Nu live-bloggar jag från gudstjänsten i Elimkyrkan. Nu sjunger vi ”därför vi prisar och tillber vår kung, därför ger vi allt som vi är till honom, därför böjer vi oss inför det kors …

Vi sjunger lovsång och tillber något som är oändligt mycket större än oss själva. Det känns starkt och mäktigt. Erik Onelöv leder i lovsången.

Har en lite halvledig helg, eftersom jag har varit krasslig denna vecka. Har besökt mina föräldrar, umgåtts med fru Swärd, och fredagkvällen ägnade jag åt att vara ute på stan med Ungdomskyrkan Konnekt. Det var jag och 22 ungdomar, ägnade kvällen åt samtal med uteliggare, drogpåverkade ungdomar, fulla ungdomar, och lite annat vanligt folk.

Det känns hoppfullt när man ser unga kristnas växande intresse av att gå ut, och inte bara sitta inne och häcka i överbekväma slutna kyrklokaler. Och passionen av att många ska få höra om Jesus. Jag ser också en växande frimodighet, vi stod i en vid bönering vid Slussen i Stockholm vid 22.30 i går kväll. Jag blir mer uppbyggd av närvaro vid sådana tillfällen än en massa internkristna konferenser.

Tänkte testa ett nytt grepp i samband med söndagsgudstjänsten i Elimkyrkan i morgon. Det är en av mina med-pastorer Martin Wärnelid som predikar i morgon. Jag tänkte därför blogga från gudstjänsten. Syftet är att öka intresset för gudstjänster, förklara vad vi sysslar med i kyrkorna vid gudstjänster, och visa på vad det kan betyda för en modern människa.

Noterar den omfattande debatten här på bloggen med anledning av mitt inlägg om Birgitta Ohlsson som ny EU-minister. Abortfrågan rör upp och skapar debatt. Jag ska nu verka för att göra min doktorsavhandling från 80-talet om abortlagstiftningen tillgänglig på internet. Jag är en av de personer i Sverige som mest ingående har studerat abortfrågan ur politisk och samhällssynpunkt.

Det jag får fram i avhandlingen är att abortfrågan är ingen kvinnofråga. Det finns inga vetenskapliga belägg för att kvinnor skulle vara mer abortvänliga än män. Det förhåller sig snarast tvärtom. För män som inte vill ta ansvar för de barn man är med och skapar, är det en enkel utväg att pressa kvinnan att göra abort. Och det är faktiskt mycket vanligt. För kvinnan är aborten en mycket mer traumatisk upplevelse än för mannen.

En annan sak man kan lära sig från min avhandling är de stora värderingsförskjutningarna i samhället, inte minst när det gäller abortfrågan. Från ett nödvändigt ont i yttersta nödfall har abort blir en social och mänsklig rättighet – och vår nye EU-minister Birgitta Ohlsson är en tydlig förespråkare för den hållningen.

Det tycks vara så att de enda samfunden som har en tydlig och officiell hållning i denna fråga idag är Katolska kyrkan och trosrörelsen. Backar vi tillbaka till sextiotalet hade alla samfund inklusive alla biskopar en tydlig hållning, inklusive broderskapsrörelsen. Idag är det en enda stor röra av relativiseringar och otydligheter från kyrkans håll. Mina vetenskapliga studier av abortfrågan tycks bekräfta tesen att kyrkan gör och tycker som alla andra, fast 20-30 år efteråt. Vem vill vara med i en sådan kyrka? I varje fall inte jag.

Efter detta gnällande över kyrkans tillstånd, som man bara blir deprimerad av, så till något roligare. Ikväll ska jag ut med Ungdomskyrkan Konnekt och prata med ungdomarna som är ute. Och berätta om Jesus. På grund av sviktande hälsa har jag dock bokat av vissa evenemang denna helg, bland annat ett viktigt EFK-möte.

Statsminister Reinfeldt har valt en färgstark och självständig politiker som ny EU-minister, nämligen folkpartisten Birgitta Ohlsson. Jag uppskattar hennes mod, Birgitta Ohlsson är ingen medioker partipolitiker som ständigt hukar sig för mainstream i egna partiet. Jag uppskattar också hennes ställningstaganden i en rad frågor, inte minst i mellanösternpolitiken där hennes förmåga att förstå Israels svåra situation, gör att hon höjer sig över mängden bland svenska politiker. Hennes kamp mot kontrollsamhället tycker jag också har varit klarsynt och djärv. När det gäller vissa etiska frågor är jag också överens, som att lyfta fram och exportera sexköpslagen.

