Notera gärna min ledare i Världen Idag, idag, till försvar för karismatisk kristendom, med fokus på Guds rike här och nu. Notera också att texten skrevs redan i onsdags så den kommenterar inte debatten i kölvattnen efter New Wine-konferensen.

Mitt korta referat och summering från New Wine-konferensen i Stockholm har väckt stort intresse, jag märker det eftersom jag varje dag ser via Google Statistics hur många besökare jag har på min blogg, och jag kan också se vad som läses på bloggen.

Jag vill bara kortfattat kommentera inläggen.

1. Det viktiga när man diskuterar Andens gåvor och Andens uppenbarelse är att man håller sig till Bibelns vägledning i ämnet. Det är inte bara karismatiska inslag i kristna församlingen som kritiskt ska granskas och prövas, det är också brist på karismatiska inslag som ska kritiskt granskas. Om inte människor blir helade i en församling, och bundna inte blir befriade, då måste man kritiskt ifrågasätta varför, detta inträffade ju ständigt i Jesu verksamhet och i Apostlagärningarna. Jag har inte något emot att saker och ting prövas, det gäller både predikanter, och människors vittnesbörd om andliga erfarenheter, men den kritiska granskningen ska också gälla frånvaron av karismatik.

2. Ska man kritiskt granska predikanter måste det göras på ett seriöst och objektivt sätt. Ska en persons lära kritiseras, måste man ge en beskrivning av en persons undervisning som motsvarar vad en person faktiskt står för. Att använda korta youtubeklipp, korta lösryckta citat, rycka korta citat från predikan eller längre text ur sitt sammanhang, referera till något sammanhang en person har varit i med guilt by association m.m. – med de metoderna kan man göra allt och alla till villolärare. Man måste referera till böcker en person har skrivit, och mer systematiska beteenden, för att bygga under sin kritik. När det gäller prövning av falska profeter kan det inte göras av enskilda individer eller små kritiska grupper. Det behöver göras en bredare prövning i Kristi kropp. Det råder t.ex. en ganska bred konsensus om att Jehovas vittnen och Mormonkyrkan är villolärare, det finns en bred bedömning om detta, jag anser att en sådan bredare granskning måste göras om man ska döma ut hela rörelser eller bedöma vissa predikanter som falska profeter. Man ska vara mycket försiktig med att döma personer som falska profeter och villolärare, och det är ingen verksamhet som enstaka tyckare ska ägna sig åt på egen hand.

3. All kristen undervisning och utövande av andliga gåvor är styckverk och präglat av mänskliga begränsningar. Vår tolkning och förkunnelse av bibeln blir med automatik snäv och vinklad. Vi behöver ha ett stort mått av ödmjukhet när vi granskar andra kristna författare och predikanter. Jag tar ibland upp kritiska granskningar på min blogg av olika författare och förkunnare, bland annat har Rob Bell, Brian McLaren och Jonas Gardell utsatts för kritiska granskningar, men jag har då varit noga med att inte generalisera på ett felaktigt sätt, och bara strikt hålla mig till vad de berörda personer faktiskt har sagt.

4. Det är inte fel att pröva och bedöma människors vittnesbörd om underverk, helanden m.m. I Elimkyrkan i Stockholm där jag är pastor, försöker vi ständigt uppmuntra till och praktisera förbön för sjuka, men vi har också sex läkare som medlemmar i församlingen, så det är ganska svårt i en sådan miljö med fejkade vittnesbörd. I starka och känslomässiga gudstjänster och möten kan det lätt bli många spontana vittnesbörd, detta bör tas för vad det är, människors spontana känsla. Talar man om verkliga helanden, kan de kontrolleras, följas upp, och är verkliga även månader efteråt. Jesus praktiserade inte fejkade helanden. Om granskning av vittnesbörd om under visar att det inte händer så mycket under, så behöver det leda till rannsakan och förbön, varför saknar vi Guds kraft, och Andens gåvor i funktion. Uppföljning och granskning är enklare i församlingsmiljö där man möts vecka efter vecka. Det finns en fara här på stora kristna konferenser där människor möts tillfälligt, och det finns här en fara bland resande predikanter, att alltför lättvindigt måla upp omfattande vittnesbörd, som kanske inte är så mycket med en månad senare. Detta undviks i församlingsmiljön.

