Vårda arvet efter Tingsten

~ stefan

Idag skriver jag en ledare i Världen Idag med rubriken ”Vårda arvet efter Tingsten”.

Har just läst Per Wirténs bok om Tingsten och uppdaterad mig på DN:s tidigare chefredaktör Herbert Tingstens insatser, han var chefredaktör för DN 1946-59.

Under den perioden var han Sveriges mest inflytelserike opinionsbildare. Jag gillar inte alls allt Tingsten gjorde och lärde. Filosofiskt var han nihilist enligt gammal modell, han var kulturradikal enligt gamla sorten, vilket bland annat innefattade ett rabiat bekämpande av kyrkan och kristendomen. Han var dock inte alls lika övertygad ateist som Ingemar Hedenius utan Tingsten brottades hela livet med existentiella frågor.

Det jag lyfter fram i ledaren är Tingsten som moralisk röst i debatten om utrikespolitiken och att kritiskt granska totalitära ideologier och nationer. Där var Tingsten outstanding och kompromisslös. Han var en av Sveriges främsta kritiker mot nazismen långt innan det visade sig att Hitler var en förlorare av kriget. Han gjorde upp med Mussolinis fascism redan i slutet av tjugotalet. Tingsten var bland de första som skulle gripas om nazisterna gick in i Sverige.

Men med samma konsekvens kritiserade han sedan alla kommunistdiktaturer som spred sig över vår värld med växande intensitet under 50- och 60-talet.

Den moraliska rösten behövs ständigt i den internationella debatten.

Hade Tingsten levt idag hade han förmodligen varit den mest högljudda kritikern av alla totalitära muslimska regimer som plågar många miljoner människor.


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /home/mattlose/stefansward.se/wp-includes/class-wp-comment-query.php on line 399
  • Nils

    Torgny Segerstedt var en fanbärare som överträffade Tingsten.
    Utskälld av ledande företagsrepresentanter med välvilligt bistånd av konkurrenten Göteborgsposten.
    Familjen Hjörnes spår i historien med GP:s böjliga nacke & inställsamhet till skillnad mot konkurrenten Göteborgs Handels & Sjöfartstidning, där chefredaktör Torgny Segerstedt var den tydligaste rösten mot nazismen.

    Till förtret för företagseliten som hade stora delar av sin näring kopplad till nazi-Tyskland.
    Segerstedts merit överträffar även Tingsten, då dåvarande regering skruvade på sig så märkbart att dåvarande kung tillkallade sig Segerstedt, varvid denne fick sig en rejäl utskällning för sina skriverier.
    Denna utskällning saknar Tingsten på sin meritlista.
    Det som fortfarande är oskrivet är familjen Hjörne & GP:s naziböjliga (vänliga) attityd.
    Att sälja sin själ för makt- & kapital är fortfarande en svensk devis.
    Spåren kan även härledas till hur svenska storföretag byggt sina nuvarande affärspositioner mha av den dubbelmoral som frodades under GP:s ledning, där Segerstedt var den enda motvikten som sanningsägare & moralisk vägvisare.

  • Nils

    Jag tycker dessutom att du har fel läsglasögon på dig när du tolkar att vi ska ”vårda arvet efter Tingsten”

    Ur ett kristet perspektiv är det liktydigt med att abdikera från predikostolar till förmån för Sturmarks Humanister !

    Det finns ingen opinionsbildare i Sverige som så utstuderat flagrant ateistiskt, bedrivit negativ opinionsbildning mot kristna & särskilt företrädare för Svenska Kyrkan.

    HerbertTingstens bundsförvant professor Ingemar Hedenius bereddes ett eget podium i DN, där goda teologer & evangelikala företrädare som Lewi Pethrus utestängdes från replik. Endast enfaldiga udda präster erbjöds replikutrymme då det främjade ateismens sak.

    Tingstens mångåriga kampanjande mot kristna värderingar tillsammans med sin allierade professor Hedenius var grundskottet mot Kyrkans inflytande i samhällsdebatten och den sekulära statens beredande plattform.

    Än i dag ekar Tingstens ateistiska mediainsats för det sekulära Sveriges avkristning.

    KD:sbildande var också ett uttryck för att försöka vända opinionen till en kristen värderingsbas.

    Nej – Swärd !

    – denna rubriksättning hade jag inte väntat av dig, även om fragment av Tingstens redaktionella status är värd att respekteras, men mörkare kristen epok under DN:s ledning får man leta efter.

