Stefan Swärd

Allt mellan himmel och jord

Det har varit många kommentarer med anledning av mina blogginlägg om korset och försoningsfrågan. Jag har läst en hel del med stort intresse. Jag måste nu begränsa mig vid två saker. Dels lyfta fram en länk som Jonasq lyfter fram. Dels kommentera Roland Spjuths andra inlägg.

1. Jonasq har skrivit utmärkta kommentarer i denna debatt och jag vill särskilt nämna den referens han gör till den Calvinske teologen John Horton. Jag har med stort intresse läst Hortons text. Han citerar bland annat Yale-teologen George Lindbeck som hävdat att de ”penal-substitutionary”-beskrivningar av försoningen som dominerat senaste århundradena håller på att försvinna. (kommentar: jag tror Lindbeck överdriver här, enligt min mening är ”penal-substitutionary” tolkning av försoningen helt dominerande inom globala pingstkarismatiska rörelsen, som är den helt dominerande delen av den växande globala kyrkan) Horton skriver: ”This is because justification by faith alone makes little sense in a system that makes central our subjective conversion, rather than the objective work of Christ. Our increasingly therapeutic feel-good culture is antithetical to talk of the cross and our consumerist society has made the doctrine a pariah.” Horton nämner också om Jörgen Moltmann och liberalteologin som goda exempel som omtolkat läran om korset till att bara vara ett exempel. Horton skriver kritiskt att mycket av modern evangelikal teologi handlar om frågan vad skulle Jesus göra, istället för att ställa frågan vad Jesus har gjort. Horton skriver vidare att reformationens undervisning kan inte helt likställas med Anselms juridiskt inriktade försoningslära men Anselm fokuserade den objektiva sidan av försoningen, Gud har ett verkligt problem med synden och synden har vanärat (offended) Gud och vi har därmed brutit förbundet mellan Gud och människa. Horton visar sedan på hur frälsningens seger har kommit genom hela Jesu verk, han höll lagen, vi har både fått skulden betald men också blivit rättfärdiggjorda, så att vi nu har en rätt ställning inför Gud och därmed kan leva ett liv i gemenskap med Gud. Hur Kristus segrade på korset enligt Kol. 2:13-15, det var grundat i ”penal substitution”. Enligt min tolkning blir det ju helt fel att framställa en kamp-segermodell som en alternativ försoningslära till att Kristus ställföreträdande tog på sig straffet och att vi blir förklarade rättfärdiga. Horton skriver vidare att läran om ”penal substitution” har varit själva hjärtat i reformatorernas förkunnelse.

Hortons slutsats blir därför att försoningen i första hand är objektiv, inte subjektiv. Hortons text blir intressant för min del, för han uttrycker på ett mycket klargörande sätt vad jag har försökt att säga med mina blogginlägg om försoningen. Bland annat stryker han under med all tydlighet att det har blivit tydliga förskjutningar i synen på försoningen i moderna kristenheten, bl.a. underbyggt av Lindbeck-citaten. Det var ju detta jag har försökt att hävda i mina blogginlägg, och också försökt problematisera.

2. Och nu åter till Spjuth. Jag läser om och om igen hans texter, både texterna här på bloggen och bokkapitlet och försöker förstå vad han menar. Hans kritik mot att man förbiser hela frälsningshistorien, att frälsningen bara blir en rationell teori och abstrakt juridik, att man missar efterföljelsen och att bära korset, att frälsningen blir för individualistisk, jag tycker att det blir en nidbild och karikatyr av vad både reformatorerna, John Stott – och vad jag på en helt annan nivå och lägre våglängd försöker säga. Texten av Horton ovan visar ju väldigt tydligt hur Calvinistisk teologi betonar hela frälsningsprocessen  och helhetssynen på det kristna livet. Jag förstår alltså inte varför man måste ställa dessa mot varandra ”penal-substitution” kontra efterföljelse, helhetssyn, inte individualism, m.m. Den frågan kvarstår.

Men det som hände på korset är helt avgörande för förståelsen av frälsningen. Här säger Roland Spjuth att han både tror på läran om ställföreträdande straffet (penal substitution), samtidigt som han precis som i bokkapitlet problematiserar det så pass mycket, så att han enligt min mening kommunicerar att han inte tror på det. Det är människan framförallt som har problem, skriver Spjuth – och därmed sällar han sig till vad man brukar lite slarvigt kalla för den subjektiva försoningsläran.

