Jag är nu på FN-konferensen i Warszawa, där det pågår febril aktivitet hela dagarna. Enormt intressant. Det är enormt komplext när alla världens länder ska försöka komma överens om gemensamma ståndpunkter.

Mina erfarenheter från FN-miljöer gör att man får lite andra perspektiv på när vi har svårt att komma överens inför beslut i en lokal församling. Klarar världssamfundet det, borde vi klara det i en lokal församling.

Skriver på ett till inlägg och kommentar till Roland Spjuth men det går tyvärr långsamt, men det är på gång.

Equmeniakyrkan har agerat snabbt och kraftfullt och ordnat ett samtal-diskussion mellan mig och Sofia Camnerin, det blir i Betlehemskyrkan i Göteborg 17 december under dagtid. Någon tredje person kommer också att medverka men det är ännu inte klart vem det blir.

Är mycket tacksam och känner mig hedrad att i ett sådant forum få redogöra för min inställning till Bibelns texter om försoningen och Jesu seger på korset.

Hej alla bloggläsare,

Har tyvärr inte hunnit skriva något mer inlägg i diskussionen om försoningsläran, men jag hoppas jag ska hinna det närmaste dygnet.

Tidig torsdag morgon kommer jag att resa till FN:s klimatkonferens i Warszawa för att jobba intensivt med den i nio dagar.

Det blir 10-15.000 personer från hela världen som möts för att på många olika sätt försöka jobba med lösningar av det kanske största globala miljöproblemet. Det blir en fantastiskt kreativ miljö när forskare, experter, regeringsföreträdare, miljöministrar, företrädare för miljöorganisationer, de som jobbar med miljöfrågor i näringslivet, journalister från hela världen möts, och också vissa företrädare för kyrkor, även om det är en marginell grupp i sammanhanget.

Som pastor får man bättre överblick över vad som händer i världen, vilka trender som finns, vilka hotbilder och framtidsscenarier som rör sig, genom deltagande på den här typen av konferens – än att läsa en massa teologiska analyser om kyrkans omvärld. Även som samhällsforskare får man unika insikter, erfarenheter och kunskaper, där man rör sig mitt i verkligheten av hur globala överlevnadsfrågor analyseras, och diskuteras – och hur man försöker finna lösningar.

Skriver i Världen Idag idag om den kristna kyrkans missionsuppdrag. Jag skriver också om att ”Mission handlar inte om landsgränser. Att gå ut i hela världen innefattar både grannbyn, grannförorten, nästa stad, andra EU-länder och långt bort i andra världsdelar. Den helige Ande vill leda oss i missionsuppdraget och öppna upp dörrar.”

Missionsuppdraget behöver förnyas på hemmaplan. En viktig del av detta är satsningar på församlingsplanteringar. I Elim i Stockholm har vi som mål att vara 10 församlingar till år 2020. Jag är beredd att öka det målet om vi bara får fler personer med kallelse och kompetens att utföra uppdraget.

Vill du vara med och arbeta för en större satsning på församlingsgrundande i Stockholm, ring mig. Numret hittar man på vår hemsida.

I går predikade jag i Elimkyrkans församlingsplantering i nordvästra Stockholm, mer exakt i Hallonbergen, som är en del av Sundbybergs kommun. Fantastiskt inspirerande, och mycket inspirerande att få höra vittnesbördet från Lennart, som mött Jesus och lämnat många års missbruk bakom sig. Bor du i nordvästra Stockholm är kristen och hänger i luften församlingsmässigt, haka på i Hallonbergen.

Mission handlar i väldigt stor utsträckning om teologi. Om missionen bara reduceras till sociala projekt är teologin fel. Om mission bara reduceras till religionsdialog och kamp för religionsfrihet, då är teologin fel.

Jag håller på och läser inlägg i den spännande diskussionen om försoningsläran. Jag återkommer så snabbt jag hinner.

