Vi närmar oss nu att sätta igång vår Alphakurs i Elimkyrkan. Vi kommer att ha den både i Elimkyrkan på Östermalm i Stockholm, och i vår församlingsplantering i Vårberg/Skärholmen. Alpha är en grundkurs i kristen tro, och ett mycket bra sätt att presentera evangeliet om Jesus. Det är en kurs på ett antal kvällar som består av föredrag, samtal, och måltider.

Min undran är om ni som bloggläsare känner någon i Stockholmsområdet som ni tror skulle ha intresse av att vara med i denna kurs. Jag fick några napp när jag nämnde om detta här på bloggen för någon månad sedan. Men nu gör jag ett nytt försök. Vi startar tisdag den 9 mars i Elimkyrkan, kvällen, och söndag eftermiddag 7 mars i Vårberg/Skärholmen i sydvästra Stockholm. Maila gärna mig om namn och kontaktuppgifter på personer som du vill att vi ska kontakta från Elimkyrkan och inbjuda. Men vi vill att du hör av dig först till den berörda personen. Maila mig med namn och kontaktuppgifter på dem du vill inbjuda till Alpha, stefan.sward@elimkyrkan.org.

�

Tidningen Dagen visar idag prov på en utmärkt journalistik med sin breda kartläggning av kristna kyrkans utveckling i Sverige senaste tio åren. Mycket bra att man breddar journalistiken med denna typ av översikter. Självklart kan man diskutera kriterier som används vid vad man väljer ut. För oss som representerar en mer väckelseorienterad och karismatisk fromhet skulle rangordna på ett helt annat sätt än vad Dagen gör när man väljer ut det 10 mest betydelsefulla kristna ledarna under senaste decenniet. Men utifrån mediegenomslag, och att få gehör för sina ståndpunkter, så kan man säkert utgå ifrån att Dagen hamnar ganska rätt i sina bedömningar, bl.a. med KG Hammar som förstanamn på ena listan och Jonas Gardell som etta på listan över dem som har påverkat synen på svensk kristenhet.

Jag gör dock två reflektioner. Listan över de tio personer som påverkade svensk kristenhet mest under 00-talet innehåller 4 pingstvänner, tre biskopar inklusive en ärkebiskop från Svenska Kyrkan, en ateist, Ulf Ekman och biskop Arborelius.

Den fråga jag ställer mig var finns de traditionella frikyrkosamfunden någonstans. Och här tror jag Dagen hamnar helt rätt i analysen. Det saknas tydligen helt och hållet färgstarka och inflytelserika ledare inom MIssionskyrkan, Frälsningsarmén, Evangeliska Frikyrkan, Alliansmissionen, Baptistsamfundet. Det är detta Dagen säger och jag tror att man har helt rätt. Vi har blivit tysta, marginaliserade, okända i samhället i stort, och det är knappt så att man ens känner till oss inom svenska kristenheten. Det är uppenbarligen bara pingströrelsen som har förmåga att fostra fram profiler. Vad gör vi för fel i de övriga samfunden – det är en fråga vi behöver fundera ett antal varv över. Är vi så rädda att få fram färgstarka ledargestalter, så att allt blir fullständigt profillöst och utslätat?

Och jag tycker också att det är ett visst svaghetstecken att senaste 30 årens förnyelse- och församlingsgrundarrörelse endast har lyckats få fram Ulf Ekman som en nationell, välkänd och inflytelserik profil.

Dagens lista över vilka som mest har påverkat synen på svensk kristenhet är också en katastrofal läsning. Jag tror att Dagen även här är rätt i analysen. Vi klarar inte av att fostra fram ledare som färgstarkt kan presentera kristen tro så att det påverkar svenska folket och påverkar svenska folkets bild av kyrkan. Det är tydligen Jonas Gardell, Åsa Waldau och Christer Sturmark som har tagit på sig att sköta om detta.

Vi behöver fundera över hur vi fostrar fram färgstarka ledare som får ett genomslag på nationell nivå. Vi behöver också fundera över hur vi från kyrkans sida arbetar med mediestrategi. Vem tar tag i den bollen?