Roland Spjuth talar om att i det som kallas för ”penal-substitution”, ställföreträdande strafflidande, bygger på en Gudsbild att det finns ett dilemma hos Gud. Han är både helig och han älskar människan. Korset löser detta problem. Men jag tycker inte att Bibeln framställer det som ett dilemma hos Gud. Däremot är Gud både oändlig i kärlek, barmhärtighet, och långmodighet, och vill bara visa nåd, och samtidigt dömer han synden, och han lider oerhört och kan visa sin vrede när människan bryter förbundet med honom. Gud dömer över synden, och dess yttersta konsekvens är döden. Sådan är Gud enligt Bibelns vittnesbörd. Ska man presentera honom på annat sätt tycker jag man orienterar sig bort från en biblisk utgångspunkt, och korset blir diffust och oförståeligt. Guds väsen innefattar ett antal olika drag enligt Bibeln, han är både oändlig i kärlek och nåd, älskaren syndaren, samtidigt som han dömer synden och visar sin vrede över synden. Det blir fel att mena att det är en motsättning inom Gud, hur kan någon människa hävda att Gud rymmer motsättningar?

Roland skriver så här i sitt blogginlägg nummer två: ”För mig är det självklart att Jesus Kristus är ställföreträdare och att hans död är ett offer i vårt ställe; att han bär våra synder in i döden. Lika självklart är det för mig att Gud är vred över synd och ondska, att synden är djävulsk och att Gud bär ett högt offer för att besegra synden och ondskan”. Så långt är jag och Roland överens. Han skriver att han aldrig ifrågasatt att det finns något ställföreträdande i Jesu död. Jag håller helt med Roland om att Bibeln använder olika bilder för att beskriva försoningen. (till skillnad mot vissa teologer vill jag dock betona att jag tror att bilderna hänger ihop logiskt, jag tror inte att Bibeln innehåller olika alternativa försoningsläror som vi kan välja och vraka bland)

Roland skriver vidare om vad som hände på korset och här framkommer återigen den tydliga kritiken mot det ställföreträdande strafflidandet: ”vi ska dela Jesu offer som inte besegrade det onda genom att slå tillbaka utan genom att bära försoningens offer. Vi är inte frälsare! Det är nåd att våra liv kan räddas genom delaktigheten med Jesus liv.” Han skriver vidare: ”Ett problem i min frikyrkliga kontext är att den bibliska tanken på Jesus liv som ett ställföreträdande offer ibland har upphöjts till en sådan teori som förnuftigt ska förklara försoningen. Men grundproblemet i teorin är att det gör straffet och vedergällningen till försoningens nyckel. Guds vrede kan bara stillas genom att Gud straffar, om inte Gud straffar kan inte Gud förlåta, eller, Gud kan förlåta för att Gud först straffar”.

Jag försöker här att få ihop Spjuths resonemang. Jesus är vår ställföreträdare på korset. Så långt är vi överens. Hans död är ett offer i vårt ställe. Så långt är vi överens.

Om jag fattar saken rätt, Spjuth följer med i resonemanget om korset betydelse halvvägs, men han kan inte acceptera att korset är Guds straffdom över synden. Och att det på grund av denna straffdom som Gud kan förlåta våra synder.

Var det inte detta försoningsdebatten på 1870-talet handlade om. Waldenström hävdade att det var inte Gud som behövde försonas, det var människan som behövde försonas. Korset var för vår skull, inte för Guds skull. Är det inte detta Spjuth säger?

Jonasq ställer följande fråga i en kommentar till Rolands första blogginlägg: ”Men du berör inte själva kärnan i läran om ställföreträdande strafflidande: Bär Jesus Guds vredesdom över synden och ondskan i vårt ställe? Jag har ingen anledning att tror att du inte delar denna syn, den är ju helt uppenbar i hur Romarbrevets ”problem” med Guds vrede i 1:18 för sin lösning i Jesu korsdöd som den beskrivs i 3:21ff och i 8:3. Jag tycker personligen att begreppet ”straff” kan vara lite missvisande eftersom det för tanken till en typ av grekisk-romersk rättvisa som arbetar utifrån proportionalitet på ett juridiskt och kyligt sätt. Jag brukar hellre vilja tala om ”vreden”, ”vredesdomen”, ”Guds vrede” eller ”fördömelsen”. Inte för att det är muntrare ord, men de synes mig dels ligga närmre NTs eget språkbruk, dels ge uttryck för något mer omfattande än ”straff”. Men om man förstår straff som ett samlingsord för den fördömelse som drabbar Kristus på korset, som ofta är fallet i reformationsteologi, så har jag inga invändningar. Men det vore intressant att höra din uppfattning om detta? Men det kanske är det du ska diskutera i ditt nästa inlägg?”

Jonas fråga är: ”Bär Jesus Guds vredesdom över synden och ondskan i vårt ställe”, jag kan inte förstå Rolands svar på annat sätt än att han svarar nej på detta. Men om jag har missuppfattat saken är det bra om Roland klargör detta.

