Skriver idag ledare i Världen Idag om bibelsyn och bibeltro.

En sak som gör mig något förvånad är att när jag skriver i ämnet teologi och bibelsyn, att jag får jag aktivt stöd från Livets ord och mer teologiskt konservativa kretsar i Svenska kyrkan. Från andra håll blir det mest problematiseringar och olika grader av avståndstaganden.

Det gör mig något förvånad, då jag själv ser mig som ganska mycket av mainstream-evangelikal i min teologiska grundposition. Kanske mer en liberal evangelikal enligt amerikanska mått mätt.

Det är skillnad på USA och Sverige när det gäller teologisk grundsyn om man jämför olika samfund. Kanske också kopplat till att USA har lyckats med bedriften att ha 10 gånger mer aktiva kristna än Sverige, trots att vi från början har ungefär samma förutsättningar ur religiös synvinkel.

Har idag gjort upp med Emanuel Karlsten om att han gästar Elimkyrkan torsdag den 17 januari kl. 18.00 och håller en föreläsning om ”Kyrkan och sociala medier”.

Enligt min mening är Emanuel en av de främsta i Sverige när det gäller att förstå och tolka den digitala kommunikationsrevolutionen. Bloggar, twitter, facebook, youtube m.m. påverkar i grunden kommunikationen, yttrandefrihet, media – och det påverkar i grunden hur vi är kristen församling och kyrka, och hur vi kommunicerar med varandra och med omvärlden. Han skriver bl.a. krönikor i Dagens Nyheter i detta ämne. Har tidigare jobbat på Dagen. Har sin bakgrund i Frälsningsarmén.

Boka redan in denna kväll att komma till Elimkyrkan och sprid denna info vidare. Fritt inträde, men det blir någon form av insamling till omkostnader. Ska försöka ordna någon mingelfika i anslutning till eventen så att vi kan umgås och prata med varandra.

Frågan om bibelsyn har varit het senaste veckan genom den konferens som var på Örebro missionsskola förra lördagen. Här kommer mina inlägg i den debatten. Dels blir det alltså en ledare i Världen Idag på måndag. Dels i form av en predikan jag höll i Elimkyrkan i söndags över temat: ”Kraften i Guds ord”. Den kan man lyssna på genom att gå in på www.elimkyrkan.org, klicka på fliken undervisning och sedan tanka ner predikan från 2012-10-28 med denna titel.

Du kan gärna ge feedback både på ledaren och predikan här på bloggen, så ska jag försöka svara på frågor och kommentarer.

 

Tack Gud, har repat mig snabbt efter dramatisk ambulansfärd natten mellan tisdag och onsdag då jag drabbades av kristallsjuka, något som utlöser kraftig yrsel, så kraftig att man varken kan stå, gå eller sitta.

Ikväll känns det dock som att jag är helt återställd så jag räknar med att vara igång som vanligt igen redan i morgon.

Planerar att vara med Ungdomskyrkan Konnekt i morgon kväll, ut på stan och bjuda tonåringar på pannkakor och prata med dem om Jesus och om livet. Det ser jag fram emot. Vill du vara med, kom till Söderhöjdskyrkan 19.00.

Har skrivit ledaren i senaste numret i Evangeliska Frikyrkans interna tidning Direkt. Den innehåller lite reflektioner om att vara kristen församling i dagens storstadsmiljö. Tidningen i digital form kan man få fram via Evangeliska Frikyrkans hemsida. Här är texten:

Den kristna församlingens uppdrag är att vara i världen, men inte av världen. Detta innebär bland annat att vara en aktiv del av vårt samhälle, men samtidigt vara en koloni för Gudsriket. Själva idén att bjuda in andra människor till vår verksamhet i kyrkan är egentligen inte en biblisk idé. Jesus rörde sig ständigt ute bland vanligt folk, där människor möttes. Paulus arbetade på samma sätt när budskapet började spridas runt om i Romarriket. Han gick dit samtalen redan pågick.