Eftersom ni är så nyfikna är det väl lika bra att nämna om den lilla nyheten. En producent och filmare från Sveriges Television var nyligen hemma hos mig en helkväll och gjorde en mycket utförlig intervju om min kristna tro, intervjun pågick under flera timmar. Intervjun handlade om allt möjligt som min Gudstro, varför Jesus dog på korset, vad är synd, synen på eviga straff, frälsning, Bibeln m.m. Jag uppfattade intervjusituationen som mycket positiv. Inslag från denna intervju ska användas i Jonas Gardells TV-serie under åtta tisdagskvällar om Gud. Det är Jonas som har velat att jag ska vara med i programmet, och jag ser det som helt oproblematiskt eftersom jag gärna vittnar om min tro på Jesus i alla tänkbara sammanhang. Alla vet att jag och Jonas Gardell har helt olika kristendomstolkningar och förståelse av både frälsning och Jesus, men jag ser det ändå som positivt att Jonas och SVT vill släppa in en mer mainstream- och vanlig kristendomstolkning i detta program. Vi som tror på jungfrufödelsen, Jesu fysiska uppståndelse, att Bibeln är Guds inspirerade ord, att Jesus dog för våra synder, och att det behövs omvändelse – vi representerar ju ändå huvudfåran i kristna kyrkan.

Men blir jag kritiserad för att jag medverkar i tio minuters klimatdebatt i ett Livets Ords-program, så kan man bara ana hur kritiserad jag kommer att bli för det här. 

Ikväll har jag varit på gymmet och tränat och har haft en kämpig period ur träningssynpunkt. Har haft en skadad häl i två månader som har gjort att träningen har gått knackigt, jag har fått återfall i icke-balanserat godisätande, och blev påmind om min miserabla belägenhet idag då jag läste Emanuel Karlstens nya blogg, och han grävde upp ett gammalt blogginlägg från hösten 2008 då jag påstod att jag var avundsjuk på hans midjemått.

Missionskyrkans ordförande Ulf Hållmarker (som är Vasaloppets chefsläkare) påstod att jag har haft hälsporre (vi diskuterade min häl på Diakonias årsmöte, för att inte bara gräva ner oss i världsproblemen), men den håller på att bli bättre, så jag klarade en försiktig träning ikväll men har tappat mycket flås senaste tiden, och blir nästan andfådd när jag går upp i Elimkyrkans predikstol, tre trappsteg, och då är det illa. Och då känns det nästan som man håller på att befordras till härligheten.

Lite munterhet blir det dock att den utflugna Norge-dottern kommer hem, och kvittrar och sprider energi. Stånk, stön, godnatt. För övrigt – ser fram emot att träffa lite New Wine-präster från England under helgen, så det blir lite healing refreshing revival och en massa Halleluja.

Jag kan nu avisera att jag kommer att avslöja en liten nyhet här på denna blogg någon gång inom närmaste 48 timmarna. Det gäller en fråga som hittills har varit sekretessbelagd.

Har tittat på kommentarerna idag. Noterar att en och samma person har skrivit 10 kommentarer på en dag. Jag är tyvärr tvungen att införa en ordningsregel om att man får skriva max 3 kommentarer på en och samma dag, därefter plockas kommentarerna bort (kan tänka mig undantag från detta i extrema undantagsfall, vid viktiga replikskiften). Jag har ju sedan tidigare en ordningsregel om att man inte får skriva längre inlägg än max 25-30 rader. Jag måste ha vissa etikettregler för hur man får skriva för att bevara intresset för denna blogg. Den som har behov av att skriva mycket i eget namn bör lämpligen starta en egen blogg.