Sorry, jag har inte hunnit hänga med alls i diskussionerna torsdag-fredag, har legat på 13-timmars-arbetsdagar. Ska dock försöka under helgen att läsa ikapp och skriva min del 2 som kommentar över Spjuths inlägg. Det är grymt intressanta inlägg och diskussioner i försoningsfrågan, men har bara hunnit skumma igenom, ska titta närmare på det som har skrivits.

Noterade också att så här skrev Markus Holmbom, pastor i Skellefteå pingstkyrka i Dagen idag, som en utmaning till oss som är kristna ledare, hur unga kristna ser på oss inklusive kristna med icke-svensk bakgrund: ”Är du otydlig med något som Bibeln är tydlig om, så förlorar du vårt förtroende. Lever du inte som du lär, så kommer vi inte att följa dig. Vill du inte ha gemenskap med alla som har Jesus som Herre i sina liv, så känner vi oss inte hemma hos dig. Saknar du öppenhet för en biblisk kritik av din kyrkliga tradition, så riskerar du att bli lämnad. Men, finner du din identitet i Bibelns över dig auktorativa ord, gemenskapen i Jesus med andra kristna och den tro som lever som den lär, så vill vi bygga framtidens kyrka med dig!”

Det var raka rör, jag antar utmaningen!

Det här samtalet om kristna försoningsläran på denna blogg tilldrar sig mycket stort intresse. Det har varit mer än 20.000 besök på denna blogg senaste 8 dagarna enligt Google Statistics. Bara så ni vet.

Uppskattar mycket Roland Spjuths vilja att kommentera mina synpunkter på det bokkapitel han skrev för sex år sedan med titeln ”Om Kristi försoning i efterföljelsens perspektiv”, ett kapitel i boken ”Såsom det har berättats för oss”, en bok som gavs ut i tacksamhet till Lennart Thörn när han fyllde 65 år. Min huvudinvändning där var att Roland uttryckte tankar i detta kapitel som enligt min mening låg en bit bortom vad man skulle kalla för evangelikal mainstream och EFK:s teologiska tradition och jag tyckte att det fanns anledning att problematisera det Roland skrivit. Roland menar att jag rejält misstolkar honom och läser in saker i texten som han inte menar. Jag skulle vilja kommentera detta med utgångspunkt i de två blogginlägg Roland skrivit.

1. För det första vill jag stryka under att jag i förhållande till EFK idag endast är en lokal pastor i ett av samfundets församlingar, där hela fokus är att föra människor till tro och bygga en lokal församling och eftersom vi satsar för fullt på församlingsplanteringar blir det församling i pluralis. Jag har inte några andra uppdrag inom samfundet, däremot har jag en rad olika ekumeniska uppdrag i kristenheten vid sidan om min pastorstjänst. Jag har som lokal pastor i ett samfund rätten att kritiskt granska vad företrädare för vad vår teologiska utbildning säger och skriver. Jag ska inte behöva misstänkliggöras över detta. Därför uppskattar jag mycket att Roland uttryckligen säger att han inte har något emot att jag kritiskt granskar det han skriver. Tycker där att Roland visar ett moget sätt att hantera kritiska invändningar som skapar större möjlighet till en fruktsam dialog. Jag tar för givet att vi har så pass högt i tak i både Evangeliska Frikyrkan och Equmeniakyrkan att man kan ställa kritiska frågor på en blogg över vad företrädare för samfundet säger i offentliga texter, utan att man ska utsättas för nedsättande omdömen bara för att man tar till orda, eller enligt vissas mening uttrycker ”fel” ståndpunkter.

