Idag skriver jag en ledare i Världen Idag med rubriken ”Vårda arvet efter Tingsten”.

Har just läst Per Wirténs bok om Tingsten och uppdaterad mig på DN:s tidigare chefredaktör Herbert Tingstens insatser, han var chefredaktör för DN 1946-59.

Under den perioden var han Sveriges mest inflytelserike opinionsbildare. Jag gillar inte alls allt Tingsten gjorde och lärde. Filosofiskt var han nihilist enligt gammal modell, han var kulturradikal enligt gamla sorten, vilket bland annat innefattade ett rabiat bekämpande av kyrkan och kristendomen. Han var dock inte alls lika övertygad ateist som Ingemar Hedenius utan Tingsten brottades hela livet med existentiella frågor.

Det jag lyfter fram i ledaren är Tingsten som moralisk röst i debatten om utrikespolitiken och att kritiskt granska totalitära ideologier och nationer. Där var Tingsten outstanding och kompromisslös. Han var en av Sveriges främsta kritiker mot nazismen långt innan det visade sig att Hitler var en förlorare av kriget. Han gjorde upp med Mussolinis fascism redan i slutet av tjugotalet. Tingsten var bland de första som skulle gripas om nazisterna gick in i Sverige.

Men med samma konsekvens kritiserade han sedan alla kommunistdiktaturer som spred sig över vår värld med växande intensitet under 50- och 60-talet.

Den moraliska rösten behövs ständigt i den internationella debatten.

Hade Tingsten levt idag hade han förmodligen varit den mest högljudda kritikern av alla totalitära muslimska regimer som plågar många miljoner människor.

Läs gärna Dagens reportage idag om Elimkyrkans flytt till söder, avslutningsgudstjänsten och att den nyrenoverade Salemkyrkan kommer att heta Folkungakyrkan.

Nu är det kris.

Jag skev för några veckor sedan om Betlihem som är med i Elimkyrkans etiopiska församling YBC, hon ska utvisas till Etiopien, trots att hon är från Eritrea. Det är livsfarligt för henne att utvisas både till Etiopien och till Eritrea. Hon har nu kallats till polisen på onsdag angående utvisningen. Hon ska inställa sig hos polisen på Kungsohlmsgatan 37 i Stockholm kl. 10.o0 för samtal angående utvisning till Etiopien.

27 april skrev jag här på bloggen om detta fall. Här är länken till blogginlägget.

Här är en bild på Betlihem, rakt framför mig, till vänster är vårt etiopiska pastorspar Mesfin och Meheret.

Idag släpper jag en nyhet.

Jag kommer att leda ett spännande seminarium under Almedalsveckan med rubriken ”Är religiösa ståndpunkter tillåtna i politiken”. Här är länk till presentation av programmet. Det är kristna tankesmedjan Claphaminstitutet som är arrangör.

Omar Mustafa, som under mycket dramatiska och mediala former petades ur socialdemokraternas partistyrelse kommer att medverka. Liksom Peter Weiderud som är ordförande för socialdemokraternas sidoorganisation ”Tro & Solidaritet”, det som tidigare hette broderskaparna.

Dessutom medverkar två ledande kristdemokrater, Emma Henriksson som är gruppledare i riksdagen för partiet och Tuve Skånberg, ledamot i Konstitutionsutskottet och dessutom direktor för Claphaminstitutet.

Seminariet kommer att hållas på missionbåten Elida måndag 1 juli kl. 13.30.

I Visby alltså.

Ämnet är mycket hett, inte minst efter socialdemokratins interna turbulens efter Mustafas avgång. Så seminariet har goda möjligheter att bli uppmärksammat i Almedalens myller av diskussioner och events.

Laddar nu för söndagens predikan. Det blir en gudstjänst med historiska proportioner, då det blir den sista gudstjänsten i den klassiska gamla baptistkyrkan Elim.

