En vanlig slogan i moderna kyrkan i Sverige är att vi får komma som vi är till Jesus. Utan krav. Vi är älskade som vi är. Betoningen är på att välkomnas, som man är, till Jesus och till kyrkan. Det är sant, men det är inte hela sanningen.

Det är bara halva evangeliet, och ett halvt evangelium blir ett falskt evangelium. Väckelseförkunnelsen och bibliska förkunnelsen har alltid betonat omvändelsen som en del av frälsningen och inträdet i kristna livet.

Nya Testamentets budskap är kallelsen till omvändelse. Mötet med Jesus leder till omvändelse, en radikal förvandling. En radikal frälsning. Att gå från mörkret till ljuset. Jesus utmanar oss fullständigt när vi möter honom. Det handlar om en ny världsbild, ett nytt tänkesätt, men också ändrad livsstil. Jesus förvandlar oss men vi måste också bekänna och ångra vår synd, och vilja överge vår synd, det i vårt liv som inte behagar Jesus.

Vi blir inte kristna för att fortsätta leva som förut. Vi kallas till omvändelse.

När Paulus höll sitt försvarstal inför konung Agrippa skildrat i Apostlagärningarna 26 så uttrycker han det på följande sätt: ”för att öppna deras ögon, för att vända dem från mörker till ljus och från Satans makt till Gud, så att de får syndernas förlåtelse och en plats bland dem som helgats genom tron på mig. 19 Därför, kung Agrippa, har jag inte varit olydig mot den himmelska synen. 20 Jag har predikat, först i Damaskus och sedan i Jerusalem och hela Judeen och även ute bland hedningarna, att de ska ångra sig och omvända sig till Gud och göra gärningar som hör till omvändelsen.” Det ger en bra sammanfattning av vad evangeliet handlar om.

Bibeltexten sammanfattar på ett utmärkt sätt vad det handlar om. Att vända om från mörker till ljus, från Satans makt till Gud, att ånga sig och omvända sig … och göra gärningar som hör omvändelsen till.

I sin predikan på första pingstdagen säger aposteln Petrus: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. Då får ni den helige Ande som gåva.”

Ett annat bibliskt exempel är när Paulus skriver till församlingen i Korint och påpekar bristen på omvändelse i deras liv. Han skriver i kapitel 12 vers 21 att: ”jag måste sörja över många som tidigare har syndat och inte omvänt sig från den orenhet, otukt och omoral som de har ägnat sig åt.”

Omvändelsen är inte en engångshändelse. Det fortsätter hela det kristna livet. Jesus blir Herre över våra liv. Det är inte längre djävulen som härskar, det är inte längre synden som härskar. Vi börjar en vandring i ett heligt liv, det är omvändelsens innebörd.

Det handlar om att älska istället för att hata, att förlåta istället för att vara bitter, att tala väl om istället för att förbanna, att bryta med beroenden och missbruk, att bli givmild istället för att vara girig, att välsigna andra istället för att vara avundsjuk, att vara flitig och nitisk istället för att vara lat, att älska Herren av hela sitt hjärta istället för avgudar och materiella ting, att leva i sexuell renhet och trohet, och mycket mer.

Omvändelsen är en livslång resa, men det börjar när jag kommer till Jesus som jag är.

Modern kristendom innehåller för mycket billig nåd och brist på omvändelseförkunnelse. Resultatet blir att glöden falnar, hängivenheten vacklar, Andens frånvaro i våra liv och församlingar. Ju mindre omvändelseförkunnelse, ju mer ointressant kristendom.

För första gången på många år är jag inte med på Almedalsveckan. Jag har varit aktivt engagerad under Almedalsveckan i 20 års tid, förutom de två pandemisomrarna då veckan var inställd. Eftersom jag har i stor utsträckning rört mig i gränszonen kyrka-samhälle har en prioritering av Almedalsveckan var viktig för mig. Förutom mina konsultuppdrag i näringslivet har jag varit engagerad i många av de kristna arrangemangen under Almedalsveckan. Det är en unik mötesplats då nyckelpersoner från politiken, näringslivet, civilsamhället, akademin och myndigheter möts på en och samma plats för diskussioner och meningsutbyten i många aktuella samhällsfrågor. Den kristna rösten har varit och är viktig på Almedalsveckan.