2. För det andra anser jag att det som sägs offentligt, t.ex. i form av en predikan som sänds över nätet, artikel i en tidning, ett blogginlägg, en bok – allt som framförs offentligt måste också kunna granskas, prövas och diskuteras offentligt. Annars leder det i praktiken till att kristna författare, konferenstalare, publicister inte kan kritiseras offentligt, vilket jag tycker blir helt skevt. Sedan ska dessa naturligtvis i en kristen miljö kompletteras med samtal kring kaffeborden, och visst finns det lägen där ett personligt samtal bör komma först, men jag anser att det blir orimligt om en boktext, en tidningsartikel, ett blogginlägg – om alla synpunkter som förs fram ständigt först ska klaras av i enskilda samtal. Den principen brukar ju aldrig någon tillämpa som kritiserar något jag skriver på en blogg, en tidningsartikel eller bok. Jag säger detta bara som en kommentar, det har inte med Roland att göra, utan det är en synpunkt som jag ständigt möts av – och för det mesta tycks bara syftet vara att tysta debatten och tysta kritiska röster.

3. Jag delar helt Rolands åsikt, detta handlar inte om personkonflikter. Det handlar om bröder som resonerar, talet om korset är så avgörande.

4. Att vara evangelikal kristen handlar för mig om att ha Bibeln som rättesnöre när det gäller lära och liv. En teologisk diskussion handlar då i första hand om att lyfta fram relevanta bibeltexter, mer än att föra en metadebatt om vad Anselm, Abelard, Luther eller John Stott har sagt. Däremot kan man hänvisa till sådana författares tolkningar av skriften. En teologisk diskussion handlar för mig mer om att hitta uppfattningar som är helt harmoniserade med skriften, mer än att filosofiskt resonera om teologiska principer. Det kan hända att jag är naiv här och representerar teologisk okunnighet, men det är därför jag så mycket lyfter fram bibelcitat i mina påståenden och frågor.

5. Jag har fått kritik för att jag bara har utgått från detta bokkapitel. Jag har tyvärr inte haft tillgång till andra texter av Roland Spjuth som gäller försoningen. Hans muntliga undervisning har jag tyvärr inte tagit del av. En bloggtext är inte en vetenskaplig undersökning. Man kan t.ex. kommentera en bok, ett kapitel, en artikel, det görs konstant i bloggvärlden, och folk brukar inte bli kritiserade för skevt urval. Det är dock uppenbart att utifrån de blogginlägg Roland har skrivit, hans bokkapitel ger inte en fullständig bild av var han står i denna fråga. Hans gästblogginlägg visar en större bredd och nyans i synen på försoningsläran än vad som framkommer i bokkapitlet.

 6. Eftersom Roland Spjuth skriver i sitt första blogginlägg att: ”För mig är det självklart att Jesus Kristus är ställföreträdare och att hans död är ett offer i vårt ställe; att han bär våra synder in i döden. Lika självklart är det för mig att Gud är vred över synd och ondska, att synden är djävulsk och att Gud bär ett högt offer för att besegra synden och ondskan” – Med detta har han egentligen rätat ut mina frågetecken, och hade han formulerat sig på det sättet i boken, hade jag inte ens skrivit något problematiserande blogginlägg. Jag håller också helt med om att vi behöver ha ett bredare perspektiv och se till hela frälsningshistorien. Jag håller också med om att försoningsläran inte kan reduceras till bara en abstrakt juridisk teori. Det finns bredd och nyans i de bibliska texterna. I min kommande bok kommer jag att lägga stark tonvikt vid efterföljelsen och lärjungaskapet, hur ska vi leva i Kristi seger och försoning, vad innebär det i praktiken att jag är korsfäst med Kristus, begravd med honom och uppstånden med honom. Det är ju här man landar i den pastorala verkligheten i församlingsmiljön.

7. Jag är dock lite överraskad över att Roland så kraftigt påpekar att jag misstolkar hans boktext. Jag skulle nog säga att det skulle vara förvånande om inte en EFK-pastor höjde vissa ögonbryn inför vissa formuleringar i bokkapitlet. Jag tolkar boktexten som att Roland tar avstånd från tanken på ställföreträdande strafflidande. Hade han sagt att den bilden måste nyanseras, eller ger en för begränsad bild av försoningen – då hade jag inte haft några problem med formuleringarna. Jag tycker också att han i boken ger en karikatyr av John Stott angående boken ”The cross of Christ”, som är väldigt mycket mer än bara en förenklad juridisk försoningslära. Eftersom de flesta bloggläsare inte har läst boktexten lägger jag in ett längre citat.

