Jag sitter med i en kommitté som bestämmer vem som årligen ska få det nya priset Scandinavian Human Dignity Award. I år har vi bestämt att Elise Lindqvist ska få priset.

Hade den stora förmånen att få vara med i går då Ruth Nordström från ProvitaSweden delade ut priset till Elise Lindqvist i Klara kyrka.

Elise är 78 år, och har på senare blivit kristen genom Klara kyrkas arbete. Och upplevt en radikal befrielse och förvandling. Hon har under stor del av sitt liv arbetat som prostituerad och fungerar idag som gatumissionär bland Stockholms prostituerade.

Hennes vittnesbörd är glasklart, och hennes budskap är solklart.

Att bekämpa trafficking och prostitution. Och att sprida tron på Jesus som något som förvandlar människors liv.

Kristen tro när den är som bäst förenar människors förvandlande frälsningsupplevelser med stark samhällsomvandlande social radikalitet.

Och man behöver inte lägga av när man fyllt 65.

Elise Lindqvists liv är ett starkt vittnesbörd om allt detta.

 

 

 

Jag brukar ju förorda på denna blogg en kristendomstolkning som man skulle kunna sammanfatta med starkt socialt kristet engagemang där vi kristna bryr oss om den värld vi lever i, att vi är spjutspetsar i kampen mot miljöförstöring, kämpar mot fattigdomen, kämpar mot rasism, mot kränkning av mänskliga rättigheter – inte bara mot oss kristna, och där vi bygger församlingar som är levande vittnesbörd om Guds rike här och nu, inte minst präglad av kulturell och etnisk mångfald.

Tron på det övernaturliga, karismatisk kristendom, är ett annat viktigt inslag jag förordar och eftersträvar att tillämpa på församlingsnivån.

Det tredje skulle man kunna kalla för teologisk konservatism. Jag tron att den kristna tron och läran bara ska grundas på Bibeln, men att kyrkans tolkning i historien är ett viktigt riktmärke när vi ska tolka och förstå Bibeln i vår tid. Vi har inte rätt i vår tid och mandat att skruva om och problematisera grundläggande kristna trossatser. Därför är jag kritisk mot att pastors- och prästutbildningar starkt knyts till sekulära universitet, både genom bidrag, samsyn, lärarnas och forskarnas karriärvägar etc.

Ett fjärde område jag starkt förordar är innovativa grepp och stark förnyelse när det gäller att bygga kristna kyrkan i vår tid. Jag har hela mitt liv arbetat med församlingsplanteringar, bygga kristna kommuniteter, och  nu arbetar vi med mycket radikala grepp i Elimkyrkans arbete i Stor-stockholm, genom församlingsplanteringar och enkla församlingar av olika slag.

Mitt skrivande brukar kretsa kring alla dessa fyra områden, men det är nästan bara när jag skriver om teologi eller kritiskt granskar utvecklingen på det området som det blir en massa debatt.

Min ledare i Världen Idag idag, handlar om de kristna och miljökampen. Jag har nu ägnat nio dagar åt FN:s klimatkonferens i Warszawa. Klimatforskningen är nog den forskningsgren som är mest granskad idag av alla vetenskapliga discipliner. När jag skriver om klimatforskning får jag alltid kritik av klimatskeptiker. De skrev ju en helsida i Dagen för någon dryg vecka sedan. Jag hänvisar i artikeln till det omfattande stöd som klimatforskningen har av alla världens regeringar, så det är djupt osakligt att hävda att det är någon liten klick med forskare som driver detta. Samtliga ledande vetenskapsakademier i världen stöder klimatforskningen.

Även om man skulle misstro klimatforskningen så föreslår den ändå rätt åtgärder. Eller är det någon som menar att det är bra att världen är helt beroende av kol och olja? Och att det är bra att vi hugger ner våra regnskogar? Klimatforskarna föreslår att vi fasar ut användning av kol och olja och satsar på förnybar energi istället. Kan någon förklara för mig vad det är för fel med det.

