Jag ligger alltså i sängen. Och tar mig inte till EFK:s medarbetarkonferens i Linköping. Tyvärr. Hade velat träffa alla pastorskolleger, men fyra av mina medarbetare från Elimkyrkan är där.
Hälsar via bloggen till alla EFK-pastorer. Ha en härlig konferens, bli uppmuntrade, och uppmuntra varandra, till goda gärningar och till att utbreda Guds rike.
Idag har jag varit helt däckat i magsjuka. Det enda jag har klarat av har varit att gå till toaletten för att tömma min egen spy-hink. Så jag orkar varken tänka eller skriva. Förhoppningsvis har jag repat mig i morgon, och vi hörs då. Godnatt.
Nu är jag i slutet av helgen där jag under lördagen umgicks med Europeiska Baptistfederationens generalsekreterare Tony Peck, visade honom bland annat regeringskvarteren, Helgeandsholmen och Gamla Stan i Stockholm, och turen avslutades med ett trevligt restaurangbesök i Gamla Stan.
Halva söndagen ägnades åt Elimkyrkans församlingsplantering i Vårberg/Skärholmen i sydvästra Stockholm. Ska man spana efter morgondagens kyrka är detta en perfekt plats. Spännande att se engagemanget och möta människorna, hängivna kristna, de som är nyfikna på kristen tro, och de som nyligen har kommit till tro. Fascinerande vittnesbörd som jag fick lyssna till.
Andra halvan har ägnats åt en farsdagmiddag hemma, då 3/4 av barnen var hemma utom yngste sonen som jobbar i Kina. Jättenice.
Kommande vecka händer spännande saker med bl.a. EFK:s medarbetardagar i Linköping och vi drar igång ett nytt församlingsgrundarnätverk i Stockholm.
Det har varit intressant att analysera reaktionerna på att jag meddelade att jag inte ställer upp för omval som EFK-ordförande. Som väntat väcker det mycket mer uppmärksamhet om jag gnäller på FRA, avslöjar att jag är omskuren, pratar med Jonas Gardell eller försvarar Åke Green. För de EFK-are som är ledsna, kan jag trösta med att säga att jag inte försvinner, och de frågor jag är bra på, kommer jag fortsätta att driva outtröttligt. Kan förmodligen driva dessa frågor ännu bättre, om jag inte är EFK-ordförande, jag tänker främst på församlingsväxt, församlingsgrundande och kyrkans relation till samhället och media.
Ganska festligt med tidningens Dagens markörer om läsaren blir glad, arg, ledsen, förvånad över en viss nyhet och artikel. De flesta blev glada över att jag ska sluta som EFK-ordförande. Det var intressant. Jag vet inte om detta är representativt på något sätt. Man kan ju vara glad på det sätt som min fru blir glad, fruar vill ju alltid att man ska göra färre saker. Eller också blir man glad för min skull, att jag kommer bättre till min rätt i andra funktioner än att vara samfundsordförande. Eller också blir man glad för EFK:s skull, att EFK slipper ha mig som ordförande. Jag vet alltså inte hur glädjen ska tolkas. En teori kan vara att det är en massa Elim-medlemmar som klickat på glad, för att jag ska kunna ägna mer fokus åt lokala församlingen Elim i Stockholm. Världen Idags spegling av avgångsnyheten (OBS – det är ingen avgång, jag har bara tackat nej till omval) hittar man här.
Tycker också att Emanuel Karlsten på ett bra sätt fångar upp problematiken med att vara en samfundsordförande med ett formellt sett ganska svagt mandat, och samtidigt vara en aktiv samhällsdebattör, och den som hörs mest i egna samfundet. Det finns något som är ohållbart i denna konstruktion.
