Fyrkedebatten börjar bli tröttande för oss alla. Det har dock ställts så många frågor från olika håll, även på denna blogg så jag vill bara ge några avslutande kommentarer och försöka besvara några frågor.

1. Carl-Henric Jaktlund har hela tiden drivit tesen att denna debatt också handlar om samtalsklimatet, hur vi diskuterar teologiska frågor. Jag håller med Mikael Karlendal här, att Jaktlund ger en för snäv tolkning av Jonas Lundströms första inlägg. Det Jonas Lundström är ute efter är ett debattklimat där man kan ifrågasätta grundläggande kristna doktriner.

2. Men utgå ifrån att Jaktlunds analys är korrekt, att det handlar om framförallt att det behövs ett bättre samtalsklimat inom EFK. Under min period som samfundsordförande 2002-2010 jobbade jag ständigt med frågan om öppet samtalsklimat, vi ordnade rådslag, remisser, försökte öppna diskussionerna på kongresser och representantskapsmöten. Det hade naturligtvis kunnat göras bättre. Men jag förstår inte varför man ett år efter jag slutat som EFK-ordförande börjar kritisera mig för EFK:s samtalsklimat. Jag kan förstå om det hade tagits upp för fem år sedan, men idag? Vill man diskutera EFK:s samtalsklimat i presensform bör väl diskussionen föras med EFK:s nuvarande ledning, och min efterträdare som ordförande. Jag tycker också att det är märkligt att så kategoriskt kritisera Anders Blåberg, jag har hållit i processen då han har valts enhälligt av EFK, år 2006, och år 2010. Varför förde inte någon fram den kritiken till mig då, utan kommer långt efteråt. Så om denna debatt egentligen handlar om EFK:s samtalsklimat måste jag nog säga att frågan har förts fram på ett minst sagt märkligt sätt.

3. Eller är det så att det egentligen inte handlar om EFK:s samtalsklimat, utan det handlar egentligen om vad jag skriver på min blogg. Då bör man tydligt säga att det är detta som är problemet, inte EFK:s samtalsklimat. Och det har många synpunkter på, och jag utsätts ständigt för kritik på min egen blogg. Men jag har inget emot att diskutera den frågan. Mitt konkreta förslag är att jag skriver ett inlägg om hur och varför jag bloggar, lite hur jag tänker kring mitt skrivande, och så får den som vill komma med synpunkter. Lovar att komma med ett sådant inlägg inom en vecka.  En diskussion på min blogg om mitt bloggande – det är mitt konkreta förslag för att lösa upp den frågan.

4. Och så handlar det om att utnämna Jonas Lundström som sektledare. Jag skippar tanken att rådfråga sektexperten Karl-Erik Nylund i den frågan, ingen tycks vara inne på det spåret. Jag har dock rådfrågat fyra personer som jag har förtroende för, och som känner till Lundström och hans kommunitet. Dessa fyra personer delar min kritik mot Jonas Lundströms teologi, två av dem uttrycker sig starkare än vad jag gör, och säger att han är en villolärare. En av dem delar teologiska kritiken men vill något nedtona den. Två av dem vill stryka under Jonas Lundströms inflytande och två av dem menar att han inte har något direkt inflytande. Jag har också fått kritik här på bloggen, vilket handlar om – var är Jonas sekt?

Jag känner inte Jonas Lundström. Jag har aldrig besökt hans kommunitet. En bloggdebatt brukar grunda sig på skrivna texter. Mina omdömen grundar sig på vad Jonas har skrivit i bloggsfären. Utifrån dessa drar jag slutsatsen att han tycks vara en ledande person, han hävdar själv att han har ett stort kontaktnät, och implicit kan man dra slutsatsen att han har ett inflytande. Så vitt jag vet är han den enda som hörs från den kommunitet han är med i, så som icke-kommunitetsmedlem kan man inte dra en annan slutsats än att Jonas har ett inflytande i den, och man kan anta att kommuniteten i varje fall tolererar hans läror, annars borde man rimligtvis markera detta på något sätt.

Så mitt omdöme om Jonas som sektledare kvarstår efter dessa sonderingar. Men det är oklart vad sekten är. Men om jag mjukar upp formuleringen och säger en ledande person som sprider ett sektliknande sekteristiskt och heretiskt budskap, så skulle jag kunna formulera saken, så att inte alla i hans närhet med automatik räknas in.

Jag känner mig tvungen att säga ett sista ord i Fyrkedebatten. Det har skrivits så mycket mer. Så jag återkommer med ett slutord – hoppas jag?