Heb. 9:27,28 uttrycker det på följande sätt: ”och liksom det är  bestämt om människan att hon en gång skall dö och sedan dömas, så blev Kristus offrad en gång för att bära mångas synder, och han skall en andra gång träda fram, inte för att bära synd utan för att frälsa dem som väntar på honom”.  Vi ska egentligen dö och dömas, det är syndens straff och konsekvens, vi drabbas inte längre av detta, därför att Kristus har blivit offrad. (notera att Spjuth skriver: ”Är det förnuftigt att dödandet av en oskyldig människa väger upp all världens synd och ondska”)

Angående Spjuths fråga är enligt min mening svaret ja, och jag tycker att bibeltexten i Heb. 9:27,28  pekar i den riktningen.

Frågan är vad som egentligen hände på korset, trots betydelsen av allt det andra som innefattas i Jesu frälsargärning, är korset av avgörande betydelse.

Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare”. Rom. 5:8. Några verser innan: ”dog Kristus i ogudaktigas ställe”. Här kommer tanken på ställföreträdande väldigt tydligt. Korset är inte bara en punkt i Jesu frälsargärning, det är avgörande för vår frälsning.

Två kapitel innan säger Paulus att ”hela världen står med skuld inför Gud”. Gud har stora problem med synden: ”Guds vrede uppenbaras från himlen över all ogudaktighet och orättfärdighet” Rom. 1:18.

Korset är inte någon vedergällning. Korset handlar inte om att Gud slår tillbaka mot sina fiender. Korset handlar om att Gud själv genom Jesus Kristus tar på sig vår synd, syndens konsekvenser,  döden, domen, straffet, Guds vrede över synden”. Gud själv tar på sig detta i Kristus Jesus.

Kan inte Gud bara förlåta? Enligt Heb. 9:22 ges inte någon förlåtelse utan att blod utgjutes, och när det där talas om blod kopplas resonemanget till hela gamla testamentets tänkande kring syndoffret. Jesus är nu det enda eviga syndoffret som ger sitt liv, och på grund av hans offer blir vi förlåtna.

Om offret inte är att Gud själv genom Jesus Kristus tar på sig vårt straff, vår dom, konsekvenserna av vår synd, – vad är det då som händer på korset?

Det är människans relation till Gud som klaras upp i grunden, det är Gud helt och hållet som gör det. Det är detta som ger korset dess avgörande betydelse, dess frälsande kraft, och som visar på korsets nödvändighet. Försoning handlar om relationen mellan Gud och människa, och Jesu offer tar undan det som hindrar Gud från att ha fullvärdig gemenskap med oss människor.

Om man tar bort dessa aspekter av korset, det ställföreträdande strafflidandet – blir det något annat kvar än att Jesus avrättas som martyr? Och är ett exempel för oss på att förlåta våra fiender, inte vända andra kinden till, att han fullt ut fick dela mänsklighetens ondska och lidande?

Korset är oändligt mycket mer än detta.

Roland hänvisar här till en lång NT Wright-text som ger en annat perspektiv på vad ställföreträdandet innebär, jag har inte hunnit läsa den texten än.

Så min slutsats är, jag har fortfarande svårt att få ihop Rolands resonemang. Han både tror på ställföreträdande strafflidandet och kritiserar det samtidigt som en förklaring av vad som hände på korset. Jag ska läsa NT Wright och se om det ger något ytterligare ljus på frågan.

3. Den traditionella uppdelningen mellan objektiv försoningslära och subjektiv försoningslära menar jag leder i fel riktning (nu polemiserar jag inte mot Spjuth för han hävdar inte det). Jag tycker att det är viktigt att försoningen är objektiv, att verket är fullbordat, att det är Gud som handlar i Kristus och försonar världen med sig själv. Vi förklaras rättfärdiga på grund av vad Jesus har gjort för oss. Vår frälsning är inte grundad i vår personliga känsla eller fromhetsnivå, den är grundad i att Kristus har gett sitt liv för oss för att vi ska få leva. Men försoningen är alltid subjektiv, genom att jag måste ta emot Kristus i mitt liv, genom tro och omvändelse tillägnar jag mig Jesu seger på Golgata, och jag kan säga med Paulus jag är korsfäst med Kristus. Försoningen är både objektiv och subjektiv, det är både ett fullbordat verk och något som behöver bli en verklighet i mitt liv. Men den objektiva sidan av försoningen, att det är ett fullbordat verk genom Jesu verk för 2000 år sedan, det är avgörande för min frälsningsvisshet och grundtryggheten i att jag är ett Guds barn. Så vitt jag har fattat saken var det den avgörande upplevelsen för Luther vid igångsättandet av reformationen.

  • Jonasq

    Trevligt att vara refererad i positiva ordalag. Horton heter Michael, inte John, och är en av de främsta reformerta teologerna just nu. Jag rekommenderar varmt hans systematiska teologi: The Christian Faith: A systematic Theology for Pilgrims on the Way. Där finner man också en utvecklad och god teologi om Kristi försoningsverk. http://tinyurl.se/s_1xr0

    I övrigt hoppas jag på en fortsatt god diskussion om korset och dess betydelse. Jag tänker att god teologi är teologi som kan sjungas. Som ”Amazing Grace”. Det kan vara ett test så gott som något för en försoningsteologi, kan den sjungas, värmer den hjärtat, väcker den förundran? Jag hoppas att vi alla blir stärka i vår tro genom en sådan teologi.