Så här skriver Roland: ”Den svenska traditionen inom såväl Svenska kyrkan som frikyrkan har historiskt oftast förstått frälsning utifrån föreställningen att Jesus dör därför att han tar Guds vedergällande straff över människans synder i vårt ställe; det som brukar kallas läran om Jesu ställföreträdande strafflidande eller, om man betonat att Jesus tillfredsställer Guds rättfärdiga krav på att bestraffa synden, för satisfaktionsläran. Jag menar att det finns flera grundläggande problem med denna försoningslära. Jag ska illustrera detta genom att analysera den evangelikala teologins kanske viktigaste företrädare: engelsmannen John Stott. John Stott hävdar att människans problem är den oändliga skuld hon har inför Gud på grund av sin synd. Gud tolererar nämligen inte synd. Gud måste straffa ondskan, annars omintetgörs inte bara Guds ära utan också den ordning som uppehåller kosmos. Den enda lösningen för människan är att Kristus som den unika ”Gud-människan” blir vår ställföreträdare som utverkar gottgörelse (satisfaktion) för våra synder. Jesus tar Guds dom över synden i vårt ställe och han bär Guds straff över synden. Det som överförs på Kristus är enligt Stott alltså inte vårt moraliska fördärv utan syndens lagliga konsekvenser. Hans död betyder att han frivilligt tog på sig ansvaret för våra synder. Enligt Stott är det innebörden i uttrycken gjord till synd och gjord till förbannelse. På samma sätt är Guds rättfärdighet, som den kristne får i frälsningen, inte en faktisk förändring av människans karaktär eller beteende. Rättfärdiggörelsen handlar om en rättfärdig ställning inför Gud. Frälsningens centrala innebörd är ett juridiskt frikännande av människan tack vare Jesus ställföreträdande död”.

Sedan utvecklar Roland resonemanget i kapitlet och förklarar vilka problem som finns med denna försoningslära. Jag uppfattar här som att han kritiserar denna lära. Inte bara nyanserar den, eller pekar på andra perspektiv.

Roland skriver att satisfaktionsläran gör det svårt att förstå den troendes identifikation med den korsfäste. Det blir en dubbelhet i korsets innebörd. Korset är Guds bestraffning av synden men det är också en manifestation av Guds oerhörda och utgivande kärlek. Sedan tar han upp om försoningens grammatik enligt Miroslav Volf, och stryker under att förlåtelsen är det centrala i Guds handlande. Spjuth stryker under att Volfs beskrivning utmanar Stotts lära om ställföreträdande straff på tre punkter. Det blir en skarp åtskillnad mellan frälsningen och efteföljelsen. Frälsningens avgörande skeende till himmelska transaktioner. Förlåtelse och försoning är inte bara något Gud tillsäger utan det handlar om att upprätta konkreta relationer.

Sedan går Roland in på vår förening med Kristus, vi har dött med honom o.s.v. Det avsnittet tycker jag är utmärkt och har inte några invändningar emot. Det jag dock inte förstår här är att Roland problematiserar tanken på att vi är i Kristus, förenade med honom i hans död och uppståndelse, och tanken på ställföreträdande straff.

Spjuth skriver sammanfattningsvis: ”Det försoningsskeende jag försökt beskriva mycket kort handlar alltså inte såsom hos Stott om externa juridiska transaktioner utan om att Gud i Kristus gör något inom historien som påbörjar en ny mänsklighet. Jesu objektiva försoningsverk beskrivs alltså bäst i historiska och narrativa termer”.

