I våras fick jag ett mystiskt mail från en kille som sade sig heta Roland Brunell. Han hade tänkt att starta en kristen modeblogg och ville ha lite goda råd av mig. Han tyckte också att jag skulle börja klä mig mer färgstarkt, röda kläder bl.a.

Jag tyckte mailet var lite halvkonstigt men efter att han hade skickat två påminnelser så svarade jag kortfattat till slut, och tyckte att han skulle satsa på det han trodde på, och att jag skulle samråda med min dotter i modebranschen om min klädsel. Jag hade inte en tanke på att någon drev med mig.

Senare kom ett mail som visade att jag hade utsatts för en blåsning, Roland Brunell finns inte, utan det är en annan person som låg bakom mailet. Och att han hade skrivit till en rad olika pastorer, präster m.m. och ställt lite halvmystiska och halvkufiska frågor. Han frågade om han fick publicera mailet till mig och mitt svar i en bok som han höll på att göra. Fick då läsa en del av de andra blåsningarna.

Resultatet blev grymt roligt, alla blåsta har dock inte velat ställa upp med sina namn. Boken heter ”Hej! Mitt namn är Roland Brunell”. Kan rekommenderas. Andra blåsta personer i boken är bl.a. biskop Thomas Söderberg i Västerås, IKON-redaktören Daniel Wistrand, Patric Forsling generalsekreterare Equemenia och Karin Wiborn, missionsföreståndare i baptistsamfundet.

Lite fler blåsningar i svensk kristenhet tack.

Under eftermiddagen idag blev det klart. Sveriges miljöminister Andreas Carlgren, träffar mig gärna för en utfrågning, onsdag den 8 september klockan 19.00 i Söderhöjdskyrkan på Södermalm i Stockholm. Andreas Carlgren var mycket villig att besök en kyrka och svara på mina frågor. Det var kul.

Så mina politikerutfrågningar inför valet blir alltså två stycken, torsdag den 26 augusti kl. 19.00 med socialministern och partiledaren Göran Hägglund, i Elimkyrkan på Östermalm i Stockholm och med miljöminister Carlgren den 8 september.

Sprid gärna informationen vidare, och inbjud dem du känner i Stockholmsområdet. Man har möjlighet dessa kvällar att ställa sina frågor direkt till ministrarna.

I mitt arbete som konsult inom näringslivet stöter jag på Andreas Carlgren med jämna mellanrum, fick bland annat en pratstund med honom i samband med FN-konferens i Indonesien för ett par år sedan, då Sveriges ambassadör i Djakarta bjöd till Luciafest.

 

Det är sen måndagkväll och jag är åter i Stockholm igen. I går besökte jag gudstjänsten i Svenska Kyrkan i Skellefteå, landsförsamlingen. Staden är ett starkt lutherskt fäste sedan hundratals år tillbaka, Svenska kyrkan och EFS har haft en stark ställning i Skellefteå under hundratals år.

Bilden från denna gudstjänst bekräftar det jag hör från alla håll när det gäller Svenska Kyrkan. Mycket få gudstjänstbesökare, och mycket hög medelålder. Flera generationer har tappats bort. Unga Skelleftebor har inte längre någon relation till kyrkan. Och jag förstår, gudstjänsten har ett upplägg helt anpassat för generationen 70-plus.

Håller Svenska Kyrkan på att ramla ihop som ett korthus? Allt hålls uppe av en stark ekonomi, fortfarande sju miljoner formella medlemmar, och hela apparaten med vigslar, dop och begravningar, kulturevenemang, fortfarande vanligt med konfirmationer etc. Men var finns den gudstjänstfirande församlingen?

Frågan är angelägen för oss frikyrkliga. Vi har inte alls Svenska kyrkans kontaktnät och ingång hos svenska folket. Vi har inte heller Svenska kyrkans rika tradition. Det är frikyrkornas ansvar att be för Svenska kyrkan och tro på en vändning. Frikyrkorna gynnas inte av Svenska kyrkans kollaps. Vi behöver varandra.

Jag saknar dock krismedvetandet och de konkreta planerna på hur man ska vända trenden. Det kanske mer handlar om budskapet än metoderna och formerna. Evangeliet om Kristus, uppståndelselivet, förlåtelsen, seger över synd och djävul, befrielse i Jesu namn, Gudsriket på frammarsch och i antågande – är det inte tillräckligt för att utmana och samla människor? Men får man höra det i Svenska Kyrkan? I klara kyrka i Stockholm får man höra det, och där är det ständigt fullsatt.

