Stefan Swärd

Allt mellan himmel och jord

Ett av mina uppdrag i svensk kristenhet förutom att vara pastor i Elimkyrkan, som numera heter Folkungakyrkan enligt församlingsmötesbeslut i söndags, är att sitta med i ledningsgruppen för Jesusmanifestationen.

Många kristna runt om hela Sverige ser det som angeläget att vi kristna från olika håll och samfund kan mötas vid ett tillfälle per år för en gemensam gudstjänst och manifestation.

Något så fullständigt okontroversiellt ska dock konstant ifrågasättas. Dels från dem som tycker att Jesusmanifestationen är alldeles för bred, man vill ta avstånd från en hel del av dem som är med, bland annat katolska kyrkan.

Sedan finns det annan typ av kritik.

I Kyrkans tidning vevar tidigare biskopen Lennart Koskinen på, och han gillar tydligen inte Jesusmanifestationen. Han är inte säker på att Jesus skulle vara med i Jesusmanifestationen. Han tycker att soppköket från Klara kyrka är en bättre manifestation. Här skriver Elisabeth Sandlund utmärkt i Dagen och påminner om att sopputdelande Klara kyrka går i tätgruppen i Jesusmanifestationens marsch. Koskinen rör sig på mycket spekulativ mark när han gör påståenden om huruvida Jesus skulle kunna tänka sig att gå med i en marsch av detta slag.

Brita Häll skriver också på ledarplats i Kyrkans tidning att demonstration för Jesus är inte någon bra idé.

Också med en svag och undermålig argumentation. Hon tycks tydligen tro att Jesusmanifestationen främst är ett demonstrationståg. Mot vad? En bärande idé med hela Jesusmanifestationen är att den har inte fokus på vad vi är emot, på demonstration, utan på vad vi är för, tron på Jesus och bekännelsen av Jesus.

Jesusmanifestationen är dessutom ett mycket bredare kristet arrangemang än i stort sett allt som ordnas i Svenska kyrkans ordinarie regi. Den förenar betydligt mer än Svenska kyrkan, som lyckats med bedriften under 150 år att knuffa ut de flesta av de aktiva kristna i Sverige i ett antal olika frikyrkogrupperingar.

Så jag efterlyser lite bättre analys och ödmjukhet när Kyrkans tidning granskar Jesusmanifestationen.

  • http://www.andraget.blogspot.com Andreas Holmberg

    Helt OK släng mot Svenska kyrkans ledning tycker lågkyrkliga jag (som liksom de flesta EFS-are står kvar i SvK). Obegriplig argumentation av Koskinen och Häll. Som så många påpekat är diverse Pridefestivaler tydligen mer okontroversiella för biskoparna att gå med i än Jesusmanifestationen.

    Förresten var väl intåget i Jerusalem en ganska maffig Jesusmanifestation, som Frälsaren själv mycket aktivt deltog i, se http://psalmboken.blogspot.se/2012/04/265-jesus-du-som-segern-vinner.html )

  • Nils

    Då får du väl ryta till vid kaffebordet när du har kollegorna bredvid dig !

    * I Göteborg spatserade biskopen stolt häromdan i Pride-demonstrationen i Söndags. KT http://www.kyrkanstidning.se/inrikes/goteborgsbiskop-i-regnbagsparad angav att det var 15.000 deltagare & 70.000 som beskådade arrangemanget.
    * I Stockholm bojkottade dess biskop Jesusmanifestationen nyligen.

    Förra veckan lämnade jag med min familj Eilat, Israel där deras huvudgata var prydd med regnbågsflaggor. Tre timmar senare anlände vi mot Döda Havet, där ett utav de första markeringarna var en vägskylt som hänvisade till Sodom & strax efter påvisade en markering av att en saltstod befanns vara Lots hustru…

    Guds tålamod är stort, men hur länge tiger han still när hans ledarskap förleder folket ?

  • westinbo

    Bra knorr där på slutet: ”Jesusmanifestationen är dessutom ett mycket bredare kristet arrangemang än i stort sett allt som ordnas i Svenska kyrkans ordinarie regi. Den förenar betydligt mer än Svenska kyrkan, som lyckats med bedriften under 150 år att knuffa ut de flesta av de aktiva kristna i Sverige i ett antal olika frikyrkogrupperingar.”

