Jag beklagar att min halvgrova, halvvulgära ironiserande Stockholmshumor inte alltid når fram. Ibland skriver jag inlägg då jag nästan bara skämtar, men det finns ofta ett stänk av allvar, och ett budskap även i skämtet.

Mitt senaste inlägg om Ella Bolin, Alf Svensson, Leif GW Persson och Stanley Sjöberg var i stor utsträckning ett skämt. Men tydligen har det inte uppfattats så av alla. Man får inte ta allt på för stort allvar som jag skriver – alla gånger. Leif GW Persson är enligt min mening en av de coolaste personerna som finns i Sverige utanför kyrkliga sfären, så det jag skrev om honom var bara ett skämt, och ingenting annat. Jag tycker egentligen att det är positivt anmärkningsvärt att han backar upp Alf Svensson i EU-parlamentsvalet. Och jag skojade om att stödtruppen bakom Alf Svensson var en brokig skara, när jag jämför Stanley Sjöberg med Leif GW Persson, tycker jag att Stanley är som från en annan planet. Jag menade bara att det är en väldigt stor skillnad på dem som personer och deras andliga inriktning. Att jag har den djupaste respekt för Stanley Sjöberg, borde ingen hysa minsta tvivel om.

Nu ska tydligen hela gubbmaffian försöka krossa Ella för att få in Alf Svensson i EU-parlamentet. En något ohelig allians med Leif GW Persson, Rolf Åbjörnsson, Stanley Sjöberg och Gert Fylking som frontfigurer ska försöka få in Alf i Parlamentet. Stackars Ella Bolin, KD:s förstanamn, hur ska hon matcha det gänget. Och alliansen är något ohelig, Leif GW Persson ser konstant ut som om han har supit senaste tre veckorna, eller alternativt att han just har kommit från tandläkaren, med bedövning i både över- och underkäken som hänger kvar. Stanley Sjöberg lever på en annan planet när det gäller fromhet. Men KD:s valstrateger gnuggar nog händerna, intresset ökar för KD i valspurten. Äldre man mot yngre kvinna, det blir den stora matchen, med tillräckligt mycket väljare blir det plats för båda två.

Noterar också med blandad förtjusning att Siewert Öholm igår i Världen Idag kallar mig för teolog. Jag som alltid gått omkring och skrymtat över att jag inte är någon teolog, och nu spricker den bubblan. Men bubblor brukar ju spricka till slut. Mina fåtaliga teologvänner fnittrar nog förtjust. Jag höll nästan på att skriva ”i sina elfensbenstorn”, men det var elakt. Jag bekänner mina synder direkt, fastän Jonas Gardell inte gillar att man bekänner synder. Och Jonas läser ju min blogg nuförtiden, har jag märkt, så jag får tänka på vad jag skriver.

Kika gärna på min blogg någon gång sent ikväll. Kläcker då en liten nyhet, men egentligen är det ingen nyhet, informationen finns redan i cyberspace men jag säger inte var, än.

Hammarby-Kalmar 1-4.

Kan man vara Hammarbyare och inte vara kristen. Det kan vara möjligt med det är svårt. Ärkeateisten Christer Sturmark tror jag är Djurgårdare.

Om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig”. Ps. 23:4

”Var inte långt ifrån mig, ty nöd är nära, och ingen finns som hjälper. Tjurar i mängd omger mig, Basans oxar omringar mig, Som glupande och rytande lejon spärrar de upp gapet mot mig.” Ps. 22:12-14.

”Mina ögon är förtärda av gråt, det jäser i mitt innersta.” Klag. 2:11

”Därför gråter jag, mina ögon flödar av tårar. Ty fjärran ifrån mig är den som kan trösta mig och vederkvicka min själ.” Klag. 2:16

Tänk att Bibeln skildrade för 3000 år sedan hur en Hammarbyare känner det just idag.

Men i Klagovisorna står det också att Herrens nåd är det att det inte är ute med oss.

Det blev extremt många kommentarer på det inlägg jag skrev för en dryg vecka sedan om församlingsmedlemskap. En verklig tungviktare inom frikyrkligheten, metodisten Pär-Axel Sahlberg, som är en nyckelperson i formerandet av ett nytt samfund tyckte att inlägget var intressant, och detsamma tyckte Christer Roshamn, ordförande i Evangeliska Frikyrkans medarbetareförbund. Robert L tyckte att det var det sjukaste han läst på länge. Så reaktionerna var minst sagt varierande.

