Efter ett helt liv i svensk frikyrklighet har man många gånger funderat över vilka mekanismer som gör att människor lämnar en församling eller går med i en församling eller byter en församling. Jag tänker då inte främst på intåg eller uttåg ur församlingar som beror på att man blir kristen-frälst, eller tappar sin tro, utan tänker främst på redan kristna som byter församling. Det är ett fenomen som vi inte minst har haft i Stockholm senaste 150 åren med frikyrklighetens intåg. Det har för en kristen varit möjligt att aktivt välja församling, att gå in eller ur.
Att man lämnar en församling i missnöje har hänt många gånger i Stockholms moderna kristna historia. Och att man går med i en annan församling efter att i någon form av protest lämnat en annan församling. Det finns också kristna som är totalt lojala med sin församling och är med i samma församling i ur och skur, i upp- och nedgångar, i motvind och medvind, i röriga situationer internt och när allt är frid och fröjd i församlingen.
Liknande rörelser finns också i förhållande till samfund. Både på individnivå och församlingsnivå. Jag har haft ett antal samtal med pastorer senaste halvåret kring ämnet om att lämna sitt samfund, eller att byta samfund.
En forskare vid namn Hirschman presenterade en inflytelserik teori för 100 år sedan om människors organisationstillhörighet som kallades för ”Exit-voice-loyalty”. Exit- innebär att man i protest lämnar en organisation. Voice- innebär att man är kritisk till vissa eller många förhållanden i den organisation man tillhör men istället för att lämna den, stannar man kvar och uttrycker sitt missnöje eller arbetar för en förändring. En tredje kategori är loyalty – de som är lojala med sin organisation. Inte överväger att lämna och är inte aktiva interna kritiker. Personer som ständigt sitter still i båten. Varken klagar eller hotar med att hoppa av.
Inom frikyrkligheten skulle jag också vilja lägga till en fjärde kategori. Att rösta med plånboken, man är skeptisk till utvecklingen i sin församling men ligger lågt, man lämnar inte, man är inte högljudd kritiker som föreslår förändringar, man är bara missnöjd och visar det genom att dra ner på givandet till församlingen. Samma mekanism finns på samfundsnivå, en församling är missnöjd med sitt samfund, men lämnar inte, men drar ned på ekonomiska bidragen till samfundet.
Det finns naturligtvis andliga förklaringar bakom dessa förflyttningar. Församlingar kan stagnera, och människor drar sig därför ur, på grund av att man längtar efter något mer. Församlingar kan uppleva väckelse, och människor dras dit av den anledningen. Väckelsen kan också få en del att lämna, det innebär stora förändringar som blir påfrestande för en del.
Men en poäng med Hirschmans teori är att dessa mönster ser man i alla typer av organisationer. Det finns inom politiska partier, det finns inom fackliga organisationer, beteendet finns på marknaden och människors köpbeteenden, det finns på arbetsmarknaden, att lämna ett jobb, att byta ett jobb. Och liknande mönster finns inom frikyrkor.
Jag skulle nog vilja påstå att mönstret är tydligast inom frikyrkovärlden där det finns många kyrkor att välja på.
Är man kritisk till sin församling eller sitt samfund är alltså ”exit”, en möjlig strategi. Att lämna. Det låter radikalt. Men ett dilemma är att man kan bara göra det en enda gång. Sedan är man ute. Möjligheten att därefter påverka sin församling eller sitt samfund är noll. Naturligtvis kan man be till Gud för det sammanhang man lämnat, men möjligheten att aktivt påverka till förändring det alternativet är borta. Min erfarenhet är att det finns ganska hög andel exit-kristna i Stockholm. Som byter församling på grund av missnöje med den församling man varit med i. En fara för en växande församling som drar till sig många nya medlemmar, är att man gärna lockar till sig många exit-kristna. Erfarenheten visar att de ofta blir missnöjda efter ett tag även i sin nya församling.
Ett alternativ till exit är voice – att inte lämna men ta debatten, uttrycka kritiken, arbeta för förändringar. Den reaktionen kan dock i många organisationer uppfattas som jobbig för befintliga ledningen. I vissa organisationskulturer motarbetas voice. En sund organisationskultur ger visst utrymme för voice, men för mycket voice skapar ofta en otrevlig och destruktiv miljö, som uppfattas som bråkig och inte särskilt kärleksfull.
Loyalty – det är drömmedlemmen för alla samfund och alla församlingar. De som är nöjda, inte klagar, är med i ur och skur, alltid ställer upp. I Stockholm har vi kristna som aktivt varit med i samma församling i hela sitt liv, det är urtypen för loyalty. Församlingar som samfunden alltid kan räkna med, det finns inte på kartan att de ska lämna sitt samfund. De äldre samfunden präglas främst av loyalty-församlingar. Nyare samfund präglas betydligt mer av fler exit-benägna församlingar.
Exit-voice-loyalty. Det finns något väldigt konstruktivt, utvecklande med detta. Det kan utveckla organisationer. I kyrkan kan det leda till väckelse och reformationer. Men det kan också vara destruktivt. Med för mycket exit och voice kan organisationer bli mycket dysfunktionella.
Som enskild kristen behöver man nog kunna utveckla alla dessa tre sidor. Det kan finnas tid för exit, när Gud vill flytta på en. För mig var en livsavgörande exit 1981 när Herren sade att vi skulle lämna Järfälla och Järfälla pingstförsamling och börja pionjärarbetet i Brandbergen/Vendelsömalm.
Det kan också finnas tid för voice. När vi ska säga ifrån. När vi ska höja rösten. När vi ska protestera. Kanske en profetisk insats.
Loyalty är en avgörande egenskap för den troende, och förmodligen normaltillståndet. Att vi troget och lojalt tjänar Kristus i det sammanhang där Herren har ställt oss.