5. Man måste skilja på Andens gåvor, uppenbarelser och manifestationer och mänskliga yttringar. Mänskliga yttringar ska aldrig provoceras fram, det är inget självändamål att människor i en gudstjänst ligger på golvet, skakar, eller faller, eller gråter intensivt, eller ropar eller något annat. Men verkligheten är den att när människor mäktigt möter Gud, kan det ibland vara svårt att stå på sina ben, det är svårt att hålla tårarna borta, det är svårt att undvika att skratta, ibland kan det vara svårt att inte bli så överväldigad av Guds närvaro så att man blir helt upprymd av Gud. Att människor konstant ska klandras för detta, eller dämpas i alla känsloyttringar, det är enligt min  mening inte bra. Jag bara beskrev i ett par meningar hur det faktiskt var i Citykyrkan i torsdags, det betyder inte att jag säger att man därför ska knuffa omkull folk i gudstjänster, eller uppmana dom att bli ”druckna i Anden”.

6. Svensk miljö och svensk kristenhet uppmuntrar konstant till otro. Hur svårt och besvärligt allting är, hur långt borta Gud är, hur lite vi tror på Gud, ångesten över uteblivna bönesvar och helanden, hur fel allting är, eller hur snett den och den har gått, – det får man så gärna prata om. Det är legitimt. Men när människor börjar vittna om att man har mött Gud, att man har blivit helad,  att man har upplevt Guds kraft, att Gud faktiskt har tagit bort ångesten i mitt liv, att jag har blivit fri, att man hävdar att man hittat sanningen i Bibeln, då sätter hela ifrågasättande-kritiskt granskande – maskineriet igång.

Det är kanske en av anledningarna till varför det inträffar så lite under i Sverige.

 

 

 

Micael Grenholm har också skrivit en rapport från New Wine-konferensen. Man hittar den här. David Wellstam har nu också lagt ut ett blogginlägg som man hittar här.

Nu har vi haft tre dagars ledarkonferens, New Wine Sverige ordnade det i samarbete med tre lokala Stockholmsförsamlingar, Citykyrkan, Elimkyrkan och Korskyrkan. Inbjuden gästtalare var Randy Clark från USA. Randy var en mycket vanlig pastor under många år, först baptistpastor i fullständigt icke-karismatiska sammanhang, och hans andliga längtan förde honom sedan till att bli pastor inom Vineyard på åttiotalet. Efter att ha gått i väggen och blivit utbränd så mötte han Gud på ett dramatiskt sätt i mitten av nittiotalet. Under de senaste 10 åren har han framförallt ägnat sig åt att resa runt i världen och undervisa om helande, Andens gåvor, och uppfyllelsen av Helig Ande. Precis som praxis bland predikanter i karismatiska kristna sammanhang, han undervisar biblicistiskt, läser som det står, tolkar Bibeln mycket bokstavligt, och hävdar att detta gäller oss här och nu.

Han är verkligen ingen känslomässig och eldig pingst- eller trospredikant i stilen. Randy Clark står och undervisar på ett rationellt och sakligt sätt. Men hans undervisning ligger väl i linje med klassisk amerikansk helande- och trosundervisning, det går att dra en rät linje från 1800-talet och till femtiotalets helandeväckelse, latter rain-väckelsen, Kathryn Kuhlman, och senaste årtiondenas trosrörelse och Vineyard. Clark ger ett viktigt bidrag genom att visa på gemensamma nämnare i olika rörelser som har varit aktuella under senaste 150 åren. När Randy Clark försöker visa på gemensam nämnare mellan femtiotalets helandeväckelse, latter rain, tidig pingströrelse, karismatiskt sjuttiotal, trosrörelsen och Vineyard, så gör han en betydande insats för att skapa enhet i Kristi kropp.

Torsdageftermiddag under konferensen innebar en påtaglig andeutgjutelse. En luttrad medlem i Citykyrkan menade att man inte sett något liknande i kyrkan sedan sent sjuttiotal när Benny Hinn var en regelbunden gästpredikant. Många människor mötte Gud på ett påtagligt sätt. Det var många som ”föll i Anden”, som skakade, som stod med lyfta händer, som ropade, som grät, eller låg på golvet i mer eller mindre avdomnade ställningar.  En kritisk åskådare borde nog ha undrat vad vi sysslade med på torsdageftermiddagen, folk låg i drivhögar och bara prisade Gud.

Men så blir det när Anden är utgjuten och rör vid bräckliga människor.

Sången i Anden på torsdagskvällen var nog det starkaste jag upplevt på en hel del år. Det är mäktigt när sången och tillbedjan i en gudstjänst lyfter över nivån av vanlig församlingssång, och når nivån av ”änglars tungomål”.