Jag tänker om den kontroversiella gudstjänst jag skrev om härom veckan, det var kontroversiellt. Men det var mer än 6000 personer där, det var överfullt, mycket skratt och glädje, och det var låg medelålder, och alla generationer var på plats. I skellefteå landsförsamling hände inget spektakulärt, men det var tomt, mest grånade hår, och minst sagt tråkigt. Jag gick på fotboll senare under eftermiddagen. Det var betydligt roligare.

Jag är fortfarande på semester, vid en havsvik strax norr om Skellefteå. Jag och fru Swärd förflyttar oss till Stockholm och civilisationen under måndagen, via automobil, med måttliga koldioxidutsläpp.

Förbereder mig bland annat för politikerutfrågningar vid valrörelsens slutspurt. En utfrågning blir i Elimkyrkan torsdag den 26 augusti klockan 19.00, med socialministern och KD-ledaren Göran Hägglund. Grubblar nu över vilka frågor jag ska ställa till Göran, men ni bloggläsare får gärna hjälpa mig på traven med förslag på bra frågor. Man kan också komma till kyrkan och ställa sina frågor direkt till Göran.

Mina frågor kommer att kretsa kring den kristne väljarens perspektiv, vilka frågor är viktiga för oss (jag är naturligtvis medveten om att kristna väljare är en spretig grupp människor). KD startade ju en gång i tiden, närmare bestämt 1964, som ett parti som oroades över samhällets tilltagande avkristning. Den har knappast blivit mindre sedan 1964, snarare accellererat. Och jag hittar ingenting i valmanifestets 89 punkter som kan kopplas till partiets bakgrund och ursprungliga agenda. Ska dock läsa en gång till, jag kanske har missat något.

Jobbar också intensivt med att ordna en till utfrågningskväll med en partiledare eller en toppolitiker. Tyvärr har det inte varit någon mer partiledare som har nappat på inviten. Får klartecken under måndagen om det kan bli en utfrågningskväll också med miljöminister Andreas Carlgren.

Vi kristna behöver engagera oss i valrörelsen, det är en nationell angelägenhet. Vi behöver be för vår regering. Men vi behöver också ställa tuffa frågor till politikerna. Både frågor som gäller de socialetiska konsekvenserna av evangeliet, men också frågor som berör kristna människor på olika sätt. Är förvånad över att religionsfriheten inte tas upp i Kristdemokraternas valmanifest på 89 punkter, det är knappast något annat parti som tar upp det heller i sina valmanifest.

Jag är på semester denna vecka utanför Skellefteå där vi bor i en stuga i en havsvik utanför stan. Idag åkte jag, hustrun och svärmor på en fascinerande utflykt till Bjuröklubb och Lövånger, några mil söder om Skellefteå. I morgon ska vi åka och titta på Vindelforsarna. Stadens ledande ekonomiska aktör vid sidan om Boliden är Skellefteå Kraft som ägs av kommunen. Jag kommer att träffa dess VD på fredag som gärna ville träffa mig för att diskutera den politiska utvecklingen. Skellefteås politiker var kloka nog att inte sälja kraftverket utan behålla det, med all vattenkraft så är det rena vinstmaskinen för staden.

På tisdag nästa vecka är jag igång igen och har möte hela dagen med Elimkyrkans pastorsteam på cirka 10 vassa personer. Jag fortsätter skriva lite reflektioner om ordförandetiden i EFK. Den här veckan är det också Frizon, ett av de viktigaste initiativen i kristna ungdomsvärlden. Råkade se det David Åhlen m.fl. organiserar med en särskild böne- och lovsångsgrej under Frizon. Det lät riktigt spännande. Information hittar man hos bloggen Övre Salen som David Åhlen driver.

Noterar att mitt älskade Hammarby förlorade mot Norrköping med 1-0. Jag vet inte om jag orkar träffa EFK-pastorn Anton Fagerstedt efter detta, har kommer att vara så dryg och kaxig så det blir svårt. Men det kan vända. Jag tror att botten nu är nådd för Hammarby och nu kan det bara vända uppåt. Jag ser ljuset i horisonten, soluppgången som är på gång, hur dödsskuggans dal förvandlas till segeryrans outsägliga höjder.

Det blir en ny tid, både på det ena och andra området. Kanske Hammarby är en profetisk bild på en vändning för Kristi kropp? Svensk frikyrklighet har väl åkt ner från elitserien till division 3, de senaste 70-80 åren, när och hur kommer vändningen?

