Jaha, livet kan vara lite oförutsägbart ibland. Inte kunde jag ana i morse att jag skulle tillbringa fredagnatten på en hjärtavdelning på S:t Görans sjukhus, men så blir det. Min hjärna strejkade lite under fredagen och jag ska genomgå skallröntgen och diverse undersökningar. Men läkarens prognos är att det är lindrigt och tillfälligt, men måste kollas upp. Så det blir inga tunga debattutspel eller teologiska utspel från min sida denna helg.

Men man blir igen påmind om vilket obegripligt mirakel det är med livets gåva, strejkar blodflödet genom hjärnan minsta lilla sekund, kan det vara kört.

Drabbades av begränsad minnes-blackout när jag idag tränade på gymmet vid lunchtid. Efter samtal med sjukvårdsupplysningen under eftermiddagen, fick jag åka direkt till St Görans sjukhus akutmottagning där jag är nu. De bloggläsare som har tro och vana vid att be till Gud får gärna be för mig.

”Förgänglighet och åter förgänglighet! säger Predikaren. Förgänglighet och åter förgänglighet! Allt är förgängligt. Vad vinner en människa med all sin möda, som hon gör sig under solen? Släkten kommer, släkten går, men jorden står evigt kvar. .. Allting är fullt av möda.”

Predikaren 1:2-4, 8.

Brynäs – Färjestad 0-2

Ägnade mig åt under morgonbönen att läsa lite Thomas af Kempis från 1400-talet och lite Emil Gustafsson, en av pionjärerna bakom EFK:s ursprungsrörelser i slutet av 1800-talet. Djupt, mäktigt, innerligt, Gudshängivet, förkrossande, total kontrast mot all underhållande ytlighet som präglar västvärlden kyrka idag.

Har växlat mellan ingående samtal om Evangeliska Frikyrkan med arbete med mitt konsultbolag denna dag. Hade bland annat ett spännande telefonsamtal med Gudrun Boström, bitr. missionsdirektor hos EFK, om behovet av förändrad pastorsroll. Det kommer jag nog att skriva mer om vid lämpligt tillfälle.

Ikväll ska jag vara totalt ledig och kan ni gissa vad jag ska göra då. Ägna mig åt en av mina hemliga laster. Brynäs hockeylag. De spelar mot Färjestad ikväll och det sänds direkt på TV9. Det är inte ofta att jag ägnar en kväll åt att titta på TV, men ikväll ska jag göra det. Har ju blivit utnämnd till gudsman av Blondinhenke, men även en gudsman kan väl få titta på ishockey någon gång.

Häromdagen hade jag en artikel införd på Aftonbladets debattsida om aborter, specifikt om aborter av flickor. Artikeln hamnade dock inte på Aftonbladets nätbilaga utan endast i papperstidningen så jag kan inte göra någon länk till artikeln.

Men här har ni texten:

I Sverige utförs det 37.000 aborter per år. Vi har haft fri abort sedan 1974 och fram till den 18:e graviditetsveckan får kvinnan bestämma själv om hon vill behålla barnet eller inte. Den senaste veckan har frågan om aborter på grund av kön hamnat på agendan. Prof. em. Lars Hamberger hävdar att 100 aborter utförs i Sverige varje år på grund av kön. Senaste veckan har det avslöjats att norskor åker hit för att utföra aborter på den grunden. Och nästan alltid handlar det om aborter av flickor. En anledning till ”abortexporten” är att Norge har fri abort till den 12:e graviditetsveckan, i jämförelse med Sveriges 18:e vecka.

Barnets kön kan bestämmas genom moderkaksprov (vecka 8-10), fostervattenprov (vecka 13-17) eller med en enkel ultraljudsundersökning (vecka 16-18). Kvinnan har rätt att begära information om fostrets kön.

Flickaborter brukar i den internationella debatten klassas som våld mot kvinnor och räknas in i alla de brutaliteter i världen som skördat många miljoner kvinnors liv under många år. Det är en del av det patriarkala förtrycket.

Ulf Hedberg, ordförande för Svensk förening för obstetrik och gynekologi sade i en intervju häromdagen: ”samtliga gynekologiska föreningar i världen fördömer det här. Det förekommer i Indien och i Kina. Det handlar om flickfoster och har lett till stora demografiska konsekvenser”.

