Det har varit många kommentarer med anledning av mina blogginlägg om korset och försoningsfrågan. Jag har läst en hel del med stort intresse. Jag måste nu begränsa mig vid två saker. Dels lyfta fram en länk som Jonasq lyfter fram. Dels kommentera Roland Spjuths andra inlägg.
1. Jonasq har skrivit utmärkta kommentarer i denna debatt och jag vill särskilt nämna den referens han gör till den Calvinske teologen John Horton. Jag har med stort intresse läst Hortons text. Han citerar bland annat Yale-teologen George Lindbeck som hävdat att de ”penal-substitutionary”-beskrivningar av försoningen som dominerat senaste århundradena håller på att försvinna. (kommentar: jag tror Lindbeck överdriver här, enligt min mening är ”penal-substitutionary” tolkning av försoningen helt dominerande inom globala pingstkarismatiska rörelsen, som är den helt dominerande delen av den växande globala kyrkan) Horton skriver: ”This is because justification by faith alone makes little sense in a system that makes central our subjective conversion, rather than the objective work of Christ. Our increasingly therapeutic feel-good culture is antithetical to talk of the cross and our consumerist society has made the doctrine a pariah.” Horton nämner också om Jörgen Moltmann och liberalteologin som goda exempel som omtolkat läran om korset till att bara vara ett exempel. Horton skriver kritiskt att mycket av modern evangelikal teologi handlar om frågan vad skulle Jesus göra, istället för att ställa frågan vad Jesus har gjort. Horton skriver vidare att reformationens undervisning kan inte helt likställas med Anselms juridiskt inriktade försoningslära men Anselm fokuserade den objektiva sidan av försoningen, Gud har ett verkligt problem med synden och synden har vanärat (offended) Gud och vi har därmed brutit förbundet mellan Gud och människa. Horton visar sedan på hur frälsningens seger har kommit genom hela Jesu verk, han höll lagen, vi har både fått skulden betald men också blivit rättfärdiggjorda, så att vi nu har en rätt ställning inför Gud och därmed kan leva ett liv i gemenskap med Gud. Hur Kristus segrade på korset enligt Kol. 2:13-15, det var grundat i ”penal substitution”. Enligt min tolkning blir det ju helt fel att framställa en kamp-segermodell som en alternativ försoningslära till att Kristus ställföreträdande tog på sig straffet och att vi blir förklarade rättfärdiga. Horton skriver vidare att läran om ”penal substitution” har varit själva hjärtat i reformatorernas förkunnelse.
Hortons slutsats blir därför att försoningen i första hand är objektiv, inte subjektiv. Hortons text blir intressant för min del, för han uttrycker på ett mycket klargörande sätt vad jag har försökt att säga med mina blogginlägg om försoningen. Bland annat stryker han under med all tydlighet att det har blivit tydliga förskjutningar i synen på försoningen i moderna kristenheten, bl.a. underbyggt av Lindbeck-citaten. Det var ju detta jag har försökt att hävda i mina blogginlägg, och också försökt problematisera.
2. Och nu åter till Spjuth. Jag läser om och om igen hans texter, både texterna här på bloggen och bokkapitlet och försöker förstå vad han menar. Hans kritik mot att man förbiser hela frälsningshistorien, att frälsningen bara blir en rationell teori och abstrakt juridik, att man missar efterföljelsen och att bära korset, att frälsningen blir för individualistisk, jag tycker att det blir en nidbild och karikatyr av vad både reformatorerna, John Stott – och vad jag på en helt annan nivå och lägre våglängd försöker säga. Texten av Horton ovan visar ju väldigt tydligt hur Calvinistisk teologi betonar hela frälsningsprocessen och helhetssynen på det kristna livet. Jag förstår alltså inte varför man måste ställa dessa mot varandra ”penal-substitution” kontra efterföljelse, helhetssyn, inte individualism, m.m. Den frågan kvarstår.
Men det som hände på korset är helt avgörande för förståelsen av frälsningen. Här säger Roland Spjuth att han både tror på läran om ställföreträdande straffet (penal substitution), samtidigt som han precis som i bokkapitlet problematiserar det så pass mycket, så att han enligt min mening kommunicerar att han inte tror på det. Det är människan framförallt som har problem, skriver Spjuth – och därmed sällar han sig till vad man brukar lite slarvigt kalla för den subjektiva försoningsläran.