För oss kristna i Stockholm är en stor utmaning att vår stad håller på att bli en mångkulturell och globaliserad storstad. Hur är man kyrka i den miljön? Helt olika värderingar, språk, kulturer, livsstilar lever sida vid sida. I samma stad. Rinkeby är något helt annorlunda än Saltsjöbaden som är något helt annorlunda än Södermalm. De som bor i Rinkeby åker aldrig till Saltsjöbaden, och tvärtom. Det finns ingen enhetlig kultur eller värderingar i omvärlden som församlingen kan relatera till. Den moderna globala storstaden blir alltmer fragmentiserad. Människor lever i olika världar i samma stad. Det är en stor utmaning för kristna kyrkan. Hur bygger vi Guds rike i en sådan kontext? Vi är ibland benägna att skapa vår egen isolerade frikyrkokultur, med höga trösklar och stängda dörrar. Den kristna församlingen är istället kallad till att vara en stad på berget, ett ljus i mörkret och ett salt i förruttnelsen: att uttrycka en annorlunda Gudsrikeskultur mitt i omvärldens kultur.

Denna brokiga mångfald skapar samtidigt unika möjligheter för kristna församlingen att vara något eget, distinkt, att uttrycka en annorlunda Gudsrikeskultur. Att bygga en mångkulturell församling med människor med olika bakgrunder, nationaliteter och språk blir i denna miljö ett spännande kristet projekt som motverkar fragmentiseringen. I kristna kyrkan möts afrikaner, flyktingar, kineser, överklassvenskar, studenter, svenska medelklassfamiljer, personer med mentala funktionshinder – i en livgivande gränsöverskridande gemenskap med en gemensam nämnare – Jesus som frälsare och Bibeln som Guds ord. Det är vad vi försöker bygga i Elimkyrkan i Stockholm just nu. Det är en resa med många utmaningar och stationer. Men det är vad Guds rike handlar om. ”Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus”, (Galaterbrevet 3:28).

Upplevt en dramatisk natt. Kände av mycket kraftig yrsel helt plötsligt vid 04.15-tiden. Efter samtal med sjukvårdsupplysningen skickade de hem en ambulans till mig som körde mig till S:t Göran.

Vid 19 fall av 20 när man drabbas av kraftig och plötslig yrsel är det så kallad kristallsjuka, det har lossnat någon eller några kristaller i ett öra. Det är helt ofarligt men väldigt obehagligt. Efter närmare undersökning kom man fram till att det var kristallsjuka jag har fått. Det är troligt att det går över ganska snabbt, det man kan göra är vissa balansövningar. Så läget är helt under kontroll.

Men man blev igen påmind om sin egen dödlighet och hur bräcklig kroppshyddan är, man får tacka Gud för livet.

TV-nyheterna har uppmärksammat ikväll att frikyrkan kommer att dö ut. Man tog särskilt upp situationen i Falun där Frälsningsarmén bara har kvar 10 medlemmar och i Flen där Pingstkyrkan nu har blivit moské.

Detta är inte nytt. På 1960-talet förutspådde religionssociologerna att frikyrkan skulle vara utdöd år 2000. Nu är det 2012.

Frikyrkan har problem, stora problem. Men att hävda att den håller på att dö ut är mycket överdrivet. Det finns många livskraftiga församlingar runt om i Sverige med stor dynamik och tillväxt. Och i de så kallade Bibelbältesområdena i Sverige har frikyrkan fortfarande en mycket stark ställning.

Ett bra exempel på nya saker som händer är Stockholmsförsamlingen Hillsong som samlar 1200 personer för gudstjänst varje söndag, med mycket låg medelålder. Det är en församling som inte existerade för sex år sedan. Församlingen New Life samlar 800 varje söndag, och det är en församling som inte existerade för 20 år sedan. I Falun som uppmärksammades i nyheterna, har vi en av de mest växande EFK-församlingarna, Elsborgskyrkan, som har haft en konstant tillväxt sedan åttiotalet. Livets Ord i Uppsala har väl runt 3500 medlemmar och existerade inte för 30 år sedan.  Detta är bara några exempel.

Mönstret sedan sextiotalet har varit att teologiskt liberala kyrkor har minskat konstant, och även traditionella frikyrkor som inte klarat av förnyelse och generationsväxling. Växande församlingar präglas av att de är mer teologiskt konservativa, och har i regel mer öppenhet för de karismatiska sidorna av det kristna livet.