  • Klaus Seigel Andersson

    Punkt 3 får ihop tåtarna för mig.
    Bra jobbat!

  • Andreas Holmberg

    Intressant kriterium, värt att pröva – se t.ex. http://www.psalmboken.blogspot.se/
    men jag är nog pessimist, Jonasq, och tror att även dålig teologi kan sjungas. T.ex. ”men mät mej, Gud, med din mildhets mått” (vad skulle det vara för ad hoc-måttstock?) eller den överdrivet Gud-Fader-frånvända söndagsskolsång bl.a. Lars Gunther refererat till (men som jag själv sluppit se i någon söndagsskolsångbok).

    En annan sak är att våra käraste sånger hittills ofta i stor utsträckning varit uttryck för en gemensam evangelisk-katolsk teologi, uttryck för det som brukar kallas ”sensus fidelium” – utom den våldsamt romkritiska psalmen ”mot Antikrist” i 1695 års psalmbok – men nog har även rena villolärare som t.ex. Erik Jansson här i Hälsingland kunnat skalda vackert. Och i vår tid skrivs ganska mycket halvandlig, pseudokristen schlager som strömmar in i kyrkorna via dop, vigslar och begravningar. (Jodå, en del är riktigt bra också, Stad i ljus är jag personligen svag för – medan däremot julsången Sprid ditt ljus på samma melodi talar om ”ingen annan saga” i samband med julevangeliet).

    Fast du menar kanske att teologi som inte kan sjungas är dålig, även om teologi som kan sjungas inte nödvändigtvis är bra? Jag är nog tveksam ändå – det finns nog en del god teologi som är lite för subtil för psalmsång. (Gäller t.ex. vissa intrikata avsnitt i Paulus brev). Men intressant uppslag, Jonasq!

  • LarsGunther

    Jag får inte ihop hur du resonerar i punkt tre. Först talar du om traditionell uppdelning av objektiv och subjektiv försoningslära – är Gud det handlande subjektet och/eller den som försoningens riktas mot, dess objekt? Objekt och subjekt är då grammatiska termer. Men i nästa mening använder du orden på ett helt annat sätt, på ett nutida sätt att tala om subjektiv erfarenhet kontra objektiva fakta.

    Du kan gärna använda orden på det viset, om du tydligt redovisar att du därmed inte diskuterar den traditionella uppdelningen, men nu gör du precis tvärtom!

    Waldenström ställer för övrigt upp på följande av dina punkter:
    1. Verket är fullbordat.
    2. Gud handlar i Kristus (duh! PPW.s favoritvers! Detta är själva definitionen av att Gud är försoningens subjekt.)
    3. Vi förklaras rättfärdiga på grund av vad Jesus gjort för oss.
    4. Frälsningen är inte grundad i känsla eller fromhetsnivå. Frälsande tro är just frälsande utifrån en enda aspekt enligt PPW: Att den håller sig till Kristus. (Jag får försöka hitta själva citatet, det är lysande!)

    Med andra ord, din beskrivning i punkt tre av ”objektiv” försoningslära innehåller inte ett enda drag som inte delas av Waldenström! Begreppsförvirring, sa Bull.

  • LarsGunther

    Snabbupplysning: Söndagsskolsången ifråga har nog inte sjungts sedan 1800-talet. Min källa till den är en lärare under mina år på Lidingö.

    Min personliga favorit-hat-strof i psalmer är ”vad du vill är helighet, men du är barmhärtighet” Även om jag kan förstå tanken som åsyftas så är formuleringen usel bortom all sans.

  • Daniel

    Tack för ett intressant inlägg. En sak som jag inte förstår så här direkt är kritiken mot beskrivningen av försoningen som Guds brygga mellan sin egen helighet och kärlek. En sådan beskrivning innebär igen konflikt inom Gud. Det finns ingen spänning mellan Guds helighet och kärlek i sig, det är i relation till människans synd som problemet uppstår. Gud överbryggar så inte ett problem inom sig själv utan ett problem som uppstår i mötet med en fallen skapelse. I GT kan vi läsa hur Gud vill närhet till människan men på grund av sin helighet endast kan möta ansikte mot ansikte. Han möter i templet men på grund av sin helighet med enorma restriktioner. Jag förstår inte kritiken mot en sådan tolkning.

