Helt OK släng mot Svenska kyrkans ledning tycker lågkyrkliga jag (som liksom de flesta EFS-are står kvar i SvK). Obegriplig argumentation av Koskinen och Häll. Som så många påpekat är diverse Pridefestivaler tydligen mer okontroversiella för biskoparna att gå med i än Jesusmanifestationen.

Förresten var väl intåget i Jerusalem en ganska maffig Jesusmanifestation, som Frälsaren själv mycket aktivt deltog i, se http://psalmboken.blogspot.se/2012/04/265-jesus-du-som-segern-vinner.html )

Bra knorr där på slutet: ”Jesusmanifestationen är dessutom ett mycket bredare kristet arrangemang än i stort sett allt som ordnas i Svenska kyrkans ordinarie regi. Den förenar betydligt mer än Svenska kyrkan, som lyckats med bedriften under 150 år att knuffa ut de flesta av de aktiva kristna i Sverige i ett antal olika frikyrkogrupperingar.”

Fast visst finns det många kristna som kämpar kvar i Svenska Kyrkan och för den delen även troende och pingstkarismatiska präster.

Ansluter mej till Herr Guest om namnbytet. Det är väl lika gott som något annat och bra mycket bättre än snömoset Gemensam Framtid, men varav just namnet Folkungakyrkan? Det är nog bra att förbereda sej på (om ni inte redan gjort det) att man kommer associera med medeltid, krig, maktstrider, etc. Stör alltså inte mej, men säkert någon kärleksfull pacifistisk kristen som ser detta som rena heresin.

Som medlem av kyrkan kan jag ju avslöja att det har med Folkungagatan på söder i Stockholm att göra. Men vist låter det som en kyrka som antingen grundats på medeltiden eller det nationalromantiks 1800talet.

Minns för några år sedan när jag fick äran ( eller hur man ska se det ) att vara en fanbärare längst fram i ett av tågen som gick fram och jag ska vara helt ärligt att säga att det var bland det mest pinsamma jag varit med om. En del utomsocknes människor i tåget gjorde sitt yttersta för att bete sig så udda som möjligt, och jag minns speciellt en episod när ett par invandrare tog ned rutan och undrade vad vi gjorde varvid någon skrek ”Jesus lever” och de svarade vi är muslimer varvid något smartskaft skrek att ”Jesus lever Moha**** är död”, ja ni kan ju tänka er själva reaktionen. Jag minns att jag tänkte att ska man vinna människors förtroende och dem för Herren då är detta knappast vägen fram. Då kanske någon säger att ja men frälsningsarmen gjorde såhär i begynnelsen, och javisst de gjorde det med underliga saker, men det var en helt annan tid det var i upplysningstidens begynnelse. Var tid har sina metoder att nå ut.
Istället får jag en känsla av att Jesusmanifestationen verkar vara kyrkoledarnas enhetsprojekt där man minsann kan visa upp vad eniga man är åtminstone kring nånting, men tydligen så rämnar även den muren.
Men jag är inte negativ till Jesusmanifestationen i sig för det. Det är ett bra sätt att samlas de kristna i huvudstaden till bön och gemenskap, och även visa inför andevärlden att man vill något med Herren.
Men som sagt, mina tankar ifrån fanbärandet finns kvar att tror man att detta är nån slags nyckel till evangelisation då får man nog fundera till igen.

Jonas! Vad jag skrattat över hur du beskriver hur pinsamt det var när du fick ”äran” att vara fanbärare…och smartskaftet som skrek… Det var jättekomiskt att läsa men jag fattar ju om du just då önskade att du befann dig någon helt annanstans. Jaa, sådana här smartskaftsituationer är huuur pinsamma som helst!

Ha det bra! /Birgit

Jag var i år med Jesus-manifestationen med min fru. Jag var inte med på allt. Jag tror, att seminariesamlingar var säkert värdefulla. Men jag förstår t.ex. Jonas Rosendal och jag tycker, att Jesusmanifestationen är ett stort jippo och demonstration med glad stämning, men den kristna och allvarligare substansen är mager. Jesusmanifestationen kan fungera som en mötesplats för kristna människor för att träffas och umgås. I stället är det mer värdefullt att resa till olika kristna konferenser, där man FÖRKUNNAR Guds Ord. För vår del betyder det Kyrkliga Förbundets Midsommarkonferens på Hjortsbergagården i Alvesta kommun. Hur det kommer sig att vi tidigare starkt frikyrkliga vill åka till något sådant? Det, som Stefan Swärd skriver, är inte riktigt sant. Inom SvK finns det gedigna bekännelsetrogna rörelser, som håller FAST vid sin tro och flera frikyrkliga företrädare har förstått det. Sigfrid Deminger och Siewert Öholm är två kända frikyrkoprofiler som har förstått detta och flera andra frikyrkliga går från frikyrkan till de i SvK, som håller fast i sin tro.