Roland Spjuth talar om att i det som kallas för ”penal-substitution”, ställföreträdande strafflidande, bygger på en Gudsbild att det finns ett dilemma hos Gud. Han är både helig och han älskar människan. Korset löser detta problem. Men jag tycker inte att Bibeln framställer det som ett dilemma hos Gud. Däremot är Gud både oändlig i kärlek, barmhärtighet, och långmodighet, och vill bara visa nåd, och samtidigt dömer han synden, och han lider oerhört och kan visa sin vrede när människan bryter förbundet med honom. Gud dömer över synden, och dess yttersta konsekvens är döden. Sådan är Gud enligt Bibelns vittnesbörd. Ska man presentera honom på annat sätt tycker jag man orienterar sig bort från en biblisk utgångspunkt, och korset blir diffust och oförståeligt. Guds väsen innefattar ett antal olika drag enligt Bibeln, han är både oändlig i kärlek och nåd, älskaren syndaren, samtidigt som han dömer synden och visar sin vrede över synden. Det blir fel att mena att det är en motsättning inom Gud, hur kan någon människa hävda att Gud rymmer motsättningar?
Roland skriver så här i sitt blogginlägg nummer två: ”För mig är det självklart att Jesus Kristus är ställföreträdare och att hans död är ett offer i vårt ställe; att han bär våra synder in i döden. Lika självklart är det för mig att Gud är vred över synd och ondska, att synden är djävulsk och att Gud bär ett högt offer för att besegra synden och ondskan”. Så långt är jag och Roland överens. Han skriver att han aldrig ifrågasatt att det finns något ställföreträdande i Jesu död. Jag håller helt med Roland om att Bibeln använder olika bilder för att beskriva försoningen. (till skillnad mot vissa teologer vill jag dock betona att jag tror att bilderna hänger ihop logiskt, jag tror inte att Bibeln innehåller olika alternativa försoningsläror som vi kan välja och vraka bland)
Roland skriver vidare om vad som hände på korset och här framkommer återigen den tydliga kritiken mot det ställföreträdande strafflidandet: ”vi ska dela Jesu offer som inte besegrade det onda genom att slå tillbaka utan genom att bära försoningens offer. Vi är inte frälsare! Det är nåd att våra liv kan räddas genom delaktigheten med Jesus liv.” Han skriver vidare: ”Ett problem i min frikyrkliga kontext är att den bibliska tanken på Jesus liv som ett ställföreträdande offer ibland har upphöjts till en sådan teori som förnuftigt ska förklara försoningen. Men grundproblemet i teorin är att det gör straffet och vedergällningen till försoningens nyckel. Guds vrede kan bara stillas genom att Gud straffar, om inte Gud straffar kan inte Gud förlåta, eller, Gud kan förlåta för att Gud först straffar”.
Jag försöker här att få ihop Spjuths resonemang. Jesus är vår ställföreträdare på korset. Så långt är vi överens. Hans död är ett offer i vårt ställe. Så långt är vi överens.
Om jag fattar saken rätt, Spjuth följer med i resonemanget om korset betydelse halvvägs, men han kan inte acceptera att korset är Guds straffdom över synden. Och att det på grund av denna straffdom som Gud kan förlåta våra synder.
Var det inte detta försoningsdebatten på 1870-talet handlade om. Waldenström hävdade att det var inte Gud som behövde försonas, det var människan som behövde försonas. Korset var för vår skull, inte för Guds skull. Är det inte detta Spjuth säger?
Jonasq ställer följande fråga i en kommentar till Rolands första blogginlägg: ”Men du berör inte själva kärnan i läran om ställföreträdande strafflidande: Bär Jesus Guds vredesdom över synden och ondskan i vårt ställe? Jag har ingen anledning att tror att du inte delar denna syn, den är ju helt uppenbar i hur Romarbrevets ”problem” med Guds vrede i 1:18 för sin lösning i Jesu korsdöd som den beskrivs i 3:21ff och i 8:3. Jag tycker personligen att begreppet ”straff” kan vara lite missvisande eftersom det för tanken till en typ av grekisk-romersk rättvisa som arbetar utifrån proportionalitet på ett juridiskt och kyligt sätt. Jag brukar hellre vilja tala om ”vreden”, ”vredesdomen”, ”Guds vrede” eller ”fördömelsen”. Inte för att det är muntrare ord, men de synes mig dels ligga närmre NTs eget språkbruk, dels ge uttryck för något mer omfattande än ”straff”. Men om man förstår straff som ett samlingsord för den fördömelse som drabbar Kristus på korset, som ofta är fallet i reformationsteologi, så har jag inga invändningar. Men det vore intressant att höra din uppfattning om detta? Men det kanske är det du ska diskutera i ditt nästa inlägg?”
Jonas fråga är: ”Bär Jesus Guds vredesdom över synden och ondskan i vårt ställe”, jag kan inte förstå Rolands svar på annat sätt än att han svarar nej på detta. Men om jag har missuppfattat saken är det bra om Roland klargör detta.
