Nu är det söndag 28 augusti och sommaren går mot sitt slut. Min och Evas sommar har i stor usträckning använts till att passa barnbarn, det roligaste man kan ägna sig åt, men trött blir man. Nu är vi tillbaka i Stockholm igen. När vi lämnade Bergen i Norge i måndags morse ramlade jag dock i en trappa så jag går på kryckor för närvarande. Förra söndagen besökte vi SALT-kirken i Bergen tillsammans med barnbarnen. De fick barnbiblar som delades ut till alla barn på scenen, de blev så glada. Jag lyssnade till predikan av Öystein Gjerme, pastorn i menigheten, det var mycket givande.

Idag höll jag predikan i Folkungakyrkan i Stockholm och talade om en församling som växer inåt. Betonade inte minst öppenhet och transparens, att bekänna synder för varandra. Det är befriande med en församlingsgemenskap, som Guds återvinningscentral där vi kan lämna det mörka, synderna, det som skadar och bryter ner oss, för att ta emot av Guds goda. Syndabekännelsen och omvändelsen behöver vi leva med i hela det kristna livet. För att föregå med gott exempel bekände jag en synd i min predikan idag, frosseriets synd. Jag har hamnat i detta denna sommar, det blir mycket glass och godis när man är med barnbarnen, och det triggar igång extremt sötsug i min hjärna, hamnat i glass- och godismissbruk. För två veckor sedan bekände jag det som synd och lämnade över bördan till Jesus och har haft missbruket i schack sedan dess. Har man 10-15 kg för mycket vikt är detta en livsavgörande fråga.

Ska egentligen till New Wine-ledardagar i Nyhem i morgon bitti, men jag är invalidiserad och går med krycka efter fallet i trappan i måndags, så vi får se hur det går.

För övrigt, var på 60-årsuppvaktning i grannskapet senaste dagarna, och fick då tillfälle att prata med moderatledaren Ulf Kristersson som var på samma fest. Valet blir en rysare, det var jag och Ulf överens om. Säkraste sättet att få fram en ny socialdemokratisk minoritetsregering, det är att rösta på Sverigedemokraterna. SDs framgångar gör det omöjligt att bilda en högerregering. Vi får se.

På återseende.

Bibeln är en oändlig källa av visdom, tröst, vägledning och tidlösa principer.

En sådan tidlös princip är trovärdigt ledarskap. Att ledare granskas kritiskt, avsätts och brister i trovärdighet är ett problem med tusentals år på nacken. Despotiska ledare dyker upp i alla typer av organisationer, även på gamla testamentets tid. Vad Gud tycker om dem är tydligt i bibeltexterna.

I första Samuelsboken kapitel 12 läser vi om när profeten Samuel höll sitt avskedstal inför folket. Han hade varit Israels ledare under ett antal år innan man gick över till kungadöme, och sedan hamnade i en stormaktstid under David och Salomo.

Så här sade Samuel i sitt avskedstal till folket, när hans ledarskap ska utvärderas. Notera, det fanns inte någonting som de kunde anklaga Samuel för. Samuel var ett bra exempel på trovärdigt ledarskap, något som Bibeln lyfter fram. Detta inträffade för 3000 år sedan. Företagsledare, pastorer, präster, politiker – läs och lär.

1 Samuel sade till hela Israel: ”Se, jag har lyssnat till er och till allt ni sagt till mig. Jag har gett er en kung. 2 Nu är det han som ska vara er ledare. Jag är gammal och grå och ni har mina söner bland er. Hittills är det jag som varit er ledare, från min ungdom ända till i dag. 3 Se, här står jag. Vittna nu mot mig inför Herren och inför hans smorde. Har jag tagit någons oxe, eller har jag tagit någons åsna? Har jag förtryckt någon eller varit våldsam mot någon? Har jag tagit mutor av någon för att se mellan fingrarna med honom? I så fall ska jag ersätta det.” 4 De svarade: ”Du har inte förtryckt oss, du har inte varit våldsam mot oss och inte tagit något från någon.” 5 Då sade han till dem: ”Herren är vittne mot er, och hans smorde är vittne denna dag att ni inte har funnit något hos mig.” De svarade: ”Ja, han är vittne.”