I detta inlägg vill jag något utveckla tankegångarna med referens till andras erfarenheter. Bibelmotiveringar, och djupare teologiskt resonemang får jag återkomma till.

Som flera av inläggen pekade på är min modell mycket lik det som praktiseras i den mycket framgångsrika Malmöförsamlingen Malmö United där Magnus Persson är pastor. De hör till de allra vassaste i Norden på att nå ungdomar och föra dem in i en församlingsgemenskap. De har tre nivåer, United Friend, United Partner och United Leader.

Jag samtalade idag med Andreas Nielsen, Hillsongpastorn i Stockholm, och Hillsong jobbar med liknande koncept, och tre nivåer.

Och idag åt jag lunch med en av vice pastorerna i Mosaic i Los Angeles, en innovativ och ungdomsinriktad Southern Baptist församling som också jobbar med ett liknande koncept. De har nolltröskel när det gäller att komma med i gemenskapen. Men man har sedan i nästa steg en mycket hög tröskel, för att gå in i ett överlåtet medlemskap och det ansvarstagande som är kopplat till det. Då handlar det om både utbildning, dop, dopundervisning, lära känna församlingens visioner, överlåtelse till både församlingen och efterföljelsen av Jesus, i Mosaic är det otänkbart att någon som inte lever enligt kristen äktenskapsstandard kan ta detta steg t.ex. – för att anknyta till svenska debatter, liknande modell gäller hos Hillsong.

Man bör också komma ihåg att Mosaic är en annan typ av församling än de svenska föreningsförsamlingarna, där medlemskap är kopplat till fullvärdig rösträtt. Mosaic har inte beslutande församlingsmöten, utan ledningen styr, med McManus som yttersta beslutsfattare. Men det är ingen fråga jag vill diskutera nu, det är ett jätteämne för sig. När man diskuterar import av amerikanska församlingsmodeller bör man också komma ihåg att deras grundstruktur ofta är annorlunda än vanliga svenska församlingar, inte minst de berömda megakyrkorna.

Men ett gemensamt drag hos både Hillsong, United Malmö och Mosaic är att bygga en kyrka baserad på relationer, och helt utan trösklar, vem som helst är välkommen att vara med, man vill markera att man är inkluderande och öppen. Utan krav på vare sig tro eller livsstil. Enda överlåtelsen är att man vill vara med och låta sig påverkas av församlingens budskap. Någon form av registrering i ett adressregister är tillräckligt för att räknas in. Genom att kalla de som ingår i denna yttre cirkel för ”friends” har man gett det en viss form av definition. Det vanliga begreppet ”betjänade” i svensk frikyrkostatistik har egentligen samma innebörd. Detta första steg är inte församlingsmedlemskap enligt traditionell svensk frikyrkomodell, eftersom det inte avkrävs någon tro eller kristen livsstil, och det kan inte heller räknas som församlingsmedlemskap fullt ut enligt nya testamentets standard.

Nästa steg handlar om dop, tydliga bekännelsen av kristen tro, bekännelse av Jesus som Herre och att man vill bli en efterföljare. Och detta steg tror jag behöver definieras betydligt tydligare än vad som har varit praxis i svensk frikyrka. Man behöver också lära känna den församling man överlåter sig till, så även om det handlar om en etablerad kristen behöver det vara en process för att komma in i församlingen. Dopet bör kopplas till undervisning i kristen tro. Jämför t.ex. med den noggrannheten Katolska kyrkan arbetar med konvertiter, det går inte snabbt och lättvindigt att bli medlem i Katolska kyrkan.

Jag föreslår också ytterligare steg i överlåtelsen och fördjupandet av församlingsgemenskapen. Det handlar om att det kristna livet är en process, där vi gradvis mognar och växer i ansvar. Att uttrycka detta i ytterligare definierade steg i vandringen med Kristus men också i överlåtelsen till församlingen, kan vara pedagogiskt. T.ex. kopplat till ledarutbildning eller någon form av fördjupat ansvarstagande. I mitt förra blogginlägg kallade jag det för den tredje nivån. Tycker dock att det är ett sympatiskt grepp hos Malmö United, att tala om friends, partner, leader – hellre än nivåer.