Årets paus beror i stor utsträckning på att jag och hustrun har behövt hjälpa till med att passa barnbarnen senaste två veckorna. Vi har varit två veckor i Norge och nu är vi i Stockholm, då två av norska barnbarnen är på plats. Mycket glädjande och berikande att vara med dem.

Under juli har jag två församlings- och kyrkengagemang inbokade, predika i Folkungakyrkan Stockholm söndag 17 juli klockan 11.00, och 16 juli är jag med då kongolesiska församlingen Ambassadeur firar 15-årsjubileum, det är där ”Pastor Jean” är pastor, John Kabuidibuidi, som blev rikskändis när han blev utvisad 2012. Efter lång kamp lyckades vi få tillbaka honom till Sverige och vi lyckades också gömma hans familj, som sedan fick uppehållstillstånd. Pastor Jean är numera etablerad byggnadsingenjör hos ett av våra stora byggbolag samtidigt som han är pastor för församlingen.

 

Förutom att vara pastor, predikant och teolog har jag i många år drivit ett konsultbolag som har specialiserat sig på energipolitik, klimatpolitik och miljöpolitik. Mina kunder har främst varit det internationella svenska näringslivet, men även stora företag från andra nordiska länder har hört till mina klienter, i enstaka fall även fackliga organisationer och politiska partier.

Har varit med på mer än 15 av FN:s globala klimat- och miljökonferenser.

Vetenskapen har slagit fast att vi släpper ut växthusgaser i atmosfären, framförallt beroende på användning av fossila bränslen, men också bland annat genom avskogning. Till exempel genom att hugga ner Amazonas.

Ökar andelen växthusgaser i atmosfären ökar uppvärmningen av planeten och det leder till klimat- och temperaturförändringar. Forskning och politik är ganska överens om detta.

Vad ska man göra åt det? Där går uppfattningarna i sär, framförallt inom politiken.

Utsläppen av växthusgaser, detta är ett speciellt miljöproblem, för det är inte de lokala utsläppen som är avgörande, det är summan av globala utsläppen som påverkar atmosfären.

Därför tycker många länder att det är någon annan som ska minska utsläppen. Några partier i Sverige betonar att vi är ett litet land och våra utsläpp påverkar mycket marginellt, därför är vår utsläppsminskning oviktig. Kina och Indien hävdar ständigt i FN-konferenserna, att det är västvärlden som ska minska utsläppen. Inte Kina och Indien, de anser att de har rätt att komma ikapp västvärlden när det gäller levnadsstandarden.

USA har många gånger hävdat, i varje fall med republikanska presidenter, att Kina måste minska utsläppen annars kommer de inte att minska några utsläpp.

De fattiga länderna påpekar att det är den rika världen som måste minska utsläppen, de står för de stora utsläppen per capita.

Vissa länder struntar helt enkelt i klimatforskningen, ett exempel på detta är Ryssland. Kina tar klimatforskningen på mycket större allvar än Ryssland.

Den rika världen poängterar att det är de fattiga länderna som behöver minska utsläppen, det är billigare att minska utsläppen där än i de rika länderna.

Så här håller det på, år efter år.

Trots aktiv klimatpolitik i världen sedan åttiotalet, Brundtlandrapporten kom 1987 och varnade för konsekvenser av utsläppen, så har globala utsläppen av växthusgaser ökat år efter år.

Gud har skapat vår planet, den är skapad med exakta definitioner och gränsvärden för att göra liv möjligt på vår planet. Ett sådant gränsvärde är andelen växthusgaser i atmosfären, människan håller självpåtaget på att ändra dessa gränsvärden, med troligen katastrofala konsekvenser på lång sikt, men egentligen är det inte någon som vet exakt vad som kommer att hände långsiktigt med förändrad andel växthusgaser i atmosfären. Vi spelar rysk roulette med vår planet, allt för att höja vårt ekonomiska välstånd genom att använda fossila bränslen så mycket som möjligt.

Och det ska tydligen bli en valfråga även i Sverige om rätten att få använda billiga fossila bränslen.

Herre, förbarma dig över vår värld.

Den här veckan och föregående vecka är mitt liv helt upptaget av att vara far- och morförälder. Kanske livets roligaste utmaning. Har varit i Bergen, Norge, senaste veckan för att hjälpa till med att ta hand om barnbarnen, nu 5 och 8 år gamla, men de fyller 6 och 9 i början av hösten. I morgon åker jag och 9-åringen till Oslo för att hjälpa till med 1-åriga barnbarnet, farmor är redan där på plats.

