Som kristen är Bibeln, Guds ord, vägledning för lära och liv. Därför behöver man som kristen argumentera med utgångspunkt från bibeltexter för sina ståndpunkter i olika frågor. Den bristande kunskapen i Bibeln bland moderna kristna medför att många texter blir helt undermåliga ur biblisk synvinkel, texter som t.ex. publiceras i kristna pressen.

Följande artikel i ett aktuellt ämne av Nima Motallebzadeh  är exempel på något annat, en artikel som argumenterar för ståndpunkter med Bibeln som utgångspunkt. Utmärkt Nima! Artikeln är publicerad på the Gospel Coalition Nordens hemsida.

Utmärkt att USA-baserade Gospel Coalition har nu en nordisk underavdelning. Har ofta uppskattat texter som publicerats på Gospel Coalitions hemsida i USA.

Ett fasansfullt angrepp mot Israel senaste dagarna.

Man bör komma ihåg att den Hamas-regim som styr på Gazaremsan är en fascistisk islamistisk terrorregim. Minsta lilla opposition bland egna befolkningen kan straffas med döden omedelbart. Några allmänna val har inte hållits efter 2005 då befolkningen röstade fram Hamas, ett gigantiskt misstag av den palestinska befolkningen.

En orealistisk förhoppning är att en mer sansad och demokratisk regim tar över på Gazaremsan istället för Hamas.  Hamas har en ideologi som påminner om Hitlertyskland, som tur är har de inte samma ekonomiska och militära resurser som Hitler hade.

Det palestinska folket skulle gynnas väldigt mycket av att det var en demokratisk och civiliserad regim som styrde på Gazaremsan och som arbetade för ekonomiskt samarbete med Israel istället för att skicka raketer mot dem. Det är nog inte någon som tvivlar på att Israel skulle välkomna en sådan politisk helomvändning på Gazaremsan.

 

Har nåtts av kristen media under torsdagen att pingstledaren Daniel Alm avgår med omedelbar verkan. Det är tråkigt. Eftersom jag inte vet något om vad som ligger bakom kan jag inte alls kommentera saken. Jag känner ju Daniel sedan många år tillbaka.. Han bjöd in mig redan för många år sedan att medverka i Brunnsparkskyrkan i Tranås när han var pastor där. Det är närmare 20 år sedan. Daniel var ju vid den tiden delvis EFK-pastor. Det var första gången vi hade någon form av samarbete.

Skulle dock vilja lyfta fram några principer kring kristet ledarskap och trovärdighet.

Noterar med glädje att tidigare Hillsongledaren Brian Houston har blivit frikänd i rättegången i Australien där han anklagades för att undanhålla information om pappans pedofilövergrepp. Rätten friade honom. Han har dock dömts för rattfylleri och av Hillsong internt för olämpligt beteende mot kvinnor.

Trovärdighet och förtroende är det kapital man har som kristen ledare. Därför är det noga i 1 Tim 3 om kriterier, där gott anseende är viktigt, man ska bli församlingstjänare efter att ha blivit prövad och att det inte finns något att anföra mot en. Paulus skriver också att en församlingsledare måste vara oklanderlig. I brevet till Titus skriver Paulus, att en äldste ska vara fläckfri.

Så grundprincipen är att för att kunna fungera som kristen ledare ska det inte finnas allvarlig krtik mot vare sig livsstil, beteenden och lära, man ska uppfattas som fläckfri och oklanderlig och ha gott anseende även bland utomstående.

Kritik mot ledare kan dock inte föras fram hur som helst. Den kristna församlingen är ofta förföljd och kritiserad och motarbetad och lögner kan användas för att sätta stopp för kristna ledare.

Därför ska anklagelser tas seriöst och måste utredas. En oberoende utredning som Pingst nu tillsätter är en helt riktig åtgärd och enligt bibliska riktlinjer.

Paulus skriver till Timoteus att: ”Ta inte upp en anklagelse mot någon av de äldste om det inte finns två eller tre vittnen. 20 Dem som syndar inför alla ska du tillrättavisa inför alla så att även de andra tar varning.”