8. Jag tycker att det finns en spänning här i Rolands tänkande, mellan det han skrev på min blogg ”För mig är det självklart att Jesus Kristus är ställföreträdare och att hans död är ett offer i vårt ställe; att han bär våra synder in i döden. Lika självklart är det för mig att Gud är vred över synd och ondska, att synden är djävulsk och att Gud bär ett högt offer för att besegra synden och ondskan”, och det han skriver i bokkapitlet. Och resonemangen han för ovan i bokkapitlet där jag tycker att han ganska tydligt kritiserar John Stott och satisfaktionsläran. Men jag kan fullt ut köpa förklaringen att en text skrivs tillspetsat, problematiserande, lyfter fram en kritisk punkt, utan att ge nyans eller en komplett bild av hur man tänker i en viss fråga. Hade denna enda mening lagts in i boktexten hade det gett en annan bild, nu uppfattar jag det som att Spjuth är genuint kritisk mot John Stott och satisfaktionsläran, inte bara har kritiska synpunkter, eller brottas med det. Det känns som att Roland Spjuth brottas med frågorna, han både accepterar en konventionell allmänprotestantisk försoningslära, och har samtidigt problem med den, och ställer kritiska frågor.

Jag återkommer i ett blogginlägg till, till vad Roland skriver om vedergällningstanken.

1. Jag sitter alltså och skriver på ett nytt blogginlägg i försoningsfrågan, men har drabbats av tekniska problem så att en del text försvunnit någonstans ut i cyberspace. Så jag blir klar först under morgondagen. Håll ut kamrater, det kommer någon form av text.

Det här är Esther Louise – världens sötaste bebis.

Den något märkliga situationen har uppkommit att det förs två parallella debatter och samtal på denna blogg, och båda handlar om kristen försoningslära. Dels om Rolands Spjuths text i ämnet och det är väl delvis ett EFK-samtal även om den här typen av samtal aldrig ligger strikt inom samfundsgränser. Dels ett samtal som berör Equmeniakyrkan inom samma ämne.

Som pastor i Elimkyrkan/Folkungakyrkan i Stockholm är jag ju berörd av både diskussionerna, eftersom vår församling är med i båda samfunden.

Kan meddela att jag har haft kontakt även med Sofia Camnerin som har varit i Sydkorea tror jag, hos Kyrkornas Världsråd, eventuellt kommer hon att skriva en kommentar på denna blogg, men jag har ännu inte fått klartecken om detta. Jag tror att Sofia fortfarande är i Sydkorea och förmodligen har annat att tänka på.

Jag ska också kommentera Roland Spjuths båda gästblogginlägg, ska försöka hinna med det före dagens slut, men kan inte lova det.

En känsla jag har är att väldigt få personer har läst de texter jag lyft fram för diskussion och analys. Det är därför det inte blir så många kommentarer som det ofta blir på denna blogg.

Som jag har nämnt tidigare håller jag på att jobba med en bok om korset, betydelsen av Jesu död. Därför tittar jag närmare på en hel del texter, och försöker bland annat sätta mig in i tänkandet bakom Waldenströms försoningslära från 1870-talet. Jag har också tittat en hel del på den moderna kristna debatten i västvärlden, och där jag tycker att man i både USA och England mjukar upp sin syn på dessa frågor i en riktning som leder bort från evangelikalismen. Steve Chalke i England är ju ett bra exempel på detta. Amerikanska emerging Church rörelsen tycks ju problematisera det mesta av etablerade kristna lärosatser, så en luthersk-calvinsk försoningslära åker med av bara farten. Så jag är nog något färgad av dessa glasögon när jag tittar på aktuella svenska texter i ämnet.

I den processen har jag plockat upp Roland Spjuths kapitel och Sofia Camnerins och Arne Fritzons bok. Så från min sida sett är dessa blogginlägg främst syftande till att ställa lite frågor och testa tankegångar inför mitt pågående bokskrivande.

Jag lutar starkt åt de tolkningar av korset och Jesu död som finns hos författare och teologer som John Stott, Agne Nordlander, Per-Axel Sverker, Roland Hellsten, Alister McGrath och enligt min mening starkt hos reformatorerna. Men eftersom jag är i en intensivt bearbetande process är jag just nu som mest mottaglig för nya insikter och perspektiv på ämnet.

