Stefan Swärd

Allt mellan himmel och jord

Statsminister Reinfeldt har valt en färgstark och självständig politiker som ny EU-minister, nämligen folkpartisten Birgitta Ohlsson. Jag uppskattar hennes mod, Birgitta Ohlsson är ingen medioker partipolitiker som ständigt hukar sig för mainstream i egna partiet. Jag uppskattar också hennes ställningstaganden i en rad frågor, inte minst i mellanösternpolitiken där hennes förmåga att förstå Israels svåra situation, gör att hon höjer sig över mängden bland svenska politiker. Hennes kamp mot kontrollsamhället tycker jag också har varit klarsynt och djärv. När det gäller vissa etiska frågor är jag också överens, som att lyfta fram och exportera sexköpslagen.

Det finns dock frågor där jag inte alls uppskattar hennes framtoning, och tycker att hon inte alls har tänkt igenom frågorna. Framförallt är det abortfrågan som sticker ut där Birgitta agiterar för att göra fria aborten till EU-standard, och som ett villkor för medlemskap. Hon har talat om att Sverige ska exportera aborttjänster på liknande sätt som vi exporterar IKEA-bokhyllor. Också i frågan om äktenskapet har hon inte visat någon respekt för religiösa opinioner. Detta kännetecknar totalsekulariserade svenska politiker som är tondöva i känsliga religiösa och etiska frågor. Som EU-minister kommer Birgitta Ohlsson också närmare länder med starka religiösa opinioner, som t.ex. Polen och då är alltför svart-vit och onyanserad argumentation inte lämplig, det handlar om att förstå hur folk tänker. I tidningen Dagens stora intervju med Birgitta Ohlsson för någon månad sedan, blev jag förvånad över att intervjuaren inte alls tog upp dessa frågor.

Politiker som betraktar aborter som blindtarmsoperationer, har knappast tillägnat sig biologiska fakta, vet något om religiösa opinioner eller vet hur vanliga människor har det. De totalsekulariserade svenska politikerna borde också lära sig, att med vår växande invandring, blir religiösa övertygelser allt viktigare hos en allt större del av väljarna, och värnandet om det ofödda livet och äktenskapet, är en viktig fråga för alla religioner.

  • Kerstin

    Tea Gustavsson

    Bedja kan vi alla och det ska vi fortsätta med.
    Nu talar du om prioriteringar bland människor, förstår att du som de flesta prioriterar och värderar födda människor högre, Gud gör det inte och det ska inte vi heller göra.
    Du gör en liknelse om att prioritera vem som ska räddas ur ett brinnande hus, men nu är det ju så att det i de allra flesta fallen inte handlar om fara för kvinnans liv, det är inte hon som dör vid en abort, det är de ofödda barnen som befinner sig inne i det brinnande huset.
    Bilder talar sitt eget språk och kan hjälpa människor att förstå att det inte är en obestämbar cellklump som växer där inne, utan en levande liten människa.
    Aborter är synd det säger du själv, och bilder visar det tydligare än ord,
    är det fel att människor får skuldkänslor av bilderna som visas ? det är inte jobbiga känslor som är farliga utan oförsonad synd ur kristet perspektiv.
    Är inte dessa bilder något alla borde se före man blir gravid ?
    Många aborter är också slentrianmässiga, hälften av de som gjort abort kommer att göra minst en till, 40% är 2,3,4 gångs aborter
    Risken att en kvinna gör upprepade aborter är alltså stor. Abortbilder kan hjälpa till att bryta det mönstret.

    Nu mer är det dessutom väldigt vanligt att man ser det som ansvarsfullt att göra abort.
    Alla kvinnor är inte förtvivlade över aborter, som att avlägsna något med en blindtarms, vårtas, värde.
    Många vill inte ha kraft att gå igenom en graviditet, de vill ha kraft att gå igenom en abort, så de kan fortsätta med det som var viktigare än en cellklumpen .
    Många vill inte utsätta sig för att älska och ta hand om ett barn, barn ska vara önskade och planerade säger de, de vill ha sina aborter och hur många de vill, det är deras kropp deras liv.