Men när Guds mäktiga Ande uppfyller sköra, enkla och svaga människokroppar, då blir det mäktigt, det är svårt att undvika att inte skratta, gråta eller skaka eller på annat sätt högljutt prisa Gud. Det var ju samma sak på första pingstdagen, de som blev fyllda med Anden, folk undrade om de hade druckit massa vin mitt på dan. Randy Clark uppmuntrade verkligen i den här typen av manifestationer, men han bromsade inte heller, han menade uppenbarligen att människor måste få ta emot av Andens våldsamma kraft, och inte lägga locket på.

En ung tjej kom kom och profeterade över mig på torsdagseftermiddagen, jag har aldrig sett henne tidigare, jag vet inte om hon vet något om mig. Men det var mäktigt, kraftfullt, mitt i prick och mycket trosstärkande och uppmuntrande.

Randy Clarks tjänst handlar väldigt mycket om att förlösa tro bland de närvarande, han drar inte uppmärksamheten till sig själv och sin egen tjänst, utan de som är där får tro för att de kan be för och bota sjuka, höra från Gud, och bli mäktigt använda av Gud. Det hände under denna konferens.

Den här typen av konferenser blir bara en andlig drog om det begränsas till en konferens. Men de flesta som var där var människor som är djupt överlåtna till pionjärevangelisation, församlingsgrundande, socialt kristet engagemang, gatuevangelisation, lokalt kristet församlingsarbete m.m. När den väldiga kraften i den Helige Ande förs vidare i en lokal situation blir det sund kristendom, fokus blir inte upplevelser och manifestationer utan fokus blir att förmedla budskapet om frälsning och befrielse till människor utanför kyrkan som verkligen behöver det.

För min personliga del valdes jag in i New Wines Sveriges styrelse i samband med denna konferens, och ser fram emot fortsatt samarbete med detta nätverk. New Wine är ett unikt samarbete mellan kristna från olika samfund, som förenas av en stark längtan av andlig förnyelse. Daniel Norburg som är EFK-pastor i Malmö är ordförande i nätverket, en klok och sund kristen ledare. För övrigt är det pastorer från EFK; EFS, Pingströrelsen, Gemensam Framtid och Svenska kyrkan som är drivande i New Wine-nätverket i Sverige. Hans Wolfbrandt, kyrkoherde i Lysekil är vice ordförande i styrelsen. John Derneborg, pingstpastor i Vänersborg, är deltidsanställd och reser land och rike runt och har olika förnyelsehelger. John vittnar om hur många människor upplever Gudsingripanden och helanden, i växande utsträckning, under dessa möteshelger.

Jag uppskattar mycket den ekumeniska bredden inom New Wine.

Vi är många kristna runt om i hela Sverige från alla kristna sammanhang, som bara har en intensiv längtan efter en ny våg av andeutgjutelse, en ny våg av väckelse över vårt land. Vi vill se att det bryter igenom, att stora skaror av människor kommer till tro, att de sjuka blir botade i Jesu namn och att de bundna blir befriade i namnet Jesus. Konferensen den här veckan har bidragit till att uppmuntra till och skapa tro för detta.

 

New Wine-konferensen i Stockholm är nu inne på sin tredje dag. I eftermiddagspasset har Randy Clark undervisat om hunger efter Gud, Andens utgjutande, om betydelsen av att ständigt förnyas i den Helige Ande. Har berättat olika exempel från hans egen livshistoria. Alla 500 ledare på plats har fått personlig förbön, och hela kyrkan är fylld av lovsjungande och bedjande människor, en del ligger på golvet, andra är djupt ihopsjunkna, en del står upp med upplyfta händer, andra i stilla förundran inför Gud, andra starkt fysiskt berörda av Guds närvaro. Känslorna och uttrycksformerna varierar men vi är nog alla överens om att Gud själv är här, och Anden är utgjuten. Är glad över att se en hel del EFK-pastorskolleger på plats kraftigt berörda av Guds Ande.

Pär Nuder skriver på DN kultur idag. Och sågar den kommande boken av Tommy Möller ochh Margit Silberstein. Deras tes är att Nuder konspirerade i kulisserna för att få Mona Sahlin avsatt och att få fram Håkan Juholt, med syftet att själv bli partiledare.

Nuder menar att detta endast är en ihopdiktad historia. De har inte ens pratat med honom och han har aldrig aspirerat på att bli partiledare.

Det är säkerligen så att det finns väldigt olika uppfattningar och perspektiv på dessa tumultartade händelser inom socialdemokratins ledningsskikt.

Men om en statsvetarprofessor som Möller och ledande politisk journalist som Silberstein driver en sådan tes – stämmer Nuders påståenden om att de inte ens har pratat med honom om det, då har Möller & Silberstein gjort ett rejält klavertramp som påverkar deras framtida trovärdighet.