Bloggsfären har engagerat sig i debatten och det man kan konstatera är att de flesta bloggare är emot aborter på grund av kön.

En företrädare för en handikapporganisation har senaste dagarna ställt frågor om varför sjukvården dagligen tar prover för att se om ett barn har funktionsnedsättning eller Downs Syndrom, för att sedan erbjuda abort. Han ställde frågan varför det skulle vara mindre fel. Ett samhälle som protesterar emot selektiva aborter när det gäller kön, men inte när det gäller funktionshinder, är ett samhälle som i sin grundsyn nedvärderar personer med funktionsnedsättningar. Eller?

Debatten visar igen på den moraliska laddning som finns i abortfrågan. I detta fall krockar den abortliberala synen med det moraliskt tvivelaktiga i att abortera på grund av kön, men det finns också tveksamheter varför friska barn ska värderas högre än sjuka barn.

Och hela systemet med att skilja på önskade barn och oönskade barn, är det inte detta som är hela systemets bräckliga etiska grund. De oönskade aborteras medan de önskade får leva vidare. Ett system som trots all vår upplysning lever kvar under livet, människor sorteras och värderas olika, och vi tar det för givet.

Bloggvärlden är ju ganska brutal och ocensurerad. Och det finns allt mellan total smörja och mycket som är riktigt läsvärt. Så här kommenterar den inte särskilt fromme bloggaren Blondinhenke tidningen Dagens nyhet om mina samtal med Elimkyrkan:

Jag ber vår Herre Jesus Kristus att Stefan ska få bli pastor i Elimkyrkan. Denna gudsman behövs bland dessa syndare och vilsna får. Pris ske Gud! Halleluja!

Att blondinhenke kallar mig för gudsman, det var inte illa, det brukar inte ens min fru säga i sina bästa stunder. Däremot tycker jag att han grovt underskattar Elimkyrkans andliga status.

Ingen rolig läsning idag på tidningen Dagens hemsida, det handlar om flera av mina gamla vänner. Håkan och Gunilla Gniste från Uddevalla har råkat ut för en svår olycka, på grund av brand, och ligger på sjukhus. Gnistes känner jag sedan sjuttiotalet. De har utövat en fantastisk insats av lokalt kristet ledarskap under många år, trovärdigt, långsiktigt och förändrings- och förnyelseinriktat. Den andra sorgliga nyheten är att Bill Stenberg har avlidit. Han var ju en av de stora predikant- och evangelistoriginalen i Sverige, och vi hade en del med varandra att göra under andra halvan av åttiotalet och början av nittiotalet. Han besökte ett antal gånger vår pionjärförsamling i Brandbergen-Vendelsömalm, och även efter det att vi flyttat högkvarteret till Södermalm.

Jag ber till Gud för Gnistes att detta ska gå bra och jag tackar Gud för Bill Stenberg, och ber för hans hustru Agneta, barnen och andra anhöriga.

Jag fortsätter min lilla genomgång och granskning av det som kallas för emerging church. Jag inser att det är ett paraplybegrepp, och allt möjligt räknas in under den rubriken. Så det är näst intill omöjligt att göra generaliserande omdömen.

En av de mest tongivande emerging church-ledarna är Rob Bell. Jag skrev en kort rescension av hans bok ”Sex och Gud” här på bloggen. Och jag tyckte den var mycket läsvärd.

Jag har nu gått igenom Bells bok med den svenska titeln ”Elvis som hötorgskonst – att måla om den kristna tron”.

Observera att mina omdömen om Rob Bell bara gäller dessa två böcker, jag har inte tagit ställning till något annat. Jag vet inget mer om honom än det som står i dessa två böcker.