  • Daniel

    Stefan, menar du nu att ”det ställföreträdande lidandet” är den enda riktiga försoningsläran? Jag uppfattade dig tidigare som att du endast vände dig mot tendenser i tiden om att denna inte gavs utrymme alls. Sen en fråga om den juridiska försoningslära du tycks föredra. Du tar upp Guds dom och vrede över ”synden” och ”orättfärdigheten”. Genom att dela på ”synden” och ”syndaren” undviker du en del av problematiken med att Guds vrede och kärlek har samma mål, människan. Att Gud för att förlåta människan först skulle vara tvungen att låta sin vrede mot människan få utlopp. Det är en sympatisk betoning men ligger väl inte i linje med den arvsyndslära och syn på skuld som har ackompanjerat den juridiska försoningsläran. Problemet som offret tänks möta är väl varken människors olika syndiga gärningar, eller synden som en oberoende entitet. Problemet är att människan sedan syndafallet ÄR syndare från födseln. Och det gör att vi drar på oss en skuld som Kristus får betala. Gud tycks här vara så fast i sin vrede att det enda sättet för honom att komma över denna är att uttömma den över Kristus på korset. Lite som att dra näven i väggen när barnen gjort något riktigt dumt, Så kan Gud befriad från sin vrede dra ett djupt andetag och förlåta människan. För mig blir det väldigt mycket ”ty så arg var Gud på människan att han var tvungen att låta sin vrede gå ut över sin enfödde son.” Det är en Gud som tycks stå vid pärleporten och med argsinta blickar visa bort människor som dristar sig att komma nära. Antingen tycks Gud vara så bunden av sin vrede att han inte kan förlåta, eller också kan han men vill inte. Inget av alternativen tycks särskilt attraktiva. Hellre då en tolkning där Gud inte kan närma sig den syndiga människan på grund av sin helighet och människans synd. Då blir arvsynden tydlig men också de två sidor av Gud som är tydligast i bibeln. Han helighet och kärlek. Det finns något märkligt tycker jag i en försoningslära där den logiska bönen som följer är ”Gud rädda mig från din vrede”. En sådan tanke går möjligen väl in i en Calvinsk teologi där Guds storhet gör att till och med en dubbel predestination accepteras. Men i en teologi där kärleken är starkare än vrede går inte ekvationen ihop. Sen behöver jag och en del andra med mig arbeta med att göra rum för Guds vrede också. Men aldrig på bekostnad av hans kärlek. Kort sagt, betoningen på vrede och skuld skapar antingen obehagliga följder för vår Gudsbild eller också tvingar de fram kompromisser med arvsyndsläran. Behåll arvsynden och lyft fram Guds helighet istället för hans vrede. Det tycker jag det finns bibliska grunder för.

  • Jonasq

    He, he, det kanske inte håller som ett absolut kriterium, Men jag tycker att det ligger mycket i det ändå. Jag menar alltså att teologi bör väcka vår förundran och fascination över Guds härlighet. Teologi som inte leder till doxologi är det något fel på. Jag tror att du kanske kan förstå vad jag menar.

  • MichaelCasselbrant

    ”Och ingen annan saga
    har färdats lika långt som den
    och lyst så starkt i natten
    att man kan ana att den bär på sanningen”
    Bäste Holmberg, orka läsa/lyssna till hela strofen, ingen annan saga gör att man kan ana sanningen. Behöver nödvändigtvis inte betyda att textförfattaren menar att julevangeliet är en saga.
    En annan mening säger ”Åh genom alla dagar så vill den leda oss i hamn till tidens slut”.
    Detta tyckande och fixering vid ”stopp-ord” som saga är för mig en form av ”uschande” och ”fyande”-perspektiv, eller ännu värre fariseism. Dvs vem är du att döma, istället för att tacksamt ta emot att vårt evangelium skildras på ett varmt och positivt sätt. Gläd Dig!

  • Klaus Seigel Andersson

    Även om man vore spiksäker på Försoningens innebörd så undrar jag över följande två situationer:

    Situation A
    Gud har utfört Försoningen
    Människan kommer till tro

    Situation B
    Gud har utfört Försoningen
    Människan kommer INTE till tro

    Om människan inte har någon roll i Försoningen, vad innebär då skillnaden mellan situation A och situation B??

    Är det något viktigt som INTE sker i situation B? Ska man kalla det ”Frälsningen” ? Men somliga kristna menar ”Jag blev frälst på korset” – allt är klart.

    Eller är det så att den enskilda människan visserligen ÄR frälst, helt och hållet, på korset, men kan ”av-frälsas” om tron inte inträffar?

  • Sven Andersson

    Det sägs ibland att viss kristen protestantisk teologi intresserar sig mer för Paulus än för Jesus. När man läser Stefans senaste inlägg om försoningsteologi är det lätt att bli frestad att tro att det ligger en dos sanning i det. Här finns inte en enda referens till varken evangelierna eller Jesus.
    När det sannolikt äldsta evangeliet, Markus, förvarnar om Jesu lidande i Jerusalem (det tre s k “lidandes-förutsägelserna” i 8:31ff, 9:31ff och 10:32ff.), sägs ingenting i dessa om ett ställföreträdande lidande. Vad Markus däremot talar om är en konfrontation mellan Människosonen och makten i Jerusalem (utelämnandet till de äldste och skriftlärde) och med Rom (utelämnandet till hedningarna) i dess förlängning.