    Fast visst finns det många kristna som kämpar kvar i Svenska Kyrkan och för den delen även troende och pingstkarismatiska präster.

  • Pingback: Alla rörande överens: Jesusmanifestation(er) behövs! | Bengts Blogg()

  • Roger Gustavsson

    Angående namnbytet av kyrkan.

    Birger Jarl (och sonen Magnus Ladulås) utrotade folkungarna. Birger Jarl grundade också Stockholm (utfärdade åtminstone det första skyddsbrevet). När nu en Stockholmsförsamling väljer namnet Folkungakyrkan väcker det nyfikenhet. Ska namnvalet ses som ett slags motståndets estetik, en markör mot överhetens förtryck i historia och nutid? Eller som utslag av en teologi där man bekänner sina fädernas och stadens försyndelser och identifierar sig med offren när man ”står i gapet” för staden?

    :-)

  • wildwest63

    Ansluter mej till Herr Guest om namnbytet. Det är väl lika gott som något annat och bra mycket bättre än snömoset Gemensam Framtid, men varav just namnet Folkungakyrkan? Det är nog bra att förbereda sej på (om ni inte redan gjort det) att man kommer associera med medeltid, krig, maktstrider, etc. Stör alltså inte mej, men säkert någon kärleksfull pacifistisk kristen som ser detta som rena heresin.

  • Tea Gustavsson

    I hemlighet uttyder vi det som FolkKungakyrkan, dvs Folkets kung regerar där :-) Men säg det inte till någon. VI låter dem hellre tro att det beror på att kyrkan ligger på Folkungagatan…

  • Micael Gustavsson

    Som medlem av kyrkan kan jag ju avslöja att det har med Folkungagatan på söder i Stockholm att göra. Men vist låter det som en kyrka som antingen grundats på medeltiden eller det nationalromantiks 1800talet.

  • Uffe L.

    Men om det nu faktiskt är så, vilket jag inte kan bekräfta, att Stanley Sjöberg har uttryckt sig så som det står i artikeln, så är det väl självklart att Eva Brunne och andra inte ställer upp. Om man inte har rätt bibelsyn eller rätt bibeltolkning så är man tydligen inte välkommen att vara med. Gäller homosexuella och andra också. I alla fall om man tänker sig dem som en grupp. På det individuella planet är det naturligtvis upp till var och en att avgöra om hen vill vara med. Där har Sjöberg och andra inget att säga till om.

    Sen kan man ju fundera på nyttan med det hela. Visst, det är säkert en häftig upplevelse att vara med, människor från alla samfund och riktningar finns representerade. Men om det bara stannar vid det, så tycker jag att man missar målet. Gör man inget praktiskt i sin egen vardag så hjälper det inte hur mycket man än proklamerar och går med plakat. Men återigen, vad som sker på individuell nivå kan man inte veta. Förhoppningsvis blev många styrkta att göra något också. I den situation där man befinner sig.

  • Jonas Rosendahl

    Minns för några år sedan när jag fick äran ( eller hur man ska se det ) att vara en fanbärare längst fram i ett av tågen som gick fram och jag ska vara helt ärligt att säga att det var bland det mest pinsamma jag varit med om. En del utomsocknes människor i tåget gjorde sitt yttersta för att bete sig så udda som möjligt, och jag minns speciellt en episod när ett par invandrare tog ned rutan och undrade vad vi gjorde varvid någon skrek ”Jesus lever” och de svarade vi är muslimer varvid något smartskaft skrek att ”Jesus lever Moha**** är död”, ja ni kan ju tänka er själva reaktionen. Jag minns att jag tänkte att ska man vinna människors förtroende och dem för Herren då är detta knappast vägen fram. Då kanske någon säger att ja men frälsningsarmen gjorde såhär i begynnelsen, och javisst de gjorde det med underliga saker, men det var en helt annan tid det var i upplysningstidens begynnelse. Var tid har sina metoder att nå ut.
    Istället får jag en känsla av att Jesusmanifestationen verkar vara kyrkoledarnas enhetsprojekt där man minsann kan visa upp vad eniga man är åtminstone kring nånting, men tydligen så rämnar även den muren.
    Men jag är inte negativ till Jesusmanifestationen i sig för det. Det är ett bra sätt att samlas de kristna i huvudstaden till bön och gemenskap, och även visa inför andevärlden att man vill något med Herren.
    Men som sagt, mina tankar ifrån fanbärandet finns kvar att tror man att detta är nån slags nyckel till evangelisation då får man nog fundera till igen.