Min gästkrönika i Dagen idag handlar om behovet av omvändelse och omvändelseförkunnelse. Min allmänna bedömning är att det är för mycket betoning i dagens kristenhet på att bara komma som man är, billig nåd, det saknas omvändelseförkunnelse.

Resultaten blir där efter. På de flesta platser i Sverige befinner sig församlings- och kyrkoliv i stagnation och ibland i katastrofal stagnation, jämfört med för 50-100 år sedan.

Man hittar krönika här, jag hoppas den är öppen för alla läsare..

Fokus i ett kristet liv är att leva i helighet, då handlar omvändelsen om en livslång process. I ett blogginlägg för ett par veckor sedan skrev jag om liknande tankegångar.

Nu är jag och hustrun på semester, i stugan i Skellefteå, som hustrun ärvt av sin mor.

Idag besökte vi en kusin till hustrun, i fritidshuset i Gummark, vid Gummarksträsket söder om Skellefteå.

Gummark består av tre stadsdelar, södra Gummark, Gummarksnoret och Gummark.

Fascinerande med dessa sjöar i Västerbotten med omgivande klassisk jordbruksmark och mindre gårdar.

En vanlig slogan i moderna kyrkan i Sverige är att vi får komma som vi är till Jesus. Utan krav. Vi är älskade som vi är. Betoningen är på att välkomnas, som man är, till Jesus och till kyrkan. Det är sant, men det är inte hela sanningen.

Det är bara halva evangeliet, och ett halvt evangelium blir ett falskt evangelium. Väckelseförkunnelsen och bibliska förkunnelsen har alltid betonat omvändelsen som en del av frälsningen och inträdet i kristna livet.

Nya Testamentets budskap är kallelsen till omvändelse. Mötet med Jesus leder till omvändelse, en radikal förvandling. En radikal frälsning. Att gå från mörkret till ljuset. Jesus utmanar oss fullständigt när vi möter honom. Det handlar om en ny världsbild, ett nytt tänkesätt, men också ändrad livsstil. Jesus förvandlar oss men vi måste också bekänna och ångra vår synd, och vilja överge vår synd, det i vårt liv som inte behagar Jesus.

Vi blir inte kristna för att fortsätta leva som förut. Vi kallas till omvändelse.

När Paulus höll sitt försvarstal inför konung Agrippa skildrat i Apostlagärningarna 26 så uttrycker han det på följande sätt: ”för att öppna deras ögon, för att vända dem från mörker till ljus och från Satans makt till Gud, så att de får syndernas förlåtelse och en plats bland dem som helgats genom tron på mig. 19 Därför, kung Agrippa, har jag inte varit olydig mot den himmelska synen. 20 Jag har predikat, först i Damaskus och sedan i Jerusalem och hela Judeen och även ute bland hedningarna, att de ska ångra sig och omvända sig till Gud och göra gärningar som hör till omvändelsen.” Det ger en bra sammanfattning av vad evangeliet handlar om.

Bibeltexten sammanfattar på ett utmärkt sätt vad det handlar om. Att vända om från mörker till ljus, från Satans makt till Gud, att ånga sig och omvända sig … och göra gärningar som hör omvändelsen till.

I sin predikan på första pingstdagen säger aposteln Petrus: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. Då får ni den helige Ande som gåva.”

Ett annat bibliskt exempel är när Paulus skriver till församlingen i Korint och påpekar bristen på omvändelse i deras liv. Han skriver i kapitel 12 vers 21 att: ”jag måste sörja över många som tidigare har syndat och inte omvänt sig från den orenhet, otukt och omoral som de har ägnat sig åt.”

Omvändelsen är inte en engångshändelse. Det fortsätter hela det kristna livet. Jesus blir Herre över våra liv. Det är inte längre djävulen som härskar, det är inte längre synden som härskar. Vi börjar en vandring i ett heligt liv, det är omvändelsens innebörd.