    Så om man ska tala om dom/straff kunde ett evangeliskt fokus vara: kristen tro som civilisationskritik.
    Vad säger då Jesus själv? Jo i omedelbar anslutning till den första nyckeltexten vänder sig Jesus mot både “lärjungarna och folket” och säger följande: ”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig.”(Mark 8:34)
    Bör inte detta uppfattas som en inbjudan till att delta i försoningen? Vore det då inte bättre att vi kristna tog vara på det ordet och talade om en deltagande försoningsteologi?
    Förmodligen var det så Paulus, som citeras så flitigt på denna sida, uppfattade saken, att döma av hans ord, liv och död.
    Att Stefan Swärd kan kalla en sådan efterföljande försoningsteologi för något “bara” gör mig förbluffad. För såväl Jesus som Paulus ledde den försoningsteologin till martyrdöd. Så blev fallet även för Martin Luther King som praktiserade samma kristna försoningsteologi.
    Sist, men inte minst, i Markus tre nyckeltexter nämns ytterligare en sak som utelämnas helt i Stefans sista kommentar. Han talar inte bara om att Människosonen ska bli “dödad”. Han säger också att Människosonen ska “uppstå efter tre dagar”. Därmed öppnas dörren även upp för en förvandlande försoningsteologi. Den ställföreträdande straff-teologi (”penal substitution”) som här presenteras, en teologi där pennalism riskerar att förvridas från att vara något ont och brottsligt till att bli något gott och heligt, verkar dock fungera utan Jesu uppståndelse – Jesu uppståndelse verkar inte ha någon större funktion i den av Stefans sista kommentar att döma.
    Man frestas onekligen säga att det är sista spiken i kistan på en försoningsteologi som ser rätt död ut i all sin avsaknad av uppståndelsen.
    Ändå vill somliga göra gällande att den t om är den enda kristna försoningsteologin.
    Hur kan det komma sig?

  • LarsGunther

    Hej Klaus

    Jag hoppas att du noterade att mitt inlägg handlade om språkbruk/terminologi mer än vad jag själv kommit fram till i mina studier. (Som jag skrivit på annan plats så följer jag inte Waldenström i hans avståndstagande från ställföreträdande lidande, även om han har många andra goda poänger.)

    Mitt inlägg handlade alltså om att få en större precision i samtalet. Jag förvånades över att Stefan helt plötsligt började slira på facktermerna. Måhända kan det kännas som en språkfascism, men utan att vi är överens om vad orden betyder så kommer vi alltid prata förbi varandra snarare än med varandra.

    Din fråga ser jag inte som så svår egentligen. Kristi seger är vunnen, det är ett fullbordat faktum (Kol 2:13-15), men den är ännu inte verkställd (1 Kor 15:20-28). På ett personligt plan måste erbjudandet tas emot. Paulus skriver ”låt försona er med Gud” (2 Kor 5:20).

    Annorlunda uttryckt: Försoningsgärningen är fullbordad, men dess verkan i oss och i världen är ofullbordad.

  • Klaus Seigel Andersson

    Bra, tack!

  • KalleC

    Stefan,
    du skulle allt få en hel del klarhet om du läste den där artikeln av N T Wright som Roland hänvisar till (sista delen). Hade du gjort det, hade du insett att den intressanta frågan är inte om Bibeln undervisar om ”penal substitution” utan vilken sorts ”penal substitution” den undervisar. Jag tror också att du då skulle upptäcka att Roland argumenterar för en annan sorts ”penal substitution” än Stott, Horton m fl som ändå inte är mindre ”objektiv”. Snarare vill han formulera en ”penal substitution” som undviker den kritik som förts fram mot vissa typer av ”penal substitution”, t ex att gudomligt våld står i centrum av försoningen, att ett alltför starkt abstraherande kan leda till att fokus hamnar på himmelska transaktioner istället för på våra konkreta liv, att det kan finnas en risk att Gud framstår som en snål bankman som inte kan efterskänka en skuld.

    Alltså: frågan är inte i relation till Rolands och din debatt *om* Jesus bär Guds vredesdom över synden i vårt ställe. Det jag kan läsa ur Rolands bloggar är att han hävdar att så är fallet. Frågan är istället *vad som menas* 1) med Guds vredesdom och 2) ställföreträdande (”i vårt ställe”).