  • http://larsflemstroms.blogg.se Lars Flemström

    Abortfrågan är uppenbart mycket känslig för kvinnor som genomgått abort. Kvinnor reagerar mycket olikaefter en genomgången, men det beror också på hur framskriden graviditeten var. En del kvinnor som genom gått abort, säger att de inte alls fått några psykiska men, och ändå agerar de som veritabla missionärer för abort som något slags frälsningsmedel. Är det ett sätt att förtränga de psykiska men, som dessa kvinnor trots allt kanske har?

    Härigenom har aborterna utvecklats till en veritabel epidemi, där ständigt nya genarationer kvinnor dras in. Aborterna har blivit Sveriges i särklass största folksjukdom. Och det, som på sjukvårdsspråk kallas ”unga kvinnors psyska hälsa” har blivit ett nationellt katastrofområde i just Sverige. Experterna finner inga förklaringar, och det är ju väntat, när man inte får tillgripa de förklaringar som ligger närmast till hands: 1) Att kvinnor förvägras rätten att vara kvinnor fullt ut, d.v.s. bli mödrar under sina mest fertila år, 2) De kemiska manipulationerna av kvinnokroppen genom hormonella preventivmedel, 3) Saknaden efter det aborterade barnet – posttraumatiskt stressyndrom.

    Den manliga dominansen i abortdebatten är beklaglig, men vi män får inte tiga om hur kvinnor misshandlas med i många fall deras eget samtycke, eftersom de aldrig har blivit upplysta om sambanden. Den manliga dominansen i abortdebatten yttrar sig bl.a. i att många debattörer ENBART uppträder som ombud för de ofödda barnen – de som inte kan föra sin egn talan i många fall MOT de aborterande kvinnorna. När hörde vi ett manligt försvar för den gravida kvinnans oninskränkta RÄTT att fullfölja sin graviditet?

    I stället idisslas det ständigt om män som inte vill använda kondom, och kvinnor som ”slarvar” med pillret. Har ingen tänkt på att detta kan ha sin grund i en förträngd BARNÖNSKAN efter en genomgången abort? Och trots att man inte ska ”moralisera”, ”moraliseras” det ofta över kvinnor som blir gravida gång på gång med olika män och har genomgått flera aborter. Med fokus på att de inte har ”skyddat” sig. Det kan inte vara en ”olycka”, när det händer gång på gång, menar moralisterna.

    Jag är kritisk mot den svenska frikyrkligheten för sin totala oförmåga att ”problematisera” de artificiella, och i synnerhet de hormononella preventivmedlen. Oavsett vad man må tycka om Katolska kyrkan i övrigt, så har Katolska kyrkan en helhetssyn på frågan, då man är motståndare till BÅDE aborter och artificiella preventivmedel. Kan någon ärlig människa påstå att den ymninga preventivmedelspropagandan har sänkt aborttalen?

    Det ligger ändå en viss logik i att försöka bota de posttraumatiska stressyndromen efter en genomgången abort med en ny graviditet. Men om inte kvinnans situation, som var motiv för aborten, har förändrats i grunden, slutar det lätt med en ny abort. Unga kvinnor och män drivs in i en alltmer promiskuös livsstil, där barnönskan och den krassa ekonomiska verkligheten ständigt kolliderar. Abortsjukdomen har blivit en epidemi.

  • Anna-Karin

    Jag tror att det är mycket få kvinnor som ser en abort som en blindtarm, en vårta eller liknande. De flesta kvinnor, även mycket unga, har sett Lennart Nilssons fantastiska bilder över ett barns utveckling i livmodern. Att då trycka upp bilder på aborterade foster ger enbart skuldkänslor – och kanske en känsla av präktighet hos den som tryckte upp.

    Visst finns det kvinnor som aborterar flera gånger och det är tragiskt att de ska behöva ha det så. Det finns säkert olika orsaker till att det blir så. Att tvingas se bilder på aborterade foster tror jag inte är en lösning. Däremot att få prata med en människa, kurator eller liknande, om orsakerna kanske skulle vara bra. Alla erbjuds kuratorskontakt vid en abort. Man kanske kunde lägga in ett förpliktigande efter 2 aborter eller något liknande.