  • Jonas Rosendahl

    Fast det är en liten sanning med modifikation att sv kyrkan har knuffat ut så särskilt många, visserligen ville en del väckelseledare befinna sig kvar inom sv kyrkans ram och såg sig inte som en rörelse utanför tills det ändå blev det. Var man seriös kristen så tror jag inte man ville vara med i sv kyrkans sammanslutning när den såg ut som beskrivet är inför konungen:
    Vad skulle man knuffas ut från? :

    I Kungl. Maj:t ”föreställning och
    varning” till samtliga inbyggarna i riket från den 28 Maj 1746 påpekas och
    beskrivs på ett tydligt sätt läget i landet redan på 1700-talet: ”att kyrkor
    under de tider, som till allmän Gudsdyrkan äro utsedda, stå nästan tomma, resor
    och andra värdsliga sysslor förrättas utan återhåll, och det som beklagligast
    är, att Sabbatsdagen oftast till svalg och dryckenskap, dobbel och spel samt
    varjehanda lasters utövning skändligen missbrukas”[1]

  • Birgit Hedström

    Jonas! Vad jag skrattat över hur du beskriver hur pinsamt det var när du fick ”äran” att vara fanbärare…och smartskaftet som skrek… Det var jättekomiskt att läsa men jag fattar ju om du just då önskade att du befann dig någon helt annanstans. Jaa, sådana här smartskaftsituationer är huuur pinsamma som helst!

    Ha det bra! /Birgit

  • Stefan Swärd

    Guest,
    lite research har vi gjort inför namnvalet men dina djupsinniga och något spekulativa tolkningar kanske överskattar grundvalar för namnvalets filosofiska och teologiska premisser.
    Det handlar om att hitta ett enkelt namn som vanligt folk förstår och Folkungakyrkan som ligger på Folkungagatan, en gata som alla Stockholmare känner till, enklare än så kan det knappast bli.
    Stefan Swärd

  • Hannu Ruokola

    Jag var i år med Jesus-manifestationen med min fru. Jag var inte med på allt. Jag tror, att seminariesamlingar var säkert värdefulla. Men jag förstår t.ex. Jonas Rosendal och jag tycker, att Jesusmanifestationen är ett stort jippo och demonstration med glad stämning, men den kristna och allvarligare substansen är mager. Jesusmanifestationen kan fungera som en mötesplats för kristna människor för att träffas och umgås. I stället är det mer värdefullt att resa till olika kristna konferenser, där man FÖRKUNNAR Guds Ord. För vår del betyder det Kyrkliga Förbundets Midsommarkonferens på Hjortsbergagården i Alvesta kommun. Hur det kommer sig att vi tidigare starkt frikyrkliga vill åka till något sådant? Det, som Stefan Swärd skriver, är inte riktigt sant. Inom SvK finns det gedigna bekännelsetrogna rörelser, som håller FAST vid sin tro och flera frikyrkliga företrädare har förstått det. Sigfrid Deminger och Siewert Öholm är två kända frikyrkoprofiler som har förstått detta och flera andra frikyrkliga går från frikyrkan till de i SvK, som håller fast i sin tro.

  • Hannu Ruokola

    Detta säger mycket om läget i frikyrkan allmänt. Kyrkans namn är knuten till den geografiska platsen och inte till den tro och bekännelse man har. Den liberala kyrkan har högt till tak, där man har rum för alla slags tro. Den moderna liberalteologin är inte någon ”förnekelseteologi” utan just korrekt liberal, där alla slags tro får finna sig och kyrkans namn ska ”inkludera” och inte ”exkludera”. Så uppfattar jag situationen. De kristna ängslas inför situationer, där man ska uttrycka en mening, ”Jag bekänner mig till denna tro” i sammanhang, där det kan betyda tydliga skiljelinjer.
    Kyrkor, som har tydlig lära blir inte ”megakyrkor”, som skulle locka folk från alla håll till sig. Men de kan överleva genom prövningens stund i sin trohet mot bekännelsen. Men den moderna frikyrkligheten har valt i mycket och månget den liberala ”inkluderande” vägen att vara populär. Märkligt nog växer inte frikyrkorna, utan tvärtom minskar och minskar.