En annan sommarreflektion.

Det känns inte alltid lätt att leva som kristen i det västerländska liberala samhället. Det är många fördelar med vårt samhällssystem och det är det bästa alternativet vi har på vår planet för närvarande. Men snåla och kalla vindar blåser ständigt i väst. Att leva som kristen i världen är ett lidande, det kommer vi inte ifrån.

Jag ställer dock inte upp på den kritik mot västvärlden som kommer från högerfascistiskt håll, kanske tydligaste exemplet är från Putinryssland. Deras kritik av västvärldens dekadens är ihålig och fariseisk, att vitmåla ruttna fasader. Försvaret för människovärdet hamnar i dessa miljöer på ännu lägre nivå, än worst case i västvärlden.

Det sekulära samhället krockar med mina kristna värderingar i en hel del avseenden. För mig som kristen handlar livet om att leva efter Guds vilja, att eftersträva ett heligt liv. Riktmärket är att leva ett liv som behagar Gud. Västvärldens värderingar är att kräva att få leva ett liv som man vill utan restriktioner, så länge det inte skadar andra människor.

Att leva som kristen innebär en respekt för allt liv, även det ofödda livet. Att det ofödda barnet är en skyddsvärd individ som också behöver rättsskydd, det tycks vara en uppfattning man inte får ha i sekulära västvärlden utan att bli idiotförklarad. Så är tonläget i samhällsdebatten, inte minst i spåren av amerikanska Roe-Wade-debatten. Att det inte ens kan nämnas ofödda barnets rätt liv och människovärde, det står mig upp i halsen.

En annan aspekt. Något som står mig upp i halsen. Västvärldens materialism och fokus på lyx. När jag läser gratistidningarna och magasinen som delas ut bland Östermalmsborna. Allt handlar om senaste vinmärkena, senaste lyxbilarna, senaste lyxiga heminredningen, senaste lyxförsäljningarna när det gäller bostäder, senaste lyxmodet. Det står mig upp i halsen. Rikedomens bedrägliga lockelser kallar Bibeln det för. Det är inte ett fenomen som är begränsat till Östermalm. Det finns lika mycket i Husby och Rinkeby. Det är väl detta som är den främst lockelsen i de kriminella gängen, att tjäna snabba och mycket pengar på kriminell verksamhet. Att gå runt med dyra klockor, senaste märkeskläderna, att få köra och äga lyxbilen. Är det inte detta som lockar unga in i gängkriminalitet?

Gud kallar oss till helighet, Gud kallar oss att leva ett liv som inte är styrt av synden. Det är den troendes riktmärke.

Västvärlden har mycket av godheten i systemet, det är inte bara dekadens. Som reaktionerna i början av Ukrainakriget. Att ställa upp för flyende människor, att visa engagemang och stöd. Men tyvärr kan engagemanget bli kortsiktigt, det varar en kort stund, sedan hörs kraven på stängda gränser igen, att inte ta från vår välfärd att stötta Ukraina, det ska tas från biståndsbudgeten. Osjälviskheten visar sig inte vara så osjälvisk till slut.

Herre förbarma dig, hjälp mig att leva ett heligt liv mitt i denna världen.

Som kristen statsvetare-pastor-amatörteolog, intresserar jag mig särskilt för frågor som ligger i skärningspunkten mellan kyrka-samhälle-politik. Det var grunden för min doktorsavhandling som kom i januari 1984, om hur Sverige fick fri abort. Min huvudtes i avhandlingen var att det var avkristningen som låg bakom denna förändring.

Min krönika idag handlar framförallt om en kristen syn på miljöfrågor. Parallellt med att vara pastor har jag sedan jag disputerade 1984 jobbat inom svenska näringslivet, framförallt bland de internationella storföretagen, med samhällsanalys och politisk analys. Senaste 25 åren har fokus varit miljöpolitik, klimatpolitik och energipolitik. Jag vill nog påstå att jag kan dessa områden ganska bra efter att ha levererat tusentals konsultrapporter till ledande nordiska företag under flera decennier. Därför har jag under många år försökt formulera en bibeltroende hållning till aktuella miljöfrågor, om man har en hög bibelsyn, vad hamnar man då i för ställningstaganden? Dagens krönika ger en sammanfattning av 30 års reflektioner.