Detta förutsätter att det görs en opartisk utredning och det behövs mer än att ord står mot ord, det behövs vittnen som bekräftar anklagelsen, om den ska anses vara giltig. Om det är ord som står mot ord och det inte finns några vittnen, får man precis som i en vanlig domstol utgå från andra skäl och omständigheter som talar för eller emot, och trovärdighet i utsagor.

Det är viktigt att inte döma någon i förväg. En utredning måste få genomföras och komma fram till slutsatser.

I Pauli text i 1 Tim 5 finns också en annan princip, transparens och offentlighet. Dem som syndar inför alla ska du tillrättavisa inför alla. Det är avgörande att saker inte sopas under mattan när allvarlig kritik riktas mot kristna ledare.

Så summa summarum, kristna ledare måste kunna prövas och granskas, de får aldrig vara på en piedestal där de kan undgå kritisk granskning om det finns skäl att kritiskt granska saker man har sagt och gjort.

Men granskningen måste göras opartiskt och förutsättningslöst, och rättvist, och utföras av seriösa granskare. Ingen får dömas i förtid och på lösa grunder.

Några glimtar från mina senaste dagar. I fredags träffade jag en grupp pastorer för intressanta samtal. I fredags eftermiddag reste jag till Örebro och var där fredag kväll och hela lördagen. Varför då? För att vara med på Centerpartiets partistämma. Jag jobbar ju med analys av energi- och klimatpolitiken och Centerpartiets nya klimatprogram skulle fastställas vid denna stämma, så det hör till min konsultroll att vara med på ett sådant event. Noterade en ganska tydlig omsvängning i centerns syn på kärnkraften. Framförallt bland yngre centerpartister. Man ser nu kärnkraften som en viktig del i klimatpolitiken. Hade också intressanta samtal med centerns chefsstrateg och ekonomisk-politiske talesperson Martin Ådahl om möjliga regeringsbildningar efter valet 2026. I går söndag, var jag hos min hemförsamling Folkungakyrkan, där Tomas Dixon var gästpredikant. En mycket intressant predikan om Guds plan för judarna och hur vi som hednakristna kan engagera oss i detta. Tomas har skrivit flera böcker i detta ämne.

En av de stora ljuspunkterna på Östermalm ur andlig synvinkel, är det center som Ungdom med Uppgift har startat på Grev Turegatan. Gästade dem ikväll, de har öppna samlingar på måndagskvällar. Ett centrum i vår stadsdel för bön och tillbedjan. Och i morgon blir det styrelsemöte för Skandinaviska Teologiska Högskolan.

Och mycket viktigt. Var med barnbarnet Gabriella hela söndagen, först i Folkungakyrkan, sedan åkte vi till Tekniska Muséet där vi lekte i och utanför muséet under fyra timmar.

En av Bibelns höjdpunkter är Galaterbrevet 5 och Pauli skrivningar om köttets gärningar kontra Andens frukt. Paulus skriver så här i Gal. 5:16-24: ”16 Vad jag vill säga är detta: vandra i Anden, så gör ni inte vad köttet begär. 17 Köttet söker det som är emot Anden, och Anden söker det som är emot köttet. De två strider mot varandra så att ni inte kan göra det ni vill. 18 Men om ni leds av Anden står ni inte under lagen. 19 Köttets gärningar är uppenbara: sexuell omoral, orenhet, orgier, 20 avgudadyrkan, ockultism, fientlighet, gräl, avund, vredesutbrott, själviskhet, splittringar, irrläror✱, 21 illvilja, fylleri, vilda fester och annat sådant. Jag säger er i förväg vad jag redan har sagt: de som lever så ska inte ärva Guds rike. 22 Andens frukt däremot är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet✱, 23 mildhet, självbehärskning. Sådant är lagen inte emot. 24 De som tillhör Kristus Jesus har korsfäst sitt kött med dess lidelser och begär.

Andens frukt är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet, självbehärskning.

Det är den karaktär som behöver prägla kristna ledare.