  • Hannu Ruokola

    Eftersom jag är motorcyklist, så körde jag med frugan dit med motorcykeln och man hade annonserat en biker-gudstjänst i Rålambhovsparken. Jag känner inte till, hur man hade organiserat det hela Jesusmanifestationen. Det var kanske rätt så fritt och liberalt i ordets rätta mening, dvs. olika aktörer fick stor frihet agera som de ville och tyckte. Den uppfattningen kunde man få, när jag deltog i denna biker-gudstjänst. En klassisk kristen gudstjänst för att kunna kallas för gudstjänst bör innehålla LÄSNING ur bibeln och FÖRKUNNELSEN över den lästa texten. Så var det tidigare även i frikyrkan, när jag var frikyrklig. Men tydligen inte idag. Nu var det fruktansvärd rockande, med hög volym skrikande mest på engelska. Talen var några livsberättelser, som alla gick i samma stil, sprit, knark och kåkfareri och sedan blev man frälst. När man lyssnade noga på dessa livsberättelser, dessa personer hade knarkat och härjat INNAN de började köra mc. Man tycker at det är konstigt varför man vill knyta mc:n och i synnerhet de kristna motorcyklisterna med sådant. För det andra om man ser på saken proportionellt, de flesta motorcyklisterna är vanliga svenssons och inte typ HA-medlemmar. Man lyfter dessa fd. knarkare och kriminella upp i skyarna, som kan alltid berätta sin ”story”. Detta förstärker min bild om Jesus-manifestationen som ett stort jippo.

    Avsaknaden av Guds Ord och förkunnelsen var tydlig, det enda som blev kvar, var att ”grejen” var häftig, som kröntes med korsresningen i Kungsträdgården, där man valde ut ”storvuxna” karlar bära fram korset till estradskanten efter att ha kört i den grötiga storstadstrafiken.

    Nu har jag sett och upplevt Jesusmanifestationen 2013 och jag är föga imponerad av dess kristna innehåll. Men den kanske ska fungera lite som karneval för de kristna för att mötas?

  • SefastTronde

    I Östersund finns en baptistkyrka som heter Odenslundskyrkan, uppkallat efter den plats i Ösd. där det på 800-1000-talet fanns en offerlund åt hednaguden Oden.

    Är det OK att en kristen kyrka uppkallas efter en förkristen avgud, eller något annat direkt ogudaktigt? Hur konstigt kan det inte bli vid namnsättning av kyrkor när man inte tänker sig för?

    Inte för att det stör mig så mkt med namnet ”Folkungakyrkan”, men säkert upplever någon att det inte är vare sig på något sätt gudaktigt eller kristligt…

  • SefastTronde

    Tidstypiskt!!!

    Många kristna idag ägnar sig mest åt att kritisera andra kristna kyrkor, olika förkunnare, och inte minst alla möjliga olika förment kristna initiativ – antingen för att de är för inkluderande andra kristna kyrkor eller för att de är för slutet sekteristiska eller karismatiska.

    Just detta att kritisera andra som menar sig vara kristna tycks ha blivit ett av kristenhetens främsta kännetecken, vilket man menar sig vara bibeltroende som Lennart Jareteg eller anses som liberal som Lennart Koskinen.

    Man kan fråga sig huruvida denna kristna kritiklusta ärar Gud?

    Att vara ”världens salt” och att stå upp till försvar för ”Sanningen” innebär i regel att man får betala ett pris för sin ståndpunkt och sitt val, men kritisismen är snarast självhävdande opportunism.

    Eller hur var det Jesus sa..?, ”ve er när alla talar gott om er..”. Sanna profeter kliar inte andra på ryggen, och låter sig heller inte klias av någon annan. Och sannerligen jag tänker inte klia någon som har klåda av kritisismens anda, för klåda måste de onekligen lida av efter som de inte tycks kunna hålla tillbaka sina frustrationer.

  • SefastTronde

    F.ö. är jag helt övertygad om att alla NAMN är viktiga. Namn representerar något fundamentalt utöver vårt mänskliga förstånd, vilket det gäller människor, kyrkor eller platser. Den som vill relativisera detta till en fråga om personliga uppfattningar menar jag saknar en viktig insikt.

    Man bör alltså vara försiktig med valet av namn – dvs. om man är klok.