    1) Vad menas med Guds vredesdom? Evangelikala exegeter som Stephen Travis, James Dunn, och ibland N T Wright argumenterar för att vedergällning i bemärkelsen utifrån pålagt straff i öga-för-öga-bemärkelsen är perifer i NT:s syn på Guds vredesdom. Istället beskrivs Guds vrede som de inneboende konsekvenserna av synden så att Gud utelämnar människan till syndens konsekvenser (Rom 1:24, 26, 28). Paulus betonar självklart att det är Guds vilja att det är så (missförstå inte som Dodd och andra). Skillnaden beskrivs ibland i termer av böter versus konsekvens. Fråga är då om Jesus betalar de utifrån pålagda böter som våra synder medför eller om Jesus bär de inneboende konsekvenserna av våra synder. Guds vrede som vedergällning och böter riskerar att introducera ett viss kyligt kalkylerande och i dess extrem blir Gud en snål bankman som är upptagen av abstrakta himmelska transaktioner snarare än att vara generös och intresserad av mitt konkreta liv i all dess kroppslighet. Böter reser också frågor om gudomligt våld, dvs att Fadern dödar sin son eller att Gud dödar sig själv, så att våld står i centrum av försoningen och det kan jag tycka är ett problem som vedergällningshållningen av Guds vredesdom måste förklara. Konsekvenshållningen undkommer denna svårighet. Fadern utelämnar visserligen sin Son till synden, men det är ”världen” som har ihjäl Jesus. Den oundvikliga reaktionen från en fallen värld på Guds skönhet och kärlek i Kristus är att döda Jesus. Min fråga: Vad gör du med vedergällningen och dess våld? Vad finns det för varianter på vedergällningshållningen som undviker att Gud blir en snål bankman? Eller tänker du mer konsekvens om Guds vrede?

    2) Ställföreträdande: Vad jag kan läsa i NT finns en tydlig betoning på att den troende korsfästs med Kristus (t ex Gal 2:19; Rom 6). Det skulle i så fall innebära att vi får tala om ett *inkluderande* ställföreträdande där Jesus dör i stället för oss genom att vi dör med Kristus, dvs ”en har dött för all, då har alla dött” (2 Kor 5:12). Det andra alternativet är ett *exkluderande* ställföreträdande där Jesus skulle dö i stället för oss ungefär som en fotbollsspelare blir utbytt mot en annan. Min fråga: Hur tänker du här? Jag undrar om inte vedergällningssynen på Guds vredesdom förutsätter ett exkluderande ställföreträdande.

    En frustration när man läser dig, Stefan, är att du inte verkar greppa dessa distinktioner och därför anklagar t ex Roland för fel saker. Ska du ge dig på Roland måste du visa att din variant av ”penal substitution” är mer biblisk än hans. Det har du inte visat än, tycker jag. Men det vore spännande om du ville göra det.

  • Klaus Seigel Andersson

    Även om jag hör till dem som tror att Jesus korsfästelse och död är fulla av betydelse, så ser jag en risk för att Jesus kors skymmer Jesus liv.

  • WO

    ”Ingen *annan* saga” säger väl mycket klart att denna ”saga” som åsyftas faktiskt är en saga, MEN en saga som pekar på sanningen.

    Typ, sagan är en liknelse, men inte sann i sig själv. Menar man så om evangeliet är man ju verkligen ute och cyklar, att prata bort det är att luras. Det är långt ifrån fariseiskt att visa på det.

    Att vissa ”stopp-ord” som du kallar dem, ställer till mer skada än de ger ljus är tyvärr något man får räkna med, men varför reagera så starkt över det, om det nu är klarhet och sanning du vill peka på?

  • Stefan Swärd

    Calle,
    bra reflektioner, jag ska läsa Wright-texten.
    Nu får vi ju en diskussion inom Bibelns ramar när vi talar om vad som menas med ställföreträdande, Guds vrede m.m. Det är en fullt relevant diskussion.
    Jag gillar dock inte när det ständigt blir denna anklagande ton mot mig så fort jag tar upp synpunkter på saker och ting. Du skriver att ”jag ger mig på Roland”, och ”anklagar” honom, går det inte att hitta mer respektfulla formuleringar.
    Om man inte tycker som Roland Spjuth, är det något fel på en då?
    välsignelse,
    Stefan Swärd

  • KalleC

    Jag är intresserad av sakfrågan: vilken typ av ”penal substitution” står du för? Är det Horton du följer? Luther eller Calvin? Här finns små men viktiga skillnader? Vad gör du med våldet? Vilken roll har församlingsgemenskapen och efterföljelse i din teologi om försoningen? Kan man bli frälst utan kyrkan? Varför i så fall? Ser fram emot tydliga svar här.

    Eftersom du tar upp det här med respekt, får jag väl säga något om det:
    1) Med just ”ge dig på” menar jag att du ska gå en rond i sakliga skäl med Roland snarare än att, för att fortsätta metaforen, veva i luften. Men jag hör vad du säger och ska vara försiktigare med språket.
    2) Anklaga tycker jag är en saklig beskrivning av din metod i detta fall. Anklaga = ta något kort som någon har skrivit utan att göra det tidskrävande jobbet att förstå och på den grundvalen sedan offentligt, vitt och brett, sedan liksom låta påskina att personen i fråga kanske inte håller sig till klassisk kristen tro. Tänk om jag skulle ta något som du skrivit här på bloggen lite tentativt och trevande i en svår frågan (även om det är offentligt publicerat) och sedan göra en stor grej av det på min blogg med rubriken ”Ska vi vara oroliga för pastor Stefans teologi?” inför, säg, hundratals läsare (om jag nu hade det :-) ). Det blir inte så konstruktivt. För mig är det inte det sätt att gå till rätta med felaktig lära som Jesus undervisar, om det nu är det du vill (Matt 18:15-20). Eller vad vill du åstadkomma? Vill du diskutera sakfrågan får du lägga upp det så att just sakfrågan står i centrum.