Församlingen Elim bildades 1884, kyrkan invigdes 1898. Elims höjdpunkt var fram till mitten av 1910-talet då man under en period var centrum för den nya väckelsen i Stockholm, det som senare kom att kallas för pingstväckelsen. Lewi Pethrus besökte regelbundet Elim under åren 1905-06 då han studerade på Betelseminariet. Runt 1000 barn och ungdomar var med under denna glansperiod. Grupper av medlemmar som lämnade Elim efterhand var sedan med och bildade det som föregick Södermalmskyrkan på 1910-talet, sedan var det en grupp som lämnade på sent 30-tal som var med och bildade Citykyrkan, en senare grupp som lämnade var med och grundade Korskyrkan. Elim avvecklades successivt och församlingen var nästan utdöd 1990.

Helgelseförbundet bildade sin första församling i Stockholm 1960, kallad Sion. Man satsade offensivt och med 20 medlemmar kallade man både pastor och köpte en fastighet. Sion skaffade sig en möteslokal nära Sankt Eriksplan. Sion var ett viktigt centra sent sextiotal och tidigt sjuttiotal för kristen öststatsmission och bibelsmuggling. Trots ett begränsat medlemsantal satsade man offensivt och bildade dotterförsamlingen Husbykyrkan 1979, en satsning som har varit långsiktigt lyckosam.

En liten fribaptistförsamling som låg alldeles bredvid slogs samman med Sion 1982 och de bildade tillsammans Birkakyrkan, vid lokalen vid Sankt Eriksplan. Fribaptistförsamlingen hade funnits sedan 1880-talet men bedrev en ganska begränsad verksamhet 1982.

1990 började Elim samtala med Birkakyrkan om en sammanslagning och en gemensam församling bildades detta år, med Elimkyrkan som gudstjänstplats. Församlingens utveckling har varit mycket positiv och expansiv senaste 15 åren, en utveckling som tog fart när Kjell-Axel Johansson började som pastor 1998.

Så dagens Elimkyrka har tre rötter, gamla baptistförsamlingen Elim, den gamla HF-församlingen Sion i Stockholm, och fribaptistförsamlingen i Stockholm.

Min predikan i morgon kommer att handla om rötter och profetiskt arv, vad kan vi lära oss av tidigare generationer i vår egen församlingsmiljö. Hur kan vi föra det arvet, den stafettpinnen in i framtiden.

Jag kommer särskilt att lyfta fram Elims klassiska betoning på karismatisk kristendom, innerligt böneliv, och ett enormt framgångsrikt barn- och ungdomsarbete. Från Sion-arvet kommer jag att lyfta fram trosfriska stora satsningar trots att man är en liten församling och att våga grunda dotterförsamlingar trots att församlingen inte är så stor i medlemsantal. Från fribaptistarvet kommer jag att lyfta fram bibelsyn, fokus på lekmannaledarskap och andra viktiga delar i baptistisk teologi som allmänt prästerskap och att församlingen är Guds byggnad, inte möteslokalen.

Att få proklamera profetiska signaler inför framtiden blir uppdraget i morgon. Genom att titta i backspegeln.

 

 

Ett av mina uppdrag i svensk kristenhet förutom att vara pastor i Elimkyrkan, som numera heter Folkungakyrkan enligt församlingsmötesbeslut i söndags, är att sitta med i ledningsgruppen för Jesusmanifestationen.

Många kristna runt om hela Sverige ser det som angeläget att vi kristna från olika håll och samfund kan mötas vid ett tillfälle per år för en gemensam gudstjänst och manifestation.

Något så fullständigt okontroversiellt ska dock konstant ifrågasättas. Dels från dem som tycker att Jesusmanifestationen är alldeles för bred, man vill ta avstånd från en hel del av dem som är med, bland annat katolska kyrkan.

Sedan finns det annan typ av kritik.

I Kyrkans tidning vevar tidigare biskopen Lennart Koskinen på, och han gillar tydligen inte Jesusmanifestationen. Han är inte säker på att Jesus skulle vara med i Jesusmanifestationen. Han tycker att soppköket från Klara kyrka är en bättre manifestation. Här skriver Elisabeth Sandlund utmärkt i Dagen och påminner om att sopputdelande Klara kyrka går i tätgruppen i Jesusmanifestationens marsch. Koskinen rör sig på mycket spekulativ mark när han gör påståenden om huruvida Jesus skulle kunna tänka sig att gå med i en marsch av detta slag.