  • Hannu Ruokola

    Jag förstår inte meningen med denna kommentar. Man ska tänka lite till, hur situationen är. Det har varit en Jesusmanifestation och den har styrts av vissa. Det är ganska naturligt. Jesusmanifestationen är inte kyrkornas officiella arrangemang, utan grundar sig på privatpersoners initiativ. Med har varit tunga namn från olika kyrkor och sammanhang. Man har velat ge en bild om en samlad kristenhet utåt. Detta leder naturligtvis till reaktioner från olika håll och det är ingenting att förvånas över. Kyrkans Tidning har kritiserat arrangemanget, sedan kritiserar Stefan Swärd SvK och här på Stefan Swärds blogg skriver vi lite olika, en del mer positiva och andra mer kritiska.
    Sefast Trondes kommentar motsäger sig självt. Man förstår inte, om han menar, att allt som sker i Guds namn, är bra och ska inte kritiseras eller att kritiken blir bevis på sakens riktighet. Om något inte blir kritiserat, kan vara farligt och fel.
    Att ha bloggdiskussioner är meningsfullt, när olika åsikter kommer fram och bryts mot varandra. Om alla blir ja-sägare, vad är det meningen med samtalet?
    Att skylla på någon för kritisism och kritiklusta är bara tomma ord om man INTE läser vilka grunder kritikerna för fram. Först då blir det meningsfullt att samtala. Som Lennart Koskinen undrade om Jesus skulle själv varit med på arrangemanget, är också flummig kritik, eftersom vi inte kan fråga så. Vi bör fråga helt enkelt, stämmer det här eller det där med den bekännelse och tro, som vi har.

  • SefastTronde

    Bäste Hannu!
    Jag menar alls inte att kritisera något av vad du framfört, som bygger på ditt självupplevda besök av Jesusmanifestationen. Tvärt om är ditt vittnesbörd högst tänkvärt.

    Därtill kan du ha en poäng i att jag kanhända uttryckt mig mångtydigt.

    Jag kommenterade artikeln, och ställde en kritisk kommentar till den alltmer förekommande ”kritisismen”, som främst bygger på att utan egna erfarenheter stå på sidan om och i ofta vulgära ordalag tala illa om andra kyrkor, förkunnare och sammanhang.

    Även Jesusmanifestationen kan bli föremål för relevant kritik som är väl motiverad och irrelevant ”kritisism”. Besökte själv Jesusmanifestationen de två första åren, men har sedan upplevt att jag är färdig med den nu, liksom du pga personliga upplevelser. Vill för den sakens skull inte framföra något negativt.

  • Hannu Ruokola

    Tack för klargörandet! Det är bra, att du är tydlig och då går det samtala vidare. Med vänlig hälsning Hannu

  • Andreas Frost

    Stefan Swärd,

    hur vore det om du själv ödmjukade dig och analyserade de troendes läror inom Jesusmanifestationen. Om du skulle göra det hade du funnit anledningen till att de som sätter Guds Ord före traditioner inte vill ha med den katolska läran att göra.

    Som jag ser det skulle man lika gärna bjuda in mormoner, Jehovas vittne, new age:re till Jesusmanifestationen. För är det minsta gemensamma nämnare så är alla inneslutna.
    Att du som pastor inte ser problematiken i att bruden och skökan går hand i hand är oroväckande.
    Herren Gud kallar sitt folk UT UR skökan, inte att bruden och skökan ska göra gemensam sak.

  • Micael Gustavsson

    Fast både katoliker, protestanter & ortodoxa omfattar ett fornlyrkligt kristologiskt konsensus som exemplifieras av de tre fornlyrkligt bekännelserna (apostoliska, Nicenska & athanasiska); det som CS Lewis kallar ”mere christianity”. Både JV, mormoner och new age faller utanför detta. För även om det finns stora teologiska skillnader så är man överens om vem Jesus är, och det är ju det Jesusmanifestatonen handlar om.

  • Ingvar Tensmo

    Fint med engagemang! Så jag sitter på tåget var dag på väg till jobbet och tar vara på var sekund, målar, tecknar, skapar något med mina händer och får så kontakt med andra medpassagerare. Men vad ser jag ? Jo de flesta sover eller stirrar rakt fram såsom de hade skygglappar som på hästar förr i tiden.
    Är detta ett tecken i tiden? Att vi går sovandes fram, ikke märker av vår granne?
    Tag vara på tiden, en sekund kan rymma en evighet och en evighet i var sekund.



Subscribe to Stefan Swärd