    Tea G, tack för ett läsvärt inlägg.

  • Anna-Karin

    Men Lars, jag har aldrig mött en kvinna som ”agerar som veritabla missionärer för abort som något slags frälsningsmedel”. Däremot har jag mött kvinnor som försvarar rätten till fri abort i Sverige och andra delar av världen. Det är ju vår rätt att göra precis som andra har rätt att propagera emot detta. Det viktiga är väl ändå att vi kan prata med varandra om denna frågas komplexitet.

    I övrigt önskar jag er alla en God Natt. En särskild hälsning till Stefan med önskan m god bättring.

  • roxret

    Allt började med att vi har en ny Eu-minister och att hon är positiv till fria abort i hela EU som ett vilkor till medlemskap . Jag läste igår i Metro att hon ska födda hennes första barn i juli och månad efter ska hon tillbaka till jobbet? Mamman VÄLJER att jobba. Det är klart att kvinnor kan göra karriär men vilken rättighet har barnet?
    Barnet ska vara med sin pappa men Har barnet rätt att ha sin mamma under dennes första dagar?
    Vilken människovärde har ett barn? Vad är det för skillnad mellan en abort och att lämna barnet med pappan? Vem ska amma barnet?
    Vem bryr sig om barnet?
    Gud gör det!! oavsett den är född eller ofödd. Vi kristna ska göra Guds vilja, att bry oss!
    kOMMENTARERNA fokuserar man från mamma/pappaS perspektiv. VEM ställer upp då för att se det från barnets perspektiv även om den är bara ett par dagar gammal f.f. (före förlösningdag)? GUD GÖR DET!!!!!
    (Tänk om VI hade varit aborterade)…..

  • http://larsflemstroms.blogg.se Lars Flemström

    Sign Anna-Karin skriver nu (nr 55) att hon aldrig har mött en kvinna som “agerar som veritabla missionärer för abort som något slags frälsningsmedel”.Nänä. Men skillnaden mellan mig och Anna-Karin är väl att det kvinnor som jag har mött, har jag inte mött i spegeln. Men är inte den omdeppaterade Birgitta Ohlsson ett exempel

  • Kerstin

    53#
    Anna-Karin
    Hur skulle det ha sett ut och vilka reaktioner hade det blivit om man på på -40 talet Natzityskland visat vackra (Lennart Nilsson) bilder på judarna ?
    Men nu var det inte vackra bilder som visades, eller hade du föredragit det för att undvika skulkänslor ?
    Om nu de brittiska soldaterna gjorde rätt i att visa bilderna i Spittal, varför blir det fel när det gäller de ofödda människorna, vari ligger skillnaden ?
    Om nu bilder kan rädda liv bör man inte visa dem då ?

    55#
    roxret
    Du undrar: ”Vad är det för skillnad mellan en abort och att lämna barnet med pappan?”
    Ja vid en abort dödar man barnet, man tar ifrån en människa dess framtid,
    om barnet tas omhand av sin pappa så får hon/han iallafall fortsätta sitt liv,
    däri ligger skillnaden.

  • Kerstin

    50#
    Tea Gustavsson
    Du skrev: ”Jag förnekar inte att abort är en synd. Men vi människor kan inte lagstifta bort synden eller möjligheten att begå den.”
    Den kollektiva synden i aborter är att förneka människor den självklara mänskliga rättigheten, rätten till liv, som borde gälla för alla, vi kan inte alltid förhindra att människor tar livet av andra, men vi kan med lagstiftning markera att alla mäniskor är skyddsvärda.
    Vad skulle du själv tycka om alla människor förutom du och dina nära och kära hade lagligt rätt till liv ? skulle du inte tycka att detta vore orättvist ? tycker du inte att den lagstiftning som skyddar dig är bra, unnar du inte de ofödda barnet det samma ?