Sedan kommer snart Rob Bells bok om helvetet. Jag kan lova redan nu att läsa den så fort jag bara kan och skriva om den. Det blir nog nästa stora debatt?

Har försökt att dra mig ur Fyrkedebatten flera gånger men jag är tvungen att skriva ett kortare inlägg till för att kommentera saker som har förts fram, återkommer senare idag.

Vill också igen  inbjuda till två spännande initiativ som har tagits av EFK-församlingar i Stockholm. För att balansera Fyrkedebatten. Dessa konferenser är ännu viktigare, det handlar om framtidens kyrka och att utrustas av Gud för att fullfölja uppdraget som kristna inför framtiden.

Under ett dygn 29-30 mars inbjuder vi till en konferens om församlingsplantering då vi har John Burke från Austin, Texas som gäst. Det kommer särskilt att handla om evangelisation och hur vi når vår tids sekulariserade och kyrklösa människor. Här är länken till anmälan och mer information. Det är vårt församlingsgrundarnätverk Stockholm 2020 som tillsammans med Evangeliska Frikyrkan ordnar detta. Platsen för denna konferens är New Life, på Kungsholmen i Stockholm.

Det andra är en New Wine ledarkonferens där Elimkyrkan finns med som medarrangör, den 5-7 april i Korskyrkan Stockholm. David Carr från England är huvudtalare, pastor för en församling som har upplevt mycket av väckelse, Gudomliga ingripanden, och under och tecken, under de senaste åren. Anmälan och information hittar man på följande hemsida.

Kan starkt rekommendera båda dessa konferenser, för pastorer, ledare, och för dig som vill göra något och ta ansvar i det Gud kommer att göra i Sverige de närmaste åren. Och där blir det inga Fyrkediskussioner, jag lovar.

Ängelholmspastorn Mikael Karlendal har enligt min mening skrivit ett lysande inlägg i Fyrkedebatten. Måste läsas.

Jag har ju hamnat i ett nytt blåsväder efter det att jag utnämnt Jonas Lundström till sektledare. Det är ju kul, för jag har inte varit i blåsväder på flera dar, och det började bli förskräckligt lugnt. Har snabbt läst igenom alla kommentarer. Det finns ju en hel del personkritik mot mig, om hur och varför jag bloggar. Jag lämnar den frågan nu. Tar upp den i en senare bloggpost.

Jag har delvis vuxit upp i en kristen sekt, så jag vågar nog påstå att det är en av de frågor jag kan allra bäst. Någon kanske undrar var och hur. Jag var medlem som barn och yngre tonåring i Maranataförsamlingen i Stockholm. Det var från en början en mycket kreativ och livfull pingstliknande församling som utvecklades till en sekt, inte minst genom en mycket sekteristisk hållning och avståndstagande till andra kristna. Man utvecklade också en anarkism som var extrem, tog lagen i egna händer. Men levde i många avseenden en mycket radikal kristen livsstil, där kommunitetsliv nästan var ett villkor för församlingsmedlemskap. Sekter kännetecknas ju av att de gör en del bra saker, och blir extrema på vissa saker.

Med den bakgrunden är jag allergisk mot sektendenser, och luktar på långa vägar när kristna grupper utvecklas i sektriktning.

Enligt min mening kännetecknas en sekt av två särdrag, som skiljer den från vanliga kyrkor. Läromässigt och undervisningsmässigt rör man sig åt det extrema hållet, och har en förkärlek till att glida utanför kristna kyrkans tidlösa doktriner som finns sammanfattat i Nya testamentet och i de klassiska trosbekännelserna. Sekten kan ha en hög nivå av Bibeltro, som t.ex. Jehovas vittnen, men glider in i extrema bibeltolkningar som har en dåligt stöd både i sund exegetik och i kyrkans bredare historia. Mormonkyrkan har utvecklat en lära som på grundläggande punkter strider mot Nya Testamentet och kristna kyrkans samlade historia.

Ett annat särdrag hos sekten är att man är exklusiv. Man har en dömande attityd till andra kristna. Den egna sekten ses som bärare av en unik uppenbarelse, eller en unik förståelse av kristen tro, eller en unik insikt i Bibeln – som alla andra saknar. Den egenskapen kännetecknar också Jehovas vittnen och t.ex. mormonkyrkan. Det kännetecknade också Maranata, liksom Knutbyförsamlingen.