Den internationella klimatforskningen är unik i sin bredd. Det finns en samsyn bland forskare på området att människans utsläpp av växthusgaser påverkar klimatet och kan långsiktigt leda till katastrofala konsekvenser. Jag begriper inte alls den kristna kritiken mot klimatforskningen, skulle det vara gudfruktigt och enligt Jesu vilja att släppa ut miljoner ton växthusgaser i atmosfären varje år? Skulle det vara gudfruktigt att vara beroende av diktatoriska oljestater som Venezuela, Ryssland, Qatar, Saudi-arabien med flera? Det mesta av oljan utvinns i fascistiska diktatoriska stater.

Här är länken till texten, jag hoppas den är öppen för alla.

Har ägnat hela helgen åt min yngste sons bröllop, när han vigdes tillsammans med sin Martine från Bergen i Norge. En härlig och intensiv helg. Oslo blir bostadsorten tills vidare. Många norrmän bland bröllopsgästerna.

Vigseln var i Dalarö kyrka och den lokala prästen höll i vigseln, en utmärkt präst med en bibelförankrat vigseltal. Anna Enbert från Söderhöjdskyrkan med team ansvarade för musiken. Bröllopsfesten var sedan på Smådalarö gård, där alla gästerna också övernattade. Våra barn har ju alla vuxit upp i Haninge 2 mil söder om Stockholm, så det blir naturligt för dem med en vigsel i Haninge, Dalarö är ju en del av Haninge kommun.

 

I det här blogginlägget vill jag ytterligare kommentera EFK-debatten och Göteborgsförsamlingen Sarons omsvängning i äktenskapsfrågan. Jag skriver i punktform för att skapa lite struktur i resonemanget.