Utifrån dessa glasögon blir det ju inte konstigt att jag ställer frågor om Roland Spjuths text eftersom han ganska tydligt kritiserar John Stott i det aktuella bokkapitlet.

Tittar också på det kapitel Niklas Piensoho har skrivit om betydelsen av Jesu död i boken om 1 Petri brev, En för alla- alla för en, tror jag den heter. Jag har svårt att tolka hans text på annat sätt än att det ligger inom ramarna för det man brukar kalla för ”Waldenströms försoningslära”, men om jag har fel där får ni gärna komma med motargument.

 

Roland Spjuth har lovat komma med ett blogginlägg till, där han bemöter de frågor och kritiska reflektioner jag fört fram, med anledning av ett kapitel han skrivit om kristen försoningslära, med kritik av John Stotts teologi om försoningen. John Stott räknas ju ofta som den främste företrädaren i världen av evangelikal kristendom.

Här kommer texten: (notera att jag kommer att vänta med att kommentera Rolands texter, men jag gör det så snart jag hinner, men det dröjer nog några dagar, min almanacka är fulltecknad)

Spjuth fortsätter …. (del II)

Låt oss repetera vad detta samtal handlar om: Inte en försoningsstrid mellan Swärdsteologi & Spjuthsteologi utan: ”Stå fasta och var stadigt rotade i honom, så att ni tillsammans med alla de heliga förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap” (Ef 3:17-19).

Denna text (såsom hela NT) visar att försoningsteologi handlar om en märklig kombination av något mycket konkret – en historisk person Jesus Kristus – och något som är ”väldigare än all kunskap”. Det som blivit allt viktigare för mig är att ta båda dessa sidor på största allvar. Vad betyder det?

Bibeln är en berättelse om Guds frälsningshistoria med sin skapelse. Därför är budskapet om frälsningen från en sida sett också något mycket påtagligt och enkelt. I Jesus Kristus har Gud gjort något avgörande som förändrar mänsklighetens historia och som Gud nu erbjuder alla människor att bli en del av. Gud vill försona hela mänskligheten med sig i Jesus Kristus och vi inbjuder alla till denna upprättade gemenskap genom att bjuda dem dela vår gemenskap med Kristus. Det är fortsatt lika enkelt och konkret som när Jesus passerade tullhuset i Kafarnaum och sa till Matteus ”följ mig! Låt oss därför inte skapa försoningsteologier som blir abstrakta teorier. Frälsningen är nära och enkel.

Från andra sidan är försoningen samtidigt det oändliga mysteriet att Gud blir människa, tar på sig vår syndahistoria och förändrar den inifrån och inbjuder människan till gemenskap med varandra om med Gud själv. Jesus är sann Gud och sann människa. Så samtidigt som vi ska tala enkelt om försoningen måste vi också tala om det så vårt tal pekar mot ett mysterium (om det handlar om Gud måste det ju vara så!). Det är på grund av detta mysterium som Bibeln och kyrkan använder många bilder och termer för att tala om frälsningen. De är delaspekter som tillsammans pekar på något mycket större.

När jag undervisar om försoningen brukar jag (som alla andra) presentera olika bilder på försoningen såsom olika former av segermotiv, juridiska bilder, syndabocken, Adam-Kristus typologin, med mera. Jag försöker måla ut deras positiva bidrag men också visa hur de alla har begränsningar som gör att ingen bild kan vara den teori som förklarar försoningen. Ett exempel är Jesu ord om att han ger sitt liv som ”lösen” för att köpa människor fria. Tidigt i kyrkan började funderingarna på ”vem betalar Jesus lösen till?”. Oftast blev det självklara svaret att det är djävulen som håller människan fången och som Jesus betalar till (jfr C S Lewis berättelse om Häxan och Lejonet!). Anselm av Canterbury var en som på 1000-talet insåg de problem som en sådan tanke väcker för Gudsbilden (har djävulen rättigheter som Gud måste respektera?). Därför utvecklar han satisfaktionsläran som istället säger att Jesus måste betala lösen till Gud för att Guds ära ska bli tillfredsställd (satisfied). För mig visar en sådan debatt att bilden nu blivit en teori som ska ge en rationell förklaring och då hamnar teologen ofta i återvändsgränder.