 

Det känns som att jag har något väldigt viktigt att säga i min ledare i Världen Idag idag. Länka, sprid åt alla håll. Reflektioner efter mitt besök i Auschwitz i måndags.

Här är en länk och programmet vid stora ”försoningsdagen” i Göteborg 17 december. All info finns på Equmeniakyrkans hemsida.

 

Har haft kontakt med Roland Spjuth och han är på väg till USA och ska vara där några veckor, så han har inte möjlighet just nu att skriva ett nytt gästblogginlägg. Jag hoppas dock att han ska kunna göra det inom några veckor.

Här i Warszawa går FN-förhandlingarna mycket trögt. Man bör dock komma  ihåg att det händer ganska mycket runt om i världen när det gäller att ställa om energisystemen i en mer hållbar riktning. Kina ligger i särklass i världen nu när det gäller förnybar energi, och USA har minskat sina utsläpp med 12 procent under senare år, så det är inte helt kört. Men om man bara lite tror på klimatforskningen så görs det alldeles för lite.

För övrigt. Noterar att Niklas Holmefur blivit ny rektor på Örebro missionsskola. Ett bra val. Jag har bara något lyssna på Niklas eller läst något av honom, men det lilla jag har hört har varit förtroendeingivande.

Noterar en rad intressanta kommentarer på min senaste Spjuth-kommentar, är dock helt upptagen idag inklusive kvällen av FN:s klimatförhandlingar, så det är bara om jag hinner få en glugg någonstans under dagen eller kvällen jag hinner svara något, eller i varje fall försöka svara något. Tystnad från min sida beror inte på ointresse, utan att jag håller på med annat.

Idag har jag för första gången i mitt liv varit i Auschwitz. Det var dessutom ett historiskt tillfälle därför att det var första gången någonsin som FN:s generalsekreterare besökte det gamla koncentrationslägret. Även Ban Ki-moons hustru var med och vi var en delegation på cirka 75 personer som fick följa med generalsekreteraren, bland annat en polsk minister, två överledande från Auschwitz som dagen till ära åkte upp från Israel, samt en ledande företrädare för Israeliska samhället. Besöket är en del av FN:s satsning att bekämpa folkmord, och förintelsedagen är en del av denna satsning.

Det var en skakande upplevelse, kanske det mest skakande jag har upplevt i hela mitt liv. Mycket av ursprungliga miljön i Auschwitz-Birkenau finns kvar, även om nazisterna lyckades hinna bränna ner vissa byggnader innan de tvingades lämna området. Bland annat gaskamrarna är i stor utsträckning nedbrända, men man fick se gaskamrarruiner.

Jag vandra bland husen där de dödsdömda bodde, jag gick in i byggnad 11, dödsbyggnaden i Auschwitz. Där placerades de som av någon anledning skulle bestraffas, och det innebar snar död. Jag såg filtarna på golven och sängarna som fortfarande stod kvar. I en särskild utställningshall hade man fyllt en hel vägg med fotografier på åtskilliga människor som blev avrättade i Auschwitz. Jag tog en hel del egna foton, som finns i min mobil, och jag saknar kabel för att föra över bilderna till bloggen, ska försöka lösa detta.

Jag har idag tänkt intensivt på korset och försoningen. I Auschwitz blir man påmind om syndens grövsta och allra mest tydliga konsekvenser. Men dödandet har funnits på många olika sätt i mänsklighetens historia. Det Auschwitz vittnar om är det industriella och systematiska dödandet, utrotandet.

Jag tänker på andra sidan av myntet. Auschwitz var en dödsindustri. Det måste ha jobbat åtskilliga hundra personer där, kanske tusentals. Alla visste vad som hände. Alla var medansvariga. Det fanns bland annat många bevakningstorn som alla verkar vara kvar runt hela området. Där fanns det vakter dygnet runt för att de dödsdömda inte skulle kunna fly.

Hur har det gått för dessa vakter?

Finns det möjlighet att få förlåtelse för att man jobbat i Auschwitz?

Kan Gud ge nåd och förlåtelse till någon som jobbat i Auschwitz?

Det är frågor jag funderat på idag.