    Nu vet jag att det kommer förmodligen ta lång tid, attityderna och kulturen måste ändras innan en lagstiftning kan ske, men jag kan inte sluta att hoppas och kämpa för de oföddas människovärde trots att vi lever i de sista dagarna där kärleken kallnar hos de flesta.

  • wildwest

    Jag är glad över att det blev några kvinnor med i denna debatt. Själva aborten är inget vi män kan förstå de psykiska konsekvenserna av. Jag tänker dock inte acceptera att buntas ihop med en stor hop ansvarslösa män som ligger hur som helst och tvingar sina kvinnor till abort. Jag skulle aldrig göra så och har inte varit i närheten att göra så. Dessa män skulle, om det inte var frågan om foster, dömas för medhjälp till mord och få ett ungefär lika långt straff som kvinnan, se Knutbypastorn. Nu handlar det om foster som inte räknas som fullgoda människor och då blir resultatet av handlingen straffrättsligt en annan.

    Är det inte märkligt att ett demokratiskt beslut i Sveriges Riksdag resulterar i att ett foster är ett stycke del av kvinnan som kan tas bort utan påföljd ena dagen, men nästa dag, när gränsen för fri abort överskridits, så är det barnamord? Torbjörn Tännsjö är ju inne på att vi även ska kunna döda nyfödda barn, av samma skäl som vi aborterar: att det är bättre för ett barn att dö än att vara ovälkommet. Gränsdragningsproblemen blir absurda.

    Självklart kan det var smärtsamt att höra talas om att abort är ett tagande av liv. Vem tror att det var roligt att råka ut för de gammaltestamentliga profeterna? Vem tror att det var roligt att råka ut att höra från Jesus att man var huggormars avföda och vitmenade gravar? Ändå måste det sägas. Psykologer brukar anse att utredning av undertryckta problem är en fördel. Ingen psykolog förordar att svälja ner traumatiska händelser. Alltså borde det var så även i detta fall.

    Tyvärr har vi i Sverige blivit så oerhört känsliga för dom som har nånting att säja om vårt sätt att leva. Vi känner oss ständigt diskriminerade, kränkta och hotade. Vi har lindat in oss i bomull i vår socialstat som ska ta hand om oss även i de mest banala situationer. Hur ska vi klara livet om tiderna blir bistrare? Idag läser man om unga kvinnor som behöver psykologhjälp när guldhamstern dött.

  • P

    Anna – Karin, det var modigt av dig att i det här sammanhanget berätta om dina egna personliga erfarenheter i frågan. Abort är en svår fråga att diskutera via internet, för det blir ofta en väldig hetsk diskussion och kanske fler hårda ord än vad som skulle ha blivit om man hade suttit öga mot öga IRL. Det är också en fråga som inte är lätt att diskutera heller därför att det för en del diskussionsdeltagare handlar om något som man har egna personliga erfarenheter av, och rör väldigt privata saker. Det finns risk att någon känner sig personligt påhoppad och kränkt i det val man gjort i en svår situation.

    Det finns säkert de som ångrar aborten efteråt och därför mår psykiskt dåligt, men också de som trots att det var ett jobbigt beslut att fatta, ändå i efterhand anser att beslutet var korrekt. Det viktigaste tycker jag är att stödja kvinnan i det val hon gör och att sedan respektera det beslutet hon fattar. Jag tycker verkligen inte att det gagnar någon i en svår situation att visa upp avskräckande bilder på blodiga foster osv som Kerstin föreslår. Det är knappast kärleksfullt beteende, utan att plåga någon som kanske redan mår psykiskt dåligt!

  • http://larsflemstroms.blogg.se Lars Flemström

    wildwest

    Visst kan vi män förstå de psykiska konsekvenserna av en abort. Vi kan t.o.m. själva delvis drabbas av de psykiska konsekvenserna av en abort. Men vi kan inte uppleva vare sig graviditeten eller aborten i våra egna kroppar. Vår förståelse blir mer intellektuell (inlärd) än fysisk (självupplevd). Men som någon sa: Jag undrade just vem av dem som var gravid. För magen växte ju på båda. Men när barnet var fött kunde man ju se vem av dem som blev smal.

