Ikväll var jag på Evangeliska Alliansens årsmöte i riksdagshuset. Och blev omvald i Alliansens styrelse. Stefan Gustavsson höll ett lysande föredrag om Jonas Gardells senaste bok om Jesus. Har köpt boken idag och håller på att läsa den. Stefan har ju en fantastisk förmåga att uttrycka sig ödmjukt, analytiskt och med en mycket stor bibelkunskap och teologisk insikt. Återkommer om Gardell.

Ikväll ska vi mötas i ledningsgruppen för Ungdomskyrkan Konnekt. Arbetet går vidare, vi är ute på stan varje fredagskväll och står nu både vid Slussen och vid Mariatorget. Snart blir det säsong för Tantolunden igen. Vi brottas nu med frågan om hur vi ska följa upp alla kontakter och samtal vi får ute på stan, har försökt dra igång tonårsalfa, har börjat med cafékväll på lördagskvällarna. Men vi räknar med att i varje fall 3000-4000 av Stockholms tonåringar som inte har någon kontakt med någon kyrka, har fått kontakt med kristna genom vårt arbete, och fått höra de allra första glimtarna av vem Jesus är.

Spännande energi- och miljödebatt, jag återkommer med något inlägg i den frågan.

Senaste månaden har jag ägnat en del energi åt att analysera den svenska energipolitiken, inom ramen för min konsultverksamhet. Regeringen har ju lagt fram energi- och klimatpropositioner, och kommit fram till en energiöverenskommelse. Oppositionspartierna har också försökt samla ihop sig kring en gemensam linje.

Detta innebär en storsatsning på att bygga ut vindkraften i Sverige. Och det kan bli möjligt att bygga nya kärnkraftverk i framtiden. Och vattenkraften ska inte byggas ut, annat än marginellt där den redan finns. Och skogens resurser använder vi rikligt, bl.a. i form av biobränslen. Sverige använder ju knappt fossila bränslen för att producera el- och värme, det är framförallt naturgas i syd- och västsverige, och lite kol finns kvar.

Kan man ha en kristen syn på energifrågorna? Och hur ska man då resonera? Energianvändningen som förstör naturen borde vara etiskt tveksamt ur kristen synvinkel, det handlar ju om Guds skapelse, och även miljöfarligt avfall. Och hur ska man se på naturingreppen med vattenkraften? Och hur påverkas naturen och Guds skapelse av att vi bygger tusentals vindkraftverk i värdefulla naturområden? Och i den snabba ekonomiska tillväxt som pågår i vissa fattiga länder, som t.ex. Kina och Indien, medför lyftet från fattigdomen att man bygger massor av nya kolkraftverk som förstör miljön.

Vad tycker Gud om kärnkraft? Vad tycker Gud om vattenkraft? Och kan han ha någon synpunkt på vindkraftsexpansionen. Som evangelikal kristen söker jag mig hela tiden till Bibeln för vägledning i ett ställningstaganden. Men det är inte så lätt i detta fall. Man byggde varken kärnkraftverk, vindkraftverk eller vattenkraft på Jesu tid.

Vad tycker bloggläsaren?

Det var mycket inspirerande att vara i Elimkyrkan idag, fullsatt, härliga människor, och mycket av glädje och entusiasm. Det är synd att inte fler Stockholmare har upptäckt den härliga gemenskap och brinnande passion som finns i ett stort antal församlingar i Stockholm. Församlingen är inte död, hon lever, och hon ska bli ännu mer levande, och ännu fler ska upptäcka den skatt som finns i henne, nämligen Kristus själv.

Min predikan handlade om Josua och de första nio versarna i Josuas bok. Det handlar om risktagande, bryta ny mark, ge sig ut i det okända, gå ur sin bekvämlighetszon. Och gå tillsammans med Gud. En församling som har blivit bekväm, slår sig till ro, tänker på sig själv, och undviker risker och djärva utmaningar – den har redan börjat dö. Uppmaningen till Josua att gå och inta landet, liknar Jesu uppmaning till lärjungarna 1500 år senare, att gå ut i hela världen och predika evangeliet för alla människor.

Vi ska sätta våra fötter som kristna, i nya stadsdelar, i nya förorter, bland nya folkgrupper, på nya mötesplatser. Bland annat nämnde jag om den kristna närvaron i bloggsfären. Har Gud någon motsvarighet till Blondinbella på gång? Vem tar den kastade handsken?

Och Josua handlar om vision, att leva i det profetiska, och att leva i Guds närvaro. Den kristna församlingen behöver mest av allt uppenbarelsen från Gud, det fräscha profetiska tilltalet, mer än något annat.

Och Josua var långsiktig. Redan 38 år tidigare hade varit med och bespejat och undersökt löfteslandet. Men otron och rädslan dominerade, och Guds folk fick bli kvar i öknen. Josua gav inte upp, drabbades av missmod och bitterhet, han väntade in en ny tid, och då fick han vara med och gå i spetsen för att inta landet. Så många kristna i Sverige har drömt, längtat, väntat, visionerat, sett fram emot något nytt, se Guds mäktiga rörelse och ingripande i vårt land. Kanske en ny tid är på gång.