    T.o.m. i dag så kan man trots sekularisering se att nuvarande redaktion inte intar den kristendomsfientliga position som Tingsten gjorde under sin epok (numera har GP mer av den vara som Tingsten företrädde).

    Tingsten är inget namn som kristna företrädare över huvud taget bör fundera över arvsvård !!!

  • Roger Gustavsson

    Nils. Jag håller med om att Torgny Segerstedt lyser allra starkast inom detta fält, men det fråntar inte Herbert Tingstens meriter inom området. Två rakryggade redaktörer alltså. Men när det kommer till Harry Hjörne på GP så undrar jag om du menar att hans profil gentemot Tyskland var lägre endast jämfört med den oerhört modige Segerstedt (och så Tingsten i Sthlm) eller relativt hela den dominerande svenska hållningen. Menar du att GP var mer ”naziböjlig” än andra, gick längre i försiktighet än vad samlingsregeringen tryckte på om? Jag tänker på att Ingrid Segerstedt Wiberg, flyktingkurator här i Göteborg efter kriget och Torgny Segerstedts dotter, inte hade ett större horn i sidan till GP än att hon senare kunde jobba där som andreredaktör. Och vad menar du med att GP:s inställning under kriget är oskriven, finns inte detta belagt? SND har ett pressregister för den offentliga debatten i 27 svenska morgontidningar, däribland GP, mellan 1938-1945 som en del av kartläggningen av svensk press under kriget. Jag har noterat att du då och då passar på att såga GP:s nutid, och nu även ägarfamiljens historia, men jag förstår inte riktigt varför.

  • Nils

    Böjligheten hos GP bestod till det yttre i att ledande familjeföretagare som Gulins & skeppsredare samt andra företagsledare uttryckte indignation över Segerstedts skriverier och framhävde en mer Tyskvänlig hållning för att främja svenska affärsförbindelser med Tyskland.
    Denna position & mediahållning främjade GP:s ägare familjen Hjörne

    Något som tonats ned i efterkrigstidens debatt.
    Men fakta kvarstår att mycket av svensk basindustris framgångar, som SKF, svensk stålindustri- & malmföretag byggde sitt affärsmässiga försprång mycket mha handeln med nazi-Tyskland. Iofs dubbelmoralen med att även måna om affärsförbindelser med de allierade.
    Eftermälet från Segerstedts hållning har inte tillräckligt lyfts fram (kanske också beroende av Gbgs Handels- & Sjöfartstidnings tynande tillvaro & upphörande, där GP numera är den dominerande mediemagnaten), pss. som mycket annat av nazisympatiserande företeelser i Sverige före & under krigsepoken. Offentligt vill gärna Sverige framhålla de Bernadottska vita bussarnas insats… men det fanns också mörka sidor av svensk hållning.
    Stoltheten över ett alliansfritt Sverige har också en annan sida av dubbelmoral & bristande moralisk ryggrad.
    Dess historia tonas gärna ned i alla sammanhang, när det segrande har tolkningsföreträde

  • Nils

    http://www.popularhistoria.se/artiklar/motstandsmannen-torgny-segerstedt/

    ”I december 1939 publicerade Göteborgs-Posten en skrivelse från tre köpmän i Göteborg som protesterade mot Segerstedts ”arroganta och hatfyllda skriverier om Tredje Riket”. Ett instämmande kom strax därefter från sju Göteborgsredare och senare från 34 i staden verksamma advokater. Även 62 namnkunniga personer i Lund anslöt sig till belackarna genom en egen skrivelse.

    Bank- och industrimannen Marcus Wallenberg, Segerstedts gode vän som han hade brevväxlat med under mer än tjugo år, varnade honom för att hans artiklar riskerade att försätta Sverige i ett mycket farligt läge. En del historiker anser det bekräftat att Wallenberg var den som bad Gustaf V att tala Segerstedt ”tillrätta”.

    Artikeln är värd att läsa i sin helhet.