Heb. 9:27,28 uttrycker det på följande sätt: ”och liksom det är bestämt om människan att hon en gång skall dö och sedan dömas, så blev Kristus offrad en gång för att bära mångas synder, och han skall en andra gång träda fram, inte för att bära synd utan för att frälsa dem som väntar på honom”. Vi ska egentligen dö och dömas, det är syndens straff och konsekvens, vi drabbas inte längre av detta, därför att Kristus har blivit offrad. (notera att Spjuth skriver: ”Är det förnuftigt att dödandet av en oskyldig människa väger upp all världens synd och ondska”)
Angående Spjuths fråga är enligt min mening svaret ja, och jag tycker att bibeltexten i Heb. 9:27,28 pekar i den riktningen.
Frågan är vad som egentligen hände på korset, trots betydelsen av allt det andra som innefattas i Jesu frälsargärning, är korset av avgörande betydelse.
”Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare”. Rom. 5:8. Några verser innan: ”dog Kristus i ogudaktigas ställe”. Här kommer tanken på ställföreträdande väldigt tydligt. Korset är inte bara en punkt i Jesu frälsargärning, det är avgörande för vår frälsning.
Två kapitel innan säger Paulus att ”hela världen står med skuld inför Gud”. Gud har stora problem med synden: ”Guds vrede uppenbaras från himlen över all ogudaktighet och orättfärdighet” Rom. 1:18.
Korset är inte någon vedergällning. Korset handlar inte om att Gud slår tillbaka mot sina fiender. Korset handlar om att Gud själv genom Jesus Kristus tar på sig vår synd, syndens konsekvenser, döden, domen, straffet, Guds vrede över synden”. Gud själv tar på sig detta i Kristus Jesus.
Kan inte Gud bara förlåta? Enligt Heb. 9:22 ges inte någon förlåtelse utan att blod utgjutes, och när det där talas om blod kopplas resonemanget till hela gamla testamentets tänkande kring syndoffret. Jesus är nu det enda eviga syndoffret som ger sitt liv, och på grund av hans offer blir vi förlåtna.
Om offret inte är att Gud själv genom Jesus Kristus tar på sig vårt straff, vår dom, konsekvenserna av vår synd, – vad är det då som händer på korset?
Det är människans relation till Gud som klaras upp i grunden, det är Gud helt och hållet som gör det. Det är detta som ger korset dess avgörande betydelse, dess frälsande kraft, och som visar på korsets nödvändighet. Försoning handlar om relationen mellan Gud och människa, och Jesu offer tar undan det som hindrar Gud från att ha fullvärdig gemenskap med oss människor.
Om man tar bort dessa aspekter av korset, det ställföreträdande strafflidandet – blir det något annat kvar än att Jesus avrättas som martyr? Och är ett exempel för oss på att förlåta våra fiender, inte vända andra kinden till, att han fullt ut fick dela mänsklighetens ondska och lidande?
Korset är oändligt mycket mer än detta.
Roland hänvisar här till en lång NT Wright-text som ger en annat perspektiv på vad ställföreträdandet innebär, jag har inte hunnit läsa den texten än.
Så min slutsats är, jag har fortfarande svårt att få ihop Rolands resonemang. Han både tror på ställföreträdande strafflidandet och kritiserar det samtidigt som en förklaring av vad som hände på korset. Jag ska läsa NT Wright och se om det ger något ytterligare ljus på frågan.
3. Den traditionella uppdelningen mellan objektiv försoningslära och subjektiv försoningslära menar jag leder i fel riktning (nu polemiserar jag inte mot Spjuth för han hävdar inte det). Jag tycker att det är viktigt att försoningen är objektiv, att verket är fullbordat, att det är Gud som handlar i Kristus och försonar världen med sig själv. Vi förklaras rättfärdiga på grund av vad Jesus har gjort för oss. Vår frälsning är inte grundad i vår personliga känsla eller fromhetsnivå, den är grundad i att Kristus har gett sitt liv för oss för att vi ska få leva. Men försoningen är alltid subjektiv, genom att jag måste ta emot Kristus i mitt liv, genom tro och omvändelse tillägnar jag mig Jesu seger på Golgata, och jag kan säga med Paulus jag är korsfäst med Kristus. Försoningen är både objektiv och subjektiv, det är både ett fullbordat verk och något som behöver bli en verklighet i mitt liv. Men den objektiva sidan av försoningen, att det är ett fullbordat verk genom Jesu verk för 2000 år sedan, det är avgörande för min frälsningsvisshet och grundtryggheten i att jag är ett Guds barn. Så vitt jag har fattat saken var det den avgörande upplevelsen för Luther vid igångsättandet av reformationen.