Det är enkelt att visa den frukten, karaktären, när allt går oss väl. När människor är snälla runt omkring oss, inte några kriser, vi som ledare upplever stöd och sympatier, kanske till och med applåder.

Men vi testas på allvar när vi blir kritiserade, förtalade, lurade, upplever motstånd i egna leden, när omständigheter är besvärliga.

Det är i de situationerna Andens frukt behöver visa sig, och det är i svåra situationer som verkligt ledarskap mejslas fram. Ledarskap är inte att kunna springa i nedförsbackar, det är att kunna ta sig fram i uppförsbackar. Ledarskap är inte att vara motiverad och glad när man känner ryggdunkningarna, det är att leva i och visa på Andens frukt när man blir misstrodd, förtalad och kritiserad.

Några sammanfattande omdömen efter 50 år i kristen tjänst och praktik av ledarskap.

Sitter nu i vår sommarstuga vid en havsvik utanför Skellefteå. Ägnar tre dagar att gå igenom regeringens budgetproposition och skriver sammanfattningar och analyser av innehållet åt mina klienter i näringslivet.

På söndag blir det predikan klockan 11.00 i det gamla bönhuset i Boviken 1 mil norr om Skellefteå. Välkommen om du finns i de bygderna.

Har följt upp mitt skrivande om Lewi Pethrus och Sven Lidman senaste veckorna. Bland annat haft ett ingående samtal med ett av Lewi Pethrus barnbarn. Mycket intressant samtal. Har även pratat med den gamle Pingstkännaren Ivar Lundgren. Även det ett mycket intressant samtal som gett ett vidare perspektiv. Lewi Pethrus och hans hustru Lydia fick nio barn, och dessa har totalt 40 barn som alltså är barnbarn till Lewi Pethrus. Trettio av dem är fortfarande i livet. Ett av Lewi Pethrus barn lever fortfarande, nämligen Lilian Pethrus, hans yngsta barn. Hon är nu 98 år och fortfarande pigg och aktiv. Vad jag förstår finns det en bra släktsammanhållning inom Pethrus-familjen, och barnbarn och barnbarnsbarn möts regelbundet. Det var dock bara ett av Lewi Pethrus barn som blev predikant inom pingströrelsen, Oliver Pethrus, äldst bland barnen. Han var pastor i Filadelfia en period på fyrtiotalet men flyttade för gott till USA i början av femtiotalet. Vad jag förstår har han inte varit verksam som pastor eller predikant i USA. Även sonen Ingemar Pethrus flyttade till USA och har sedan bott där i alla år.

Sven Lidman blev utesluten från Filadelfia, jag tror det var i april 1948. Från att ha varit landets främsta pingstpredikant blev han alltså drabbad av detta öde, efter 27 års intensivt samarbete med Lewi Pethrus och stort förtroendekapital i pingstförsamlingarna i hela Sverige. Han var sedan bannlyst under många år inom pingströrelsen. Vad jag förstår gjordes försök under Sten Gunnar Hedins tid som föreståndare i Filadelfia att återupprätta hedern för Sven Lidman och minnes av hans insatser. Bland annat medverkade en son till Sven Lidman, och en son till Lewi Pethrus, i Filadelfia för drygt 20 år sedan. Sonen hette också Sven Lidman och det var Knut Pethrus som var med från Pethrus-familjen. Under Hedins tid, och under mycket vänskapliga former.

Lidmanuteslutningen tycker jag är en av de värsta tragedierna i svensk kristenhet senaste 100 åren. Det var så uteslutningar användes på den tiden. Hallelujarop, bönebrus och hårda tag om vartannat. Det är tragiskt när konflikter inte kan hanteras bättre än så i kristna församlingar.

Jag tycker att Sven Lidmans minne behöver hedras och upprättas, han var förmodligen den främste predikant vi har haft i Sverige senaste 100 åren. Han bidrog något enormt till pingströrelsens framgångar och framsteg under 20-, 30- och 40-talet, tillsammans med Einar Ekberg, som också var en nationell ”superkändis” och som stod sida vid sida med Lewi Pethrus på Filadelfias plattform.

