Ett uttryck jag har hört till leda i kristna sammanhang är att vi ska inte tala så mycket om gränserna utan om centrum, Jesus. Det har väl historiskt varit liberalteologins mantra.
De som säger så brukar alltid mena att vi ska som kristna undvika svåra gränsdragningsproblem, besvärliga synd- och livsstilsfrågor, undvika det mest utmanande i Bibeln, inte vara så strikta var går gränser i vår lära för att kallas kristen m.m.
Man brukar mena att Jesus i centrum innebär någon sorts kärna som alla är överens om som handlar om att Gud älskar oss, och vi är kallade till att älska varandra. En light-variant av kristendom.
Jag uppfattar detta bara som ett försök till att på ett fromt sätt undvika besvärliga frågor.
Och jag tycker också att det uttrycker en fullständig feltolkning av Jesu undervisning och person.
Att ha Jesus i centrum får dramatiska konsekvenser. Jesus utmanar oss att ge allt. Jesus kräver total lydnad från vår sida. Ska vi ha Jesus i centrum, då handlar det om en mycket radikal och konsekvent kristendom.
Jesus sade bl.a. i Joh. 14:23: ”Om någon älskar mig, håller han fast vid mitt ord, och min Fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och ta vår boning hos honom.”
Jesus sade åt sina lärjungar att gå ut i hela världen och döpa och lära de nykristna att hålla allt Jesus hade befallt. Jesus i centrum betyder radikal lydnad och efterföljelse av det Jesus har sagt och undervisat.
Jesus är Bibelns skarpaste domedagsförkunnare. ”Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid, och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går fram på den. Och den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den”.
Jesus kom med enorma anspråk, han sade bl.a. att ”Jag är vägen, sanningen och livet”.
Hans budskap passar inte alls in i en tid av relativisering, både när det gäller etiska frågor och frågan om tron.