrågor och politik är här. Har varit på flera intressanta spjutspetsseminarier idag som har sysslat med avgörande framtidsfrågor när det gäller miljö, energi och transporter.

Ikväll höll folkpartiledaren Jan Björklund talet och han lyfte fram frågor som gällde skolpolitiken, företagande och gav rejäla slängar åt jantelagen. Björklund är en skicklig talare som har förmågan att uttrycka sig klart och tydligt. De tankar han förde fram ikväll tyckte jag kändes klart sympatiska. Sedan är det märkligt att politiken konstant ägnar sig åt fyrkantiga svartmålningar av sina politiska konkurrenter, ständigt vi och dom, svart-vita onyanserade beskrivningar där egna insatsernas skönmålas och de politiska konkurrenteras insatser svartmålas.

Jag har svårt att förstå att politiken inte kan lyfta sig mer till en nivå av sakligt och nyanserat samtal, där man visar ödmjukhet för egna insatsen och respekt för de politiska konkurrenternas insatser. Men den typen av politiker får väl inte så många väljare, det är väl det som är problemet.

De som tycker att vi i kristna kretsarna är svart-vita, onyanserade och svartmålar respektive skönmålar, de har nog inte sett så mycket av världen utanför kyrkan.

Nu har jag anlänt till Almedalen på Gotland och ska vara här denna vecka. Hela politiska eliten hänger här, liksom media, företagsledare, och mängder av konsulter och lobbyister. Jag själv är här i uppdraget som konsult med uppgift att analysera de politiska budskapen under veckan. Och så blir det också lite Gud som hörs i Almedalsbruset, tidningen Dagen ordnar sina vanliga seminarier, och Svenska kyrkan är aktiv under denna vecka.

I fredags var jag hela kvällen bland stökiga och krökande tonåringar i Tantolunden i Stockholm. Lämnade bostaden vid 18-tiden och kom hem vid närmare 1-tiden på natten. Något mastigt för en person i min ålder. Men många bra samtal och många förklaringar om Jesus och kristen tro till nyfikna tonåringar, och det är uppmuntrande att se hur mycket de uppskattar att en väletablerad, besutten, lagom tjock, och förborgerligad samfundsordförande är ute med dem på fredagskvällar- och fredagsnätter. Skulle dock vilja att många fler kristna började vara ute på fredagskvällarna, det är enkelt, det är bara att gå ut. Och i söndags var jag i en av EFK-församlingarna i Stockholm.

Så ens liv växlar mellan olika arenor, Tantolunden, kyrkan, och nu bland politiska och mediala etablissemanget i Almedalen. Men så var det för Jesus också. Hans liv kretsade mellan lärjungarna, syndarna, och religiösa och politiska eliten. Men han hade det svårast bland den sistnämnda gruppen.

Vi får se hur jag överlever en vecka i Almedalen.

Här är länken till artikeln på DN debatt idag, där 10 kristna intellektuella svarar Humanisterna.

Humanisterna via tolv kändisar och intellektuella kom ju med en rejäl bredsida mot religion inklusive kristna tron, genom en helsida på Sveriges främsta debattforum, Dagens Nyheters debattsida, på midsommarafton.

Jag har ju antytt här på bloggen att vi är en grupp kristna som har jobbat med ett svar på detta. Och idag publiceras vårt svar på DN debatt. I skrivande stund har det inte lagts ut ännu på DN:s hemsida under fliken opinion, men det kommer under dagen.

Vi är tio stycken som har skrivt tillsammans och Dagens Nyheter kallar oss för kristna intellektuella. (jag är väl medveten om att en del av mina bloggläsare skulle inte villa karaktärisera mig under den etiketten). Det är bara jag som representerar en kyrka eller samfund, de övriga är kristna läkare, professorer, politiker, journalister, advokater etc, nämligen Christina Doctare och Bengt Malmgren läkare, Yvonne Maria Werner och Maria Roginskaya, professor respektive docent, Rolf Åbjörnsson som är advokat, Siewert Öholm, journalist numera redaktör på Världen Idag, Annelie Enochson som är kristdemokratisk riksdagsledamot och ordförande för riksdagens kristna grupp, Tuve Skånberg, direktor för Claphaminstitutet, och Olof Djurfeldt, tidningen Dagens tidigare chefredaktör.