Brita Häll skriver också på ledarplats i Kyrkans tidning att demonstration för Jesus är inte någon bra idé.

Också med en svag och undermålig argumentation. Hon tycks tydligen tro att Jesusmanifestationen främst är ett demonstrationståg. Mot vad? En bärande idé med hela Jesusmanifestationen är att den har inte fokus på vad vi är emot, på demonstration, utan på vad vi är för, tron på Jesus och bekännelsen av Jesus.

Jesusmanifestationen är dessutom ett mycket bredare kristet arrangemang än i stort sett allt som ordnas i Svenska kyrkans ordinarie regi. Den förenar betydligt mer än Svenska kyrkan, som lyckats med bedriften under 150 år att knuffa ut de flesta av de aktiva kristna i Sverige i ett antal olika frikyrkogrupperingar.

Så jag efterlyser lite bättre analys och ödmjukhet när Kyrkans tidning granskar Jesusmanifestationen.

Nu är det lördag och jag ser fram emot en ganska ledig dag. Kommer nog att kika lite på Stockholm marathon live, naturligtvis hade jag velat springa där själv, men man måste också ägna sig åt viss realism och självinsikt.

Kommer att släppa en nyhet nästa vecka om min blogg med tydliga kommentarsregler och offentliggörandet av en moderator som kommer att vaka över att reglerna följs, så det kommer att bli bättre ordning och reda, snart.

Har haft en intensiv arbetsvecka så jag har inte hunnit hänga med och läsa här senaste veckan, men återkommer med kommentar då jag läst kommentarerna om Husbykravallerna.

Söndag den 9 juni har vi vår sista gudstjänst i Elimkyrkan, sedan stänger vi butiken i den kyrkan för gott. Sedan är vi husvilla som församling i ett par veckor då Korskyrkan gästvänligt hyser in oss ett par söndagar. Sedan börjar vi verksamheten i Salem i slutet av juni, som då är renoverat i den bakre delen av kyrkan.

Skriver en ledare idag i Världen Idag om upploppen i Stockholms förorter. Om arga unga män.

Tycker att det är förenklat att bara skylla på politiker hela tiden. Det finns faktiskt något som heter familj och civila samhället som också har ett ansvar, och har det viktigaste ansvaret för att lokala samhällsmiljön ska fungera. Där spelar kyrkor en mycket viktig roll.

Och jag tenderar att hålla med ärkefeministen Gudrun Schyman, varför är det alltid män som ställer till med en massa bråk och våldsamheter? Hur många fotbollshuliganer är kvinnor? Hur många kvinnor har varit ute på nätterna senaste veckan och tänt eld på bilar och kastat sten på brandbilar?

Ska vi diskutera strukturella samhällsproblem borde vi diskutera varför det är män som i regel spårar ur, blir asociala och våldsbenägna.

Jag var borta en hel del förra veckan så jag har inte funnits på barrikaderna. Däremot har en del medlemmar i Elim funnits med i både böneaktioner i Husby och varit ute på nätterna och bjudit på kaffe och försökt bidra till lugn och försoning.

Visst finns det problem i dessa förorter. Och grundproblemet är enligt min mening att alltför många inte klarar av skolan. Det är sammankopplat med dåliga språkkunskaper. Men politikerna klarar inte själva av att lösa problemen, det behövs mycket bredare samverkan med civila samhället, de boende och familjerna i berörda bostadsområden.

Och vi måste komma ihåg att det var inte länge sedan Zlatan var en jättestökig tonåring i Rosengård i Malmö.

Nu är jag på väg till Göteborg för Evangeliska Frikyrkans representantskapsmöte. Men mitt hjärta är i Stockholms förorter. Skulle allra helst vilja vara nattvandrare i natt i någon av våra stökiga förortsmiljöer, och prata och umgås med ungdomar, och kanske vara en levande sköld för ett dagis som hotas av att brännas ned.

Nu är jag på väg till Göteborg under fredagkvällen för att vara med under hela lördagen på Evangeliska Frikyrkans representantskapsmöte. Från Elimkyrkan kommer också vår nye ordförande Claes Hammar, och mina pastorskollegor Lars-Göran Sundberg och Maria Furusand.