Kan en person som jobbat i Auschwitz bli frälst och på vilken grund?

Detta handlar i synnerhet om kristen försoningslära.

Jag har lusläst Jonas Gardells bok om Jesus. Hans försoningslära är enkel. Synd är inte något problem, Jesus behövde inte dö för våra synder. Gud älskar oss alla lika mycket, det behövs varken syndaförlåtelse eller omvändelse. Gardells kors handlar inte om syndaförlåtelse, syndoffer, friköpande, lösepenning, ställföreträdande strafflidande. Korset var bara martyrskap. Inte något annat.

Enligt Gardells modell kommer alla fångvaktarna i Auschwitz till himlen, de behöver inte ångra sig eller omvända sig. Gud älskar dem precis som de är. Jag har frågat Gardell om detta verkligen blir en himmel, men det hade han inte något bra svar på.

Om vi lämnar Gardell. Kan man vara överens om att fångvaktarna i Auschwitz förutom att de har en skuld mot alla människor som drabbades, har de inte också en skuld inför Gud? Eller kunde fångvaktarna bara gå till kyrkan på söndagen och be till Jesus och sjunga lovsånger och ta emot nattvarden? Eller levde de i en skilsmässa gentemot Gud?

Om vi tänker oss följande tankeexperiment. Två fångvaktare i Auschwitz. Båda dör inom en vecka efter tyskarnas kapitulation, då lägret befriades.

Den ena känner inte någon ånger för det han gjort när han dör. Den andra kommer i djup nöd över sitt tillstånd. Han hinner inte botgöra, gottgöra något för alla sina synder, han bara ropar till Gud, ber om förlåtelse, vädjar att Gud ska ta emot honom fastän han är den störste bland syndare, den som tror på Jesus ska inte förgås har han läst i Bibeln, han har också läst att Jesu blod renar från all synd.

Vad händer sedan?

Enligt ateisten när man dör är man borta och förintas. Inte någon mer existens. Inte någon bestraffning för alla synder, fångvaktarna har aldrig ställts inför en mänsklig domstol, de fick betalt för att mörda, av staten. Omvändelsen på dödsbädden har inte någon betydelse.

Enligt Gardells modell går båda till himlen. Att de är stora syndare har inte någon betydelse, omvändelsen på dödsbädden spelar inte heller någon roll.

Men ett kristet perspektiv är ju att alla människor lever sina liv med ett ansvar inför Gud. Vi ska alla en gång stå inför Guds domstol och göra räkenskap inför Gud för våra liv, om vi har gjort ont eller gott. Och Bibeln säger att vi alla är syndare, kommer till korta, och syndens lön är döden.

Att bli rättfärdiggjord handlar om att bli frikänd av Gud, fastän man är en stor syndare, och begått massa synder. Och kan leva inför Gud som om man aldrig har begått någon synd. Man behöver tro på Jesus och räkna med hans frälsningsverk för detta, säger Paulus.

Finns det något hopp för fångvaktarna?

Om vi tänker på fångvaktaren som omvänder sig på dödsbädden, den kristna tolkningen är att han blir frikänd, han förklaras rättfärdig, på domens dag blir han definitivt frikänd. Trots alla hemska synder.

Den andre fångvaktaren som inte ropar till Gud för sin själs frälsning får stå till svars för alla sina synder, alla handlingar kommer att gås igenom på domens dag. Det är kört. Det finns inte något hopp. Han får bära alla konsekvenserna av sina onda gärningar, som man sår så får man skörda.

På vilken grund blir den botfärdige, omvända fångvaktaren rättfärdig, frälst, frikänd?

Han har en lika stor skuld inför Gud som den obotfärdige fångvaktaren. Handlar rättfärdiggörelsen bara om att Gud förlåter, inte tillräknar någon synd, åt den som ber om förlåtelse.

Det är inte riktigt så enkelt.

Det är väl detta korset handlar om.