Jag tycker att vi har lyckats bra med artikeln. Det är ju komplicerat när tio personer skriver gemensamt men jag tycker att vi har lyckats få en bra nyans i texten som visar att Humanisterna rejält skjuter över målet i sin religionskritik.

Och jag tycker att det känns väldigt bra att vi kristna inte gömmer oss i det offentliga rummet, utan att vi aktivt deltar i den offentliga debatten. Det finns ingen plats där det är så svårt att få in artikel som DN debatt, och detta visar att man vill ha med de kristna rösterna i det offentliga samtalet.

Jag känner mig också extra glad över att fyra kvinnor finns med bland artikelförfattarna, kristna kyrkan kan många gånger få en för gubbig framtoning, som kan vara svårbegriplig inte minst för unga människor.

Och jag tycker också att det är positivt att så kallade “kristna intellektuella” blir engagerade, det är ju en av de stora uppgifterna vi har som Claphaminstitut, det är ju det nätverket som har jobbat med denna artikel. Det är jättebra att Rolf Åbjörnsson finns med bland artikelförfattarna, han är ju en välkänd profil inom näringslivet, även om han har varit inne i politiken lite också. Åbjörnsson har ju bland annat senaste tiden varit styrelseordförande i Carnegie, och är en av Sveriges kanske främsta konkursadvokat.

Idag har jag haft semester och eftersom hustrun arbetar så ägnar man sig inte åt någon extravagant semester. Tog med mina något äldre föräldrar på en utflykt i Stockholms skärgård. Vi satt och fikade i Dalarös hamn och åkte sedan ut på Ornö. En härlig dag.Stockholms skärgård är en av denna planets höjdpunkter, i den frågan har jag samma uppfattning som vår store författare Strindberg, som ägnade mycket tid åt Stockholms skärgård, en miljö där flera av hans storslagna verk skapades. Vad är Göteborgs skärgårds kala, fantasilösa och sterila klippor mot den myriad av tiotusentals öar i Stockholms skärgård, med en oändlig variationsrikedom, vegetationer, mångfald och sublim dignitet. Skaparen var i praktslag när denna härlighet formades. Jag är säker på att Gud brottades över frågan om Jesus skulle födas i Betlehem eller på Djurgården, Dalarö, Utö, Sandhamn, Runmarö, Huvudskär, Rödlöga eller Fjäderholmarna.

Har fått frågor här på bloggen med anledning av den kraftiga känga som idag i tidningen Dagen riktas mot Söderhöjdskyrkan i Stockholm, det sker i en debattartikel skriven av Erik Lindberg. Erik kritiserar oss för bristande socialt ansvar. Nu är ju Erik Lindberg inte medlem i vår församling och hans enda koppling till oss är genom det dagcafé som Spånga Blåband bedriver i våra lokaler, för att hjälpa arbetssökande att komma in på arbetsmarknaden.

Eftersom jag har varit Söderhöjdskyrkans pastor i 20 år fram till år 2002, och sedan dess suttit med i församlingens ledning, är jag inte helt oinitierad. Självklart kan man som församling alltid visa mer socialt engagemang än vad man gör, men jag är inte helt säker på vilka kunskaper Erik Lindberg har om Söderhöjdskyrkans totala verksamhet. Sedan sju år tillbaka driver vi en fritidsgård i kyrkans lokaler där vi särskilt riktar oss till högstadiebarn i kyrkans närområde. Vi driver sedan ett år tillbaka Ungdomskyrkan Konnekt i samarbete med Korskyrkan, och det är också en verksamhet som helt bedrivs i kyrkans närområde med särskild fokus på stökiga tonåringar. Sedan 1994 har vi bedrivit arbete i vår kyrka med fokus på invandrare och flyktingar från Sydamerika, senaste åren med inriktning på portugisiskktalande. En latinamerikansk församling har formats i Söderhöjdskyrkan, bland annat med ett starkt engagemang i flyktingfrågor, som har avknoppats som en dotterförsamling, på grund av att vi inte längre fick plats i kyrkan med all verksamhet. Detta är några exempel.