Det finns dock frågor där jag inte alls uppskattar hennes framtoning, och tycker att hon inte alls har tänkt igenom frågorna. Framförallt är det abortfrågan som sticker ut där Birgitta agiterar för att göra fria aborten till EU-standard, och som ett villkor för medlemskap. Hon har talat om att Sverige ska exportera aborttjänster på liknande sätt som vi exporterar IKEA-bokhyllor. Också i frågan om äktenskapet har hon inte visat någon respekt för religiösa opinioner. Detta kännetecknar totalsekulariserade svenska politiker som är tondöva i känsliga religiösa och etiska frågor. Som EU-minister kommer Birgitta Ohlsson också närmare länder med starka religiösa opinioner, som t.ex. Polen och då är alltför svart-vit och onyanserad argumentation inte lämplig, det handlar om att förstå hur folk tänker. I tidningen Dagens stora intervju med Birgitta Ohlsson för någon månad sedan, blev jag förvånad över att intervjuaren inte alls tog upp dessa frågor.

Politiker som betraktar aborter som blindtarmsoperationer, har knappast tillägnat sig biologiska fakta, vet något om religiösa opinioner eller vet hur vanliga människor har det. De totalsekulariserade svenska politikerna borde också lära sig, att med vår växande invandring, blir religiösa övertygelser allt viktigare hos en allt större del av väljarna, och värnandet om det ofödda livet och äktenskapet, är en viktig fråga för alla religioner.

Sedan jag drabbades av den lindriga stroken i början av mars i fjol, har jag varit fantastiskt frisk, inte ens varit förkyld, och inte en enda sjukskrivningsdag. Tack Gud.

Idag sviktade dock hälsan lite, fick känningar av ganska kraftiga hjärtklappningar mitt på dagen. Ringde Sankt Görans sjukhus, och de skickade omedelbart en ambulans med blåljus som hämtade mig, men det visade sig att det var helt ofarliga hjärtklappningar. De gick tillbaka inom 30 minuter, men när ambulansen kom hade jag både mycket högt blodtryck och oregelbunden puls, men det var på normalnivå när jag kommit in på sjukhuset. Blev hemskickad efter 4 timmar. Det var en något obehaglig upplevelse. Kommer att ta det relativt lugnt denna vecka, och avbokar de möten som går. Nästa vecka har jag en fyradagars ledighet inbokad med fru Swärd, då vi ska resa bort.

Så det var en lite halvskakig dag, men jag tackar Gud, och blir återigen påmind om hur skört livet är, och vilken gåva det är.

Att blogga ingår dock i att ta det lugnt. Förstås.

Idag höll jag en predikan i Elimkyrkan som handlade om församlingens fortsättning och framtidsvisioner, men jag känner nog att det är ett viktigt budskap som berör kristna i Sverige i allmänhet. Det handlar om att komma ur vår instängdhet i våra kyrkor för att nå ut till vanligt folk, både i socialt engagemang och nr det gäller förkunnelsen av evangeliet. Jag tog också upp om att börja starta upp små pionjär-husförsamlingar som jobbar med en fokus på stadsdelar och specifika målgrupper och områden. Predikan kan man lyssna på genom att gå in på www.elimkyrkan.org och klicka till höger på nedladdningar och 2010-01-31 predikan.

Två tonåringar gör också här en youtube-intervju med mig som sammanfattar det viktigaste i predikan.

Har skrivit en krönika i kristna dagstidningen Världen Idag i ett hett och omskakande ämne. Man hittar den här. Ge gärna feedback och kommentarer antingen här på bloggen eller direkt hos Världen Idags hemsida.

Vad hjärtat är fullt av talar munnen. Och vad hjärtat är fullt av skriver man på bloggen. På fredag kommer jag med en krönika i kristna tidningen Världen Idag. Och på söndag predikar jag i Elimkyrkan på Östermalm i Stockholm. Jag är gripen av den stora passionen. Att alla ska få höra budskapet om Jesus, som den som befriar människan från hennes synd och skuld, och ger henne förlåtelse på djupet, och rening.