    Om du vill veta vad som händer under en graviditet, kan du se det vecka för vecka på denna länk: http://www.growingpeople.se/templates/Page.aspx?id=12526

    Kvinnans känslomässiga reaktioner beskrivs, hur dagar av lycka och glädje växlar med dagar av rädsla och självförakt. Därav borde även en man kunna dra slutsatsen att under vissa perioder av graviditeten är kvinnan mer övertalbar att göra abort än under andra perioder av graviditeten. Under de perioder, som hon är mest övertalbar att göra en abort, som hon sedan bittert kommer att ångra, borde det vara varje mans plikt att skydda kvinnan mot sådan övertalning. Och därför har man i andra länder med fri abort en obligatorisk betänketid på 3 – 5 dagar innan aborten får utföras.

    Jag håller inte med sign P, som i praktiken menar att man ska stödja en kvinnas beslut att göra abort. Man kan vara neutral och låta kvinnan bestämma själv utan övertalning i någon rikting, men att stödja en kvinna att göra abort vore en djupt orättfärdig handling mot hennes själv. Skulle du stödja någon i sitt beslut att begå självmord? Då borde du inte heller stödja någon i ett beslut , som medför att hon under resten av sitt eget liv
    behöver leva med vetskapen om att ha dödat sitt eget barn.

    Det är också ett märkligt resonemang att man stödja någon i sitt beslut att göra abort för att det är ett ”jobbigt” beslut. Det tyder ju på att det finns starka tvivel hos den beslutande om det verkligen är rätt att göra abort. Jag talar nu om tiden innan aborten har utförts. Efteråt kan kvinnan nog behöva stöd, men det är ju ändå inte aborten som ska stödjas, utan kvinnan.

    Det slentrianmässiga stödjandet av redan utförda aborter, lurar andra att göra aborter. OOch för en del kvinnor, som själva gjort abort, är övertalningen / stödet åt andra att göra ett abort, en del i deras försvar för att deras egen abort var ”ett korrekt beslut”, som P skriver. Iskallt. Kan det någonsin vara ”korrekt” att döda sitt barn? Möjligen en förtvivlad utväg i en svår situation, men aldrig ”korrekt”.

    Och det är just detta behov av försvar för sina beslut, hos kvinnor som själva har gjort abort, som har gjort ”abortsjukdomen” epidemisk. Nya ”smittas” hela tiden. Jag moraliserar och förödömer verkligen inte kvinnor som har lurats att göra abort! Jag anklagar de skyldiga politikerna. Vi svenskar sitter så grundligt fast i abortträsket, så att vi inte vet i vilken rikting vi ska ta första steget ut. Och därför lyckas vi inte ens ta ett första steg, och väljer en EU-minister, som vill dra ner andra länder i samma träsk.

  • wildwest

    Haha, Lars Flemström, jag vill inte riskera att utsättas för ett kollektivt asgarv från alla kvinnor på bloggen som kommer tycka det är mer än patetiskt att två män diskuterar huruvida det är möjligt för män att känna på samma sätt inför en graviditet och avbrytande av densamma som en kvinna! Jag har ingen erfarenhet alls av detta och ska därmed hålla tyst rent generellt. Inte som jag en gång tänkt mej livet, men så är det.

    Men självklart uppfylls säkert även en man av alla sorts glada och oroliga tankar inför att snart bli far. Att bara se sexakten som egen njutning och effekterna av denna som nånting att undanröja är ett grymt egoistiskt beteende som är horribelt.

    Din sista paragraf var däremot glimrande. Vi är ju så indoktrinerade här i landet, speciellt här där ingen annan sanning får existera än den för närvarande politiskt korrekta, så vi inte ägnar en tanke åt vad det är vi håller på med. Talar inte bara om aborter, även om den begynnande diskussionen om dödshjälp, om sanktionerade homosexuella relationer, om polygami och allt annat som dyker upp där vi ska vara sååååå liberala och förstående. Sverige kommer med Birgitta Ohlson bli en skamfläck och jag kan lova att om hon får härja fritt med sitt budskap om aborter så kommer skarpa påvekommentarer om vårt avfall snart diskuteras på varje tidnings förstasida. Vi kanske redan nu ska ta hem våra diplomatiska företrädare i Vatikanen.