Så jag vet inte vilka jämförelsekriterier som Erik Lindberg använder när han hänger ut just Söderhöjdskyrkan på ett särskilt sätt för bristande socialt ansvar, framförallt i kyrkans närområde. Är vi sämre på detta än andra frikyrkor i Stockholms innerstad? Har Erik gjort en jämförande studie som visar detta?

Att det inte har fungerat i samarbetet mellan Söderhöjdskyrkan och Spånga Blåband tror jag inte beror på bristande socialt engagemang från vår sida. Det har varit flera av de mest socialt engagerade personerna i Söderhöjdskyrkan som har ägnat sig åt detta projekt med dagcaféverksamhet för att ge arbetsträning åt arbetssökande. Det var bristande förtroende från vår sida mot Spånga Blåbands ledning som gjorde att den gemensamma styrelsen kollapsade redan för ett par år sedan. Och som sedan har lett till att Söderhöjdskyrkans ledning ansåg att det inte var möjligt att fortsätta samarbetet. Och det är naturligtvis djupt beklagligt, framförallt för de personer som är engagerade i denna caféverksamhet.

Jag räknar med att Söderhöjdskyrkans ledning kommer att skriva ett svar i Dagen och ge sin syn på saken.

Har haft en härlig sommardag i Stockholms skärgård idag. Det är ingen situation man känner att man kommer så nära Gud som när man är ute i naturen. Att umgås med min himmelske Fader, ute i naturen, hör till mina favoritsysselsättningar. Åkte med båt i området norra Värmdö, Norra Lagnö, Tynningö, Vaxholm - en härlig upplevelse.

Avslutade dagen med en joggingrunda runt Djurgårdsbrunnsviken. Vid ena änden av Djurgården kom en större motorbåt, en kvinna satt på båten och hon började vinka och ropa till mig, hej Stefan. När jag kom lite närmare så upptäckte jag att det var Carola. Vad det var för man som körde båten hann jag inte uppfatta, jag springer ju väldigt fort.

Den här veckan har jag semester, så det blir lite halvfart på det mesta. Idag hjälper jag en son med biljetter, försäkringar m.m. - som ska till Kina och jobba ett halvår, och en dotter som ska till Indien och jobba några månader - tillvaron är verkligen globaliserad. Själv ska jag till Gotland, närmare bestämt åker jag till Almedalsveckan på söndag.

Vi är ett gäng som håller på att skriva ett genmäle på Humanisternas utspel på DN debatt i fredags. Det är bra om vi kristna inte är alltför lågmälda, och att vi aktivt deltar i det offentliga rummet.

Tolv ledande humanister publicerade en artikel på Sveriges viktigaste debattforum på midsommarafton, Dagens Nyheters debattsida. Bland undertecknarna fanns bl.a. Christer Sturmark, PC Jersild, astronauten Christer Fuglsang, Dagens Nyheters förre chefredaktör Hans Bergström, Eva Dahlgren, Stellan Skarsgård, Björn Ulvéus m.fl. Du hittar artikeln här och tidningen Dagens sammanfattning här.

Artikeln har rubriken “Därför är det viktigt med ett sekulärt samhälle”. Den argumenterar för att religion i alla dess former ska förvisas till den privata sfären, och den övergripande hållningen i artikeln är att religion är skadligt för samhället.

Det finns vissa saker i artikeln som jag håller med om det finns vissa saker jag inte alls håller med om.

En punkt jag håller med om är kritiken mot resolutionen från FN:s råd mot mänskliga rättigheter som vill förbjuda kritik mot religioner. Det beslutet drevs fram av muslimska stater som bekämpar religionsfriheten. Det fanns ingen, så vitt jag vet, kristen förankring bakom det beslutet. Jag tycker att det är självklart att religion ska kunna kritiskt granskas på samma sätt som alla andra verksamheter i ett samhälle ska kunna granskas kritiskt.

