På väg till Evangeliska Frikyrkans representantskapsmöte

Nu är jag på väg till Göteborg under fredagkvällen för att vara med under hela lördagen på Evangeliska Frikyrkans representantskapsmöte. Från Elimkyrkan kommer också vår nye ordförande Claes Hammar, och mina pastorskollegor Lars-Göran Sundberg och Maria Furusand.

En fråga som kommer  upp på dagordningen är missionsdirektorsval nästa år. Vi ska också samtala om nedläggning av EFK Ung som separat organisation. Jag tror att vi är en bred majoritet inom EFK som är skeptiska till separata ungdomsorganisationer, så jag stöder en integration av barn- och ungdomsarbete i vårt totala Sverigearbete.

När det gäller val av missionsdirektor är en avgörande fråga hur man ser på ett samfund och dess inriktning, det avgör vad för typ av ledarskap som behövs.

Det är en stor skillnad på förvaltande ledare som tar hand om och administrerar befinliga institutioner och en verksamhet som byggts upp under ett antal decennier, och ledare som är nytänkande, förändrande, nystartande och utvecklande. Med förvaltare i ledningen stagnerar en rörelse, med visionära och profetiska ledare med handlingskraft finns det goda möjligheter till utveckling.

Jag tror att motorn och drivkraften i en rörelse behöver ligga hos den lokala församlingen. Sedan kan det finnas församlingar som sticker ut hakan och som blir inspirationskällor och förebilder. Jag tror att växt- och utvecklingskraft finns främst i växande, kreativa och andefyllda församlingar.

Sedan finns det vissa saker som vi som församlingar har valt att göra gemensamt och det kräver någon form av central administration. I EFK:s fall handlar det om administration av vår internationella mission, en omfattande utbildningsverksamhet och olika former av stödfunktioner för församlingar i Sverige. Sedan tar ett samfund en rad olika initiativ, i EFK:s fall är Torpkonferensen och Frizon några kända exempel. Det kan vara svårt för lokala församlingar att själva driva denna typ av verksamheter.

För EFK:s del är det viktigast med profetisk, visionär, apostolisk ledning, som bidrar till att förmedla tro, mod och handlingskraft till de lokala församlingarna, och alla de missionsarbetare som vi har ute i världen, och ge inriktning åt våra olika skolor och utbildningar.

Jag kan tänka mig en tudelad ledning där en person är organisatören och administratören, och där den andra är mer av profetisk och apostolisk utrustning. Då löser vi också den ständigt omdiskuterade frågan i våra led om ledarens kön, en man och en kvinna blir då möjligt.

Men sedan önskar jag en samfundsorganisation som mer trycker ut beslut och initiativ på församlingsnivån. Att främja församlingsväxt och församlingsgrundande görs bäst genom att lokala församlingar fungerar som motorer och centra, EFK har redan tagit steg i den riktningen, men det kan göras ännu tydligare.

Trots att vi inte erkänner det, har vi genomlevt ett antal år med stagnation, EFK:s tillväxt beror på sammanslagningar av församlingar, och att vi under en period var ett viktigt alternativ för nya församlingar att ansluta sig till. Sedan har vi en liten grupp av starkt växande församlingar, utan dem skulle våra siffror inte vara särskilt lysande.

Detta räcker inte. Därför tycker jag att ett visionärt profetiskt-apostoliskt råd knyts till missionsledningen med ett inflytande över både utbildning, konferenser och strategiska val i internationell mission. Det bör utgöras av lokala ledare som i praktiken visar att man förenar praxis med lokal andlig förnyelse och utveckling med förmågan att inspirera och lära andra församlingar att göra på liknande sätt.

Min erfarenhet av 16 år i Evangeliska Frikyrkans och tidigare Örebromissionens styrelse, är att styrelsen knappast orkar med och klarar av att vara ett sådant apostoliskt-profetiskt råd. Styrelsearbetet blir lätt uppslukat av administrativt och ekonomiskt arbete.

Ett alternativ är naturligtvis att radikalt organisera om styrelsearbetet.

EFK har blivit mer spretigt under de senaste tio åren. En del tycker att det är bra. En spretighet kan vara bra om det handlar om att utveckla och experimentera i hur man bedriver mission och församlingsbildande och församlingsbyggande idag. Men en spretighet som handlar om grundläggande lärofrågor tycker jag inte är bra.

Jag förväntar mig en ledning för EFK som värnar om, driver och är apologeter för våra överenskomna inriktning, att vara karismatisk, baptistisk, evangelikal och missionsinriktad. Det kan göras ännu tydligare.

 

 


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /home/mattlose/stefansward.se/wp-includes/class-wp-comment-query.php on line 399
  • http://profiles.google.com/stig.melin.vasteras Stig Melin

    Stefan!

    Jag tror svensk kristenhet håller på att organisera bort sig själv. Förlora sig i en
    Kristi kropp som inte kan gå för sig själv. Guds församling är en strukturerad
    organism, inte en organisation. En organism tar emot impulser från huvudet,
    Jesus själv.

    Många församlingar drivs i dag i stället som företag. Där finns styrelser,
    kommittéer, sammanträden, ledarskapsutbildningar, strategier, tillväxt,
    målsättningar, handlingsplaner, effektivisering, rekrytering, puh.

    Var det såJesus och apostlarna strukturerade verksamheten?

    . . . . . några till apostlar, evangelister, herdar, lärare skulle utrusta de heliga till
    att utföra sin tjänst

    Den organisation som du skissar på ligger långt ifrån detta. Men du är inte ensam,
    dessvärre.

  • Patrick Ölund

    Hoppas att ni diskuterar mission och att EFK i framtiden kommer att öka sina missionsåtaganden eftersom ”skörden är stor men arbetarna få…”

    Ha en välsignad tid där nere i GBG.

  • westinbo

    Du skriver: ”Detta räcker inte. Därför tycker jag att ett visionärt
    profetiskt-apostoliskt råd knyts till missionsledningen med ett
    inflytande över både utbildning, konferenser och strategiska val i
    internationell mission. Det bör utgöras av lokala ledare som i praktiken
    visar att man förenar praxis med lokal andlig förnyelse och utveckling
    med förmågan att inspirera och lära andra församlingar att göra på
    liknande sätt.”

    Jag tror att du har en poäng här i det
    du skriver i sista meningen; kopplingen mellan ”framgångsrik” praxis och
    teologisk inriktning, speciellt som det verkar så svårt att utöva
    verbal apologetik i dagens situation. Inte minst debatterna på denna
    blogg har ju visat att det är svårt att ”frälsa de redan frälsta”. T.ex
    har evangelikala teologer svårt att kommunicera med ”postmoderna” eller
    liberala teologer, man verkar inte kunna komma överens om snart sagt
    någonting och positionerna verkar låsta.

    Därför är
    och kommer sanningen i Jesusorden om att av frukten känner man trädet
    att vara ett avgörande kriterium på vilken väg vi ska beträda. Guds
    bekräftelse och välsignelse av det vi gör och bekänner oss till är det
    viktigaste kriteriet. Och människor i vår tid är ganska trötta på bara
    ord, de behöver och vill se och ha det Jesus kallar för liv och övernog.
    Och det är bara Guds nåd vi kan förlita oss på för att få se det ske.
    Våra böner och vår helgelse är de viktigaste komponenterna för att vi
    ska få se Guds vilja ske i vårt land.