    T.o.m. GP:s ledarredaktör Gert Gelotte rescenserar en film om Segerstedt, där detta framgår.:

    http://www.gp.se/nyheter/ledare/1.555525-gert-gelotte-dom-over-dod-man

  • Roger Gustavsson

    Det här du skriver Nils, är mycket intressant. Mycket väl värt att fundera vidare på…

  • Roger Gustavsson

    1.) Det är ju Tingstens mod visavi totalitära regimer som Swärd hyllar, inte att han krattade manegen för Ingemar Hedenius eller övrigt kristendomsfientligt agerande. Visst kan vi se skillnad på de sakerna. Annars bör vi kanske inte heller vårda Torgny Segerstedts minne med tanke på hans omoraliska livsstil (som beskrivs i Troells film) eller hans mycket liberala ställningstaganden som religionshistoriker, förkastandet av kristna dogmer etc. Samtidigt är det nazikritiken han är mest känd för och det bör ju avgöra! Någonstans går förstås gränsen. Jag har t ex svårt att vårda Hedenius minne på grund av hans stora kärlek till klassisk musik då denna inställning överskuggas av hans kristendomsfientiga roll (eller ännu tydligare, att vårda Goebbels minne om det visar sig att hans moraliska inställning varit bra på något område!). Så jag antar att du menar att Tingstens antikristliga insats överskuggar hans rakryggade hållning gentemot diktaturer av olika färg. Om Tingsten är en av svensk sekulariserings främsta arkitekter (och det är kanske att ta i) tar det emot att hylla ens hans goda sidor, jag kan förstå det. Men ändå, jag tror vi kan hålla isär begreppen.

    2.) Du menar att GP nu är mer kristendomsfientlig än DN. När jag flyttade till Göteborg för 12 år sedan och började prenumerera på GP slog det mig att tidningen ibland hade med artiklar med kristet innehåll på ett sätt som jag inte uppfattade att DN kunde ha. Positivt var också att en känd pingstpastor tillika författare (Sjödin) regelbundet fick (får) publicera sig tillsammans med andra goda kristna företrädare. Ledarsidan däremot håller samma standard som svensk sekulariserad press gör, långt ifrån en kristen bekännelse eller etik. Kanske har en försämring inträffat, men kan jag inte känna igen mig i att GP skulle vara värre än DN. Å andra sidan följer jag inte DN längre. Har dock svårt att tänka mig att Peter Wolodarski skulle skriva förord till Sjödins bok som Peter Hjörne gjorde…

  • Nils

    Det kanske mest intressanta är vilka lärdomar om vår historiska självbild vi odlar…

    Det är inte för inte uttrycket ”Segrarna skriver historien” …

  • Stefan Swärd

    Nils,
    jag håller nog med dig om Tingstens betydelse för avkristningen av Sverige. Men jag tycker ändå att hans kritik av totalitära regimer var mycket träffsäker.
    hälsn
    Stefan Swärd

  • Roger Gustavsson

    Så är det förstås. Artikeln du hänvisade till från Populär historia visar på en magnitud av Segerstedts agerande som jag inte var medveten om:
    ”I radiosändningar från brittiska BBC läste man ofta upp översatta citat ur texterna. Även Völkischer Beobachter, det nazistiska huvudorganet, uppmärksammade de skarpa inläggen, fast ur ett annat perspektiv. 1942 hävdade tidningen att Winston Churchill, Stafford Cripps (brittisk ambassadör i Sovjet) och Torgny Segerstedt var de allierades huvudstrateger för Nordeuropa, och man anklagade Handelstidningen för att vara mutad av britterna.”

  • Nils

    Om han periodvis stod på barrikaden gentemot samhällsföreteelser, så kan man även i livsressumée se att han inte hade en konsekvent hållning som förtjänar arvsvård.

    Ser man hans samlade livsgärning utifrån wikipedia http://sv.wikipedia.org/wiki/Herbert_Tingsten , så ger även detta en blandad kompott.

    DN som rikstidning har visserligen erhållit sin ställning mycket pga Tingsten, men det betyder inte att DN:s redaktionshållning under Tingstens era var fanbärare för det goda sekulära samhällsbygget.
    I det finns mycket övrigt att önska och det gällde även Tingsten som språkrör.

  • Nils

    1) Om man ser Tingstens publicistiska hållning, så sluggade han mot såväl kungahus som totalitära företeelser.
    Ett motljus mot devisen ”vårda arvet” borde vara ”Tingsten var sin tids PK-korrekta fanbärare”.
    Detta innebär att han i första hand såg möjligheterna till att bredda DN:s åsiktsbas – inte främst att vara fan-bärare för moralisk humanism, vilket Segerstedt & hans dotter (Ingrid Segerstedt Winberg) präglades av med sina politiska ställningstaganden.
    2) Ingen annan tidning än GP har med sin ledarredaktion uppmanat 3.000 medlemmar att gå ur sin församling. Ingen annan tidning har skrivit så många negativa omdömen & artiklar om de mest förtroendefulla KD-valda Riksdagsmännen (Enocson, Skånberg, Sacredéus & Utbult). Dessa kryssade sig förbi sekulära motkandidater vilket förtrutit GP:s ledarredaktion under 2 valomgångar.

