Min ledare om trosförkunnelse och trosrörelse har orsakat en hel del kommentarer på denna blogg.
Jag vill kortfattat kommentera en del av de frågor som ställts.
1. trosförkunnelse tror jag är ett genuint bibliskt fenomen. Att framhålla det fullbordade verket i Kristus, välsignelsen i Kristus, möjligheten till bönesvar, helande, att lyfta fram alla Guds löften i Bibeln – det är något alla kristna ska ägna sig åt, det är inte några konstigheter i detta. Vi pastorer och predikanter har ett särskilt ansvar att lyfta fram dessa frågor så att det skapas en trosmiljö i våra församlingar, inte en otrosmiljö.
2. Jag menar nog att essensen i den trosrörelse som kom på åttiotalet var just detta. Jag kan dock hålla med om att inte minst i amerikansk trosförkunnelse fanns det tendenser till överdrifter och att skapa lärosystem kring enstaka bibelversar. Tycker dock att svenska trosrörelsen i Livets ords tappning har bearbetat detta på ett bra sätt, en läsning idag av Keryx och de böcker Ulf Ekman skrivit som mer är av lärokaraktär, jag har svårt att se att det skulle finnas grund för denna kritik. Jag tycker att delar av åttiotalskritiken sköt över målet, man kritiserade en karikatyr av trosförkunnelse.
3. Vi ska kunna kritisera tendenser i kristenheten och i kristna sammanhang som vi upplever som felaktiga. Det är också viktigt att vi kristna har en välsignande attityd till varandra. Och en genuin respekt för goda insatser som görs i olika kristna sammanhang. Jag välkomnar de mer välsignande attityder och goda relationer som är vanliga i svensk kristenhet. Det måste också kombineras med en profetisk vaksamhet, det är mycket som inte är bra, och det måste kunna sägas, utan att man därför anklagas för att störa enheten. Profetröster får inte tystas.
4. Min artikel från 2003 har nämnts där jag argumenterar för normaliserade relationer med trosrörelsen och en genuin respekt för vad man faktiskt åstadkommit, vilket då var en inte alls självklar uppfattning, men där jag också lyfte fram problem som jag hade upplevt med trosrörelsen. Livets ord har ju omorienterat sig ganska påtagligt senaste tio åren, och sökt bredare kontakter, och gemenskap med hela kristenheten. Jag tycker det är en mycket positiv utveckling. När jag skrev artikeln 2003 hade jag inte haft någon direkt kontakt med Livets ord på 10 år, och insåg nog inte att den här utvecklingen redan hade börjat. Sedan tycks det ju vara så att i vissa kretsar blir Livets ord kritiserade vad man än gör. Förut för att man var för sekteristiska och isolerade, nu för att man är för breda och inkluderande, framförallt i förhållande till Katolska kyrkan. Jag tycker att Livets ords utveckling har varit mycket positiv när det gäller enhet och gemenskap. Har också haft möjligheten senaste 4-5 åren att sitta i flera styrelser tillsammans med Ulf Ekman vilket ökat möjligheter till kontakt och gemenskap. Att en ledande företrädare för Katolska kyrkan och tongivande personer från Svenska kyrkan idag medverkar på Europakonferensen ser jag som mycket positivt. Det var inte möjligt för 20-25 år sedan.
5. Jag hade en mycket speciell situation under 80- och 90-talet då jag var pastor för en pionjärsatsning i södra Stockholm, som av många uppfattades som en trosförsamling, som ändå eftersträvade att vara en del av den etablerade frikyrkligheten, vi uttryckte detta genom att gå med i Örebromissionen 1985, det som sedan blev Evangeliska Frikyrkan. Det medförde att jag hamnade i en märklig mellansituation där jag drabbades mycket av kritiken mot trosrörelsen, samtidigt som jag levde i nära kölvatten av framförallt Södermalmskyrkan men också Livets ord, och därmed kontakt med människor som på olika sätt kom i kläm. Man drabbades av trosrörelsekritiken, samtidigt som man inom trosrörelsen nog inte visste var man hade oss. Jag kom personligen i kläm under denna period. De problemen har jag inte upplevt på senare år. Mycket har förändrats i kristenheten sedan dess. Jag hamnade också i blåsväder under denna period då jag under ett par år i mitten av nittiotalet engagerade mig i en fristående bönegrupp i Uppsala, som bestod av en brokig skara kristna, vilket i media stämplades som en avhoppargrupp till Livets ord (vilket inte var en korrekt beskrivning).
6. Avhopparproblem har nämnts och det har ju lyfts fram mycket i debatten. Jag tycker dock att hela denna fråga måste nyanseras. Kristna församlingar är inte perfekta. I större församlingar med viss dynamik blir det alltid så att människor på olika sätt kommer i kläm, hur mycket man än försöker undvika detta. Det är beklagligt. Det beror på många faktorer. Men jag tycker att den debatten har förts på ett skevt sätt i svensk kristenhet, de mest växande och största församlingarna kritiseras för avhopparproblem, medan hela samfund som sjunker samman som korthus inte nämns med ett ord av kritik.
Ska vi tala om avhopparproblem så tycker jag att man ska prata om baptistförsamlingar i Stockholms innerstad. Eftersom jag själv representerar en sådan så kastar jag inte sten på någon annan när jag säger det. Elimkyrkan hade 1200 medlemmar på 1910-talet, i början av 1990-talet var nästan inga kvar (nu har vi lyckats vända trenden på grund av Guds nåd), Salem på söder har haft över 500 medlemmar, Ebeneser över 400, idag existerar inte dessa församlingar. Dagens Norrmalmskyrka i gamla Betel hade en gång i tiden över 2000 medlemmar, Tabernaklet över 1000 (som är fusionerad i dagens Norrmalmskyrkan), dessutom fanns det en baptistförsamling som hette Saron, Norrmalmskyrkan i Stockholms gudstjänstfirande församling är idag en åldrande rest av vad det har varit. Var har alla dessa människor tagit vägen? Nedgången i de äldre samfunden är den stora avhopparproblematiken i svensk kristenhet. Vi försöker bara fly från egna problemen genom att prata om avhoppare från Livets ord, eller raljera över Karisma centers konkurs. Det kan säkert dyka upp avhopparintervjuer med Hillsongmedlemmar snart. Vi som representerar etablerad kristenhet bör tala om avhopparproblem med viss ödmjukhet.