David Axelsson inlägg nummer 4, viktig fråga du tar upp. Jag tror att Jesu ambassadörer ska finnas där folk möts och där samtalet pågår. I vår tid handlar det i stor utsträckning om media av olika former. Och jag tycker här att frikyrkorna har en alldeles för defensivt förhållningssätt, både lokalt och nationellt. Vi måste ta för oss, sticka ut, och agera aktivt på dessa arenor. Vad har vi för kristen TV-strategi idag? Dessa frågor borde vara självklara på alla pastorsutbildningar.
Robert, inlägg nummer 15, jag påstår inte alls att jag har gjort bra ifrån mig i media, jag har dock gjort försök att lyfta vissa frågor, och att nyansera bilden för att visa att kristen tro och Bibeln kan vara relevant i en rad olika aktuella frågor. Artikeln som du refererar till om Åke Green i Svenska Dagbladet, ansågs av medieetablissemanget i Stockholm vara så bra, att det var slagsmål om att få publicera den, det var nämligen så att flera tidningar kände till att jag hade skrivit artikeln. Men visst har jag fått kritik för den från vissa håll. Det jag försökte säga var bara att samtliga religioner har en skeptisk inställning till homosexualitet – vilket är ett obestridligt faktum, och att Åke Greens grundtankar var baserade på Romarbrevet 1 som kristna menar är Guds ord. Sedan har jag både i den artikeln och i andra sammanhang distanserat mig från Greens ordval, men jag kan inte distansera mig från att han läser Rom 1. Gör man det kan man knappast kalla sig för evangelikal kristen.
Har några intensiva dagar som vanligt. Har bland annat blivit intervjuad av Dagen, Världen Idag och Hemmets vän med anledning av mitt besked om att inte ställa upp för omval i EFK:s styrelse. Kommenterar något av detta i morgon. Har varvat mellan att studera kärnkraftsutredningar, samtal med Elimmedarbetare och besöka föräldrar tillsammans med dotter från Norge som är hemma över helgen. Vi håller nu på och sjösätter ett team och en organisation i Elim för vår stora Alphasatsning med start i februari. Ikväll blir det Ungdomskyrkan Konnekt och att ute på stan prata med ungdomar. I morgon ska jag ägna delar av dagen åt Tony Peck som leder Europeiska Baptistfederationen. På söndag blir det predikan i Elims församlingsplantering i Vårberg, i sydvästra Stocholm. Bland annat.
Och nu ska jag till tandläkaren för att fortsätta en rotfyllning. Och då kan jag knappast säga att life is fun.
Sedan år 2002 har jag varit styrelseordförande för Evangeliska Frikyrkan, ett av frikyrkosamfunden i Sverige. Jag har nu tackat nej till att väljas om som ordförande vid vår nästa kongress i maj 2010. Jag räknar alltså med att avgå som ordförande då. Jag var ju också styrelseledamot i EFK innan jag blev ordförande så jag har varit engagerad i styrelsearbetet sedan 1994.
Allt har sin tid, och jag känner nog att jag är färdig med detta uppdrag, det känns dock inte helt lätt att sluta då jag har uppskattat samarbetet både med EFK:s missionsledning och styrelse och jag har känt ett mycket stort stöd och uppskattning från den breda majoriteten av EFK:s medlemmar. Kommer i fortsättningen att lägga krutet på pastoralt engagemang i Stockholm utifrån min roll som pastor i Elimkyrkan, där vi kommer att satsa frimodigt på evangelisation, församlingsväxt och församlingsplanteringar. Jag fortsätter också med att driva mitt konsultbolag där jag sysslar med globala framtidsfrågor med särskild fokus på energi- och klimatpolitik.