  • P

    Lars Flemström, läs om läs rätt! Som alla kan se skrev jag så här: ” Det viktigaste tycker jag är att stödja kvinnan i det val hon gör och att sedan respektera det beslut hon fattar.” Det jag menar är att om en kvinna är osäker på om hon vill fortsätta graviditeten eller ej, och om kvinnan t ex önskar tala med en kurator så ska det finnas en sådan och kuratorns uppgift blir isåfall att stödja kvinnan i processen att komma fram till ett beslut. Kuratorn ska inte tala om för kvinnan vilket beslut hon ska fatta men vara ett stöd om hon känner att hon behöver någon att tala med. Och jag tror faktiskt att det är så det ska fungera i praktiken, enligt de regler som finns. Och när kvinnan sedan har fattat ett beslut, det kan vara att fullfölja graviditeten eller att avbryta, så ska kuratorn och annan sjukvårdspersonal respektera det. Givetvis inom ramen för den lagstiftning som gäller i Sverige.

    Att ett beslut är smärtsamt och jobbigt att fatta, betyder inte med automatik att det är ett felaktigt beslut. Alla vet att vi genom livets gång måste fatta beslut som många gånger inte är lätta, men kanske ändå är nödvändiga.

    Enbart den kvinna som själv har gjort abort kan yttra sig om hur hon upplevde att göra en abort, och om hon anser att det var ett felaktigt eller korrekt beslut i efterhand. Andra människor kan inte skriva henne på näsan hur hon skulle ha känt/ska känna. Andra måste respektera den enskilda kvinnans upplevelser, och också ha förstånd nog att inse att olika kvinnor kan uppleva det olika. Det går inte att tillskriva andra människor känslor som de inte har.

    Lars du tillskriver mig åsikter jag inte har, och påstår att jag skrivit saker som jag inte har gjort. Dessutom upplever jag att du har en hätsk ton i det du skriver, och det gör att jag inte vill föra någon diskussion med dig. Det jag skrev ovan, var dessutom menat till Anna – Karin.

  • Kerstin

    P

    Men de ofödda barnen då ?

  • http://larsflemstroms.blogg.se Lars Flemström

    wildwest

    Jag skrev inte att det är möjligt för män att KÄNNA på SAMMA SÄTT som en kvinna inför en graviditet eller abort. Jag skrev att vi kan tillägna oss en inlärd f(intellektuell) förståelse av detta. Vi män har väl också upplevt glädjen när någon har fötts, och sorgen och saknaden när någon har gått bort. I sällsynta fall – under rådande fred – har män också erfarenhet av hur det känns efter att ha tagit någons liv.

    Och det är en sak som jag faktiskt har funderat över. En manlig mördare kan sitta i sitt fängelse och njuta av en vilda västern-film, där man duellerar och dödar varandra. Men en kvinna som har gjort abort tål inte att se bilder på aborterade foster! Varför? Därför att det är mot naturen att döda sitt eget barn, men inte lika uppenbart mot naturen att döda någon annan. Det har män gjort i alla tider, i försvar av egna kvinnor och barn.

    Och du håller ju tydligen med mig i slutet av mitt inlägg, där jag jämförde aborterna med en epidemisk sjukdom, där den som har gjort abort ”smittar” andra, som ett försvar för sin egen abort, att det var ett ”korrekt” beslut.

    P

    Om en kvinna är osäker på om hon vill fortsätta graviditeten eller ej, så ska hon naturligtvis avrådas från att göra abort! Ingen ska göra abort för att hon är OSÄKER på om hon vill fortsätta graviditeten. Det minsta man kan begära är väl att hon är helt säker på att hon vill göra abort. Och just detta, att förhindra förhastade aborter, som kvinnorna kommer att ångra efteråt, är syftet med den obligatoriska betänketiden i andra länder med FRI abort. Försök förstå detta, att Sverige är extremt, även i jämförelse med andra sexliberala länder med fri abort.