Trots allt högt i tak och teologisk relativisering som vi har upplevt i den svenska kristenheten senaste 25 åren, så har det gjorts många försök att utnämna olika kristna grupper för sekter. När det gäller Knutbyförsamlingen har det nästan varit konsensus om att utnämna dem till sekt, och många har stått för den bedömningen. Stora delar av svensk kristenhet dömde ut Livets ord som sekt under åttio- och nittiotalet som sekt, enligt min mening på mycket godtyckliga grunder. Ärkebiskop Hammar som har varit en spjutspets för en högt i tak och tolerant kyrka, han hade stora problem med att vara konsekvent, han räknade inte in Livets ord innanför gränsen för kristen kyrka. Hammar drog gränser även om han var vidsynt i vissa frågor.

Det har varit en konsensus i svensk kristenhet att inte räkna in Jehovas vittnen och Mormonkyrkan i den kristna gemenskapen, dessa grupper har inte heller önskat detta, eftersom man ser alla andra kyrkor som avfälliga. Vid ett av Sveriges kristna råds årsmöten häromåret ställde jag på skoj frågan om inte Jehovas vittnen skulle få inbjudas att vara med i SKR, jag ställde frågan retoriskt för att testa gränsdragningsdiskussionen. Svariet kom direkt och solklart, Jehovas vittnen ställer inte upp på den apostoliska trosbekännelsen, och kan därför inte räknas in i den kristna gemenskapen.

Fyrkedebatten har ju visat klart och tydligt att Jonas Lundström inte ställer upp på den apostoliska trosbekännelsen, så enligt min mening skulle inte han och hans kommunitet kunna bli medlemmar i Sveriges Kristna Råd, och därmed klassas man som något utanför kristna gemenskapen.

Svenska kyrkan har en berömd sektexpert och sektforskare som heter Karl-Erik Nylund, han har skrivit en handbok i ämnet som fungerar som standardsverk inte minst inom Svenska Kyrkan. Han definierar bl.a. sekter som kristna grupper som finns utanför de etablerade kyrkorna. I första upplagan av boken använde han ett mycket vitt sektbegrepp, förutom Livets ord och Vineyard räknade han in även bl.a. tre EFK-församlingar som sekter, bl.a. den församling som jag har varit med om att grunda och bygga upp. Vi tog dock debatten med Nylund om detta, och vi fanns inte med i bokens andra upplaga, om jag minns rätt. Men Nylund gjorde bedömningar och utsåg åtskilliga kristna grupperingar i Sverige som sekter, utifrån vissa kriterier, kriterier som enligt min mening var för strikta i vissa fall.

Så det jag försöker säga är att det inte är unikt att någon kallar något för sekt. Min bedömning utifrån det jag har läst av Jonas Lundström både i denna debatt och i tidigare bloggdebatter så uppfyller han sektvillkoret enligt båda punkterna ovan. Det handlar inte bara om en avvikande teologi, utan han ställer sig utanför det som definieras som grunder för kristen tro. Och han uppfyller också kriteriet att ta avstånd från andra kristna. Citatet om att han tycker att 99 procent av oss kristna har fel, kan jag lätt belägga med andra saker han har sagt i andra debatter. Han agerar ju här helt konsekvent genom att ställa sig utanför alla organiserade kristna gemenskaper. Jag tycker att han konsekvent har uppvisat en attityd om att kristna i allmänhet har fel, och att han själv företräder en unik insikt om hur man ska leva som kristen. Jag har dessutom fått ett antal mail senaste veckan från ett antal ledande EFK:are som kan situationen i Örebro mycket bättre än jag kan och som helt bekräftar denna bild av Jonas Lundström.

När detta är sagt så betvivlar jag inte Jonas Lundströms engagemang och vilja att göra det goda.

Jag tycker nog att jag har lika stor rätt som KG Hammar och Karl-Erik Nylund att bedöma om något är en sekt.

Men jag har ett förslag till kompromiss. De bloggläsare som tycker att jag är helt knäpp som utnämner Jonas Lundström till sektledare. Jag är beredd att diskutera frågan med Svenska Kyrkans sektexpert Karl-Erik Nylund och höra vad han tycker. Tycker han att jag har helt fel i bedömningen, är jag beredd att ompröva slutsatsen. Jag har haft kontakt med Nylund tidigare och känner honom litegrann.

Jag har tydligen hamnat i blåsväder efter att ha utnämnt Jonas Lundström som sektledare.  Jag återkommer med en utförligt förklaring så snabbt jag hinner, jobbar hela dagen med både mitt konsultbolag och Elimkyrkan så jag har ingen tid över, men ska försöka få ihop något sent ikväll. Jag kommer också att presentera ett förslag till lösning för att medla i konflikten mellan mig och de bloggläsare som tycker jag har flippat ut.