Och eftersom församlingsgemenskap handlar om ett gemensamt liv i efterföljelsen av Jesus, anser jag att medlemskapet behöver förnyas med jämna mellanrum. Annars hamnar vi i eländet att vi sitter med en stor adresslista på en massa folk som vi aldrig ser i församlingen, och alla dessa på listan räknas som församlingsmedlemmar med full beslutanderätt över församlingens inre angelägenheter. Och då har medlemskapet tappat all betydelse.

Det finns mycket mer att säga om detta, återigen några korta reflektioner.

Nu är det onsdag förmiddag och jag sitter och lyssnar på Erwin McManus, på en Willow Creek-dag, i Filadelfia. Inspirerande att lyssna på Erwin. Träffar många goda vänner här också, jätte nice.

Noterar många inlägg med anledning av mina kommentarer angående Runar Eldebos artiklar (jag har i många år uppskattat Eldebos insatser, mina frågor gällde bara dessa artiklar och ingenting annat). Observera att jag inte på något sätt ”sågar” Eldebo. Jag ställer undrande och delvis kritiska frågor, men uttrycker mig försiktigt. Sedan kan inte jag ta ansvar för var alla bloggkommentarer hamnar.  Jag efterlyser ändå större tydlighet, noterar att Olof Djurfeldt kommenterar Eldeboartikeln i Dagen idag, har dock inte hunnit läsa artikeln.

Återkommer senare idag.

Har fått en fråga av en bloggläsare vad jag tycker om Runar Eldebos artikel i Dagen, torsdag 30 april om ”Fyra kriterier för trons utveckling”.

Har problem redan med första meningen av artikeln: ”Varje tid gör sin konstruktion av kristen tro”. Utgångspunkten bakom en sådan formulering är att kristen tro är något vi människor formulerar och skapar, tyngdpunkten handlar hos människan mer än hos Gud. Det är väl ett typiskt postmodernt teologiskt förhållningssätt.

Jag ser den kristna tron som en uppenbarelse från Gud, uppenbarad genom Ordet, Anden och genom Jesus – Gud blev människa för 2000 år sedan. Det är en storhet utanför oss själva. Det handlar om att upptäcka, förstå, få ljus över, den sanning från Gud som är evangeliet om Jesus. Sedan har den kristna kyrkan under historiens gång haft benägenhet att glida bort från detta centrum, men genom reformationer och väckelserörelser har man återvänt till den genuint kristna tron. Att vi kristna ser lite olika på olika saker beror inte på att tron skulle vara ambivalent och föränderlig, utan det beror på att vi människor är föränderliga, och har benägenheten att glida bort från den uppriktiga tron på Kristus. Tron på att det finns en äkta, autentisk kristen tro är av stor betydelse, inte minst med tanke på hur många starka krafter under historiens gång som har försökt att lägga under sig kyrkan, och göra henne till ett system strikt underordnat statsmakten, och göra kristna tron till något som tjänar rent värdsliga intressen. Att vi människor har olika perspektiv, glasögon, förhållningssätt, utifrån vilket vi läser Bibeln och tolkar kristen tro, förändrar ju inte den autentiska kristna tron.

Det är möjligt att Eldebo håller med om allt detta, men det skulle vara upplysande i artikeln att han också säger det. I hans Gardellartikel i Sändaren kritiserar han Gardell främst för att han är så självsäker och färdig i sina övertygelser.

Har också vissa frågor och invändningar när det gäller de fyra kriterierna. Om man tänker sig dessa som en analytisk modell kan det väl vara okey, men jag tycker att Eldebo resonerar mer åt det normativa hållet. Det enda grundkriteriet tycker jag är Bibeln. Det skulle nog en baptist, lutheran eller pingstvän säga. En katolik skulle också lägga till kriteriet med den samlade kristna tron. Jag kan se det kriteriet som ett komplement för att förstå och uttolka skrifterna. Anden som ett kriterium, dess roll är väl att bekräfta och upplysa i skrifterna, inte att kriterium skilt från Bibeln. Vem hävdar det?

Kriteriet sammanhanget, samtiden är det mest problematiska. Kan inte se att det har någon relevans för trons innehåll, eller hur vi ska leva som kristna. Däremot har det relevans för hur vi ska förkunna evangeliet, den kulturanpassning som Paulus talade om, att vara jude för jude, och grek för greken. I Eldebos analysmodell tycks det bli ganska oproblematiskt att Gardell väljer bort några kriterier, kristna kyrkan har godtyckligt valt mellan dessa kriterier menar Eldebo, tycker att resonemanget är problematiskt.