    Genom den rådande lagstiftningen, har den svenska lagstiftaren sagt att det är önskvärt att svenska kvinnor dödar sina egna barn, med lagsitfaren i andra länder med fri abort har sagt att deras kvinnor får göra det, men att det inte är något statligt intresse att de gör det. Och denna dödskultur ska nu den tillträdande EU-ministern försöka påtvinga anda länder. Låt henne mötas av en proteststorm i sitt eget land. Som jag just har skrivit, behöver man inte ens vara abortmotståndare för att protestera mot denna extrema dödskultur!

    Ska vi tvinga Holland, med sina privata abortkliniker, att avskaffa den obligatoriska betänketiden på 3 dagar, som dock lett till att Holland har hälften så många tonårsaborter som Sverige?

  • http://www.abortnej.se Mats Selander

    Hej Stefan,
    jag har inte deltagit i debatten ovan utan vill bara säga något om Birgitta Ohlsson. Jag hade ju en radiodebatt med henne för några år sedan om just abort. Det var med anledning av att vi visat bilder på aborterade foster. Jag frågade bland annat hur Birgitta såg på frågan om kvinnans rätt till sin kropp: Om en kvinna är gravid i 25:e eller 30:e veckan och hennes livssituation drastiskt förändras så att hon inte längre vill ha barnet, har hon då rätt att göra abort? Birgitta svarade att hon inte har det eftersom fostret då är livsdugligt.

    Jag frågade då varför Birgitta i ett sådant läge inte anser att kvinnan har rätt till sin kropp. En sådan kvinna borde väl ha mer rätt till sin kropp (eftersom barnet faktiskt KAN överleva utanför hennes kropp) och därmed ha rätten att avsluta sin graviditet (genom att föda barnet för tidigt eller genom kejsarsnitt)? Beror det inte på att det handlar om en liten människa! Men om en sådan liten människa har rätt till sin moders kropp efter vecka 22 (enligt både Ohlsson och mig) så borde väl samma människa ha samma rätt innan vecka 22 ! Det är inget konstigt utan helt naturligt att det ofödda människolivet har rätt till sin moders kropp för sin överlevnad. Ungefär så försökte jag argumentera i vår debatt.

    Efter radiodiskussionen samtalade jag lite med Birgitta och försökte fortsätta diskussionen. När hon förstod min poäng (som det verkade i alla fall) sa hon bara ”jag tänker inte så”. Det var uppenbart att hon inte tänkt igenom abortfrågan på ett moraliskt plan. Istället är det pragmatik och folkvilja som tycks vara hennes referensramar, åtminstone i den här frågan. Resonemang om det ofödda människolivets status tycktes vara helt främmande för henne. Jag fick intrycket av att det var irrelevant för henne; att hon inte ens ville tänka på det.

    Eftersom hon är en så starkt uttalad abortliberal hade jag förväntat mig en större genomtänkthet. Istället bemöttes jag av dogmatism och ovilja att ens ta i relevanta frågor. Därför ser jag det som riktigt dåliga nyheter att Ohlsson nu har blivit EU-minister.

    Mats Selander
    ordf. MRO-Människorätt för ofödda

  • http://himmelochjord.swedmedia.se stefan

    Mats inlägg,
    Bra argumentation.
    hälsn
    Stefan Swärd

  • Per Hallström

    Tack, Mats Selander, för det du skrev (inlägg 66) och speciellt för följande som du säger om den nyutnämnde EU-ministern. Det sammanfattar nästan hela abortdebatten:

    ”Det var uppenbart att hon inte tänkt igenom abortfrågan på ett moraliskt plan. Istället är det pragmatik och folkvilja som tycks vara hennes referensramar, åtminstone i den här frågan. Resonemang om det ofödda människolivets status tycktes vara helt främmande för henne. Jag fick intrycket av att det var irrelevant för henne; att hon inte ens ville tänka på det.”



Subscribe to Stefan Swärd