Det ser dystert ut, men det är inte helt mörkt.

Lösningen är inte heller att försöka stoppa islam, förhindra moskébyggen, utan lösningen är att allt frimodigare i Andens kraft predika evangeliet om Jesus Kristus på ett sätt som folk begriper och kan ta till sig.

Man bör också komma ihåg att den kristna bilden har breddats under de senaste trettio åren. Genom invandringen har vi idag mycket fler katolska och ortodoxa kristna i jämförelse med för några årtioenden sedan. Vi måste också komma ihåg alla immigrantförsamlingar som växer upp som svampar ur jorden överallt.

Ett uttryck jag har hört till leda i kristna sammanhang är att vi ska inte tala så mycket om gränserna utan om centrum, Jesus. Det har väl historiskt varit liberalteologins mantra.

De som säger så brukar alltid mena att vi ska som kristna undvika svåra gränsdragningsproblem, besvärliga synd- och livsstilsfrågor, undvika det mest utmanande i Bibeln, inte vara så strikta var går gränser i vår lära för att kallas kristen m.m.

Man brukar mena att Jesus i centrum innebär någon sorts kärna som alla är överens om som handlar om att Gud älskar oss, och vi är kallade till att älska varandra. En light-variant av kristendom.

Jag uppfattar detta bara som ett försök till att på ett fromt sätt undvika besvärliga frågor.

Och jag tycker också att det uttrycker en fullständig feltolkning av Jesu undervisning och person.

Att ha Jesus i centrum får dramatiska konsekvenser. Jesus utmanar oss att ge allt. Jesus kräver total lydnad från vår sida. Ska vi ha Jesus i centrum, då handlar det om en mycket radikal och konsekvent kristendom.

Jesus sade bl.a. i Joh. 14:23: ”Om någon älskar mig, håller han fast vid mitt ord, och min Fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och ta vår boning hos honom.”

Jesus sade åt sina lärjungar att gå ut i hela världen och döpa och lära de nykristna att hålla allt Jesus hade befallt. Jesus i centrum betyder radikal lydnad och efterföljelse av det Jesus har sagt och undervisat.

Jesus är Bibelns skarpaste domedagsförkunnare. ”Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid, och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går fram på den. Och den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den”.

Jesus kom med enorma anspråk, han sade bl.a. att ”Jag är vägen, sanningen och livet”.

Hans budskap passar inte alls in i en tid av relativisering, både när det gäller etiska frågor och frågan om tron.

Nu vill jag stötta min pastorskollega i Tenstakyrkan norr om Stockholm, Cai Berger, och hans kamp för den utvisningshotade församlingsmedlemmen och konvertiten Reza som svenska myndigheterna vill utvisa till Iran. Det har skapats en särskild sida på Facebook som heter ”stoppa utvisningen av Reza”, http://www.facebook.com/#!/stoppautvisningenavreza.

Han blev kristen medan han bedrev doktorandstudier i Azerbaijan. Han har dessvärre inte blivit trodd av Migrationsverket o domstolen, att det är äkta och att han inte behöver frukta för liv och säkerhet i Iran – trots att han haft rätt hög profil, både för sin tro och Azerers fri- och rättigheter i Iran.

Det riktigt tragiska i hans fall är att Migrationsdomstolen kom fram till en 50/50 bedömning i hans ärende o domaren fällde ett negativt utslag med sin röst.

I Tenstakyrkan har man satt fart på att uppmärksamma detta, hans advokat jobbar på det, flera kristna tidningar har skrivit om detta.

Den iranska staten har trappat upp förföljelsen av iranier som är kristna genom sin familj, men också konvertiter.

Sprid denna information vidare genom att länka och skicka vidare till dina kontakter. Be för Reza i din kyrka, hör av dig till Migrationsverket och fråga hur de kan utvisa kristna konvertiter till Iran, det går att hitta många belägg för de förföljelser som pågår mot kristna i Iran.

Här är en bild på Reza när han är i Tenstakyrkan.

Dagen ger idag en intressant skildring och analys av de kristnas inställning till kungahuset. Och tydligen menar Dagen att jag är en av få kristna företrädare som problematiserat monarkin och argumenterat för republik. Här är hela artikeln.