1. Det pågår en positionsförändring i äktenskapsfrågan inom svensk kristenhet. Ledande i omsvängningen är Svenska kyrkan med Equmeniakyrkan som god tvåa. Trenden är tydlig att många inom Evangeliska Frikyrkan vill gå in som trea i detta race. De äldre historiska kyrkorna, som katolska kyrkan och ortodoxa kyrkorna berörs inte av denna omsvängning. Påverkan på nya rörelser som Pingst och trosrörelsen existerar men är mycket begränsad.
2. Man bör dock notera att omsvängningen är inte total. Svenska Kyrkan rymmer två olika äktenskapssyner, den traditionella och den modell som inkluderar det samkönade, det har inte minst betonats i ärkebiskopsvalet. Det var politikerna i kyrkomötet som drev på förändringen inom SVK. Frågan är främst symbolisk, endast cirka 1 procent av alla vigslar i Svenska kyrkan är samkönade. Equmeniakyrkan har inte tagit ställning i frågan, det är de lokala församlingarna som avgör själva vilken äktenskapssyn man ska ha.
3. Två av EFK:s största församlingar, Saron i Göteborg som är störst, och Immanuelskyrkan i Örebro som är EFK:s fjärde eller femte största församling står inför beslut att införa samkönade äktenskap och vigselhandlingar, respektive fullt ut bejaka samkönade äktenskap som likvärdiga. Det är ett omfattande förändring i förhållande till EFK:s praxis och teologi tidigare. Äktenskapsfrågan är en grundläggande kristen fråga, det är anmärkningsvärt att två av de största församlingarna uppenbart inte bryr sig om vad samfundet säger i denna fråga. Vad ska vi då ha den utredning till som just nu pågår? Om EFK som samfund inte innebär någon form av grundläggande teologisk samsyn i grundläggande frågor, vad ska vi då ha EFK till? En teologisk samsyn i grundläggande frågor är nödvändig för att kunna driva internationell misssion, konferenser, teologiska utbildningar, och församlingsplantering tillsammans.
4. Tycker att både Saron och Immanuelskyrkan agerar mycket nonchalant mot EFK som samfund. Om varje församling ändå gör som den vill i grundläggande lärofrågor, vad ska vi då ha EFK till? Man bör dock notera att besluten ännu inte är formellt fattade i de båda församlingarna. Det är Sarons ledning som lagt fram förslaget som församlingen ska besluta om, Immanuelskyrkan har fattat ett preliminärt beslut i bred majoritet, men ett definitivt beslut ska fattas i frågan inom snar framtid. Det jag här skriver gäller naturligtvis inte om de kommande församlingsmötesbesluten går i en helt annan riktning.
5. Eller också har man i underhandskontakter bollat frågorna med samfundsledningen och fått visst klartecken, t.ex. genom förankring i pastorsgruppen för de stora församlingarna. Då är situationen ännu värre. Då kör samfundet på ledningsnivå ett eget race bakom ryggen på breda grupper av medlemmar och församlingar som står för en konservativ äktenskapssyn.
6. Sarons och Immanuelskyrkans agerande leder till att EFK:s process och bearbetning av frågan har blivit överkörd. Man kan redan nu säga vad utgången blir, EFK blir ett nytt Egumeniakyrkan, med högt i tak i dessa frågor och varje församling får välja sin linje. Hur ska då äktenskaps- och samlevnadsundervisningen utformas i framtiden på Torpkonferensen och på våra gemensamma ungdomsläger? Den omfattande falang inom EFK som försvarar den hållning som samfundet hittills har haft behöver redan nu börja fundera över hur man gör i den situation som troligen kommer att uppstå inom några år.
7. Hur har Saron och Immanuelskyrkan tänkt sig att detta ska förankras i EFK:s internationella samarbete? Jag har svårt att tänka mig att någon av våra partners i Asien, Afrika eller Latinamerika eller östeuropa och Balkan bejakar denna utveckling. Hur har man tänkt sig att det ska förankras i våra immigrantkyrkor och immigrantgrupper i våra församlingar, som inte alls bejakar en omsvängning i äktenskapsfrågan. Utvecklingen är svensk-västerländsk-teologiskt liberal, och avfjärmar oss från tredje världens kyrkor, immigrantkyrkorna och globala pingströrelsen. Hur tänker man här – de som vill liberalisera EFK i denna fråga?
8. Jag är förvånad över att de krafter som driver på i positionsförändringen i äktenskapsfrågan, inte tar någon hänsyn till den splittring i kristenheten som det orsakar. Särskilt med tanke på att det är en begränsad symbolfråga, där sekulära samhället är den pådrivande kraften. Om det skulle vara fritt fram för alla EFK.-församlingar att genomföra samkönade vigslar, hur många kommer att göra det i praktiken? Min bedömning är att efterfrågan är mycket begränsad och en liten minoritet av församlingar kommer att praktisera en sådan norm.
9. Tycker att den mest konsekvente är Esther Kazen, numera verksam i Immanuelskyrkan i Stockholm. Esther anser uppenbarligen att om vi ska dekonstruera klassisk kristen äktenskapssyn, då har vi inte anledning att begränsa det till könsneutraliteten. Då gäller det även antalsneutraliteten. Argumenten för samkönade äktenskap borde även kunna gälla antalsneutrala äktenskap, att ge legitimitet åt polyamorösa och polygama relationer. Det är enklare att hitta bibelargumentation för detta än samkönade relationer, något som var helt förbjudet i den judiska kontext där kristna kyrkan växte fram för 2000 år sedan. Skulle man gå på Esthers modell skulle kyrkan ligga i framkant. Tre politiska ungdomsförbund har föreslagit antalsneutral äktenskapslagstiftning men sekulära politiken tycker uppenbarligen att tankarna är för radikala. Finns det något argument för könsneutrala äktenskap som inte skulle kunna tillämpas på antalsneutrala?
10. Det är tröttande att vi som står för en klassisk äktenskapssyn ständigt ska utmålas som novisa och kärlekslösa homofober. Jag har i närmare 50 år stått skuldra vid skuldra med kristna som har haft en kamp med sin sexuella läggning, och levt i spänningsfältet mellan bibelord och sina egna känslor. Jag tar helt avstånd från församlingsmiljöer som på ett felaktigt sätt skuldbelägger människor, och tvingar dem in i en garderob. Jag har alltid förordat öppenhet och ärlighet på detta område. Däremot menar jag att kristna kyrkan ska stå för en biblisk undervisning, och enligt min mening är den klassiska äktenskapssynen enda alternativet. Den behöver dock framföras med förståelse och medkänsla för att för enskilda människor kan detta vara en brottningskamp.
11. Den linje som hävdar att detta inte är en bibelsynsfråga utan en bibeltolkningsfråga där man kan komma till olika slutsatser, det är inte i enlighet med EFK:s tidigare hållning. Per-Axel Sverkers riktningsgivande undervisning på 90-talet och mitt citat av EFK-teologen Hans Johansson relativiserar inte alls frågan på det sättet. Enligt min mening kan man inte komma ifrån att ”tidsandan-argumenet”, blir avgörande när man ska positionsförflytta sig i denna fråga, och då handlar det inte om bibeltolkning, då handlar det om bibelordets auktoritet i förhållande till samtidstrender.
12. Sarons referens till dopfrågan som exempel på hur olika uppfattningar kan leva sida vid sida i en församling är ett svagt argument. Man bör komma ihåg att kristna kyrkan i alla tider har varit helt överens om dopet som avgörande vid inträdet i det kristna livet, det har dock varit åsiktsskillnader på grund av traditionen om hur och när dopet ska göras. Samkönade vigslar handlar inte om olika syn inom kyrkan historiskt, det handlar om anpassning till tidsandan.