Har försökt att börja skriva ned lite reflektioner och minnesanteckningar efter åtta år som samfundsordförande. Jag har hittills skrivit två inlägg, det första lade jag ut här på bloggen 26 maj där jag ger lite bakgrund och översikt, det andra kom den 12 juni. I det andra inlägget gav jag lite glimtar av hur jag som EFK-ordförande jobbade med mediekontakter och bland annat lyfte in EFK i  flera centrala ekonomiska debatter i Sverige, bl.a. om Skandiaaffären och om svartjobb och ekonomisk moral.

I uppdraget som ordförande för EFK ingår att jobba specifikt med några olika saker. Att på styrelsenivå administrera och styra den befintliga verksamheten och se till att den går runt ekonomiskt är en basuppgift. Det har varit tungt under dessa år och under mina år som ordförande har vi tvingats att formulera och genomföra fyra besparingspaket. Ett annat uppdrag är ekumenik, och olika former av samarbete med andra kristna organisationer. Det har varit spännande att få lära känna så många nyckelpersoner i svensk kristenhet. Eftersom jag fortfarande har uppdrag inom ekumeniken, ordförande i Claphaminstitutet, styrelseledamot i Svenska Evangeliska Alliansen, samt uppdrag inom arbetsgrupper inom Sveriges Kristna Råd och Svenska missionsrådet, så fortsätter jag att odla dessa kontakter.

Ett tredje uppdrag jag har haft kopplat till ordförandeuppdraget, med EFK-styrelsens fulla stöd, det är att mer aktivt utveckla EFK:s Stockholmskontakter, framförallt med media och politiker. Jag har haft aktiv kontakt med både riksdag och regering, och media på riksnivå under min period som EFK-ordförande. På den punkten tycker jag att min viktigaste insats har varit, att EFK blir en viktig aktör på riksnivå, inte bara i den smala kyrkliga sfären. Mina insatser i dessa frågor tycker jag har mötts med respekt i svensk kristenhet. Även tidningen Sändaren har på ledarplats uttryckt stor uppskattning för mina insatser när det gäller opinionsbildning och mediekontakter. Har mött uppskattande ord även från Svenska Kyrkans ledning för mina insatser när det gäller skrivande och mediekontakter. Så det har varit roligt.

En fjärde uppgift för mig som samfundsordförande har varit att odla församlingskontakter. Jag har besökt och predikat i ett stort antal EFK-församlingar, jag har dock begränsat mig till att bara besöka dem som aktivt bjudit in mig, vi har inte organiserat några besöksturnéer för mig, det har man svårt att hinna med i uppdrag av deltids-idell karaktär.

Den punkt där jag tycker att jag misslyckats i mitt uppdrag handlar om vår egen inre utveckling. Jag har ju mina rötter i församlingsplanteringsrörelsen och i EFK:s Stockholmsarbete, som har varit det i särklass mest expansiva inom EFK de senaste 20 åren. Och församlingsplanteringsarbetet har varit det arbete där EFK allra mest har stuckit ut hakan, det är genom progressivt arbete med att grunda nya församlingar som vi har vuxit, annars hade vi visat samma stagnerande trend som övriga samfund. Jag tycker inte alls att jag har klarat av att i rollen som styrelseordförande, förmedla den dynamik och framåtanda, som har präglat EFK:s församlingsplanteringsarbete och vårt Stockholmsarbete under 20 år. Det ser jag som ett stort misslyckande. Jag återkommer till detta i ett senare inlägg. Jag hoppas att jag ska kunna göra mer i dessa frågor i uppdraget som Elimpastor.

Evangeliska Frikyrkans arbete i Stockholm är ett av de mest dynamiska som har hänt i svensk kristenhet, i modern tid, enligt min mening, det framgår ju inte tydligt av statistiken, eftersom det handlar om ett 15-tal församlingar. Men vi har i stora drag femdubblat antalet aktiva medlemmar i EFK-församlingar i Stockholm under en 20-årsperiod. Det är en kombination av tillväxt i gamla församlingar kombinerat med ett antal nya församlingsplanteringar.

Men i detta inlägg skriver jag lite mer om hur jag som EFK-ordförande har jobbat med mediekontakter, det har ju också varit den punkt där jag har varit mest kontroversiellt internt, samtidigt som det är den punkt där jag har fått mest lovord och uppskattning utanför EFK.