Och jag är inte heller emot till vissa delar ett sekulärt samhälle. Jag tänker på att väckelse- och frikyrkorörelserna på sent 1800-tal kämpade för religionsfrihet i Sverige och mot den lutherska statskyrkans religionsmonopol. Man ville inte att staten skulle ta ställning för en viss religiös riktning utan samhället måste ge utrymme för olika religiösa riktningar. Det var liknande typ av religionsfrihet man efterfrågade, som t.ex. utvecklades i USA i samband med att man bildade Amerikas Förenta Stater. Statskyrkoidén avvisades från början.

Men artikelförfattarna talar om en annan typ av sekulärt samhälle, det religionsbefriade sekulära samhället. Det är en annan sak.

Jag tvivlar på att det överhuvud taget går att skapa något religionsbefriat och ideologibefriat sekulärt samhälle. Idéer, övertygelser, värderingar och ideal - som är nödvändigt i ett samhälle - formas av livsåskådningar, och som ofta i varje fall tangerar det religiösa området.

De kommunistiska länderna som utvecklades från 1917 och framåt, de försökte skapa ett religionsbefriat sekulärt samhälle. Det som fortfarande är bestående är Kina. Dels blev dessa samhällen kraftigt förtryckande, och de religiösa elementen blev förtryckta. Samtidigt skapade ateismen en ny form av religiositet där Lenin, Marx och Maos skrifter blev de nya biblarna. Och staten och kommunistledarna blev de nya gudarna.

En renodlad religionsbefriad och neutral stat är svårt att skapa. Sverige har kommit långt på det området, men vår ateism-agnosticism har ju också fått karaktären av statsreligion, som tenderar att bli förtryckande mot andra. Hur aktiva kristna har förtryckts och begränsats på arbetsmarknaden, under många år, är en fråga som inte har uppmärksammats i tillräcklig utsträckning.

Det idealsamhälle som humanisterna förespråkar, med samma respekt för alla människor oavsett kulturell och religiös bakgrund, där detta är mest framträdande i världen idag, är det inte i länder med kristen tradition och bakgrund? Dessa ideal uppkommer ju inte heller i ett ideologiskt vacuum.

Sedan är jag mycket skeptisk till de tolv humanisternas generaliserande sätt att skriva. Alla religioner klumpas ihop. Och man radar upp en rad exempel på skadliga religiösa influenser, som t.ex. terrorism, könsstympning, hedersförtryck etc. Humanisternas kamp mot dessa religiösa extrema avarter, kan jag som kristen lätt delta i. Och jag tycker att dessa religiösa avarter ligger mycket långt från Jesu budskap om kärlek, frid och försoning. Men sådana nyanseringar görs inte i humanisternas artikel.

Artikelförfattarna skriver om dessa religiösa krafter som vill vrida tiden tillbaka. Men även här uttrycker man sig generaliserande. Alla dras över en enda kam.

Hör Martin Luther King, Nelson Mandela och Moder Teresa till de religiösa krafter som vill vrida tiden tillbaka?

Att religiös tro i stor utsträckning inspirerar människor till god moral, att visa osjälviskhet, och barmhärtighet - detta framkommer inte i humanisternas artikel.

Nu har jag kommit hem från Torpkonferensen där jag har varit i några dagar. Har bland annat medverkat vid tre olika tillfällen, i bönesamlingar och seminarier. Det är alltid massa folk som vill prata med mig när jag finns med på en sådan konferens, och det är mycket intressant - det kan dock påverka möjligheten att följa med i konferensen, men fick bland annat tillfälle att lyssna på vår thailändske gäst, en kontakt vi har via vår mission i Thailand. Det var inspirerande. Han trodde på väckelse i Sverige, men det kommer genom fasta och bön. Det var hans budskap. Det finns inga genvägar.

Sedan gick jag och hustrun och uppvaktade Lars-Göran Sundberg på femtioårsdagen, en av Elimkyrkans pastorer.

Noterar många inlägg med anledning av abortinlägg. Ska försöka läsa igenom.

Notera också att idag är det en större intervju i tidningen Hemmets vän med mig, som Per Danielsson har gjort. Man hittar ett sammandrag av intervjun här. Men vill man läsa hela intervjun måste man skaffa sig papperstidningen.