Jesus tog på sig våra synder, han tog på sig den dom som vilar över oss på grund av våra synder, han tog på sig den Guds vrede som vilar över oss på grund av våra synder. Han betalade syndens skuld, han tog på sig straffet som vi var förtjänta av på grund av våra synder. Den förbannelse som vilade över oss på grund av våra synder har Jesus tagit på sig. Han var syndoffret som gav sitt liv för att rädda mänskligheten.

Det är detta korset handlar om. Det är bara på korsets grund som Gud kan förlåta oss.

Att bli försonad med Gud, att förklaras rättfärdig, att bli frikänd, att få sin synd renad och utplånad, att bli ett Guds barn.

Frälsningens gåva och hopp gäller för alla människor, oavsett om vi är små eller stora syndare. Det är bara nåden som kan rädda oss.

Det gäller även för en fångvaktare från Auschwitz.

Idag hinner jag inte ägna mig åt några försoningsdiskussioner, sitter just nu på lobbyn hotell Sheraton i Krakow och väntar på transport till Auschwitz, som jag har blivit inbjuden att besöka idag tillsammans med en delegation under ledning av FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon. FN-chefen ska idag hålla ett kortare tal i Auschwitz och underteckna någon form av dokument.

På gjensyn som Tommy Dahlman brukar säga

Det har varit många kommentarer med anledning av mina blogginlägg om korset och försoningsfrågan. Jag har läst en hel del med stort intresse. Jag måste nu begränsa mig vid två saker. Dels lyfta fram en länk som Jonasq lyfter fram. Dels kommentera Roland Spjuths andra inlägg.

1. Jonasq har skrivit utmärkta kommentarer i denna debatt och jag vill särskilt nämna den referens han gör till den Calvinske teologen John Horton. Jag har med stort intresse läst Hortons text. Han citerar bland annat Yale-teologen George Lindbeck som hävdat att de ”penal-substitutionary”-beskrivningar av försoningen som dominerat senaste århundradena håller på att försvinna. (kommentar: jag tror Lindbeck överdriver här, enligt min mening är ”penal-substitutionary” tolkning av försoningen helt dominerande inom globala pingstkarismatiska rörelsen, som är den helt dominerande delen av den växande globala kyrkan) Horton skriver: ”This is because justification by faith alone makes little sense in a system that makes central our subjective conversion, rather than the objective work of Christ. Our increasingly therapeutic feel-good culture is antithetical to talk of the cross and our consumerist society has made the doctrine a pariah.” Horton nämner också om Jörgen Moltmann och liberalteologin som goda exempel som omtolkat läran om korset till att bara vara ett exempel. Horton skriver kritiskt att mycket av modern evangelikal teologi handlar om frågan vad skulle Jesus göra, istället för att ställa frågan vad Jesus har gjort. Horton skriver vidare att reformationens undervisning kan inte helt likställas med Anselms juridiskt inriktade försoningslära men Anselm fokuserade den objektiva sidan av försoningen, Gud har ett verkligt problem med synden och synden har vanärat (offended) Gud och vi har därmed brutit förbundet mellan Gud och människa. Horton visar sedan på hur frälsningens seger har kommit genom hela Jesu verk, han höll lagen, vi har både fått skulden betald men också blivit rättfärdiggjorda, så att vi nu har en rätt ställning inför Gud och därmed kan leva ett liv i gemenskap med Gud. Hur Kristus segrade på korset enligt Kol. 2:13-15, det var grundat i ”penal substitution”. Enligt min tolkning blir det ju helt fel att framställa en kamp-segermodell som en alternativ försoningslära till att Kristus ställföreträdande tog på sig straffet och att vi blir förklarade rättfärdiga. Horton skriver vidare att läran om ”penal substitution” har varit själva hjärtat i reformatorernas förkunnelse.

Hortons slutsats blir därför att försoningen i första hand är objektiv, inte subjektiv. Hortons text blir intressant för min del, för han uttrycker på ett mycket klargörande sätt vad jag har försökt att säga med mina blogginlägg om försoningen. Bland annat stryker han under med all tydlighet att det har blivit tydliga förskjutningar i synen på försoningen i moderna kristenheten, bl.a. underbyggt av Lindbeck-citaten. Det var ju detta jag har försökt att hävda i mina blogginlägg, och också försökt problematisera.