En av mina mest uppmärksammade medieinsatser under åren som ordförande för EFK, var försvaret av pingstpastor Åke Green i samband med hovrättsrättegången. Green hade ju dömts till en månads fängelse av tingsrätten för sin predikan om homosexualitet. Frågan var inte enkel att hantera för svenska kristenheten. Mer liberala samfund hade sin hållning ganska klar, bara kritik mot Åke Green.

För pingstvänner och evangelikaler var frågan inte så enkel. Åke Greens predikan byggde på Bibelns ord i Romarbrevet 1, ett fullständigt avståndstagande mot Green medförde rent logiskt också ett avståndstagande mot vad Paulus skriver i Romarbrevet 1. Samtidigt tyckte jag som evangelikal att Green uttryckte sig minst sagt klumpigt. Lever man i ett gayliberalt samhälle som Sverige, måste man i varje fall, predika över Romarbrevet 1, utifrån hela kontexten, ett avsnitt i Bibeln som mynnar ut i att ”alla har syndat och saknar Guds härlighet”. Men Green var pastor i en liten pingstförsamling på Öland, hörde till den äldre generationen, och jag kunde ha förståelse för att han inte anammat mina synpunkter från mitt Stockholmsperspektiv.

Men att sätta en pingstpastor i fängelse för en predikan över Romarbrevet 1 var horribelt, och en världssensation. Och yttrandefrihetsexperterna och medieproffsen var överens, det var orimligt med fängelse.

Någon vecka före hovrättsrättegången tog jag kontakt med Svenska Dagbladet och Aftonbladet. Jag hade skrivit ned en text där jag försvarade Green. Jag hävdade att den kritiska synen på homosexualitet präglade alla världsreligionerna, inklusive Dalai Lama och buddhismen i dess olika varianter. Så även om man kan ha synpunkter på Greens formuleringskonst så bör man rimligtvis bura in oss allihop – alla religionsföreträdare, det var den ironiska och humoristiska tesen i artikeln. En katolik delar Greens grundsyn. För ortodoxa kyrkorna är det självklart, liksom den internationella pingströrelsen. För mig som karismatisk-evangelikal kristen är Romarbrevet kapitel 1 Guds ord, och riktningsgivande för hur jag ska se på frågan.

Både Svenska Dagbladet och Aftonbladet tyckte min artikel var lysande. Jag gjorde dock misstaget att kontakta två tidningar, och båda ville ha artikeln. Jag gav klartecken att SVD fick publicera artikeln samma dag som när hovrättsrättegången mot Green skulle börja. Då råkade jag ut för telefonterror från Aftonbladets sida. De mailade, och ringde ett stort antal gånger under ett dygn för att försöka övertyga mig om att de skulle få publicera artikeln istället för Svenska Dagbladet. Det var en festlig situation när två rikstidningar var i slagsmål om en tidningsartikel från EFK:s ordförande. Jag undrar hur många gånger det har inträffat tidigare.

Hur som helst, Svenska Dagbladet publicerade artikeln samma morgon som hovrättsrättegången startade. Min artikel blev nog det utspel från svenska kristenheten som mest påverkade rättegången, för Greens försvarsadvokat läste upp min artikel i rätten samma dag.

Jag blev både hyllad och sågad för artikeln. Både inom EFK och inom svenska samhället i stort. En redaktör på TV 4 ringde mig samma dag och tyckte artikeln var helt lysande, och jag blev inbjuden till TV 4 nästa morgon för en morgonsoffa. För en debatt med RFSL:s ordförande Sören Juvas, det var dock inte så roligt, han var på dåligt morgonhumör. Sveriges Radio hörde av sig och det blev också en radiodebatt samma dag. Jonas Gardell blev rasande och fick en helsida i SVD för att spy galla över alla som problematiserade homosexualiteten, SVD gav mig dock slutrepliken där jag nöp tillbaka mot Gardell. Replikväxlingen mellan mig och Gardell var ett av det mest lästa i SVD det året. Senare har ju jag och Gardell fått en bra kontakt, och han krävde av Sveriges Television att jag skulle få vara med i hans åtta program om Jesus. Att vara tydlig i sin ståndpunkt stänger uppenbarligen inte kontakterna med gayrörelsen, utan tycks ha motsatt effekt. Jag är den enda EFK-aren som också har blivit inbjuden att medverka i en debatt på Pridefestivalen, vilket jag gjorde för cirka 5 år sedan.

Att en pastor ska åka i fängelse – det är en unik religionsfrihetsfråga. Här måste vi kristna visa solidaritet med varandra. Jag fick ett aktivt stöd av en hel del inom EFK för att jag gav mig in i debatten. Bland annat en lärare på Örebro missionsskola mailade mig samma dag och uttryckte uppskattning över artikeln.