En sak jag har försökt göra som EFK-ordförande har varit att försöka odla konstruktiva kontakter med rikstäckande media. Jag lider över den anonymisering som har drabbat inte minst den traditionella frikyrkan, och när media uppmärksammar något handlar det i stor utsträckning om skandaler som Knutby eller mycket kontroversiella frågor som Åke Greens predikan. En vanlig Stockholmare idag vet i stort sett ingenting om frikyrkan, utan vet man något handlar det om Kristi brud, Åke Green, eller Runar Sögaard. Människors kunskaper formas i stor utsträckning genom den bild eller den tystnad som skapas i media. Och ungdomarna jag träffar ute på stan på fredagskvällarna känner inte ens till något om frikyrkan. Mycket av verkligheten idag formas i det offentliga rummet, och det är viktigt att vi som tror på och följer Jesus kan delta i samtalet som pågår där. Och i det offentliga rummet kan vi inte styra över agendan utan det handlar om att delta i de olika samtal som pågår. Jag tycker att det är viktigt att ett samfund som bland annat Evangeliska Frikyrkan deltar i samtal som pågår i media, och det har jag försökt att bidra med.
Mest genomslag har nog mina utspel haft om Gud och ekonomin, där jag har diskuterat Skandiaaffären i Expressen, Gud i näringslivet i Dagens Industri och i Svenska Dagbladet, och i radions P1 när jag kritiserade nuvarande Reinfeldt-regeringens otydlighet kring svartarbetet. Då blev jag kallad för frikyrkokommunist av Timbro. Mitt utspel förra sommaren i FRA-debatten uppmärksammades av de flesta tidningarna i Sverige inklusive TV och radions P1. Jag hade ju också ett mycket uppmärksammat praktgräl med Jonas Gardell i Svenska Dagbladet för några år sedan om Åke Green skulle hamna i fängelse eller inte, och där jag försvarade Greens rätt att predika utifrån Romarbrevets första kapitel. Senare har jag och Gardell pratat med varandra under ganska vänskapliga former. Andra frågor som jag har jobbat med i media har t.ex. varit religionsfrihetsfrågan där jag skrivit tillsammans med Christer Sturmark vid tre tillfällen, kritik mot kyrkans flathet under andra världskriget, något även TV-nyheterna uppmärksammade, jag har också försökt i Svenska Dagbladet att föra fram en feministisk kritik mot liberala abortlagstiftningen – något som väckte en hel del intresse och debatt, och där jag mötte en hel del uppskattning långt utanför kyrkväggarna. En morgon blev jag uppringd av Svenska Dagbladet som gav mig två timmar på mig att skriva en kritik mot filosofen Torbjörn Tännsjö, en kritik man ville publicera på samma sida som Tännsjö-artikeln nästa dag, så jag satt och skrev artikeln mitt under en gudstjänst i Söderhöjdskyrkan. En gång blev jag uppringd av TV 4 ganska sent på kvällen, för att de ville ha med mig i en TV-soffa nästa morgon, och diskutera eventuell bojkott av Israel. Så när det gäller media har man ofta minimalt med tid på sig för förberedelse och reflektion.
Sammanfattningsvis är vanliga media är en viktig arena, men också en komplicerad arena. De är mycket fixerade vid vissa heta och kontroversiella frågor, och man vill gärna måla ut frågor svart-vitt, för-emot, och det är inte enkelt att delta i det offentliga samtalet alla gånger. Jag har flera gånger varit med om att TV har klippt intervjuer med mig så att det har blivit mycket mer polariserat än vad jag ursprungligen har sagt. Men det sämsta alternativet är att vi kristna blir så rädda att vi springer och gömmer oss. Jesus vill att vi ska vara frimodiga.
En sak jag också har försökt att göra är att tillämpa kristen etik på nya områden, inte minst när det gäller miljöfrågorna och klimatfrågan, områden som jag jobbar med även rent yrkesmässigt.
Så min uppfattning är att frikyrkan behöver jobba mycket mer framsynt och strategiskt med media, och inte bara reagera och stå till svars när det uppstår akuta kriser, det är ju främst då TV, radio och tidningar blir intresserade. Att arbeta strategiskt och framsynt med media förutsätter dock att vi auktoriserar ledare som har tydliga mandat att agera på den arenan, min egen roll har försvagats genom regelbundna diskussioner om att man sammanblandar roller, ifrågasatta mandat, ett ifrågasättande av att delta i samhällsdebatter etc. Vid ett tillfälle fick till och med tidningen Dagens ledarredaktion rycka ut till mitt försvar.