2. Och nu åter till Spjuth. Jag läser om och om igen hans texter, både texterna här på bloggen och bokkapitlet och försöker förstå vad han menar. Hans kritik mot att man förbiser hela frälsningshistorien, att frälsningen bara blir en rationell teori och abstrakt juridik, att man missar efterföljelsen och att bära korset, att frälsningen blir för individualistisk, jag tycker att det blir en nidbild och karikatyr av vad både reformatorerna, John Stott – och vad jag på en helt annan nivå och lägre våglängd försöker säga. Texten av Horton ovan visar ju väldigt tydligt hur Calvinistisk teologi betonar hela frälsningsprocessen  och helhetssynen på det kristna livet. Jag förstår alltså inte varför man måste ställa dessa mot varandra ”penal-substitution” kontra efterföljelse, helhetssyn, inte individualism, m.m. Den frågan kvarstår.

Men det som hände på korset är helt avgörande för förståelsen av frälsningen. Här säger Roland Spjuth att han både tror på läran om ställföreträdande straffet (penal substitution), samtidigt som han precis som i bokkapitlet problematiserar det så pass mycket, så att han enligt min mening kommunicerar att han inte tror på det. Det är människan framförallt som har problem, skriver Spjuth – och därmed sällar han sig till vad man brukar lite slarvigt kalla för den subjektiva försoningsläran.

Roland Spjuth talar om att i det som kallas för ”penal-substitution”, ställföreträdande strafflidande, bygger på en Gudsbild att det finns ett dilemma hos Gud. Han är både helig och han älskar människan. Korset löser detta problem. Men jag tycker inte att Bibeln framställer det som ett dilemma hos Gud. Däremot är Gud både oändlig i kärlek, barmhärtighet, och långmodighet, och vill bara visa nåd, och samtidigt dömer han synden, och han lider oerhört och kan visa sin vrede när människan bryter förbundet med honom. Gud dömer över synden, och dess yttersta konsekvens är döden. Sådan är Gud enligt Bibelns vittnesbörd. Ska man presentera honom på annat sätt tycker jag man orienterar sig bort från en biblisk utgångspunkt, och korset blir diffust och oförståeligt. Guds väsen innefattar ett antal olika drag enligt Bibeln, han är både oändlig i kärlek och nåd, älskaren syndaren, samtidigt som han dömer synden och visar sin vrede över synden. Det blir fel att mena att det är en motsättning inom Gud, hur kan någon människa hävda att Gud rymmer motsättningar?

Roland skriver så här i sitt blogginlägg nummer två: ”För mig är det självklart att Jesus Kristus är ställföreträdare och att hans död är ett offer i vårt ställe; att han bär våra synder in i döden. Lika självklart är det för mig att Gud är vred över synd och ondska, att synden är djävulsk och att Gud bär ett högt offer för att besegra synden och ondskan”. Så långt är jag och Roland överens. Han skriver att han aldrig ifrågasatt att det finns något ställföreträdande i Jesu död. Jag håller helt med Roland om att Bibeln använder olika bilder för att beskriva försoningen. (till skillnad mot vissa teologer vill jag dock betona att jag tror att bilderna hänger ihop logiskt, jag tror inte att Bibeln innehåller olika alternativa försoningsläror som vi kan välja och vraka bland)

Roland skriver vidare om vad som hände på korset och här framkommer återigen den tydliga kritiken mot det ställföreträdande strafflidandet: ”vi ska dela Jesu offer som inte besegrade det onda genom att slå tillbaka utan genom att bära försoningens offer. Vi är inte frälsare! Det är nåd att våra liv kan räddas genom delaktigheten med Jesus liv.” Han skriver vidare: ”Ett problem i min frikyrkliga kontext är att den bibliska tanken på Jesus liv som ett ställföreträdande offer ibland har upphöjts till en sådan teori som förnuftigt ska förklara försoningen. Men grundproblemet i teorin är att det gör straffet och vedergällningen till försoningens nyckel. Guds vrede kan bara stillas genom att Gud straffar, om inte Gud straffar kan inte Gud förlåta, eller, Gud kan förlåta för att Gud först straffar”.