En fråga som kommer  upp på dagordningen är missionsdirektorsval nästa år. Vi ska också samtala om nedläggning av EFK Ung som separat organisation. Jag tror att vi är en bred majoritet inom EFK som är skeptiska till separata ungdomsorganisationer, så jag stöder en integration av barn- och ungdomsarbete i vårt totala Sverigearbete.

När det gäller val av missionsdirektor är en avgörande fråga hur man ser på ett samfund och dess inriktning, det avgör vad för typ av ledarskap som behövs.

Det är en stor skillnad på förvaltande ledare som tar hand om och administrerar befinliga institutioner och en verksamhet som byggts upp under ett antal decennier, och ledare som är nytänkande, förändrande, nystartande och utvecklande. Med förvaltare i ledningen stagnerar en rörelse, med visionära och profetiska ledare med handlingskraft finns det goda möjligheter till utveckling.

Jag tror att motorn och drivkraften i en rörelse behöver ligga hos den lokala församlingen. Sedan kan det finnas församlingar som sticker ut hakan och som blir inspirationskällor och förebilder. Jag tror att växt- och utvecklingskraft finns främst i växande, kreativa och andefyllda församlingar.

Sedan finns det vissa saker som vi som församlingar har valt att göra gemensamt och det kräver någon form av central administration. I EFK:s fall handlar det om administration av vår internationella mission, en omfattande utbildningsverksamhet och olika former av stödfunktioner för församlingar i Sverige. Sedan tar ett samfund en rad olika initiativ, i EFK:s fall är Torpkonferensen och Frizon några kända exempel. Det kan vara svårt för lokala församlingar att själva driva denna typ av verksamheter.

För EFK:s del är det viktigast med profetisk, visionär, apostolisk ledning, som bidrar till att förmedla tro, mod och handlingskraft till de lokala församlingarna, och alla de missionsarbetare som vi har ute i världen, och ge inriktning åt våra olika skolor och utbildningar.

Jag kan tänka mig en tudelad ledning där en person är organisatören och administratören, och där den andra är mer av profetisk och apostolisk utrustning. Då löser vi också den ständigt omdiskuterade frågan i våra led om ledarens kön, en man och en kvinna blir då möjligt.

Men sedan önskar jag en samfundsorganisation som mer trycker ut beslut och initiativ på församlingsnivån. Att främja församlingsväxt och församlingsgrundande görs bäst genom att lokala församlingar fungerar som motorer och centra, EFK har redan tagit steg i den riktningen, men det kan göras ännu tydligare.

Trots att vi inte erkänner det, har vi genomlevt ett antal år med stagnation, EFK:s tillväxt beror på sammanslagningar av församlingar, och att vi under en period var ett viktigt alternativ för nya församlingar att ansluta sig till. Sedan har vi en liten grupp av starkt växande församlingar, utan dem skulle våra siffror inte vara särskilt lysande.

Detta räcker inte. Därför tycker jag att ett visionärt profetiskt-apostoliskt råd knyts till missionsledningen med ett inflytande över både utbildning, konferenser och strategiska val i internationell mission. Det bör utgöras av lokala ledare som i praktiken visar att man förenar praxis med lokal andlig förnyelse och utveckling med förmågan att inspirera och lära andra församlingar att göra på liknande sätt.

Min erfarenhet av 16 år i Evangeliska Frikyrkans och tidigare Örebromissionens styrelse, är att styrelsen knappast orkar med och klarar av att vara ett sådant apostoliskt-profetiskt råd. Styrelsearbetet blir lätt uppslukat av administrativt och ekonomiskt arbete.

Ett alternativ är naturligtvis att radikalt organisera om styrelsearbetet.

EFK har blivit mer spretigt under de senaste tio åren. En del tycker att det är bra. En spretighet kan vara bra om det handlar om att utveckla och experimentera i hur man bedriver mission och församlingsbildande och församlingsbyggande idag. Men en spretighet som handlar om grundläggande lärofrågor tycker jag inte är bra.

Jag förväntar mig en ledning för EFK som värnar om, driver och är apologeter för våra överenskomna inriktning, att vara karismatisk, baptistisk, evangelikal och missionsinriktad. Det kan göras ännu tydligare.