Och läser man Bells böcker som helhet har jag väldigt svårt att hitta något som är helt tokigt i dem. Och jag tycker inte att jag kan hitta något i böckerna som krockar med mina övertygelser som evangelikal kristen. Bell uppmanar läsären av denna bok att läsa kritiskt och prövande. Och jag har gjort det. Han skriver resonerande, han ställer frågor, han funderar medan han skriver, han formulerar gärna klassiska Bibelberättelser ur nya infallsvinklar, men för mig känns det fräscht och kreativt. Självklart kan man med Bell som de flesta andra Bibelutläggare, genom att lyfta fram enskilda citat skapa en skev bild av vad han säger och står för. Men det gäller ju att läsa hela boken. Genom att bara utgå från enskilda Bibelcitat kan vi ju skapa en helt förvanskat bild av vad Bibeln står för, likadant är det när vi läser kristen litteratur.

De som tycker att Bell trampar snett bör t.ex. fundera över följande formulering: ”Jag bekänner mig till den historiska kristna tron, som inkluderar både jungfrufödseln, treenigheten, Bibelns inspiration och mycket mer. Jag är en del av den tron och tänker föra den vidare till nästa generation. Jag tror att Gud har skapat allt, att Jesus är Herre och att Gud har planer på att ställa allt till rätta till slut”.

Bell betonar våra tolkningar, man kan också kalla det för glasögon, när vi läser Bibeln. Jag tycker att han har en klar poäng när han betonar vårt ansvar för att tolka och tillämpa Bibeln. Självklart kan man så mycket betona det perspektivet, att Bibelns innehåll endast blir subjektivt och vad vi personligen gör det till, men jag tycker att det är att misstolka Bell om man hävdar att han drar sådana slutsatser.

Och visst har Bell rätt när han skriver att ”skriften allena” blir en för smal doktrin, vi tror ju att Anden ledde de kyrkomöten som fastställde vad som skulle ingå i Bibeln, och då var det ju något utanför den skrivna Bibeltexten som avgjorde vad som var Guds ord.

Och jag gillar Bells syn på reformationen, den är ständigt pågående, varje ny generation måste måla en ny bild av den kristna tron, inte för att Gud förändras, men för att tiderna förändras.

Och återigen, jag gillar Bells sätt att skriva, det är kreativt, fräscht, och han har en fantastisk förmåga att lägga ut och hitta nya infallsvinklar i Bibeltexterna. Inte minst öppnar han upp Gamla Testamentets berättelser på ett nytt sätt.

�

Det är måndag eftermiddag, och jag är psykiskt slutkörd efter att ha suttit i rättegång hela dagen. Det handlar om min bostadsrättsförening där jag är ordförande, vi har en tvist med en restaurang i fastigheten. Vi har dock nått en förlikning idag och det känns skönt.

Noterar nu att det står på tidningen Dagens hemsida att det är Elimkyrkan som jag har samtal med om att gå in och engagera mig i. Grattis till er som gissade rätt, det var väl några av alla spekulanterna här på bloggen, Olof och Christer Roshamn tror jag gissade rätt, men Christer är ju lite insider. Sedan var det väl några Elimmedlemmar som gjorde antydningar utan att säga det rent ut.