Jag försöker här att få ihop Spjuths resonemang. Jesus är vår ställföreträdare på korset. Så långt är vi överens. Hans död är ett offer i vårt ställe. Så långt är vi överens.

Om jag fattar saken rätt, Spjuth följer med i resonemanget om korset betydelse halvvägs, men han kan inte acceptera att korset är Guds straffdom över synden. Och att det på grund av denna straffdom som Gud kan förlåta våra synder.

Var det inte detta försoningsdebatten på 1870-talet handlade om. Waldenström hävdade att det var inte Gud som behövde försonas, det var människan som behövde försonas. Korset var för vår skull, inte för Guds skull. Är det inte detta Spjuth säger?

Jonasq ställer följande fråga i en kommentar till Rolands första blogginlägg: ”Men du berör inte själva kärnan i läran om ställföreträdande strafflidande: Bär Jesus Guds vredesdom över synden och ondskan i vårt ställe? Jag har ingen anledning att tror att du inte delar denna syn, den är ju helt uppenbar i hur Romarbrevets ”problem” med Guds vrede i 1:18 för sin lösning i Jesu korsdöd som den beskrivs i 3:21ff och i 8:3. Jag tycker personligen att begreppet ”straff” kan vara lite missvisande eftersom det för tanken till en typ av grekisk-romersk rättvisa som arbetar utifrån proportionalitet på ett juridiskt och kyligt sätt. Jag brukar hellre vilja tala om ”vreden”, ”vredesdomen”, ”Guds vrede” eller ”fördömelsen”. Inte för att det är muntrare ord, men de synes mig dels ligga närmre NTs eget språkbruk, dels ge uttryck för något mer omfattande än ”straff”. Men om man förstår straff som ett samlingsord för den fördömelse som drabbar Kristus på korset, som ofta är fallet i reformationsteologi, så har jag inga invändningar. Men det vore intressant att höra din uppfattning om detta? Men det kanske är det du ska diskutera i ditt nästa inlägg?”

Jonas fråga är: ”Bär Jesus Guds vredesdom över synden och ondskan i vårt ställe”, jag kan inte förstå Rolands svar på annat sätt än att han svarar nej på detta. Men om jag har missuppfattat saken är det bra om Roland klargör detta.

Heb. 9:27,28 uttrycker det på följande sätt: ”och liksom det är  bestämt om människan att hon en gång skall dö och sedan dömas, så blev Kristus offrad en gång för att bära mångas synder, och han skall en andra gång träda fram, inte för att bära synd utan för att frälsa dem som väntar på honom”.  Vi ska egentligen dö och dömas, det är syndens straff och konsekvens, vi drabbas inte längre av detta, därför att Kristus har blivit offrad. (notera att Spjuth skriver: ”Är det förnuftigt att dödandet av en oskyldig människa väger upp all världens synd och ondska”)

Angående Spjuths fråga är enligt min mening svaret ja, och jag tycker att bibeltexten i Heb. 9:27,28  pekar i den riktningen.

Frågan är vad som egentligen hände på korset, trots betydelsen av allt det andra som innefattas i Jesu frälsargärning, är korset av avgörande betydelse.

”Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare”. Rom. 5:8. Några verser innan: ”dog Kristus i ogudaktigas ställe”. Här kommer tanken på ställföreträdande väldigt tydligt. Korset är inte bara en punkt i Jesu frälsargärning, det är avgörande för vår frälsning.

Två kapitel innan säger Paulus att ”hela världen står med skuld inför Gud”. Gud har stora problem med synden: ”Guds vrede uppenbaras från himlen över all ogudaktighet och orättfärdighet” Rom. 1:18.

Korset är inte någon vedergällning. Korset handlar inte om att Gud slår tillbaka mot sina fiender. Korset handlar om att Gud själv genom Jesus Kristus tar på sig vår synd, syndens konsekvenser,  döden, domen, straffet, Guds vrede över synden”. Gud själv tar på sig detta i Kristus Jesus.