Bönenätverket Nationell bön har sin årliga konferens just nu i Citykyrkan i Stockholm under ledning av Marco Strömberg, Johnny Foglander med flera. Jag fick hoppa in som vikarie för den sjukskrivne Torbjörn Aronson och leda två bönepass, dels om abort, dels om sexualitet. Riktigt traditionella värdekonservativa frågor. Det är sällan man upplevt en så enhetlig och intensiv bön med äkta engagemang för Sverige, vår befolkning, och vår kristenhet.

När det gäller abortförbönen påminde jag om att Bibelns perspektiv är att det ofödda barnet har ett absolut människovärde. Gud verkar i det ofödda barnets liv, och kallar oss redan i moderlivet.

Jag påminde om att den kristna kyrkan varit livsbejakande från första början i opposition mot Romarrikets etiska värderingar, där oönskade barn gärna kunde sättas ut i skogen för att dö. Jag citerade reformatorn och den store teologen John Calvin som skrev om abort: ”fostret, fastän det finns inneslutet i moderns livmoder, är det ändå en människa, och det är ett förskräckligt brott att beröva dess liv, som det ännu inte har börjat åtnjuta. Det är värre att döda ett foster i livmodern än annan form av dödande, därför att det inte på något sätt kan skydda sig.”

Många moderna teologer jämställer abort med dödandet av ett barn. Prästen och teologen Dietrich Bonhoeffer som blev avrättad i ett nazistiskt koncentrationsläger hävdade att abort bör jämställas med mord.

Jag citerade den berömde teologen Karl Barth som hävdade: ””Det ofödda barnet är från början ett barn… det är en människa och inte ett ting, inte en del av moderns kropp… De som lever i barmhärtighet kommer alltid att vara böjda åt att vara barmhärtiga, speciellt gentemot en mänsklig varelse som är så beroende av andras barmhärtighet som det ofödda barnet”.

Med den här typen av citat blir man bannlyst av de flesta kristna aktiviteter i dagens kristenhet.

Vid bönepasset om sexualitet gav jag lite bakgrund om den sexuella revolutionen under sextiotalet och hur det har påverkat värderingarna. Omsvängningen från att se sex som en gudagiven gåva att hanteras varsamt inom ramen för det förbundstrogna äktenskapet mellan en man och en kvinna till en rättighet att utövas som man har lust till, så länge det inte skadar någon annan. Påminde om att det var ateisten Bertrand Russel som på global nivå införde idén om sambo, eller proväktenskap som han kallade det för. Den tanken var exotisk och marginell för 100 år sedan, idag är den något mindre marginell.

 

 

 

 

Just nu råder stor uppmärksamhet kring amerikanska filmen om Jesusrörelsen. Tyvärr har jag inte haft möjlighet att se filmen men hoppas det ska bli möjligt, jag vet inte hur mycket den kommer att visas, och var.

En del av mina andliga rötter finns i Jesusrörelsen. Jag minns mycket väl när Lonnie Frisbee med team  besökte Citykyrkan 1971. Tyvärr kunde jag inte vara med på mötena, då jag var uppe i Orsa på bibelskolan, vid detta tillfälle. Jag var dock med när Lewi Pethrus bjöd in Duane Pederson till Stockholm, med ett stort team, om jag minns rätt var mötena på Hovet. Jag mötte andra team från USA:s Jesusrörelse vid andra tillfällen i Citykyrkan.

Sommaren 1974 drev jag och min radarpartner Anders Robertsson ett Jesushus på Södermalm i Stockholm. Ylva Eggehorn besökte vårt Jesushus och skrev om det i Expressen. I augusti 1974 var kanske Jesusrörelsens höjdpunkt med den stora Jesusmanifestationen i Stockholm som pågick under tio dagar och slutmötena i Humlegården och Kungsträdgården samlade upp till1 10.000 personer. Manifestationen genomfördes i många av Stockholms kyrkor. Jag var med i ledningsgruppen för Jesusmanifestationen och jobbade intensivt med den både före och efter, och under hela manifestationen. Jag hade då uppnått den enorma åldern av nitton år.