�

I början av åttiotalet flyttade jag och min hustru från Järfälla och Järfälla Pingstförsamling till en stökig och totalt ”okristen” Stockholmförort, Brandbergen – Vendelsömalm, hette området. Det var Gud som kallade oss dit med uppdraget att grunda en ny församling, och vi fick med oss en liten grupp vänner från Järfälla som var med i grundarteamet. De flesta var småbarnsfamiljer så man måste inte bli passiviserad i församlingens utkanter bara för att man har bebisar. Vi arbetade med evangelisation och församlingsgrundande och i början av 1985 bildade vi officiellt en församling som fick namnet Brandbergens frikyrkoförsamling, vi hade då cirka 30 medlemmar. Jag var samtidigt akademiker och sysslade med att doktorera i Statskunskap, och började arbeta som konsult inom näringslivet efter min doktorsexamen. Men jag valdes som den nya och lilla församlingens pastor. Vi gick sedan vidare steg för steg, byggde upp församlingen, människor kom till tro, kristna flyttade till oss för att hjälpa till, jag fortsatte vara pastor, och samtidigt försörjde jag mig som konsult inom näringslivet. Under första av halvan av nittiotalet expanderade församlingen också geografiskt, och vårt högkvarter flyttades till gamla Baptistkyrkan Ebeneser på Södermalm. Vi döpte om församlingen till Ichtys, efter några år kom vi på att det var ett ganska konstigt namn för folk som inte var kristna, och då ändrade vi namnet till Söderhöjdskyrkan. Jag fortsatte vara pastor, hade det som huvudsyssla, men extraknäckte som konsult inom näringslivet, för att begränsa löneuttaget från församlingen. I början av 2000-talet började jag känna att jag har gjort det jag kunde som pastor för församlingen, och började arbeta med att rekrytera en efterträdare, det blev Kjell Söderblom. Församlingen hade då vuxit litegrann varje år, och 2002 hade vi blivit 320 medlemmar. Drygt 100 av dessa avknoppades sedan år 2004 till en självständig latinamerikansk dotterförsamling. Vi fick inte plats i kyrkan med all verksamhet och alla människor. I samband med att hålla på att fasa ut som församlingsföreståndare och ”senior pastor” för Söderhöjdskyrkan 2002 fick jag en förfrågan att bli ordförande för Evangeliska Frikyrkans styrelse. Min kallelse från Gud vid denna tidpunkt var att mer börja engagera mig på ett övergripande plan i svensk kristenhet och rollen som EFK-ordförande skulle passa väldigt bra. Jag valdes i denna uppgift i maj 2002 vid EFK:s kongress. Jag är vald i det uppdraget till maj 2010. EFK-uppdraget är på ett mer övergripande plan, det är ju Anders Blåberg som missionsdirektor och biträdande missionsdirektorerna Bernth-Åke Ottosson och Gudrun Boström som leder EFK:s löpande operativa verksamhet. Utifrån rollen som EFK-ordförande har jag dock blivit djupt involverad i svensk kristenhet, jag är en mycket aktiv skribent utifrån den rollen och har ett antal olika uppdrag och engagemang som berör svensk kristenhet i allmänhet, bland annat ordförandeskapet för Claphaminstitutet och styrelseengamang i Evangeliska Alliansen. Jag är ständigt ute och predikar i EFK-församlingar, och är engagerad i att utveckla vårt arbete i Stor-Stockholm. Senaste året har Ungdomskyrkan Konnekt blivit en av mina hjärtefrågor. Jag är fortsatt kvar i församlingsledningen i Söderhöjdskyrkan.

Några månader tillbaka fick jag en förfrågan från en församling att bli dess ”senior pastor”, församlingsföreståndare, eller vad man nu kallar det för. Jag har absolut inget intresse av att bli en förvaltande pastor, som bara tar hand om en befintlig församling. Det intressanta med detta är att det handlar om en församling med en tydlig pionjär vision, och som vill satsa på expansion och församlingsgrundande. Det vi diskuterar är ett upplägg där jag kan fortsätta som EFK-ordförande och i varje fall en del av mina övergripande uppdrag i kristenheten, och engagemanget för Konnekt, och gå in i detta nya uppdrag.

Jag tror att de svenska församlingarna står inför stora förändringar, och vi måste hitta helt nya vägar för att arbeta inför framtiden, och ännu mer bygga församlingar som grundar nya församlingar, vi behöver hitta nya vägar för att nå ut med budskapet om Jesus. Jag tror på den svenska frikyrkans framtid, men jag tror också att den behöver förändras en hel del för att kunna ha en framtid. Men dessa förändringar är möjliga. Min dröm och vision är, om vi når fram till ett beslut i denna fråga, är att skapa ett center för pionjärarbete, församlingsgrundande, och en experimentverkstad för att hitta nya vägar för att nå ut med budskapet om Jesus till vanligt folk. Och ge fullt utrymme för olika sorts ”emerging church” att blomma ut, utifrån denna församling.

Vilken församling handlar det om, det säger jag inte just nu. Alla medlemmarna i den berörda församlingen blir informerade om detta först idag. Det är endast rekryteringsgruppen och ledningen som jag hittills har diskuterat detta med. Det blir intressant att se hur snabbt det läcker ut. Jag fortsatt ber till Gud om ledning i denna fråga, men det känns klart intressant. Jag känner mig ganska sugen på att gå in i ett mer handfast lokalt ledarskap igen.