Nu är jag på den New Wine ledarkonferens som just nu pågår i Stockholm, och som vi i Elimkyrkan arrangerar tillsammans med Korskyrkan och Citykyrkan. Vi håller till i Citykyrkan som har de största lokalerna. Just nu undervisar Randy Clark om Andens gåvor. Han berättar om att i hans icke-karismatiska bakgrund inom amerikansk baptism Andens gåvor tolkades om, till att ges andliga tolkningar, eller bara uttrycka mänskliga förmågor. Profetia blev predikan, kunskapens ord blev naturlig kunskap och förmåga att uttrycka den, visdomens ord blev naturlig visdom man kan förvärva genom erfarenhet och utbildning. Helandeundren ges andliga tolkningar, en blind som får sin syn, det blir detta att Gud öppnar människors andliga ögon.

Enligt Clark tappar man då hela den övernaturliga dimensionen av kristendomen. Andens gåvor är nådegåvor, det är Guds nåd som är verksam.

Clark konfronterar väldigt tydligt avmytologisering av kristendomen som liberala teologin bidragit med, att vi tappat tron på att änglar, onda andar, Andens gåvor, under och tecken, djävul etc. existerar, och allt detta ges naturliga omtolkningar som passar tidsandan i moderna tidevarvet. Men Clark konfronterar också mot riktningar i bibeltroende amerikansk fundamentalism som omtolkar Bibeln och t.ex. hävdar att Andens gåvor inte är verksamma idag. De hamnar i vissa frågor i samma slutsatser som de avmytologiserande liberalerna hävdar Clark.

Randy Clark förenar en mycket bred kyrkohistorisk skolning med en förmåga att förlösa tro på helande och Guds övernaturliga ingripande. Han berättar om hur helandetjänsten och tron på helande återupplivades i amerikansk kristenhet under senare delen av 1800-talet, och det var kristna ledare från olika protestantiska samfund som drev på detta. Bland annat växte det fram en betoning på betydelsen av Guds löften, Guds ords slutsatser om helande, och att lita på vad Gud har sagt. Detta inträffade långt före att pingstväckelsen bröt igenom.

Lyssnade på 1 timmas föreläsning med Lawrence Krauss, professor från USA. Var en riktig folktalare och ”väckelsepredikant”. Ny trend att man gör folkliga tillställningar av underhållningskaraktär med ett budskap som ytterst handlar om att Gud inte har skapat världen. Därefter panelsamtal i Rival. Ulrika Engström, vetenskapsjournalist, Åsa Wikforss, professor i filosofi Stockholm, Bengt Gustafsson, professor astrofysik, kristet troende, Stefan Gustavsson från Evangeliska Alliansen och kvällens gäst professor Lawrence Krauss medverkade, panel under ledning av Christer Sturmark.

Bengt Gustafsson betonade att kosmologin har utvecklats mycket senaste femtio åren.

Krauss budskap var att universum kommer från intet, vi är en följd av slumpmässiga stjärnexplosioner. Han presenterade pedagogiskt olika teser inom teoretiska fysiken, bland annat om det expanderande universum, och idén om olika möjliga universum, multipla universum. En avgörande punkt är att det finns ingen Gud för att skapa. Detta leder till att allt är tid och slump, vi är resultatet av slumpmässiga explosioner. Våra liv är egentligen helt utan betydelse i ett kosmologiskt perspektiv.  Att bli intet – det är åt det hållet vi går.  Krauss representerar en mycket logisk positivistisk vetenskapssyn, det vi empiriskt kan pröva och mäta, det är det vi kan veta något om. Han är dock inte särskilt konsekvent i vetenskapssynen, det mesta av det han förkunnar är ganska lösa spekulationer.

Panelsamtalet blev intensivt och Krauss blev ifrågasatt från olika håll.

Åsa Wikforss invände att Krauss inte alls har svar på sina frågor, han bedriver falsk marknadsföring när han påstår det. Filosofernas kritik är bland annat att ”Nothing” är ett ganska meningslöst begrepp. Vi kan inte ens tänka oss detta.

Ulrika Engström, vetenskapsjournalisten, menade att Krauss slutsatser leder till att vi slutar ställa frågor, vi behöver inte någon vetenskap, om man drar ut slutsatserna av Krauss resonemang.

