Uppskattar mycket Roland Spjuths vilja att kommentera mina synpunkter på det bokkapitel han skrev för sex år sedan med titeln ”Om Kristi försoning i efterföljelsens perspektiv”, ett kapitel i boken ”Såsom det har berättats för oss”, en bok som gavs ut i tacksamhet till Lennart Thörn när han fyllde 65 år. Min huvudinvändning där var att Roland uttryckte tankar i detta kapitel som enligt min mening låg en bit bortom vad man skulle kalla för evangelikal mainstream och EFK:s teologiska tradition och jag tyckte att det fanns anledning att problematisera det Roland skrivit. Roland menar att jag rejält misstolkar honom och läser in saker i texten som han inte menar. Jag skulle vilja kommentera detta med utgångspunkt i de två blogginlägg Roland skrivit.
1. För det första vill jag stryka under att jag i förhållande till EFK idag endast är en lokal pastor i ett av samfundets församlingar, där hela fokus är att föra människor till tro och bygga en lokal församling och eftersom vi satsar för fullt på församlingsplanteringar blir det församling i pluralis. Jag har inte några andra uppdrag inom samfundet, däremot har jag en rad olika ekumeniska uppdrag i kristenheten vid sidan om min pastorstjänst. Jag har som lokal pastor i ett samfund rätten att kritiskt granska vad företrädare för vad vår teologiska utbildning säger och skriver. Jag ska inte behöva misstänkliggöras över detta. Därför uppskattar jag mycket att Roland uttryckligen säger att han inte har något emot att jag kritiskt granskar det han skriver. Tycker där att Roland visar ett moget sätt att hantera kritiska invändningar som skapar större möjlighet till en fruktsam dialog. Jag tar för givet att vi har så pass högt i tak i både Evangeliska Frikyrkan och Equmeniakyrkan att man kan ställa kritiska frågor på en blogg över vad företrädare för samfundet säger i offentliga texter, utan att man ska utsättas för nedsättande omdömen bara för att man tar till orda, eller enligt vissas mening uttrycker ”fel” ståndpunkter.
2. För det andra anser jag att det som sägs offentligt, t.ex. i form av en predikan som sänds över nätet, artikel i en tidning, ett blogginlägg, en bok – allt som framförs offentligt måste också kunna granskas, prövas och diskuteras offentligt. Annars leder det i praktiken till att kristna författare, konferenstalare, publicister inte kan kritiseras offentligt, vilket jag tycker blir helt skevt. Sedan ska dessa naturligtvis i en kristen miljö kompletteras med samtal kring kaffeborden, och visst finns det lägen där ett personligt samtal bör komma först, men jag anser att det blir orimligt om en boktext, en tidningsartikel, ett blogginlägg – om alla synpunkter som förs fram ständigt först ska klaras av i enskilda samtal. Den principen brukar ju aldrig någon tillämpa som kritiserar något jag skriver på en blogg, en tidningsartikel eller bok. Jag säger detta bara som en kommentar, det har inte med Roland att göra, utan det är en synpunkt som jag ständigt möts av – och för det mesta tycks bara syftet vara att tysta debatten och tysta kritiska röster.
3. Jag delar helt Rolands åsikt, detta handlar inte om personkonflikter. Det handlar om bröder som resonerar, talet om korset är så avgörande.
4. Att vara evangelikal kristen handlar för mig om att ha Bibeln som rättesnöre när det gäller lära och liv. En teologisk diskussion handlar då i första hand om att lyfta fram relevanta bibeltexter, mer än att föra en metadebatt om vad Anselm, Abelard, Luther eller John Stott har sagt. Däremot kan man hänvisa till sådana författares tolkningar av skriften. En teologisk diskussion handlar för mig mer om att hitta uppfattningar som är helt harmoniserade med skriften, mer än att filosofiskt resonera om teologiska principer. Det kan hända att jag är naiv här och representerar teologisk okunnighet, men det är därför jag så mycket lyfter fram bibelcitat i mina påståenden och frågor.
5. Jag har fått kritik för att jag bara har utgått från detta bokkapitel. Jag har tyvärr inte haft tillgång till andra texter av Roland Spjuth som gäller försoningen. Hans muntliga undervisning har jag tyvärr inte tagit del av. En bloggtext är inte en vetenskaplig undersökning. Man kan t.ex. kommentera en bok, ett kapitel, en artikel, det görs konstant i bloggvärlden, och folk brukar inte bli kritiserade för skevt urval. Det är dock uppenbart att utifrån de blogginlägg Roland har skrivit, hans bokkapitel ger inte en fullständig bild av var han står i denna fråga. Hans gästblogginlägg visar en större bredd och nyans i synen på försoningsläran än vad som framkommer i bokkapitlet.
6. Eftersom Roland Spjuth skriver i sitt första blogginlägg att: ”För mig är det självklart att Jesus Kristus är ställföreträdare och att hans död är ett offer i vårt ställe; att han bär våra synder in i döden. Lika självklart är det för mig att Gud är vred över synd och ondska, att synden är djävulsk och att Gud bär ett högt offer för att besegra synden och ondskan” – Med detta har han egentligen rätat ut mina frågetecken, och hade han formulerat sig på det sättet i boken, hade jag inte ens skrivit något problematiserande blogginlägg. Jag håller också helt med om att vi behöver ha ett bredare perspektiv och se till hela frälsningshistorien. Jag håller också med om att försoningsläran inte kan reduceras till bara en abstrakt juridisk teori. Det finns bredd och nyans i de bibliska texterna. I min kommande bok kommer jag att lägga stark tonvikt vid efterföljelsen och lärjungaskapet, hur ska vi leva i Kristi seger och försoning, vad innebär det i praktiken att jag är korsfäst med Kristus, begravd med honom och uppstånden med honom. Det är ju här man landar i den pastorala verkligheten i församlingsmiljön.