Det handlar om att älska istället för att hata, att förlåta istället för att vara bitter, att tala väl om istället för att förbanna, att bryta med beroenden och missbruk, att bli givmild istället för att vara girig, att välsigna andra istället för att vara avundsjuk, att vara flitig och nitisk istället för att vara lat, att älska Herren av hela sitt hjärta istället för avgudar och materiella ting, att leva i sexuell renhet och trohet, och mycket mer.

Omvändelsen är en livslång resa, men det börjar när jag kommer till Jesus som jag är.

Modern kristendom innehåller för mycket billig nåd och brist på omvändelseförkunnelse. Resultatet blir att glöden falnar, hängivenheten vacklar, Andens frånvaro i våra liv och församlingar. Ju mindre omvändelseförkunnelse, ju mer ointressant kristendom.

För första gången på många år är jag inte med på Almedalsveckan. Jag har varit aktivt engagerad under Almedalsveckan i 20 års tid, förutom de två pandemisomrarna då veckan var inställd. Eftersom jag har i stor utsträckning rört mig i gränszonen kyrka-samhälle har en prioritering av Almedalsveckan var viktig för mig. Förutom mina konsultuppdrag i näringslivet har jag varit engagerad i många av de kristna arrangemangen under Almedalsveckan. Det är en unik mötesplats då nyckelpersoner från politiken, näringslivet, civilsamhället, akademin och myndigheter möts på en och samma plats för diskussioner och meningsutbyten i många aktuella samhällsfrågor. Den kristna rösten har varit och är viktig på Almedalsveckan.

Årets paus beror i stor utsträckning på att jag och hustrun har behövt hjälpa till med att passa barnbarnen senaste två veckorna. Vi har varit två veckor i Norge och nu är vi i Stockholm, då två av norska barnbarnen är på plats. Mycket glädjande och berikande att vara med dem.

Under juli har jag två församlings- och kyrkengagemang inbokade, predika i Folkungakyrkan Stockholm söndag 17 juli klockan 11.00, och 16 juli är jag med då kongolesiska församlingen Ambassadeur firar 15-årsjubileum, det är där ”Pastor Jean” är pastor, John Kabuidibuidi, som blev rikskändis när han blev utvisad 2012. Efter lång kamp lyckades vi få tillbaka honom till Sverige och vi lyckades också gömma hans familj, som sedan fick uppehållstillstånd. Pastor Jean är numera etablerad byggnadsingenjör hos ett av våra stora byggbolag samtidigt som han är pastor för församlingen.

 

Förutom att vara pastor, predikant och teolog har jag i många år drivit ett konsultbolag som har specialiserat sig på energipolitik, klimatpolitik och miljöpolitik. Mina kunder har främst varit det internationella svenska näringslivet, men även stora företag från andra nordiska länder har hört till mina klienter, i enstaka fall även fackliga organisationer och politiska partier.

Har varit med på mer än 15 av FN:s globala klimat- och miljökonferenser.

Vetenskapen har slagit fast att vi släpper ut växthusgaser i atmosfären, framförallt beroende på användning av fossila bränslen, men också bland annat genom avskogning. Till exempel genom att hugga ner Amazonas.

Ökar andelen växthusgaser i atmosfären ökar uppvärmningen av planeten och det leder till klimat- och temperaturförändringar. Forskning och politik är ganska överens om detta.

Vad ska man göra åt det? Där går uppfattningarna i sär, framförallt inom politiken.

Utsläppen av växthusgaser, detta är ett speciellt miljöproblem, för det är inte de lokala utsläppen som är avgörande, det är summan av globala utsläppen som påverkar atmosfären.

Därför tycker många länder att det är någon annan som ska minska utsläppen. Några partier i Sverige betonar att vi är ett litet land och våra utsläpp påverkar mycket marginellt, därför är vår utsläppsminskning oviktig. Kina och Indien hävdar ständigt i FN-konferenserna, att det är västvärlden som ska minska utsläppen. Inte Kina och Indien, de anser att de har rätt att komma ikapp västvärlden när det gäller levnadsstandarden.