Men alla i EFK var inte glada. Pastorn i vår största församling, Saron i Göteborg, Joakim Hagerius, blev så upprörd över min artikel i Svenska Dagbladet så att han skrev i tidningen Dagen och kritiserade artikeln. Jag jobbade med både humor och ironi i artikeln, vilket uppskattades av sekulära media, men Göteborgsfronten i EFK uppfattade uppenbarligen inte detta.

Tystnaden och den överdrivna kritiken mot Green från kristet håll var märklig. Det var ju inte  vi kristna som lyfte fram frågan, det var helt och hållet RFSL:s initiativ i samspel med media. Att anklaga oss att vi bara vill lyfta fram homosexfrågan är ju helt fel, det var helt andra krafter som lyfte fram frågan, annars hade ingen brytt sig om Greens predikan. Hade Green hamnat i fängelse hade det blivit en världsnyhet. Och världens kristenhet hade frågat vad den kristna ledarna hade gjort för att försvara Green.

Och min erfarenhet var att om man rakryggat och konsekvent försvarade Green så blev man respekterad för detta i sekulära media.

Jag hade också svårt med den andra falangen i svensk kristenhet som bara gjorde Green till hjälte, och som inte på något sätt problematiserade hans predikan. Jag fick också utstå ganska kraftig kritik från det hållet för att jag inte tillräckligt tydligt försvarade Green. Jag hamnade i en mellanposition, kritik både från Hagerius på ena kanten och Livets ord på andra kanten. Men alternativet är att vara tyst och undvika alla känsliga frågor. Då blir det aldrig någon som kritiserar en.

Kan någon bloggläsare hjälpa mig att hitta länkar till de artiklar jag nämner i detta inlägg? Jag har semester, och har ingen lust att hålla på att leta efter det.

 

Nu är jag på semester tillsammans med hustrun. Har senaste dagarna jobbat med en artikel till Dagens Nyheter för den pågående debatten om religionsfrihet, skriven inom ramen för Claphaminstitutet. Vi får se vad DN:s debattredaktör säger om detta. Räknar också med att skriva lite fortsättning över mina mini-memoarer efter 8 år som EFK-ordförande, skrev två inlägg i juni på denna blogg, men märkte inget större intresse. Bloggvärlden är helt fokuserad på det som händer nu. Gör dock något mer försök till reflekterande tillbakablick.

Har en krönika hos Världen Idag idag, med lite reflektioner inför riksdagsvalet i september. Och hur vi kristna ska tänka och agera inför detta.

Jag ger också en släng åt ledningen för Sveriges Kristna Råd, både ordföranden Karin Wiborn, och generalsekreteraren Sven-Bernhard Fast, som skrev en artikel med socialdemokraten och broderskapsordföranden Peter Weiderud för någon vecka sedan på DN debatt. Tycker att det är omdömeslöst att de två högsta företrädarna för de samlade kyrkorna i Sverige skriver ihop med en ledande socialdemokrat, några få veckor före ett val. Hade det varit fler undertecknare från andra partier hade jag inte reserverat mig. Det blir en sammanblandning mellan kyrkor och partipolitik som är mindre lycklig. Men jag har inte hört någon som har reagerat på detta. Jag får väl bli den förste.

Det var en fanastisk prestation av Emma Green att ta silver i höjdhoppet i Europamästerskapen. Att två gånger överträffa sitt personliga rekord, 1.99 och 2.01 i en och samma tävling, och i ett avgörande mästerskap är en prestation. Grattis Emma.

Jag kan nu avslöja en annan stor idrottshändelse. Jag har anmält mig till Stockholm halvmarathon den 11 september, alltså 21,1 km löpning genom centrala Stockholm. Mina kristna vänner får gärna be till Gud för mig, mina ateistiska vänner kan väl sända en välgångsönskans tanke till eller om mig, mina agnostiska vänner får gärna tänka på mig. Om jag inte får någon konkurrens från Elimkyrkan, eller från andra pastorer och präster i Stockholm, så kommer jag att utnämna mig själv till Elimmästare och pastors- och prästmästare på halvmaran, under förutsättning att jag tar mig runt förstås. Idrottshistoria är färskvara.

Göran Skytte skriver krönikor varje vecka i Svenska Dagbladet. Ibland kommer han in på trosfrågor och berör sin kristna tro, och då är han helt lysande. Krönikan idag, hittar man här.