Jag tycker nog att diskussionen om vilka TV-program man kan vara med i känns något ålderdomlig. Att bojkotta, att se det som att man ger legitimitet åt något, genom att vara med – det är knappast en rimlig hållning i ett modernt mediesamhälle. I fallet Livets Ord är det ett sammanhang som helt delar mina grundövertygelser om att Jesus är världens frälsare, att Bibeln är Guds uppenbarade ord, att frälsningen endast finns hos Jesus. Så det är ganska okontroversiellt att vara med i ett program där. Jag har varit med i andra TV-inspelningar senaste tiden där denna konsensus inte alls existerar, kanske jag avslöjar i morgon i vilket sammanhang – det kommer att visa sig i TV-rutan närmaste tiden. Vi lever i ett multireligiöst, sekulärt, icke-kristet samhälle, det är orimligt att vi kristna ska avstå från att ge vårt vittnesbörd, på grund av att vi ogillar något eller inte håller med om något i det sammanhang vi medverkar i. Och det är orimligt att hävda att man ger legitimitet åt något bara för att man t.ex. medverkar i ett TV-program. Jag ska förklara mig endera dagen vad jag menar. Jesus åt middag hemma hos fariséerna, trots att han kraftigt kritiserade dem.

Efter att ha varit på semester i tre dygn har jag snabbt ögnat igenom allt som skrivits på min blogg under tiden. Jag kan inte gå in och kommentera enskilda inlägg, det skulle ta för lång tid, vill bara ge några allmänna kommentarer.

1. Detta är min privata blogg och det är jag som bestämmer och har rätt att bestämma om vad som skrivs. Jag kan ta bort kommentarsfunktionen om jag så önskar, man kan inte kalla detta för censur. Idag är det fritt fram för vem som helst att starta en blogg och själv publicera sig men man kan ju inte hävda en rätt att få skriva vad man vill och när man vill på andras bloggar. Då tycker jag att man har missuppfattat en bloggs funktioner.

2. Jag har alltså valt att ha en kommentarsfunktion och har också valt att ha ganska högt i tak på min blogg, jag ser ett stort värde i möjligheten att få kommentera – även om jag också ser att möjligheten ofta missbrukas. Det har förekommit att jag har tagit bort inlägg men det har mer varit tidsbrist som har begränsat mig där. Det är en självklar bloggetik att man håller sig till det ämne som bloggaren tar upp. Det är också en självklar bloggetik att man håller sig till en respektfull ton i sitt sätt att skriva, så att man inte sårar andra människor. Jag har också sagt att man ska vara saklig när man kritiserar andra kristna ledare, vilket jag helst ser att man gör i andra sammanhang än på min blogg, men jag kan förstå att det kan förekomma om det finns en koppling till något jag har skrivit. Jag har plockat bort inlägg av S-E Sköld när han tidigare klassificerat namngivna kristna ledare som villolärare. Det är min övertygelse att det finns sådana (alltså villolärare), men det kräver en korrekt och rättvis bedömningsgrund som man utgår ifrån, och som har i varje fall ett visst mått av uppbackning från varmt troende människor.

3. Jag noterar att vissa kommentatorer tycker att jag inte skulle ha varit på TV-inspelning på Livets ord förra veckan. Den fråga jag då ställer är vilka ställen ni tycker att jag inte för övrigt ska vara på. Och vilka bedömningsgrunder ska man utgå ifrån? Jag är i alla möjliga sammanhang och kan inte förstå den stora dramatik som vissa lägger i att man medverkar i något på Livets ord. Det är säkert så att Livets ord har andra principer för beslutsfattande och ekonomisk redovisning än vad Evangeliska Frikyrkan har. Men man bör komma ihåg att den svenska frikyrkliga traditionen med demokratiskt uppbyggda folkrörelser är ganska ovanlig modell, kyrkohistoriskt sett. Jämför bara med Katolska kyrkans uppbyggnad och beslutsfattande. Och hur ska man ställa sig till alla amerikanska megakyrkor vars kändispastorer ständigt inbjuds till Sverige och vars böcker översätts. Ska man börja bojkotta allt man inte håller med om – då blir listan ganska lång, till slut kan man bara medverka på det man själv ordnar.

