Efter att ha varit på semester i tre dygn har jag snabbt ögnat igenom allt som skrivits på min blogg under tiden. Jag kan inte gå in och kommentera enskilda inlägg, det skulle ta för lång tid, vill bara ge några allmänna kommentarer.
1. Detta är min privata blogg och det är jag som bestämmer och har rätt att bestämma om vad som skrivs. Jag kan ta bort kommentarsfunktionen om jag så önskar, man kan inte kalla detta för censur. Idag är det fritt fram för vem som helst att starta en blogg och själv publicera sig men man kan ju inte hävda en rätt att få skriva vad man vill och när man vill på andras bloggar. Då tycker jag att man har missuppfattat en bloggs funktioner.
2. Jag har alltså valt att ha en kommentarsfunktion och har också valt att ha ganska högt i tak på min blogg, jag ser ett stort värde i möjligheten att få kommentera – även om jag också ser att möjligheten ofta missbrukas. Det har förekommit att jag har tagit bort inlägg men det har mer varit tidsbrist som har begränsat mig där. Det är en självklar bloggetik att man håller sig till det ämne som bloggaren tar upp. Det är också en självklar bloggetik att man håller sig till en respektfull ton i sitt sätt att skriva, så att man inte sårar andra människor. Jag har också sagt att man ska vara saklig när man kritiserar andra kristna ledare, vilket jag helst ser att man gör i andra sammanhang än på min blogg, men jag kan förstå att det kan förekomma om det finns en koppling till något jag har skrivit. Jag har plockat bort inlägg av S-E Sköld när han tidigare klassificerat namngivna kristna ledare som villolärare. Det är min övertygelse att det finns sådana (alltså villolärare), men det kräver en korrekt och rättvis bedömningsgrund som man utgår ifrån, och som har i varje fall ett visst mått av uppbackning från varmt troende människor.
3. Jag noterar att vissa kommentatorer tycker att jag inte skulle ha varit på TV-inspelning på Livets ord förra veckan. Den fråga jag då ställer är vilka ställen ni tycker att jag inte för övrigt ska vara på. Och vilka bedömningsgrunder ska man utgå ifrån? Jag är i alla möjliga sammanhang och kan inte förstå den stora dramatik som vissa lägger i att man medverkar i något på Livets ord. Det är säkert så att Livets ord har andra principer för beslutsfattande och ekonomisk redovisning än vad Evangeliska Frikyrkan har. Men man bör komma ihåg att den svenska frikyrkliga traditionen med demokratiskt uppbyggda folkrörelser är ganska ovanlig modell, kyrkohistoriskt sett. Jämför bara med Katolska kyrkans uppbyggnad och beslutsfattande. Och hur ska man ställa sig till alla amerikanska megakyrkor vars kändispastorer ständigt inbjuds till Sverige och vars böcker översätts. Ska man börja bojkotta allt man inte håller med om – då blir listan ganska lång, till slut kan man bara medverka på det man själv ordnar.
4. Det är viktigt att kritiskt granska olika kristna rörelser, och jag ägnar mig ofta åt det själv. Men jag tycker att det är viktigt att det görs sakligt och med en visst mått av respekt. Det kräver också ödmjukhet. Om man själv är ledare, och inser att man företräder ett sammanhang med många brister, då blir man också mer ödmjuk när man bedömer andra kristna rörelser. Vi kan inte heller ägna massa energi åt att odla bitterhet, och ständigt lyfta fram hur man själv eller andra har blivit illa behandlade. Jag blev enligt min mening ganska dåligt behandlad av pingströrelsen i början av åttiotalet, och var inte särskild glad över varken Järfälla Pingstförsamling där jag varit medlem ett antal år, eller över Filadelfia som portade mig från pingströrelsens predikantvecka år 1981, men kan någon påvisa att jag någonstans har hållit på och skrivit om detta, även om jag fortfarande är mycket kritisk mot hur jag behandlades av pingströrelsen vid den tidpunkten. Jag har gått vidare och försökt göra något konstruktivt, och hamnade i Örebromissionen, som sedan blev Evangeliska Frikyrkan. Jag har inte haft lätt med trosrörelsen heller under ett antal år, men tror att både jag och trosrörelsen har mognat och nyanserat oss.
5. Till sist – tonårsfrågorna är överlevnadsfrågor för kristna församlingen i Sverige, och har högsta prioritet. Och här känner jag ett rop om behovet av arbetare till skörden. Jag tänker inte minst på situationen i Stockholm. Jag ber till Gud om att han ska kalla många fler som har gåvorna, kraften och förmågorna att nå fram till den unga generationen. Det finns ett par hundra tusen unga människor i Stor-Stockholm, långt under 1 procent av dem är aktivt med i någon vanlig form av frikyrka.