Det har varit intressant att analysera reaktionerna på att jag meddelade att jag inte ställer upp för omval som EFK-ordförande. Som väntat väcker det mycket mer uppmärksamhet om jag gnäller på FRA, avslöjar att jag är omskuren, pratar med Jonas Gardell eller försvarar Åke Green. För de EFK-are som är ledsna, kan jag trösta med att säga att jag inte försvinner, och de frågor jag är bra på, kommer jag fortsätta att driva outtröttligt. Kan förmodligen driva dessa frågor ännu bättre, om jag inte är EFK-ordförande, jag tänker främst på församlingsväxt, församlingsgrundande och kyrkans relation till samhället och media.
Ganska festligt med tidningens Dagens markörer om läsaren blir glad, arg, ledsen, förvånad över en viss nyhet och artikel. De flesta blev glada över att jag ska sluta som EFK-ordförande. Det var intressant. Jag vet inte om detta är representativt på något sätt. Man kan ju vara glad på det sätt som min fru blir glad, fruar vill ju alltid att man ska göra färre saker. Eller också blir man glad för min skull, att jag kommer bättre till min rätt i andra funktioner än att vara samfundsordförande. Eller också blir man glad för EFK:s skull, att EFK slipper ha mig som ordförande. Jag vet alltså inte hur glädjen ska tolkas. En teori kan vara att det är en massa Elim-medlemmar som klickat på glad, för att jag ska kunna ägna mer fokus åt lokala församlingen Elim i Stockholm. Världen Idags spegling av avgångsnyheten (OBS – det är ingen avgång, jag har bara tackat nej till omval) hittar man här.
Tycker också att Emanuel Karlsten på ett bra sätt fångar upp problematiken med att vara en samfundsordförande med ett formellt sett ganska svagt mandat, och samtidigt vara en aktiv samhällsdebattör, och den som hörs mest i egna samfundet. Det finns något som är ohållbart i denna konstruktion.
David Axelsson inlägg nummer 4, viktig fråga du tar upp. Jag tror att Jesu ambassadörer ska finnas där folk möts och där samtalet pågår. I vår tid handlar det i stor utsträckning om media av olika former. Och jag tycker här att frikyrkorna har en alldeles för defensivt förhållningssätt, både lokalt och nationellt. Vi måste ta för oss, sticka ut, och agera aktivt på dessa arenor. Vad har vi för kristen TV-strategi idag? Dessa frågor borde vara självklara på alla pastorsutbildningar.
Robert, inlägg nummer 15, jag påstår inte alls att jag har gjort bra ifrån mig i media, jag har dock gjort försök att lyfta vissa frågor, och att nyansera bilden för att visa att kristen tro och Bibeln kan vara relevant i en rad olika aktuella frågor. Artikeln som du refererar till om Åke Green i Svenska Dagbladet, ansågs av medieetablissemanget i Stockholm vara så bra, att det var slagsmål om att få publicera den, det var nämligen så att flera tidningar kände till att jag hade skrivit artikeln. Men visst har jag fått kritik för den från vissa håll. Det jag försökte säga var bara att samtliga religioner har en skeptisk inställning till homosexualitet – vilket är ett obestridligt faktum, och att Åke Greens grundtankar var baserade på Romarbrevet 1 som kristna menar är Guds ord. Sedan har jag både i den artikeln och i andra sammanhang distanserat mig från Greens ordval, men jag kan inte distansera mig från att han läser Rom 1. Gör man det kan man knappast kalla sig för evangelikal kristen.