    Ingen kristen företrädare har fått någon debattartikel publicerad de senaste 25 åren.
    Att några har en vårdad krönikerspalt en gång per månad är inte ett uttryck för allsidighet.
    Detta fenomen är något jag dryftat med flera kristna församlingsledare hur de blir refuserade ständigt. Dessutom har jag kommunicerat med Peter Hjörne själv, där han svarat med uttrycket ”skitsnack”, trots att han någon månad tidigare var inbjuden att tala i Smyrnakyrkan.
    Att GP som koncernchef haft en församlingsledarefrå Smyrna har inte satt några som helst spår i kristen opinionsbildning eller allsidiga reportage. Årligen har t.ex. Smyrna julmusikaler som samlar flera tusen skolbarn i Gbg, men GP skriver aldrig ett reportage om detta.
    Den antikristliga profilering som rådit de senaste åren är slående från GP, när samtidigt Svenska Dagbladet ger gått utrymme åt bl.a. Göran Skyttes kristna opinionsbildning & t.o.m. Marcus Birros profilerande artiklar i Expressen.

  • Roger Gustavsson

    Ok, då vet jag hur du tänker. Ja, de har sannerligen gått hårt åt delar av KD… Men det trodde jag var kutym bland sekulära morgontidningar. Och det är möjligt att du har rätt också i stort, fast inte jag har märkt förfallet. För att bedöma måste man ju läsa flera. Att SvD ibland har mycket intressanta kulturartiklar som inte väjer för det från ateistisk synvinkel svåra har jag dock upptäckt.

    Men jag undrar om det ändå inte är möjligt för kristna företrädare att få in sina alster även i GP, Sveriges näst största prenumererade morgontidning, detta om de jobbar enligt den massmediala logiken, ungefär som Swärd har gjort. Själv är jag ingen kristen ledare, men när jag skrivit insändare i GP har jag fått in dem trots kontroversiella åsikter. Fast det är några år sedan nu och alltså ”bara” insändare…

  • Nils

    Tidigare reflekterade jag över att ”kristna ledare” var tama att opinionsbilda på profana medier eller skrev ointressant för allmänheten. Men när angelägenheten spetsades till i samband med att EKHO utmanade den samlade kristenheten, så frågade jag runt bland kända företrädare. Bl.a. Jack-Tommy Ardenfors, som gav mig en mild klapp på axeln med ”lycka till” – jag har försökt få in artiklar jag vet inte hur många ggr i GP, men deras debattredaktion är ”rabiat” gentemot kristna åsikter…
    Sedan när jag själv konfronterade Peter Hjörne, så tog han god tid på sig att svara – då han måste väga sina åsikter utifrån hur publikt det emottas… – men summeringen att besvara med ”skitsnack” mot kristna åsiktsopinion speglar nog väl GP:s nuvarande profilering.

  • westinbo

    Det är mycket som behöver kritiseras. Bifogade länk innehåller bra kritik av politiker och politik. Man ska inte förakta men min känslor för politiker tangerar ibland rena föraktet. Vad beträffar kritik så behövs det också inom de kristna leden, intern kritik och högt i tak. Men inte kritiserande i köttet utan med makt och myndighet från Gud. Detta är en bristvara.

    http://www.corren.se/asikter/ledare/lar-av-thomas-av-aquino-6420786-artikel.aspx

  • wildwest63

    Jag var på vippen att köpa biografin om Tingsten, men tänkte att jag inte skulle orka med hans kristendomsfientlighet. Det är inte uppbyggande att läsa, det är egentligen väldigt antiintellektuellt att helt bortse från vad det är som ligger till grund för vårt demokratiska styrelseskick.
    När Tingsten lyfts fram som han gör, i viss mån naturligtvis berättigat, så visar det bara hur ont det är om rakryggade kritiker av det politiskt korrekta. Det är ett väldigt underskattat problem. Vi hamnar mer och mer i en situation där en uppfattning får råda och alla övriga förföljs. Om inte vi kristna ser upp där (särskilt med våra bibelgrundade livsstilsfrågor) så ligger vi snart mycket illa till.

  • Per H

    Stefan, jag är övertygad om att Tingsten också varit den mest högljudda kritikern av den muslimfientlighet SEA kört och inte velat ta avstånd från.