I början av hösten 1974 började vi en annan form av Jesushus, en kristen kommunitet på Sångvägen i Jakobsberg, i Järfälla nordväst om Stockholm. Den gemenskapen pågick under cirka fyra år och blev sedan en del av böneringsverksamheten i Aspnäskyrkan, Järfälla pingstförsamling. Vi hade nära relation med motsvarande gäng i Citykyrkan, det som kallades för Agape, som leddes av Olle Carlsson och Robert van Aarem, båda blev sedan präster och har varit det hela livet.

Baptistsamfundet fångade upp Jesusrörelsen och ordnade under bland annat Ulla Östersjös ledning Jesuskonferenser under ett antal år. Ett antal kollektiv, storfamiljer och Jesushus uppstod runt om i Sverige som en följd av Jesusrörelsen. I vissa fall har det utvecklats till etablerade församlingar. Jesusrörelsen hade en stor påverkan på svensk kristenhet under hela sjuttiotalet och många av kristna ledarna under decennierna efter sjuttiotalet var påverkade av Jesusrörelsen. Jutatorpet i västra Småland var ett viktigt centra för Jesusrörelsen i Sverige, under ledning av Jim MacInnes.

En speciell minnesbild har jag från hösten 1973, efter två år på bibelskola i Orsa, fortsatte jag gymnasiet, Jakobsbergsskolan. På något sätt lyckades jag ordna att ett stort team från amerikanska Jesusrörelsen besökte mitt gymnasium under en dag, hade ett antal lektioner, och ett event i skolans stora musiksal. Det påverkade hela skolan och dagen efter var Jesus det stora samtalsämnet på gymnasiet. Flera blev kristna den dagen som har varit det resten av livet.

Genom hustrun har vi tydliga kopplingar till Skellefteåregionen. Hon och hennes bror ärvde deras mammas sommarstuga i en havsvik norr om Skellefteå för en del år sedan och dit brukar vi åka flera gånger per år. vi åker upp dit nästa vecka och söndagen den 24 september kommer jag att predika i Bovikens bönhus klockan 11.00.

Skellefteåregionen är gamla väckelsebygder och ett EFS-fäste, och de gamla bönhusen finns i alla byar, vissa av dem är fortfarande aktivt använda, bland annat bönhuset i Boviken som ligger en mil norr om Skellefteå.

Jag vet att det är folk i Skellefteåregionen som läser min blogg så det är ett intressant tillfälle att möta läsarna så välkommen dit, och sprid gärna informationen. Det är möjligt att jag också tar med mig lite böcker för signering.

Mitt senaste blogginlägg var ett kortfattat referat och några reflektioner efter läsning igen av Sven Lidmans bok ”Resan till domen”. Har mött en del reaktioner och kommentarer på mitt blogginlägg och jag känner ett behov av att något utveckla tankegångar och perspektiv kring denna fråga.

