Sedan år 2002 har jag varit styrelseordförande för Evangeliska Frikyrkan, ett av frikyrkosamfunden i Sverige. Jag har nu tackat nej till att väljas om som ordförande vid vår nästa kongress i maj 2010. Jag räknar alltså med att avgå som ordförande då. Jag var ju också styrelseledamot i EFK innan jag blev ordförande så jag har varit engagerad i styrelsearbetet sedan 1994.

Allt har sin tid, och jag känner nog att jag är färdig med detta uppdrag, det känns dock inte helt lätt att sluta då jag har uppskattat samarbetet både med EFK:s missionsledning och styrelse och jag har känt ett mycket stort stöd och uppskattning från den breda majoriteten av EFK:s medlemmar. Kommer i fortsättningen att lägga krutet på pastoralt engagemang i Stockholm utifrån min roll som pastor i Elimkyrkan, där vi kommer att satsa frimodigt på evangelisation, församlingsväxt och församlingsplanteringar. Jag fortsätter också med att driva mitt konsultbolag där jag sysslar med globala framtidsfrågor med särskild fokus på energi- och klimatpolitik.

En sak jag har försökt göra som EFK-ordförande har varit att försöka odla konstruktiva kontakter med rikstäckande media. Jag lider över den anonymisering som har drabbat inte minst den traditionella frikyrkan, och när media uppmärksammar något handlar det i stor utsträckning om skandaler som Knutby eller mycket kontroversiella frågor som Åke Greens predikan. En vanlig Stockholmare idag vet i stort sett ingenting om frikyrkan, utan vet man något handlar det om Kristi brud, Åke Green, eller Runar Sögaard. Människors kunskaper formas i stor utsträckning genom den bild eller den tystnad som skapas i media. Och ungdomarna jag träffar ute på stan på fredagskvällarna känner inte ens till något om frikyrkan. Mycket av verkligheten idag formas i det offentliga rummet, och det är viktigt att vi som tror på och följer Jesus kan delta i samtalet som pågår där. Och i det offentliga rummet kan vi inte styra över agendan utan det handlar om att delta i de olika samtal som pågår. Jag tycker att det är viktigt att ett samfund som bland annat Evangeliska Frikyrkan deltar i samtal som pågår i media, och det har jag försökt att bidra med.

Mest genomslag har nog mina utspel haft om Gud och ekonomin, där jag har diskuterat Skandiaaffären i Expressen, Gud i näringslivet i Dagens Industri och i Svenska Dagbladet, och i radions P1 när jag kritiserade nuvarande Reinfeldt-regeringens otydlighet kring svartarbetet. Då blev jag kallad för frikyrkokommunist av Timbro. Mitt utspel förra sommaren i FRA-debatten uppmärksammades av de flesta tidningarna i Sverige inklusive TV och radions P1. Jag hade ju också ett mycket uppmärksammat praktgräl med Jonas Gardell i Svenska Dagbladet för några år sedan om Åke Green skulle hamna i fängelse eller inte, och där jag försvarade Greens rätt att predika utifrån Romarbrevets första kapitel. Senare har jag och Gardell pratat med varandra under ganska vänskapliga former. Andra frågor som jag har jobbat med i media har t.ex. varit religionsfrihetsfrågan där jag skrivit tillsammans med Christer Sturmark vid tre tillfällen, kritik mot kyrkans flathet under andra världskriget, något även TV-nyheterna uppmärksammade, jag har också försökt i Svenska Dagbladet att föra fram en feministisk kritik mot liberala abortlagstiftningen – något som väckte en hel del intresse och debatt, och där jag mötte en hel del uppskattning långt utanför kyrkväggarna. En morgon blev jag uppringd av Svenska Dagbladet som gav mig två timmar på mig att skriva en kritik mot filosofen Torbjörn Tännsjö, en kritik man ville publicera på samma sida som Tännsjö-artikeln nästa dag, så jag satt och skrev artikeln mitt under en gudstjänst i Söderhöjdskyrkan. En gång blev jag uppringd av TV 4 ganska sent på kvällen, för att de ville ha med mig i en TV-soffa nästa morgon, och diskutera eventuell bojkott av Israel. Så när det gäller media har man ofta minimalt med tid på sig för förberedelse och reflektion.

Sammanfattningsvis är vanliga media är en viktig arena, men också en komplicerad arena. De är mycket fixerade vid vissa heta och kontroversiella frågor, och man vill gärna måla ut frågor svart-vitt, för-emot, och det är inte enkelt att delta i det offentliga samtalet alla gånger. Jag har flera gånger varit med om att TV har klippt intervjuer med mig så att det har blivit mycket mer polariserat än vad jag ursprungligen har sagt. Men det sämsta alternativet är att vi kristna blir så rädda att vi springer och gömmer oss. Jesus vill att vi ska vara frimodiga. 

En sak jag också har försökt att göra är att tillämpa kristen etik på nya områden, inte minst när det gäller miljöfrågorna och klimatfrågan, områden som jag jobbar med även rent yrkesmässigt.

Så min uppfattning är att frikyrkan behöver jobba mycket mer framsynt och strategiskt med media, och inte bara reagera och stå till svars när det uppstår akuta kriser, det är ju främst då TV, radio och tidningar blir intresserade. Att arbeta strategiskt och framsynt med media förutsätter dock att vi auktoriserar ledare som har tydliga mandat att agera på den arenan, min egen roll har försvagats genom regelbundna diskussioner om att man sammanblandar roller, ifrågasatta mandat, ett ifrågasättande av att delta i samhällsdebatter etc. Vid ett tillfälle fick till och med tidningen Dagens ledarredaktion rycka ut till mitt försvar.

Jag tänker dock inte bli tyst efter maj 2010, utan kanske ännu frimodigare i att dela med mig av min tro och mina övertygelser, och fortsätta försöka vara engagerad i det offentliga rummet. Jag är ju också ordförande i Claphaminstitutet vars huvudsakliga uppgift är att göra den kristna rösten hörd i det offentliga rummet.

Det finns mycket mer att säga, och många fler glimtar och reflektioner man kan ge, utifrån erfarenheterna som EFK-ordförande, men det får vi återkomma till. Och som sagt var, jag fortsätter med detta uppdrag till maj 2010, så än så länge är allt oförändrat.

Den nya tekniken gör nu att det offentliga rummet vidgas. Och här behöver vi kristna vara med och finnas med i bloggvärlden, youtubevärlden, facebookvärlden, twittervärlden och massa andra världar som kommer att växa fram. Det känns som en spännande utmaning och den utmaningen vill jag ta i som pastor i Elimkyrkan.