I söndags predikade jag i Söderhöjdskyrkan om när Paulus började församlingen i Korint. Han hade inga kyrkor, han hade inga samfund, han hade inga församlingsmedlemmar, han hade inga pengar. Han hade egentligen ingenting. Han hade Kristus i sitt hjärta, Guds ord i sin mun, och var fylld av Andens kraft. Det var tillräckligt. Sedan mötte han Akvila och Priscilla, de började göra tält ihop. De var tre personer. Men de kunde inte hålla tyst, Paulus gick ut på stan, hem till folk, och till synagogan och förkunnade att Kristus var Messias. En församlingen började växa fram, folk blev döpta, kom till tro. Kyrkohistorikerna säger att Korint församlingen fick 25.000 medlemmar, och det började med tre personer.

Sluta prata om att man är för få. Sluta prata om att man har för begränsade resurser. Sluta prata om att man har otillräcklig uppbackning. Tänk på hur Paulus hade det i Korint.

Dessa pionjärplanteringar, små celler, men med expansions- och livskraft, är vad som behövs. Det ska jag prata om på söndag.

Det är en ren njutning att läsa Dagen idag och signalerna som kommer från Pelle Hörnmark och Magnus Persson vid utbildningsdagen i Märsta, inom pingströrelsen. Preach it. Mer fokus på pionjärarbete, att rycka framåt, att nå vanligt folk med budskapet om Jesus. Preach it.

Tror att 2010-talet handlar om att vinna eller försvinna för den traditionella svenska frikyrkan. Antingen blir vi en passionerad, starkt utåtriktad, samhällstillvänd och växande rörelse, som i Andens kraft i ord och i gärning förmedlar evangeliet utanför kyrkväggarna, eller också börjar vi administrera en långsam död.

Svenskarna är intresserade av Jesus, men jag möter alldeles för mycket introvert, navelskådande verksamhet, som inte leder till att människor kommer till tro på Jesus, och blir efterföljare till Jesus.

Det här kommer jag att göra till huvudtema i min predikan i Elimkyrkan på Östermalm i Stockholm på söndag. Gå ut, pionjärarbete, församlingsplantering, gå utanför kyrkan, vanligt folk väntar på oss. Det är det, det handlar om.

Och allt vi gör behöver genomsyras av patosen, från samfundsledningar, teologiska utbildningar, konferenser, tankesmedjor, och den vanliga församlingen.

Det har varit en intensiv och spännande helg. En mycket inspirerande gudstjänst klockan 11.00 i Söderhöjdskyrkan. En fascinerande församling, och det finns nog inte många EFK-församlingar med så låg medelålder. Min predikan om utmaning till evangelisation och församlingsplantering, togs emot med stor uppskattning, och det var roligt. Min fru jobbar ju inom vårdssektorn och jobbat hela helgen så därför gjorde det inte så mycket att jag har hållit igång hela helgen. Söndag kväll sitter jag och förbereder ett föredrag jag ska hålla på engelska vid en internationell affärskonferens vid Stureplan under måndagen – om resultaten från FN-konferensen i Köpenhamn.

I fredags kväll var det dock en riktigt ledig kväll, då jag, fru Swärd och en dotter gick till Grand Hotel för att avnjuta Västerbottensbuffén. Det brukar vara en Västerbottenskampanj där tre veckor varje år som drivs av gästspelande Ella Nilsson, och är man gift med en Västerbottniska så hör det till äktenskapskontraktet med sådana tillställningar. Men maten baserad på råvaror från Västerbotten är superb. Eller vad sägs om rökt björnstek med tranbärsgelé, timbal på västerbottenost med laxrom, kall renkalvsadel, fjällripsmousse på cognacsplommon, peppargravad älgfilé, – några exempel på förrätterna. Varmrätter var bl.a. halstrad fjällröding med ekskivling och messmörssås och älgfärsbiffar med lökstekta kantareller. Åkerbärstartelette, havtornsbrulé och skogshallonmousse hörde till efterrätterna. Det är årets gourmethögtid med denna buffet, och då är jag en ganska kräsen Stockholmare med ett oändligt antal restauranger utanför husknuten.

Det var ju tur att man 1976 gifte sig med en flicka från Västerbotten.