Denna Fyrkedebatt tycks aldrig ta slut. Har egentligen tröttnat på den för länge sedan. Jag vet att min blogg har många läsare men jag begriper tydligen inte genomslagskraften i saker jag skriver ibland. Ibland kan en halv mening i förbigående skapa stora problem för enskilda personer.

Jag vill bara informera om att jag har haft ett bra och längre samtal med Josefine Arenius ikväll. Jag nämnde ju i något av mina Fyrkeinlägg i förbigående att några ledande EFK-are skrev gillande om Jonas Lundström första inlägg i Fyrkedebatten, bland annat Josefine. Jag lade ingen särskild bedömning i detta utan det var bara en information och notering från min sida för att visa att Jonas Lundström har ett inflytande inom EFK. Nu kan en sådan enstaka mening tolkas av mina läsare på olika sätt, och ges en större innebörd än det jag menade. Det finns tydligen personer som har tolkat detta som att Josefine delar Jonas Lundströms teologi, vilket hon tydligt dementerar ikväll genom ett inlägg på sin blogg. Det finns därmed inga oklarheter mellan mig och Josefine, och beklagar att mitt omnämnande av henne har skapat problem.

Mitt utnämnande av Jonas Lundström som sektledare är nog mer genomtänkt än vad det verkar. Har länge tyckt att han står för extrema sektåsikter men den senaste debatten har gjort detta klart med all tydlighet. Och när han nu skriver att ”99% av alla kristna är okunniga om Jesu budskap eller helt ointresserade (ofta både och) av att göra som Jesus säger och ändra sina liv”, har han gått över alla gränser man kan. Det han säger är att alla andra har fel och han själv har rätt, han hör naturligtvis till den 1% för annars skulle han inte kunna fälla detta omdöme. Jag tycker att det är solklart, och denna exklusive och översittande besserwisserattityd har i alla tider kännetecknat extrema sekter i kristendomens utkanter.

Jonas Lundström har nu skrivet ett nytt blogginlägg om Fyrkedebatten.

Så här skriver han: ”99% av alla kristna är okunniga om Jesu budskap eller helt ointresserade (ofta både och) av att göra som Jesus säger och ändra sina liv.”

Jag konstaterar, en ny sekt och sektledare är född. Det är fel på alla andra kristna, men vi i sekten har rätt och jag sektledaren har rätt, den enda som har rätt. Och det är Jonas Lundström.

Så har sektledare talat i alla tider. Min egen sekt har unika insikter som inga andra har.

Jag tycker att vi bör komma överens om att hantera Jonas Lundström och hans anhängare som Jehovas vittnen eller liknande grupp. Dock tycker jag att Jehovas vittnen är bättre, de har en mer respektabel bibelsyn.

Nu vill jag inbjuda till två spännande initiativ som har tagits av EFK-församlingar i Stockholm.

Under ett dygn 29-30 mars inbjuder vi till en konferens om församlingsplantering då vi har John Burke från Austin, Texas som gäst. Det kommer särskilt att handla om evangelisation och hur vi når vår tids sekulariserade och kyrklösa människor. Här är länken till anmälan och mer information. Det är vårt församlingsgrundarnätverk Stockholm 2020 som tillsammans med Evangeliska Frikyrkan ordnar detta. Platsen för denna konferens är New Life, på Kungsholmen i Stockholm.

Det andra är en New Wine ledarkonferens där Elimkyrkan finns med som medarrangör, den 5-7 april i Korskyrkan Stockholm. David Carr från England är huvudtalare, pastor för en församling som har upplevt mycket av väckelse, Gudomliga ingripanden, och under och tecken, under de senaste åren. Anmälan och information hittar man på följande hemsida.

Kan starkt rekommendera båda dessa konferenser, för pastorer, ledare, och för dig som vill göra något och ta ansvar i det Gud kommer att göra i Sverige de närmaste åren.

Att vara teampastor i Elimkyrkan är en spännande utmaning, bland annat att utöva ledarskap för ett kreativt pastorsteam på cirka 10 personer. Ibland hjälper till och med staten till med tuktandet och förmanandet. Bilden nedan visar hur två Texas-sheriffer utsätter Elimpastorn David Johansson för ”Herrans tukt och förmaning”. Vad tror ni samtalet handlade om?