 

Just nu sitter jag och läser manuset till ett sommar-prat-program som ska sändas i sommar på Sveriges Radio. Med möjlighet att ge feedback på manuset. Första gången jag gör något sådant. Mycket spännande och väldigt bra manus. Det kommer att visa sig framöver vilket program jag talar om.

Att Evangeliska Frikyrkan brottas med frågan om samkönade relationer är alltmänt känt i svensk kristenhet. En utredning pågår inom samfundet för att bringa klarhet i frågan. Jag hörde till förslagsställarna angående utredningen och tycker fortfarande att det var rätt beslut. Alternativet hade varit ändlösa diskussioner på sociala medier och kanske ett beslut på en kongress på ett ogenomtänkt sätt.

Utvecklingen inom EFK är dock sådan att utredningen blir alltmer förbipasserad. Flera tongivande församlingar tar frågan i egna händer. Immanuelskyrkan i Örebro är det tidigare exemplet som nu överväger att införa samkönade vigslar i församlingen. Nu senast har EFK:s största församling, Saron i Göteborg, lagt fram ett förslag som handlar om att behandla ett samkönat äktenskap som likvärdigt ett traditionellt äktenskap. Innan jag kommenterar Saronledningens beslut vill jag först ge en bakgrund till den oinitierade läsaren.

En tongivande teolog inom Örebromissionen/EFK under 80-, 90- och 00-talet var Hans Johansson. Han var under många år lärare på Örebro missionsskola och pastor i olika församlingar, bland annat Filadelfia i Örebro, Stockholm Vineyard och avknoppningen från Stockholm Vineyard, Tomaskyrkan, som blev en del av EFK.  Han gick tyvärr bort från detta jordeliv alldeles för tidigt år 2008, endast 57 år gammal. Jag kände Hans väl, vi var med i samma pastorsgrupp i Stockholm under ett antal år.  I sin bibelkommentar över Romarbrevet som kom ut några år innan hans död, så skriver han på följande sätt om Romarbrevet 1 och Paulus skrivningar om samkönade relationer: ”Bland allt i den hedniska världen som Paulus kunde lyfta upp som exempel på människans avguderi väljer han homoerotisk sexualitet. Anledningen är inte att judar betraktade den homosexuella livsstilen som ett typiskt uttryck för hednisk lastbarhet utan att Paulus i den ser en bild av gudslöshetens förvrängning av Guds ordning. Gud skapade mannen och kvinnan för varandra, till att hålla sig till varandra, till att vara fruktsamma och föröka sig. När man byter ut dessa skapelseroller mot homosexuellt umgänge ger man konkret uttryck åt det andliga tillstånd som råder i den värld som vänt skaparen ryggen”. Jag tycker att citatet från Hans speglar EFK:s hållning i denna fråga tidigare. Hans var dessutom en mycket erfaren pastor och själasörjare så han hade också en bred erfarenhet av hur enskilda människor kan brottas med dessa frågor i sitt personliga liv. Citatet visar tydligt hur teologiska positionerna har svängt på några få år. Hans text ger en bra bild över EFK:s hållning tidigare, och den syn som präglar en stor del av dagens EFK.