Jag tänker dock inte bli tyst efter maj 2010, utan kanske ännu frimodigare i att dela med mig av min tro och mina övertygelser, och fortsätta försöka vara engagerad i det offentliga rummet. Jag är ju också ordförande i Claphaminstitutet vars huvudsakliga uppgift är att göra den kristna rösten hörd i det offentliga rummet.
Det finns mycket mer att säga, och många fler glimtar och reflektioner man kan ge, utifrån erfarenheterna som EFK-ordförande, men det får vi återkomma till. Och som sagt var, jag fortsätter med detta uppdrag till maj 2010, så än så länge är allt oförändrat.
Den nya tekniken gör nu att det offentliga rummet vidgas. Och här behöver vi kristna vara med och finnas med i bloggvärlden, youtubevärlden, facebookvärlden, twittervärlden och massa andra världar som kommer att växa fram. Det känns som en spännande utmaning och den utmaningen vill jag ta i som pastor i Elimkyrkan.
�
Idag har jag en krönika i kristna tidningen Världen Idag i ett ämne som känns mycket angeläget. Jag skriver att vi som kyrkor har lätt för att hamna i en massa sidoverksamheter, och missa det som är allra viktigast, att föra människor till tro på Kristus och göra dem till lärjungar och efterföljare av Jesus.
Människor kommer inte till tro på Jesus om de inte får höra evangeliet enkelt, tydligt, trovärdigt och begripligt presenterat.
Jag har också en känsla av att evangelisationen har tonats ner, det finns en rädsla för att ”pracka på folk våra åsikter” och en rädsla för att människor ska bli objekt för vår evangelisationsiver. Men vi har ett ansvar för att alla människor ska få höra evangeliet, och detta evangelium är Guds räddningsplan för världen, genom tron på Jesus och gemenskapen med Gud genom tron på Jesu död och uppståndelse kan vi gå från mörker till ljus, från att gå evigt förlorade till att få det eviga livet. Det är blodigt allvar.
Ja, resten kan ni läsa i krönikan. Du kan gärna ge feedback direkt på Världen Idags hemsida.
Kika in på min blogg senare idag, kommer att presentera en nyhet.
Har haft en heldag med flera olika möten med Elimkyrkans pastorsteam. Vi smider spännande framtidsplaner. Bland annat har vi börjat planera för en satsning på Alpha med start i februari där vi siktar på att få med 200 personer. Alpha är ju ett brittiskt världsberömt koncept, som handlar om att presentera kristen tro i form av föredrag, gruppsamtal, och givande gemenskap under en kväll i veckan.
Under morgondagen kommer jag att länka till en artikel som jag har skrivit i ett mycket angeläget ämne och jag kommer också att avslöja en nyhet. Följ bloggen i morgon och det händer flera intressanta saker.
Ibland försöker jag driva med mina bloggläsare. Ett exempel var igår kväll med youtube-klippet med en brottningsmatch med en viss Stefan Swärd. Men det är ju naturligtvis någon annan Stefan Swärd, det finns ett antal personer i Sverige med det namnet. Jag har aldrig i hela mitt liv varit på en brottningsmatta.
Jag vet inte om jag lyckades med detta skämt, att folk trodde på det, eller om det genomskådades direkt. Kommenterarna kan vara lite underfundiga så att det kan vara svårt att läsa ut.
Grattis David Åhlén till Synergystipendiet enligt tidningen Dagen.
Jag kan också avslöja att jag åt lunch med David Åhlén för en vecka sedan och vi upptäckte att vi hade mycket av gemensamma tankar och drömmar om framtidens kyrka. Framförallt talade vi om kommunitetslivet och betydelsen av att be för människor ute på stan och se Guds kraft beröra vanligt folk.