Eftersom jag är motorcyklist, så körde jag med frugan dit med motorcykeln och man hade annonserat en biker-gudstjänst i Rålambhovsparken. Jag känner inte till, hur man hade organiserat det hela Jesusmanifestationen. Det var kanske rätt så fritt och liberalt i ordets rätta mening, dvs. olika aktörer fick stor frihet agera som de ville och tyckte. Den uppfattningen kunde man få, när jag deltog i denna biker-gudstjänst. En klassisk kristen gudstjänst för att kunna kallas för gudstjänst bör innehålla LÄSNING ur bibeln och FÖRKUNNELSEN över den lästa texten. Så var det tidigare även i frikyrkan, när jag var frikyrklig. Men tydligen inte idag. Nu var det fruktansvärd rockande, med hög volym skrikande mest på engelska. Talen var några livsberättelser, som alla gick i samma stil, sprit, knark och kåkfareri och sedan blev man frälst. När man lyssnade noga på dessa livsberättelser, dessa personer hade knarkat och härjat INNAN de började köra mc. Man tycker at det är konstigt varför man vill knyta mc:n och i synnerhet de kristna motorcyklisterna med sådant. För det andra om man ser på saken proportionellt, de flesta motorcyklisterna är vanliga svenssons och inte typ HA-medlemmar. Man lyfter dessa fd. knarkare och kriminella upp i skyarna, som kan alltid berätta sin ”story”. Detta förstärker min bild om Jesus-manifestationen som ett stort jippo.

Avsaknaden av Guds Ord och förkunnelsen var tydlig, det enda som blev kvar, var att ”grejen” var häftig, som kröntes med korsresningen i Kungsträdgården, där man valde ut ”storvuxna” karlar bära fram korset till estradskanten efter att ha kört i den grötiga storstadstrafiken.

Nu har jag sett och upplevt Jesusmanifestationen 2013 och jag är föga imponerad av dess kristna innehåll. Men den kanske ska fungera lite som karneval för de kristna för att mötas?

Tidstypiskt!!!

Många kristna idag ägnar sig mest åt att kritisera andra kristna kyrkor, olika förkunnare, och inte minst alla möjliga olika förment kristna initiativ – antingen för att de är för inkluderande andra kristna kyrkor eller för att de är för slutet sekteristiska eller karismatiska.

Just detta att kritisera andra som menar sig vara kristna tycks ha blivit ett av kristenhetens främsta kännetecken, vilket man menar sig vara bibeltroende som Lennart Jareteg eller anses som liberal som Lennart Koskinen.

Man kan fråga sig huruvida denna kristna kritiklusta ärar Gud?

Att vara ”världens salt” och att stå upp till försvar för ”Sanningen” innebär i regel att man får betala ett pris för sin ståndpunkt och sitt val, men kritisismen är snarast självhävdande opportunism.

Eller hur var det Jesus sa..?, ”ve er när alla talar gott om er..”. Sanna profeter kliar inte andra på ryggen, och låter sig heller inte klias av någon annan. Och sannerligen jag tänker inte klia någon som har klåda av kritisismens anda, för klåda måste de onekligen lida av efter som de inte tycks kunna hålla tillbaka sina frustrationer.

Jag förstår inte meningen med denna kommentar. Man ska tänka lite till, hur situationen är. Det har varit en Jesusmanifestation och den har styrts av vissa. Det är ganska naturligt. Jesusmanifestationen är inte kyrkornas officiella arrangemang, utan grundar sig på privatpersoners initiativ. Med har varit tunga namn från olika kyrkor och sammanhang. Man har velat ge en bild om en samlad kristenhet utåt. Detta leder naturligtvis till reaktioner från olika håll och det är ingenting att förvånas över. Kyrkans Tidning har kritiserat arrangemanget, sedan kritiserar Stefan Swärd SvK och här på Stefan Swärds blogg skriver vi lite olika, en del mer positiva och andra mer kritiska.
Sefast Trondes kommentar motsäger sig självt. Man förstår inte, om han menar, att allt som sker i Guds namn, är bra och ska inte kritiseras eller att kritiken blir bevis på sakens riktighet. Om något inte blir kritiserat, kan vara farligt och fel.
Att ha bloggdiskussioner är meningsfullt, när olika åsikter kommer fram och bryts mot varandra. Om alla blir ja-sägare, vad är det meningen med samtalet?
Att skylla på någon för kritisism och kritiklusta är bara tomma ord om man INTE läser vilka grunder kritikerna för fram. Först då blir det meningsfullt att samtala. Som Lennart Koskinen undrade om Jesus skulle själv varit med på arrangemanget, är också flummig kritik, eftersom vi inte kan fråga så. Vi bör fråga helt enkelt, stämmer det här eller det där med den bekännelse och tro, som vi har.

Tack för klargörandet! Det är bra, att du är tydlig och då går det samtala vidare. Med vänlig hälsning Hannu

Fast både katoliker, protestanter & ortodoxa omfattar ett fornlyrkligt kristologiskt konsensus som exemplifieras av de tre fornlyrkligt bekännelserna (apostoliska, Nicenska & athanasiska); det som CS Lewis kallar ”mere christianity”. Både JV, mormoner och new age faller utanför detta. För även om det finns stora teologiska skillnader så är man överens om vem Jesus är, och det är ju det Jesusmanifestatonen handlar om.