Ikväll har jag varit på gymmet och tränat och har haft en kämpig period ur träningssynpunkt. Har haft en skadad häl i två månader som har gjort att träningen har gått knackigt, jag har fått återfall i icke-balanserat godisätande, och blev påmind om min miserabla belägenhet idag då jag läste Emanuel Karlstens nya blogg, och han grävde upp ett gammalt blogginlägg från hösten 2008 då jag påstod att jag var avundsjuk på hans midjemått.

Missionskyrkans ordförande Ulf Hållmarker (som är Vasaloppets chefsläkare) påstod att jag har haft hälsporre (vi diskuterade min häl på Diakonias årsmöte, för att inte bara gräva ner oss i världsproblemen), men den håller på att bli bättre, så jag klarade en försiktig träning ikväll men har tappat mycket flås senaste tiden, och blir nästan andfådd när jag går upp i Elimkyrkans predikstol, tre trappsteg, och då är det illa. Och då känns det nästan som man håller på att befordras till härligheten.

Lite munterhet blir det dock att den utflugna Norge-dottern kommer hem, och kvittrar och sprider energi. Stånk, stön, godnatt. För övrigt – ser fram emot att träffa lite New Wine-präster från England under helgen, så det blir lite healing refreshing revival och en massa Halleluja.