4. Det är viktigt att kritiskt granska olika kristna rörelser, och jag ägnar mig ofta åt det själv. Men jag tycker att det är viktigt att det görs sakligt och med en visst mått av respekt. Det kräver också ödmjukhet. Om man själv är ledare, och inser att man företräder ett sammanhang med många brister, då blir man också mer ödmjuk när man bedömer andra kristna rörelser. Vi kan inte heller ägna massa energi åt att odla bitterhet, och ständigt lyfta fram hur man själv eller andra har blivit illa behandlade. Jag blev enligt min mening ganska dåligt behandlad av pingströrelsen i början av åttiotalet, och var inte särskild glad över varken Järfälla Pingstförsamling där jag varit medlem ett antal år, eller över Filadelfia som portade mig från pingströrelsens predikantvecka år 1981, men kan någon påvisa att jag någonstans har hållit på och skrivit om detta, även om jag fortfarande är mycket kritisk mot hur jag behandlades av pingströrelsen vid den tidpunkten. Jag har gått vidare och försökt göra något konstruktivt, och hamnade i Örebromissionen, som sedan blev Evangeliska Frikyrkan. Jag har inte haft lätt med trosrörelsen heller under ett antal år, men tror att både jag och trosrörelsen har mognat och nyanserat oss.

5. Till sist – tonårsfrågorna är överlevnadsfrågor för kristna församlingen i Sverige, och har högsta prioritet. Och här känner jag ett rop om behovet av arbetare till skörden. Jag tänker inte minst på situationen i Stockholm. Jag ber till Gud om att han ska kalla många fler som har gåvorna, kraften och förmågorna att nå fram till den unga generationen. Det finns ett par hundra tusen unga människor i Stor-Stockholm, långt under 1 procent av dem är aktivt med i någon vanlig form av frikyrka.

Har varit på tre dygns minisemester i Skottland tillsammans med hustrun. Noterar att det har varit full trafik här på bloggen under tiden, så jag ska titta på detta, och skriva ett inlägg.

För övrigt var Skottland fantastiskt vackert.

Nu drar jag och hustrun på några dagars ledighet, och återvänder på söndag kväll. Det känns bra.

Under onsdagskvällen var jag på Livets ord och premiär för det nya TV-programmet, Ulf Ekmans talk show. Ett seriöst och proffsigt upplägg, och så Samuel Ljungblahd live, en upplevelse att få lyssna på honom. Och Ekman lysande som programledare. Skojigt också att debattera klimatfrågan med Mats Tunehag. Ett bra grepp att lyfta fram en het och aktuell fråga, och också visa att vi kristna kan ha olika uppfattningar. Ekmans egna bedömningar kan man hitta här. Bra med lite entreprenörskap och nysatsningar inom kristenheten på medieområdet, det behövs det mer av.

Ägnade för övrigt stor del av onsdagen åt möte med John van Dinther och Kjell-Axel Johansson. Vi håller på och drar igång ett församlingsgrundarnätverk med fokus på Stor-stockholm, och med målsättningen att grunda 50 nya församlingar i området till år 2020. Det är bara full gas som gäller nu, och djärva trossatsningar. Officiell start blir en församlingsplanteringskonferens som vi ordnar i Stockholm, på valborgsmässoafton och första maj.

Jag har en dröm, att få starta upp en helt ny tonårskyrka i Stockholm, som är helt fokuserad på att nå tonåringar, med gudstjänster för tonåringar, som får med sig helt vanliga tonåringar. Jag skulle vilja öppna upp hela Elimkyrkan för den generationen. Har någon kallelse och gåvor för att syssla med detta, hör av er till mig, stefan.sward@elimkyrkan.org. Det arbete vi driver med Konnekt är ju ett arbete ute på stan med mycket kontakter, men har inte nått en församlingsbyggande nivå.

Tisdagskvällen var också fascinerande då vi hade ett antal prominenta gäster i Elimkyrkan för att diskutera tonårssituationen i Stockholm. Tidningen Världen Idag har uppmärksammat det hela och kommer att skriva om det i fredagstidningen. Man har redan lagt ut flera texter på sin hemsida. Jag drömmer om en kyrka som är på hugget, är trovärdig, och djupt engagerad i det samhälle där man verkar. Vårt möte i tisdags kväll var ett steg i den riktningen.