  • SefastTronde

    I pojkåren lyssnade jag ofta på Herbert Tingsten (m.fl.) på radio, allt från referaten i tidningskrönikan till samhällsdebatterna. Tingsten var fascinerande i sin retorik, men till sist gick det upp för en att hans huvudtema var att ställa sig emot allt vad auktoriteter hette.

    I dagens mediasamhälle skulle inte Tingsten fungerat som sanningssägare, när envar kan uttrycka sin mening på olika fora i internet, och ”den politiska korrektheten” blivit högsta auktoritet.

    En opinionsbildare idag måste inte bara vara sanningssägare med goda argument, det hjälper inte att förfäkta någon sanningen när Sanningen i sig själv relativiserats. Vi befinner oss nu i en annan dimension av den enögda 68-vänstern, när inga argument i världen hjälper. Dagens ”progressiva” är snarast de som kommer på nya infallsvinklar att stödja det politiskt korrekta.

    Enögdheten är mer homogen i dagens förment pluralististka samhälle än det var under 60-talets vänstervåg… Och det tråkiga är att den tidigare konservativa motkraft som kristenheten representerade idag är lika relativiserad och åsiktssplittrad som världen i övrigt.

    En eloge till Nils, som den mest trovärdige historikern här gällande Tingsten och hans samtid, med (mina) reservationer för att Tingsten trots allt hade förtjänster som är väl värda att minnas, och inte minst att lyssna till, trots hans tidvis (ambivalent) visade fientlighet mot (främst) kyrkan men även mot Gud…

  • SefastTronde

    Ps.
    Kontentan är att vi idag inte främst behöver retoriker som Tingsten, utan vi behöver sanna profeter som verkligen är smorda av Gud. Evangelium om Jesus Kristus måste stadfästas genom Guds Andes oerhörda kraft… på ett sätt som otvetydigt kommer alla irrläror och människomeningar på skam.

  • wildwest63

    Exakt. Och om man förut hade en helt ordinär, på intet sätt extrem, klassisk konservativ politisk uppfattning – vad gör man då idag? Det som fortfarande på 80talet bland Moderaterna var en högst vanlig uppfattning, även på värdekonservatismens område, är idag en så extrem ståndpunkt så att knappt SD räcker till. Idag finns inget utrymme för konservativa uppfattningar i samhällsdebatten, det som absolut mest liknar bibeltroende kristendom. Det är oerhört märkligt hur det kunnat bli så här på några få decennier.

  • westinbo

    Det är ett intressant retoriskt grepp att koppla ihop något gott med en människa som vanligtvis förknippats med negativa saker. I en viss bemärkelse skulle man till exempel kunna uppmana folk att vårda arvet efter Josef Stalin. Finns det något gott arv att vårda efter Stalin kan man ju fråga sig? Även om jag inte tror att det är någon större mening med att upprusta det svenska försvaret så skulle man ju kunna hänvisa till att Stalin var den ledare som Sovjetunionen behövde för att organisera och upprusta Sovjetunionens försvarsförmåga, utan vilket kanske det skulle tagit längre tid att besegra Hitlertyskland. Så i den meningen skulle man kunna uppmana svenska politiker att vårda arvet efter Stalin.
    En annan person vars arv vi borde vårda var den begåvade svenske ärkebiskopen Nathan Söderblom som omvandlade svenska kyrkan från att vara en megafon för kapitalet och arbetsgivarna till att se det rättfärdiga och berättigade i arbetarrörelsen och som förbättrade förhållandet mellan kyrka och arbetarrörelsen. Frågan är om det är någon faktor i vårt kulturklimat som gör det svårare att i framtiden finna personer vars arv är värt att vårda. En överdriven tro på och upphöjandet av demokratiska beslutsprocesser i alla sammanhang, populism och jantelagen har säkert hindrat många från att sätta goda avtryck i historien. Men den som bär sitt kors och följer Jesus kan verkligen bli en person vars arv vi i framtiden kan uppmanas att vårda.

  • Nina Birgitta

    Viktigt att framhålla är att Tingsten var en stor Israelvän och stod tydligt i den positionen.

    Läs gärna Tankebok, en samlingsvolym med några av hans tidigare böcker. Där säger Tingsten att var gång han skall hålla ett anförande om Israel faller han i gråt och förstår inte varför. Det säger en del om Guds sätt att arbeta med människor.
    Herbert Tingstens självbiografi i fyra band ”Mitt liv” är oerhört intressanta och fick lysande recensioner när de kom ut.