Jag sitter just nu på McDonalds i Haninge och väntar på att hämta min fru hos hennes kompis, men de ska alltid prata så länge, så jag får nog vänta ett tag till.

Jag förbereder min predikan i Elimkyrkan i morgon. Den ska handla om Josua kapitel 1:1-9. Jag håller helt på att explodera. Ett otroligt visionärt kapitel, som handlar om Gudsrikets utbredande och möjligheterna mitt i alla omöjligheter, och om trofast och uthållig tjänst för Gud. Josua var ju med redan många år innan bland de tolv spejarna som var inne i löfteslandet. Han hade inte gett upp, eller resignerat, eller tappat tron, utan var nu redo för den stora utmaningen.

Och Gud lovade att vara med. Och jag tror att Gud mobiliserar i Stockholm och i Sverige idag, en ny generation, som både består av dem som varit med ett tag, och helt nya personer. Och som står inför nya utmaningar att föra evangeliet om Jesus vidare till så många som möjligt, och visa Guds kärlek på ett praktiskt plan.

Stockholm har tidigare upplevt andliga besökelsetider, inte minst under de senaste 100 åren. Nu är det dags igen. Jag hör fångelsången från vårfåglarna, det är vår, jag ser vårsolen, jag ser vårtecknen, vintern är över.

Nu följer jag hela omgivningens tryck (omgivningen är ganska klok, för det mesta), och har två helt lediga dagar, tillsammans med hustrun (det står nu i Wikipedia att hon heter Eva Swärd – det stämmer), på en herrgård en bit utanför Stockholm. Vi kopplar av och vilar. Så det blir inget tyngre blogginlägg idag fredag. Men säkert något rejält utspel någon gång under helgen.

Och vill någon träffa bloggaren live så är du välkommen till Elimkyrkan på söndag 11.00. På Östermalm korsningen Styrmansgatan/Storgatan.

Alla de boende i vår fastighet har valt mig till ordförande i vår bostadsrättsförening. Jag har varit det nu i nästan ett år. Det är inget lätt uppdrag. Det handlar om rejäla konflikter bland grannar som pågått i ett antal år. Ikväll hade vi ett möte för alla boende i vårt hus och jag ilsknade till på en granne ikväll. Och jag som är kristen och dessutom har en så lång stubin. Det är inte lätt alltid. Jesus, hjälp mig, jag arma människa.

Idag har jag skrivit en krönika i Världen Idag som ni kan hitta här.

Jag försöker gå tillrätta med en tillrättalagd och välfriserad Jesusbild som ofta rör sig i kristna kretsar och religiösa debatter. Men Jesus var både domedagspredikant, karismatiker och starkt socialt engagerad, allt på samma gång. Det gäller att följa Jesus, inte bara en liten del av hans lära och tjänst.

�

Jag noterar att jag får både ros och ris i bloggkommentarerna för mitt inlägg om kungafamiljen, tron och grundlagen, skrivet tillsammans med Christer Sturmark.

Jag håller med om att detta är ingen stor eller viktig fråga, men jag tycker precis så som jag skriver i artikeln, även om det denna gång råkar vara politiskt korrekt. Sedan råkar jag vara republikan sedan tretton års ålder.

Jag tror att kristen tro och pånyttfödelse upplever man genom hjärtats tro, omvändelsen och att ta emot Andens nya liv, och det kan inte grundlagar reglera, och det kan inte påtvingas någon, inte ens kronprinsessan.

Det finns bara en kung för mig, och det är Jesus.

Det är intressant i Bryssel. Inledningsanförandet stod den världsberömda artisten sir Bob Geldof för. Han är också starkt engagerad för rättvisefrågor och fattigdomsbekämpning. Ett visionärt och inspirerande tal. Det är värdefullt när artister engagerar sig för att lösa våra världsproblem. Har också lyssnat bl.a. till Brasiliens energiminister och en ytterst klok man, John Browne, som varit koncernchef för BP i många år.

Som kristen känner jag en särskild samhörighet med organisationer och aktivister som kämpar för att göra vår värld bättre, och kämpar mot fattigdom, orättvisor och miljöförstöring. Ska jag vara riktigt ärlig så känner jag ofta större samhörighet med den typen av personer än ljumma och totalt oengagerade så kallade kristna som inte bryr sig om någonting mer än sitt eget liv. Det finns något som tangerar ett Gudsrikespatos hos människor runt om i vår värld som engagerar sig på ett djupare plan, inte minst när det gäller att avskaffa världsfattigdomen. Många av dessa aktivister saknar dock den unika gemenskap med Gud som man bara kan få genom tron på Jesus Kristus, evangeliet om korset och uppståndelse, och att jag som syndare kan bli förlåten och totalt benådad och få ett nytt liv, när jag tror och omvänder mig. Kan rättvisepatosen kombineras med detta, skulle bilden bli komplett.