Saronledningen skriver att man kommit fram till att vi anser att församlingen skall bejaka människor som lever i samkönade äktenskap, men behålla vigselpraktiken att församlingens pastorer endast viger man och kvinna. Man skriver vidare att: ”Med detta menar vi att:
– Vi respekterar att församlingen lever med två äktenskapssyner (en där enbart
heterosexuella ingår och en där både heterosexuella och samkönade ingår) liksom
vi lever med två dopsyner (en där enbart troendedop ingår och en där både
troendedop och barndop ingår).
– Vi likställer samkönade äktenskap med heterosexuella äktenskap av respekt för
dem som har en äktenskapssyn som inkluderar både heterosexuella och samkönade relationer.
– Vi viger inte samkönade relationer av respekt för dem som har en äktenskapssyn
som endast inkluderar heterosexuella relationer.
– Vi som församling arbetar för att människor ingår trogna hållbara äktenskap. Det
gäller både heterosexuella och homosexuella relationer.
– Vi utväljer ledare utifrån förtroende, inte utifrån vilken äktenskapssyn man har.

Det är uppenbart när man jämför Hans Johanssons text ovan, med Immanuelskyrkans hålning och nu uttalandet från Saronledningen att man likställer samkönade äktenskap med heterosexuella äktenskap – att det handlar om en rejäl positionsförflyttning.

Vad tycker jag om detta? Hur ska detta hanteras inom EFK? Det skriver jag om i nästa blogginlägg.

 

Tänkte skriva ner mina huvudtankar vid dagens predikan vid gökottan norr om Skellefteå.

Utgick från bibeltexten i Apg 1 om Jesu himmelsfärd.

Min utgångsfråga var, är bibelns berättelse om Jesu himmelsfärd sann? Och hur vet man att den är sann?

Är bibelberättelsen om Jesu himmelsfärd något liknande som att läsa Stålmannen? En vanlig människa som kan agera på ett övernaturligt sätt i vissa situationer. Stålmannen kunde flyga, färdas i ljusets hastighet, hade röntgenblick, kunde lyfta planeter. Alla vet att berättelserna om Stålmannen är saga och fantasier.

Men Jesu himmelsfärd då, är det också saga och fantasier? Hur kan någon ryckas upp i luften, och var ligger himlen?

Jag gav tre skäl till berättelsens trovärdighet. Dels Jesusberättelsens förankring i historien och trovärdiga vittnens berättelse och vittnesbörd. Jesu liv, mirakler, hans död och upptståndelse, liksom inkarnationen och himmelsfärden, det är en sammanhängande berättelse som var trovärdig för den tidens människor. Annars hade det inte blivit någon växande kyrka, som blev en mäktig folkrörelse. Med mer än 2 miljarder medlemmar och troende idag. Bara Katolska kyrkan har 1,2 miljarder medlemmar, pingstvänner i världen är 600-700 miljoner.

Det finns inte några kyrkor eller monument som uppkommit på grund av Stålmannen. Inte någon räknar med att det är något mer än saga. Så är det inte med berättelsen om Jesus.

Den andra bekräftelsen på Jesu himmelsfärd är människors Jesusupplevelser, som präglar även vår tid. Jag gav en del exempel på detta, hur Jesus i vår tid förvandlar människors liv. Det går inte att ge något liknande exempel när det gäller Stålmannen.

Det tredje argumentet för Jesusberättelsen jag betonade var alternativens svaghet. Huvudalternativet till att vara kristen idag, är att vara muslim. Jag har läst Koranen och jämfört med Bibeln. Enligt min mening är Bibeln överlägsen i sitt språk, mångfald i berättelserna, etiken, och Gudsbilden. Islam imponerar inte på mig även på grund av att en bred majoritet av de mest förtryckande länderna i världen är muslimska. Länder präglade av västerländska värderingar och mänskliga fri och rättigheter, med hög utveckling av kunskap och vetenskap, domineras av länder med kristen historia.

Ateismen ger inte ett svar på de grundläggande frågorna om livets mening, varför vi finns till, vad är grunden för kärlek och moral. Och vart är mänskligheten och planeten på väg? Finns det något mål eller är planetens utplåning och förintelse ett trovärdigt framtidsscenario.

Min slutsats i dagens predikan var, därför är berättelsen om Jesu himmelsfärd trovärdig.