Förhoppningsvis har jag missuppfattat Eldebo, men förtydliganden vore inte fel.

Nu blir jag säkert sågad av ett antal teologiska besser-wissrar. Varsågoda.

 

Har fått en fråga från en bloggläsare vad jag tycker om Runar Eldebos artikel i Dagen i torsdags. Sitter och granskar hans text och filar på en text, som jag hoppas ska läggas ut under måndagen. Tycker också att Mikael Karlendal, pingstpastor i Ängelholm skrivit en utmärkt kommentar och kritisk granskning av Eldebos artikel. Karlendals blogginlägg hittas här.

Söndag kväll och lite summering av veckan och framåtblickande mot kommande vecka. Denna vecka har varit fantastisk med Jesusmanifestation, New Wine-konferens, flera dagar av missionerande på Sergelplattan och Tantolunden, och vi summerade lite i Söderhöjdskyrkans gudstjänst idag. Det skapar tro och frimodighet hos många kristna. Och den dåliga självkänsla många kristna bär på, och ständig rädsla för vad folk ska tycka, jag tror att detta har släppt en del, när de såg att media rapporterade objektivt och sakligt och ganska omfattande från Jesusmanifestationen.

Det blev lite paus i diskussionen om synen på församlingsmedlemskap. Men ska ventilera frågan på onsdag då jag tänkte gå på seminarium i Filadelfia i Stockholm, och lyssna på Erwin McManus, häng med, du kan anmäla dig på www.willowcreek.se. En god vän till mig som har besökt och analyserat McManus församling, säger att de tillämpar liknande typ av modell för församlingsmedlemskap som jag skissade på bloggen för någon vecka sedan – och fick minst sagt blandade reaktioner på. Kommer att diskutera frågan med en av McManus medarbetare på onsdag. Så jag återkommer i frågan. McManus kan ge bra inspiration – om man vill tänka nytt när det gäller församling, men det gäller att tänka nytt på rätt sätt.

Nästa söndag predikar jag i Söderhöjdskyrkan 11.00, då kan du få möta bloggaren live om du har vägarna förbi. På tisdag kommer jag att ha ett spännande möte med en av de tunga kändisarna i Sverige, och vi ska samtala om Jesus. Just nu kan jag tyvärr inte avslöja för bloggläsarna vem det är.

Och sedan har jag min huvudsakliga försörjning som konsult inom svenska näringslivet. Kommer bland anant att granska senaste forskningsresultaten från SOM-institutet i Göteborg denna vecka, och vara på en konferens om det senaste om elbilar, kan de lösa miljöproblemen inom trafiksektorn?

Och den riktigt stora höjdaren, min fru har varit hos sin mamma i Skellefteå hela veckan och kommer hem i morgon mitt på dagen. Det blir explosiv kärlek, garanterat, i morgon, hormonerna, adrenalinet, testoronerna, eller vad det heter, bara pumpar i kroppen, jag är ju relativt ung fortfarande.

För övrigt överlåter jag veckan i Guds händer, och ber om att Jesus ska leva genom mig, jag vill vara hans röst, hans fötter, hans händer, hans arm, som sträcker sig ut till medmänniskorna.

Har hållit mig hemma under lördagkvällen, bland annat för att göra klart inför måndagens deklaration. Ska leda gudstjänsten i Söderhöjdskyrkan i morgon 11.00, så jag behöver samla mig för det också. Samtalade något med Ulf Ekman i Kungsträdgården, bland annat om hans möte i kväll i Södermalmskyrkan, då han ska ta upp om Jonas Gardells Jesus. Och sedan är det ungdomsmöte i Kungsträdgården.

Har någon bloggläsare rapporter från något av dessa evenemang, skriva gärna en kommentar på detta inlägg och rapportera.

TV-nyheterna har haft lite inslag från Jesusmanifestationen, bra jobbat TV.

Polisen och Kungsträdgårdsförvaltningen ger nu en officiell siffra, 17.000 på gudstjänst i Kungsträdgården. Tror att det är rekord för kristen gudstjänst, sedan 50-talet.