Stefan Gustavsson Evangeliska Alliansen ställde tre frågor till Krauss. Dels undrade han om definitionen av ”ingenting”, universum är skapat utifrån ”ingenting”, men vad är detta.  Wikforss menar ju att Krauss inte är konsekvent här, det finns visst någonting från början. Gustavssons andra fråga handlade om synen på kunskap, han menade att Krauss står för en ganska förlegad vetenskapssyn, och som inte ens är logiskt konsistent. En strikt logisk positivistisk empirisk vetenskapssyn är inte rimlig, den tesen kan inte underbygga sin egen riktighet. Även Wikforss och även Christer Sturmark ställde frågor här, Krauss måste bygga sin vetenskap på filosofiska antaganden, något han motvilligt erkände efter en stunds diskussion. Stefan Gustavssons tredje fråga handlade om hur man bygger ett mänskligt samhälle och kultur utifrån Krauss teser, de kan ju sammanfattas av att våra liv är meningslösa och att allt kommer på sikt upphöra existera. Krauss menade att ett vetenskapsstyrt samhälle är bättre att leva i än ett religiöst. Gustavsson undrade om detta är budskapet, vad leder det till för konsekvenser om vi predikar för generation efter generation att våra liv är meningslösa och allt kommer sluta existera på sikt. Den frågan kunde inte Krauss svara på, det blev bara allmänna referenser till att religion leder till skador av olika slag.

Krauss betonade vetenskapen som en övergripande verksamhet som förenar många människor oavsett religion och kultur. Försöker i boken strikt skilja på spekulation och vad som kan vara bevisat eller sannolikt. Det universum vi kan se idag det stora miraklet. Kan det bara förklaras med Gud? Kan det förklaras med att inte ha någon avsikt, mening? Den frågan försöker han förklara. Hur kan universum finnas? Skapat från ingenting, spontant, olyckshändelse. Multipla universum är en möjlig förklaring varför något existerar. Vi är produkt av tid och rum. Teologisk definition av ingenting, bara det som Gud kan skapam, teologin ger helt annat svar på att skapa ur intet, än vad Krauss menar ur intet. Kunskapssyn –  har teologi givit något bidrag till kunskapsuppbyggnad undrade Krauss? Teologerna ställer bara frågan vad man menar med kunskap menade han.

Vetenskap ger bättre kultur är teologi, bygger på verkligheten hävdade Krauss. Vill inte leva i ett universum med en kosmisk Saddam Hussein. Filosofi bra för att ställa frågor, vetenskap försöker svara på frågor.

Kan inte ha en kunskap, om det inte går att empiriskt mäta hävdade Krauss.

 

 

 

Är nu på Kungliga Vetenskapsakademins arrangemang på Rival i Stockholm, där den världsberömde ”ateistprofessorn” Lawrence Krauss föreläser.

Efter föreläsningen blir det ett panelsamtal där bland annat Stefan Gustavsson från Evangeliska Alliansen medverkar. Christer Sturmark är kvällens moderator. Krauss är teoretisk fysisker och kosmolog från Arizona universitetet. Bestsellerförfattare. Välkänd agitator för ateismen.

En ledande profil under många år inom Örebromissionen och Kronobergsmissionen, Rune Gustavsson, har avlidit idag och flyttad hem till sin himmelske Frälsare. Han blev 92 år.

Jag hade förmånen att samarbeta med Rune vid olika tillfällen under både 80- och 90-talet. Dels handlade det om konferenser och satsningar som kretsade kring Aneby och Kronobergsmissionen under åttiotalet. Sedan var Rune under ett antal år vice ordförande i Örebromissionens styrelse, och när jag kom med i den styrelsen 1993 eller 1994, var Rune vice ordförande. Jag mötte honom ett antal gånger i ÖM-styrelsen. Han klev av den i samband med att vi bildade Nybygget, det som sedan kom att heta Evangeliska Frikyrkan.

Jag imponerades av Rune. Han visade en stor driftighet både som företagare och missionsman. Han byggde upp en global koncern, Hags, från Aneby. Han var engagerad i kristenheten på nationell nivå och hade kontakter på ledande nivå inom de olika samfunden. Han var drivande i mission och var själv engagerad i praktiska missionsinitiativ. Trots de affärsmässiga framgångarna behöll han hela livet en enkel livsstil. Han var djupt engagerad i det lokala kristna arbetet i Aneby, och om jag minns rätt arbetade han med barn- och ungdomar i sin församling långt upp i åren. Förutom engagemanget i Örebromissionen, var han en drivande kraft i Kronobergsmissionen under många år.

Rune Gustavsson var ett stort föredöme. Vi bör minnas honom med respekt och låta honom fortsatt vara en inspirationskälla.

Av en ren tillfällighet ringde jag Rune förra veckan och fick därmed en sista kontakt innan han fick lämna detta jordeliv.