1. Sven Lidman är en av de främsta predikanterna och kristna författare som vi har haft i Sverige senaste 100 åren. Han var en unik kristen ledare, och bör uppskattas och respekteras som en sådan. Även om han bas var Filadelfia i Stockholm och pingströrelsen var han lyssnad på och läst inom hela kristenheten.
2. Lidman var uppenbarligen en känslig konstnärssjäl och en kulturpersonlighet. Det var den personliga gåvouppsättning utifrån vilken han verkade som predikant och kristen författare. Lewi Pethrus var en unik entreprenör och folkrörelseledare, bland de främsta Sverige har haft de senaste 100 åren. Båda poängterar i sitt skrivande att de var diametralt olika personlighetstyper. Utifrån denna vetskap är det enligt min mening ett mirakel att de klarade av att samarbeta intensivt så många år som de gjorde. När Lewi Pethrus förde pingströrelsen in i en organisatorisk mognadsfas på 40-talet så är det begripligt att Lidman var kritisk. Det är svårt att säga att den ena hade rätt och den andra hade fel, pingströrelsens omfattande arbete krävde en rad ekonomiska transaktioner som Lidman uppenbarligen var kritisk emot. Det är svårt i efterhand utan detaljkunskaper bedöma om vem som hade rätt eller fel.
3. Jag hävdar att boken ”Resan till domen” är unik och mycket lärorik. Ivar Lundgren, som är ytterst kunnig i dessa frågor, hävdar i en kommentar på facebook att Lidman senare ångrade att han skrev boken. Visst kan kritiken mot Lewi Pethrus uttryckas mer nyanserat, det kanske Lidman insåg efterhand. Men det vore tragiskt om Lidman tog tillbaka det han skrev i boken. Att en framstående kristen ledare, kanske Sveriges mest framgångsrika predikant på 20-, 30- och 40-talet (vid sidan om Frank Mangs) skriver ner så självkritiska, rannsakande och fullständigt transparenta reflektioner över sina personliga tillkortakommanden, det är unikt. Mycket elände i kristenheten hade besparats om fler hade gjort samma sak. Ett exempel är hans självkritiska reflektioner och förlåtelse över hur han hanterade pingstledarna Franklin och Alfred Gustafsson. Boken präglas av ödmjukhet, självrannsakan och självinsikt, det är inte vanligt bland mycket framgångsrika kristna ledare. Har senaste dygnet läst en av Lewi Pethrus försvarsskrifter i detta ämne som jag hittade i min bokhylla. Det saknar helt Lidmans självinsikt, ödmjukhet och självkritik.
4. Jag menar att Lidmans reflektioner om hur det på toppnivån i kristna rörelser förekommer intriger, maktkamp, positioneringar, kamp om plattformen – detta stämmer och jag har inte läst någon som har skrivit så öppet om det som Lidman. Jag har sett dessa mönster under hela mina aktiva kristna tid, och har i mina mörkaste stunder frestats på dessa områden. Det är inte bara storpredikanter som frestas på dessa områden, även vi småpredikanter.
5. Lidmans kritik av Pingströrelsens ledarkultur på 30- och 40-talet är svår att bedöma så långt i efterhand, men liknande reflektioner har kommit från ett antal andra håll så i varje fall ett visst mått av sanning måste ligga i Lidmans reflektioner, även om det naturligtvis ska uppfattas som en partsinlaga i en infekterad konflikt.
6. Jag läser naturligtvis ”Resan till domen” med mina tendentiösa glasögon. Mina rötter är Citykyrkan i Stockholm, dåvarande Östermalms fria församling, Fenix, där mina föräldrar var aktivt engagerade fram till 1963. Det var min barndoms församling fram till 8 års ålder. Lidman blev medlem i den församlingen efter uteslutningen från Filadelfia. Förmodligen har jag träffat Lidman som barn i kyrkan, har dock inte någon minnesbild av det. Lidman dog i början av 1960 då jag var 5 år. Min pastor från 1963, Arne Imsen, drev vidare kritiken mot pingströrelsen, på liknande sätt som Lidman. Han var min pastor fram till 1970. Efter ett par år i Filadelfia, hamnade jag sedan i Järfälla pingstförsamling med Kjell Sjöberg som pastor från 1973, som också var en oppositionell pingstförsamling i onåd hos Filadelfia. Så jag har levt med detta under hela min uppväxt. Vi hade ett härligt försoningsmöte med Filadelfia i slutet av sjuttiotalet, då äldstekårerna i Filadelfia Stockholm och Järfälla pingst möttes, jag var med vid det mötet och yttrade mig. Sedan hamnade jag på krock med Pingst igen när vi började vårt pionjärarbete i Brandbergen-Vendelsömalm hösten 1981. Sedan blev jag ÖM-are och EFK-are och har organisatoriskt levt utanför Pingströrelsen sedan dess. Så mitt liv har formats av liknande värderingar som Sven Lidman stod för, det måste jag ärligt erkänna. Men har mycket uppskattat relationerna och samarbetet med Pingströrelsen och många goda pingstpastorer under många år, så dessa komplikationer med pingströrelsen hör till mitt förflutna. Men kan alltså påverka min tolkning och läsning av Lidmans bok.