Ett problem i min frikyrkliga kontext är att den bibliska tanken på Jesus liv som ett ställföreträdande offer ibland har upphöjts till en sådan teori som förnuftigt ska förklara försoningen. Även om jag tycker Stefan gett en mycket snedvriden presentation av min försoningsteologi, så har han rätt i att detta är ett område som jag brottats mycket med. Idag ser jag att grundproblemet uppstår när bilden av Jesus ställföreträdande offer blir en rationell teori. Då blir det ofta ungefär så här:

Gud har ett dilemma. Å ena sidan är Gud rättfärdig och måste straffa alla synder eftersom Gud måste uppehålla vedergällningen om Gud ska vara rättfärdig (vedergällningen är alltså lagen om ”öga för öga”; att ett brott måste sonas med motsvarande straff). Å andra sidan är Gud kärleksfull och vill rädda mänskligheten. För att lösa detta dilemma blir Gud människa så att Guds rättfärdiga straff dödar Jesus. Genom att själv bära straffet som en människa, kan Gud lösa sitt dilemma att både upprätthålla vedergällningens ordning och förlåta. Denna teori betonar alltså mycket starkt att Jesus död är ett ”ställföreträdande strafflidande” (engelska penal substitution).

Jag vet att jag förenklar bilden. Inte många teologer skulle uttrycka det som jag gör ovan och jag tror Stefan säkert vill skriva om det. Men det är i alla fall inte ovanligt att bilden blir en teori där denna andemening är central.

Ett första problem är antagandet att Gud har motstridiga egenskaper som Gud måste lösa. Tänker vi så om Gud så är det i alla fall inte klassisk kristen tro i betydelsen hur fornkyrkliga teologer tänkte. Övertygelsen om att Gud är en och oföränderlig till sin natur gjorde sådana mänskliga bilder omöjliga. Det stora problemet är också att det tvärtemot Bibelns texter talar om försoningen utifrån ”Guds dilemma”. Försoning handlar inte om Guds dilemma utan det är människan som har ett dödligt problem! Det är en omänsklig uppgift att tala om försoningen ur Guds eviga perspektiv.

Teorin ovan bygger på en mycket mänsklig Gudsbild.  Det gudomliga dilemma som beskrivs ovan är typiskt för en traditionell papparoll. Pappan är den som i sitt inre kämpar med hur han både ska vara den som rättvist straffar sitt barn för olydnad och samtidigt visa att han älskar sitt barn. Om vi inte tilltalas av en sådan fadersroll, då kanske vi inte ska läsa in den i Gud heller! Det ger också en mycket begränsad bild av frälsningen. Det bländar av det som är centralt i synen på frälsning och synd mot det som är en aspekt i helheten (skuld och straff).

Jag har också betänkligheter för att teorin gör vedergällningstanken till nyckeln för att förstå försoningen. Är Gud ”låst” av vedergällningsprincipen? Är det förnuftigt att dödandet av en oskyldig människa väger upp all världens synd och ondska (jfr mitt förra inlägg om exklusivt eller inklusivt ställförträdande)? Men grundproblemet i teorin är att det gör straffet och vedergällningen till försoningens nyckel. Guds vrede kan bara stillas genom att Gud straffar. Om inte Gud straffar kan inte Gud förlåta, eller, Gud kan förlåta för att Gud först straffar. Stefan verkar inte dela min syn att det finns ett problem här. Jesus lär oss i bergspredikan att vi ska älska våra fiender, för att det är så Gud har bemött sina fiender.