USA har många gånger hävdat, i varje fall med republikanska presidenter, att Kina måste minska utsläppen annars kommer de inte att minska några utsläpp.

De fattiga länderna påpekar att det är den rika världen som måste minska utsläppen, de står för de stora utsläppen per capita.

Vissa länder struntar helt enkelt i klimatforskningen, ett exempel på detta är Ryssland. Kina tar klimatforskningen på mycket större allvar än Ryssland.

Den rika världen poängterar att det är de fattiga länderna som behöver minska utsläppen, det är billigare att minska utsläppen där än i de rika länderna.

Så här håller det på, år efter år.

Trots aktiv klimatpolitik i världen sedan åttiotalet, Brundtlandrapporten kom 1987 och varnade för konsekvenser av utsläppen, så har globala utsläppen av växthusgaser ökat år efter år.

Gud har skapat vår planet, den är skapad med exakta definitioner och gränsvärden för att göra liv möjligt på vår planet. Ett sådant gränsvärde är andelen växthusgaser i atmosfären, människan håller självpåtaget på att ändra dessa gränsvärden, med troligen katastrofala konsekvenser på lång sikt, men egentligen är det inte någon som vet exakt vad som kommer att hände långsiktigt med förändrad andel växthusgaser i atmosfären. Vi spelar rysk roulette med vår planet, allt för att höja vårt ekonomiska välstånd genom att använda fossila bränslen så mycket som möjligt.

Och det ska tydligen bli en valfråga även i Sverige om rätten att få använda billiga fossila bränslen.

Herre, förbarma dig över vår värld.

Den här veckan och föregående vecka är mitt liv helt upptaget av att vara far- och morförälder. Kanske livets roligaste utmaning. Har varit i Bergen, Norge, senaste veckan för att hjälpa till med att ta hand om barnbarnen, nu 5 och 8 år gamla, men de fyller 6 och 9 i början av hösten. I morgon åker jag och 9-åringen till Oslo för att hjälpa till med 1-åriga barnbarnet, farmor är redan där på plats.

En annan sommarreflektion.

Det känns inte alltid lätt att leva som kristen i det västerländska liberala samhället. Det är många fördelar med vårt samhällssystem och det är det bästa alternativet vi har på vår planet för närvarande. Men snåla och kalla vindar blåser ständigt i väst. Att leva som kristen i världen är ett lidande, det kommer vi inte ifrån.

Jag ställer dock inte upp på den kritik mot västvärlden som kommer från högerfascistiskt håll, kanske tydligaste exemplet är från Putinryssland. Deras kritik av västvärldens dekadens är ihålig och fariseisk, att vitmåla ruttna fasader. Försvaret för människovärdet hamnar i dessa miljöer på ännu lägre nivå, än worst case i västvärlden.

Det sekulära samhället krockar med mina kristna värderingar i en hel del avseenden. För mig som kristen handlar livet om att leva efter Guds vilja, att eftersträva ett heligt liv. Riktmärket är att leva ett liv som behagar Gud. Västvärldens värderingar är att kräva att få leva ett liv som man vill utan restriktioner, så länge det inte skadar andra människor.

Att leva som kristen innebär en respekt för allt liv, även det ofödda livet. Att det ofödda barnet är en skyddsvärd individ som också behöver rättsskydd, det tycks vara en uppfattning man inte får ha i sekulära västvärlden utan att bli idiotförklarad. Så är tonläget i samhällsdebatten, inte minst i spåren av amerikanska Roe-Wade-debatten. Att det inte ens kan nämnas ofödda barnets rätt liv och människovärde, det står mig upp i halsen.