7. Jag är dock lite överraskad över att Roland så kraftigt påpekar att jag misstolkar hans boktext. Jag skulle nog säga att det skulle vara förvånande om inte en EFK-pastor höjde vissa ögonbryn inför vissa formuleringar i bokkapitlet. Jag tolkar boktexten som att Roland tar avstånd från tanken på ställföreträdande strafflidande. Hade han sagt att den bilden måste nyanseras, eller ger en för begränsad bild av försoningen – då hade jag inte haft några problem med formuleringarna. Jag tycker också att han i boken ger en karikatyr av John Stott angående boken ”The cross of Christ”, som är väldigt mycket mer än bara en förenklad juridisk försoningslära. Eftersom de flesta bloggläsare inte har läst boktexten lägger jag in ett längre citat.
Så här skriver Roland: ”Den svenska traditionen inom såväl Svenska kyrkan som frikyrkan har historiskt oftast förstått frälsning utifrån föreställningen att Jesus dör därför att han tar Guds vedergällande straff över människans synder i vårt ställe; det som brukar kallas läran om Jesu ställföreträdande strafflidande eller, om man betonat att Jesus tillfredsställer Guds rättfärdiga krav på att bestraffa synden, för satisfaktionsläran. Jag menar att det finns flera grundläggande problem med denna försoningslära. Jag ska illustrera detta genom att analysera den evangelikala teologins kanske viktigaste företrädare: engelsmannen John Stott. John Stott hävdar att människans problem är den oändliga skuld hon har inför Gud på grund av sin synd. Gud tolererar nämligen inte synd. Gud måste straffa ondskan, annars omintetgörs inte bara Guds ära utan också den ordning som uppehåller kosmos. Den enda lösningen för människan är att Kristus som den unika ”Gud-människan” blir vår ställföreträdare som utverkar gottgörelse (satisfaktion) för våra synder. Jesus tar Guds dom över synden i vårt ställe och han bär Guds straff över synden. Det som överförs på Kristus är enligt Stott alltså inte vårt moraliska fördärv utan syndens lagliga konsekvenser. Hans död betyder att han frivilligt tog på sig ansvaret för våra synder. Enligt Stott är det innebörden i uttrycken gjord till synd och gjord till förbannelse. På samma sätt är Guds rättfärdighet, som den kristne får i frälsningen, inte en faktisk förändring av människans karaktär eller beteende. Rättfärdiggörelsen handlar om en rättfärdig ställning inför Gud. Frälsningens centrala innebörd är ett juridiskt frikännande av människan tack vare Jesus ställföreträdande död”.
Sedan utvecklar Roland resonemanget i kapitlet och förklarar vilka problem som finns med denna försoningslära. Jag uppfattar här som att han kritiserar denna lära. Inte bara nyanserar den, eller pekar på andra perspektiv.
Roland skriver att satisfaktionsläran gör det svårt att förstå den troendes identifikation med den korsfäste. Det blir en dubbelhet i korsets innebörd. Korset är Guds bestraffning av synden men det är också en manifestation av Guds oerhörda och utgivande kärlek. Sedan tar han upp om försoningens grammatik enligt Miroslav Volf, och stryker under att förlåtelsen är det centrala i Guds handlande. Spjuth stryker under att Volfs beskrivning utmanar Stotts lära om ställföreträdande straff på tre punkter. Det blir en skarp åtskillnad mellan frälsningen och efteföljelsen. Frälsningens avgörande skeende till himmelska transaktioner. Förlåtelse och försoning är inte bara något Gud tillsäger utan det handlar om att upprätta konkreta relationer.
Sedan går Roland in på vår förening med Kristus, vi har dött med honom o.s.v. Det avsnittet tycker jag är utmärkt och har inte några invändningar emot. Det jag dock inte förstår här är att Roland problematiserar tanken på att vi är i Kristus, förenade med honom i hans död och uppståndelse, och tanken på ställföreträdande straff.
Spjuth skriver sammanfattningsvis: ”Det försoningsskeende jag försökt beskriva mycket kort handlar alltså inte såsom hos Stott om externa juridiska transaktioner utan om att Gud i Kristus gör något inom historien som påbörjar en ny mänsklighet. Jesu objektiva försoningsverk beskrivs alltså bäst i historiska och narrativa termer”.
8. Jag tycker att det finns en spänning här i Rolands tänkande, mellan det han skrev på min blogg ”För mig är det självklart att Jesus Kristus är ställföreträdare och att hans död är ett offer i vårt ställe; att han bär våra synder in i döden. Lika självklart är det för mig att Gud är vred över synd och ondska, att synden är djävulsk och att Gud bär ett högt offer för att besegra synden och ondskan”, och det han skriver i bokkapitlet. Och resonemangen han för ovan i bokkapitlet där jag tycker att han ganska tydligt kritiserar John Stott och satisfaktionsläran. Men jag kan fullt ut köpa förklaringen att en text skrivs tillspetsat, problematiserande, lyfter fram en kritisk punkt, utan att ge nyans eller en komplett bild av hur man tänker i en viss fråga. Hade denna enda mening lagts in i boktexten hade det gett en annan bild, nu uppfattar jag det som att Spjuth är genuint kritisk mot John Stott och satisfaktionsläran, inte bara har kritiska synpunkter, eller brottas med det. Det känns som att Roland Spjuth brottas med frågorna, han både accepterar en konventionell allmänprotestantisk försoningslära, och har samtidigt problem med den, och ställer kritiska frågor.
Jag återkommer i ett blogginlägg till, till vad Roland skriver om vedergällningstanken.