För mig blir det ofrånkomligen en spänning i Gudsbilden om försoningsteologin däremot blir en teori som lägger fokus på antagandet att Gud måste upprätthålla vedergällning och straffa för att kunna förlåta. Våldet är också ett av kyrkans största problem genom historien. Det handlar om korståg, krig som välsignats av kyrkan, dödstraff över heretiker, män som misshandlat barn och fruar, med mera. Därför är det viktigt hur vi talar om Guds relation till straff och vedergällning.  

Min poäng är verkligen inte att förneka Jesu ställföreträdande offer eller tona ned Guds dom över synden. Jag tror att vi kan tala om ”ställföreträdande strafflidande” så att det pekar på något viktigt i försoningen. Jag uppfattar att jag här står nära den evangelikale exegeten N T Wright som så övertygande visat hur denna tanke får en annan innebörd än ovan när den förstås i sitt frälsningshistoriska sammanhang. Innan Swärd och andra fäller domar, skulle jag rekommendera er att försöka förstå Wrights utläggning av bibeltexterna på denna punkt. En kort text att börja med är ”The Cross and the Caricatures” där han år 2007 kommentera den heta engelska debatten om frågan (http://www.fulcrum-anglican.org.uk/news/2007/20070423wright.cfm?doc=20OBS: det är den sista tredjedelen som behandlar denna fråga).

Wrights misstanke är att den våldsamma dom som vissa evangelikaler fällt över de som ifrågasatt ”teorin om ställföreträdande strafflidande” bygger på deras ovilja att tala konkret om frälsningens innehåll. Hellre en abstrakt korsteologi än evangeliernas konkreta berättelser om Jesus Kristus väg till kors och uppståndelse. Och hellre en ganska abstrakt teologi som ska förklara hur vi löser individens skuld inför en himmelsk domare än inbjudan till evangeliernas efterföljelse. Hans utmanande ord på slutet är: “Might it not be the case that the marginalisation of the four gospels as serious theological documents within Western Christianity, not least modern evangelicalism, is a fear that if we took them seriously we might have to admit that Jesus of Nazareth has a claim on our political life as well as our spiritual life and ’eternal destiny’?”

Jag vill än en gång tacka Stefan för att han så generöst gett mig utrymme på sin blogg. Två alltför långa inlägg! Ändå finns det så många viktiga frågor som jag inte hunnit beröra! Vad är offer i GT? Handlar inte Guds rättfärdighet om Guds förmåga att ”ställa till rätta” snarare än om ”vedergällning”? På vad sätt är hela evangelierna en berättelse om försoning? Varför är efterföljelse inte alls gärningsfrälsning? Med mera. Tyvärr hinner och orkar jag inte följa med i bloggar och i de fortsatta samtalen på nätet. Hoppas ändå att jag på något sätt stimulerat till fördjupning bortom enkla missförstånd. Det är nyttigt att bli utmanad. Stefan har stimulerat mig själv att tänka vidare. Det är viktigt att vi tillsammans försöker fördjupa vår försoningsteologi.

Roland Spjuth

PS! Jonasq frågar om inte individualism är ett ”hjärnspöke”. Viktig synpunkt. Jag delar helt hans bedömning att frikyrkan levt frälsning som gemenskap och att det snarare var de stora folkkyrkornas syn på församlingsliv som gjorde tron privat och osynlig. Däremot fick frikyrkan ofta en ensidigt teologisk betoning på det personliga som gjort att många frikyrkor idag inte kunnat hantera övergången från ett kollektivt samhälle till individualism. Detta är ett av de fenomen i dagens kontext som kräver fördjupad förståelse av försoningen. Men det gäller nog inte Johanneskyrkan och United! Däremot är Luther inte min teologiska förebild.

Det vore också kul om någon kunde svara Björn Ws fyndiga och viktiga invändning. Säger kristendomen att människans problem beror på att Gud inte kunde förlåta två impulsiva och ångerfyllda tonåringar som åt frukt i Edens lustgård?