Kan inte Gud bara förlåta? Enligt Heb. 9:22 ges inte någon förlåtelse utan att blod utgjutes, och när det där talas om blod kopplas resonemanget till hela gamla testamentets tänkande kring syndoffret. Jesus är nu det enda eviga syndoffret som ger sitt liv, och på grund av hans offer blir vi förlåtna.

Om offret inte är att Gud själv genom Jesus Kristus tar på sig vårt straff, vår dom, konsekvenserna av vår synd, – vad är det då som händer på korset?

Det är människans relation till Gud som klaras upp i grunden, det är Gud helt och hållet som gör det. Det är detta som ger korset dess avgörande betydelse, dess frälsande kraft, och som visar på korsets nödvändighet. Försoning handlar om relationen mellan Gud och människa, och Jesu offer tar undan det som hindrar Gud från att ha fullvärdig gemenskap med oss människor.

Om man tar bort dessa aspekter av korset, det ställföreträdande strafflidandet – blir det något annat kvar än att Jesus avrättas som martyr? Och är ett exempel för oss på att förlåta våra fiender, inte vända andra kinden till, att han fullt ut fick dela mänsklighetens ondska och lidande?

Korset är oändligt mycket mer än detta.

Roland hänvisar här till en lång NT Wright-text som ger en annat perspektiv på vad ställföreträdandet innebär, jag har inte hunnit läsa den texten än.

Så min slutsats är, jag har fortfarande svårt att få ihop Rolands resonemang. Han både tror på ställföreträdande strafflidandet och kritiserar det samtidigt som en förklaring av vad som hände på korset. Jag ska läsa NT Wright och se om det ger något ytterligare ljus på frågan.

3. Den traditionella uppdelningen mellan objektiv försoningslära och subjektiv försoningslära menar jag leder i fel riktning (nu polemiserar jag inte mot Spjuth för han hävdar inte det). Jag tycker att det är viktigt att försoningen är objektiv, att verket är fullbordat, att det är Gud som handlar i Kristus och försonar världen med sig själv. Vi förklaras rättfärdiga på grund av vad Jesus har gjort för oss. Vår frälsning är inte grundad i vår personliga känsla eller fromhetsnivå, den är grundad i att Kristus har gett sitt liv för oss för att vi ska få leva. Men försoningen är alltid subjektiv, genom att jag måste ta emot Kristus i mitt liv, genom tro och omvändelse tillägnar jag mig Jesu seger på Golgata, och jag kan säga med Paulus jag är korsfäst med Kristus. Försoningen är både objektiv och subjektiv, det är både ett fullbordat verk och något som behöver bli en verklighet i mitt liv. Men den objektiva sidan av försoningen, att det är ett fullbordat verk genom Jesu verk för 2000 år sedan, det är avgörande för min frälsningsvisshet och grundtryggheten i att jag är ett Guds barn. Så vitt jag har fattat saken var det den avgörande upplevelsen för Luther vid igångsättandet av reformationen.

Noterar att tidningen Dagen i ett fyrasidigt reportage tagit upp och vidareutvecklat debatten jag startade i somras om att vidga pastorsbegreppet genom att även tänka i banor av deltidsanställda pastorer som har ett annat jobb utanför kyrkan, och även pastorer verksamma på fritiden. Fokus ska vara på kallelse och gåvor, inte anställningsgrad och längden i teologisk utbildning. Här och här hittar man några av gårdagens Dagenartiklar i ämnet.

Jag tillämpar ju detta själv på ett konsekvent sätt, just nu jobbar jag på FN:s klimatkonferens med globala miljöproblem fram till nästa fredag. Nästa söndag predikar jag när hela Elimkyrkan möts för gudstjänst.

Är det något fel med det?

Ursäkta min tjatighet, jag jobbar med ett svar på Roland Spjuths inlägg, det kommer.

Men anledning av en fråga här på bloggen, så vitt jag vet blir samtalet-diskussionen om korset och försoningen i Göteborg 17 december offentligt, vem som helst kan komma med.