En annan aspekt. Något som står mig upp i halsen. Västvärldens materialism och fokus på lyx. När jag läser gratistidningarna och magasinen som delas ut bland Östermalmsborna. Allt handlar om senaste vinmärkena, senaste lyxbilarna, senaste lyxiga heminredningen, senaste lyxförsäljningarna när det gäller bostäder, senaste lyxmodet. Det står mig upp i halsen. Rikedomens bedrägliga lockelser kallar Bibeln det för. Det är inte ett fenomen som är begränsat till Östermalm. Det finns lika mycket i Husby och Rinkeby. Det är väl detta som är den främst lockelsen i de kriminella gängen, att tjäna snabba och mycket pengar på kriminell verksamhet. Att gå runt med dyra klockor, senaste märkeskläderna, att få köra och äga lyxbilen. Är det inte detta som lockar unga in i gängkriminalitet?

Gud kallar oss till helighet, Gud kallar oss att leva ett liv som inte är styrt av synden. Det är den troendes riktmärke.

Västvärlden har mycket av godheten i systemet, det är inte bara dekadens. Som reaktionerna i början av Ukrainakriget. Att ställa upp för flyende människor, att visa engagemang och stöd. Men tyvärr kan engagemanget bli kortsiktigt, det varar en kort stund, sedan hörs kraven på stängda gränser igen, att inte ta från vår välfärd att stötta Ukraina, det ska tas från biståndsbudgeten. Osjälviskheten visar sig inte vara så osjälvisk till slut.

Herre förbarma dig, hjälp mig att leva ett heligt liv mitt i denna världen.

Som kristen statsvetare-pastor-amatörteolog, intresserar jag mig särskilt för frågor som ligger i skärningspunkten mellan kyrka-samhälle-politik. Det var grunden för min doktorsavhandling som kom i januari 1984, om hur Sverige fick fri abort. Min huvudtes i avhandlingen var att det var avkristningen som låg bakom denna förändring.

Min krönika idag handlar framförallt om en kristen syn på miljöfrågor. Parallellt med att vara pastor har jag sedan jag disputerade 1984 jobbat inom svenska näringslivet, framförallt bland de internationella storföretagen, med samhällsanalys och politisk analys. Senaste 25 åren har fokus varit miljöpolitik, klimatpolitik och energipolitik. Jag vill nog påstå att jag kan dessa områden ganska bra efter att ha levererat tusentals konsultrapporter till ledande nordiska företag under flera decennier. Därför har jag under många år försökt formulera en bibeltroende hållning till aktuella miljöfrågor, om man har en hög bibelsyn, vad hamnar man då i för ställningstaganden? Dagens krönika ger en sammanfattning av 30 års reflektioner.

Den internationella klimatforskningen är unik i sin bredd. Det finns en samsyn bland forskare på området att människans utsläpp av växthusgaser påverkar klimatet och kan långsiktigt leda till katastrofala konsekvenser. Jag begriper inte alls den kristna kritiken mot klimatforskningen, skulle det vara gudfruktigt och enligt Jesu vilja att släppa ut miljoner ton växthusgaser i atmosfären varje år? Skulle det vara gudfruktigt att vara beroende av diktatoriska oljestater som Venezuela, Ryssland, Qatar, Saudi-arabien med flera? Det mesta av oljan utvinns i fascistiska diktatoriska stater.

Här är länken till texten, jag hoppas den är öppen för alla.

Har ägnat hela helgen åt min yngste sons bröllop, när han vigdes tillsammans med sin Martine från Bergen i Norge. En härlig och intensiv helg. Oslo blir bostadsorten tills vidare. Många norrmän bland bröllopsgästerna.

Vigseln var i Dalarö kyrka och den lokala prästen höll i vigseln, en utmärkt präst med en bibelförankrat vigseltal. Anna Enbert från Söderhöjdskyrkan med team ansvarade för musiken. Bröllopsfesten var sedan på Smådalarö gård, där alla gästerna också övernattade. Våra barn har ju alla vuxit upp i Haninge 2 mil söder om Stockholm, så det blir naturligt för dem med en vigsel i Haninge, Dalarö är ju en del av Haninge kommun.