Mitt korta referat och summering från New Wine-konferensen i Stockholm har väckt stort intresse, jag märker det eftersom jag varje dag ser via Google Statistics hur många besökare jag har på min blogg, och jag kan också se vad som läses på bloggen.
Jag vill bara kortfattat kommentera inläggen.
1. Det viktiga när man diskuterar Andens gåvor och Andens uppenbarelse är att man håller sig till Bibelns vägledning i ämnet. Det är inte bara karismatiska inslag i kristna församlingen som kritiskt ska granskas och prövas, det är också brist på karismatiska inslag som ska kritiskt granskas. Om inte människor blir helade i en församling, och bundna inte blir befriade, då måste man kritiskt ifrågasätta varför, detta inträffade ju ständigt i Jesu verksamhet och i Apostlagärningarna. Jag har inte något emot att saker och ting prövas, det gäller både predikanter, och människors vittnesbörd om andliga erfarenheter, men den kritiska granskningen ska också gälla frånvaron av karismatik.
2. Ska man kritiskt granska predikanter måste det göras på ett seriöst och objektivt sätt. Ska en persons lära kritiseras, måste man ge en beskrivning av en persons undervisning som motsvarar vad en person faktiskt står för. Att använda korta youtubeklipp, korta lösryckta citat, rycka korta citat från predikan eller längre text ur sitt sammanhang, referera till något sammanhang en person har varit i med guilt by association m.m. – med de metoderna kan man göra allt och alla till villolärare. Man måste referera till böcker en person har skrivit, och mer systematiska beteenden, för att bygga under sin kritik. När det gäller prövning av falska profeter kan det inte göras av enskilda individer eller små kritiska grupper. Det behöver göras en bredare prövning i Kristi kropp. Det råder t.ex. en ganska bred konsensus om att Jehovas vittnen och Mormonkyrkan är villolärare, det finns en bred bedömning om detta, jag anser att en sådan bredare granskning måste göras om man ska döma ut hela rörelser eller bedöma vissa predikanter som falska profeter. Man ska vara mycket försiktig med att döma personer som falska profeter och villolärare, och det är ingen verksamhet som enstaka tyckare ska ägna sig åt på egen hand.
3. All kristen undervisning och utövande av andliga gåvor är styckverk och präglat av mänskliga begränsningar. Vår tolkning och förkunnelse av bibeln blir med automatik snäv och vinklad. Vi behöver ha ett stort mått av ödmjukhet när vi granskar andra kristna författare och predikanter. Jag tar ibland upp kritiska granskningar på min blogg av olika författare och förkunnare, bland annat har Rob Bell, Brian McLaren och Jonas Gardell utsatts för kritiska granskningar, men jag har då varit noga med att inte generalisera på ett felaktigt sätt, och bara strikt hålla mig till vad de berörda personer faktiskt har sagt.
4. Det är inte fel att pröva och bedöma människors vittnesbörd om underverk, helanden m.m. I Elimkyrkan i Stockholm där jag är pastor, försöker vi ständigt uppmuntra till och praktisera förbön för sjuka, men vi har också sex läkare som medlemmar i församlingen, så det är ganska svårt i en sådan miljö med fejkade vittnesbörd. I starka och känslomässiga gudstjänster och möten kan det lätt bli många spontana vittnesbörd, detta bör tas för vad det är, människors spontana känsla. Talar man om verkliga helanden, kan de kontrolleras, följas upp, och är verkliga även månader efteråt. Jesus praktiserade inte fejkade helanden. Om granskning av vittnesbörd om under visar att det inte händer så mycket under, så behöver det leda till rannsakan och förbön, varför saknar vi Guds kraft, och Andens gåvor i funktion. Uppföljning och granskning är enklare i församlingsmiljö där man möts vecka efter vecka. Det finns en fara här på stora kristna konferenser där människor möts tillfälligt, och det finns här en fara bland resande predikanter, att alltför lättvindigt måla upp omfattande vittnesbörd, som kanske inte är så mycket med en månad senare. Detta undviks i församlingsmiljön.
5. Man måste skilja på Andens gåvor, uppenbarelser och manifestationer och mänskliga yttringar. Mänskliga yttringar ska aldrig provoceras fram, det är inget självändamål att människor i en gudstjänst ligger på golvet, skakar, eller faller, eller gråter intensivt, eller ropar eller något annat. Men verkligheten är den att när människor mäktigt möter Gud, kan det ibland vara svårt att stå på sina ben, det är svårt att hålla tårarna borta, det är svårt att undvika att skratta, ibland kan det vara svårt att inte bli så överväldigad av Guds närvaro så att man blir helt upprymd av Gud. Att människor konstant ska klandras för detta, eller dämpas i alla känsloyttringar, det är enligt min mening inte bra. Jag bara beskrev i ett par meningar hur det faktiskt var i Citykyrkan i torsdags, det betyder inte att jag säger att man därför ska knuffa omkull folk i gudstjänster, eller uppmana dom att bli ”druckna i Anden”.
6. Svensk miljö och svensk kristenhet uppmuntrar konstant till otro. Hur svårt och besvärligt allting är, hur långt borta Gud är, hur lite vi tror på Gud, ångesten över uteblivna bönesvar och helanden, hur fel allting är, eller hur snett den och den har gått, – det får man så gärna prata om. Det är legitimt. Men när människor börjar vittna om att man har mött Gud, att man har blivit helad, att man har upplevt Guds kraft, att Gud faktiskt har tagit bort ångesten i mitt liv, att jag har blivit fri, att man hävdar att man hittat sanningen i Bibeln, då sätter hela ifrågasättande-kritiskt granskande – maskineriet igång.
Det är kanske en av anledningarna till varför det inträffar så lite under i Sverige.