  • Sven Andersson

    Det är inte bara en riktig utan en viktig iakttagelse du gör. Kristen tro börjar med Jesu liv, d v s med inkarnationen. På samma sätt som kyrkoåret börjar med advent och inte med påsk – även om många argumenterar som om det vore tvärtom. Den kristna trons utgångspunkt är m a o Immanuel – Gud med oss. Gud tar initiativet men agerar med oss – inte utan oss. Kallelsen till lärjungaskap i Markus evangelium börjar med Jesuordet ”Följ mig” – en inbjudan och utmaning på vilket vi har att svara.
    Därför går det inte att tala om försoning utan att beakta både Gud och människa, som du själv tidigare med rätta anmärkt. Det handlar om en förbundsrelation. Följaktligen tycker jag att det även vore bättre att tala om deltagande försoningsteologi. Då kommer man också förbi mycket av begrepps-förvirringen där folk inte förstår varandra eller talar förbi varandra p g a de lägger olika betydelser i olika begrepp (begrepp som objektiv och subjektiv som kan ha flera olika betydelser – inte sällan olika betydelser hos olika personer).
    Ordet om att ta korset på sig som jag refererat till kommer in något senare i Markusevangeliet och utgör där ett slags kodord för motstånd mot Rom – ett motstånd som i Jesu gestaltning kännetecknas av icke-våld. För somliga kan det leda till martyrskap, för andra inte. Huvudsaken för oss kristna är att vi får klart för oss att den rörelse som Jesus gav upphov till var en civilisations-kritisk rörelse där ett framträdande kännetecken var dess icke-våld.
    Ett tydligt och världskänt exempel på hur Jesu kors kan skymma Jesu liv, tycks mig vara Mel Gibsons Jesusfilm Passion of Christ, en film som fokuserar eller fixerar (somliga skulle säga fastnitar) Jesu liv till hans sista tolv timmar. Innan filmen släpptes sammanfattade Gibsons dess budskap med följande ord: ”Dying was his reason for living.” Så tror inte jag. Jag tror snarare att Jesu liv eller, bättre, Jesu passion för Guds rike, var skälet till Jesu död. Fokuserar man bara på Jesu tolv sista timmar eller som i vårt samtal här på Jesu sex sista timmar riskerar man att missa och missförstå mycket.
    Jag har även skrivit en del om detta i min dialog med AlmaM, men din anmärkning tål verkligen att upprepas många gånger om.

  • Jonasq

    Hej Calle!

    Eftersom du ställer exakt samma frågor till mig i en annan tråd så klippar jag in mitt svar här också, eftersom den här tråden är mer aktuell. Jag kan inte göra dina frågor rättvisa, de är så stora, men jag vill ändå försöka förklara i stora drag hur jag ser på det hela.

    1. Guds vredesdom.

    Hur förstår jag denna? Primärt som en eskatologisk händelse
    i slutet av historien där Gud ska kungöra dom vilket innefattar både Guds ja och nej, både frikännande och fördömelse. Människan, inte bara juden, är moraliskt ansvarig inför Gud, alla hennes tankar, ord och handlingar är viktiga och räknas, det är förutsättningen för domen. Och det handlar inte primärt om att Gud låter människor skörda konsekvenserna av sina val utifrån en opersonlig moralisk princip som Gud har byggt in i skapelsen, som du verkar hävda. Guds dom i form av de inneboende konsekvenserna av synden som du pekar på, utifrån Rom 1:24, 26, 28 syftar inte på Guds dom i eskatologisk mening, på domens dag, utan på den dom som Gud verkar i nuet ”över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet undertrycker sanningen” (Rom 1:18).

    Vi kan väl fortsätta i Romarbrevet för enkelhetens skull. När
    Paulus fortsätter att prata om Guds ”rättvisa dom” (1:32) så handlar det om domen i en annan mening – den primära – nämligen som Guds slutgiltiga uppgörelse med synden och ondskan, vilken beskrivs som ”vredens dag” (2:5) och ”den dag då Gud dömer” (2:16). Helt klart är detta både något mer och något mer aktivt från Guds sida än den mer passiva domen i form av ”syndens inneboende konsekvenser” som du lyfter fram. Det är helt klart mer av ”böter” än ”konsekvenser” om du nu vill låta de begreppen vara de enda möjliga. Guds ja kommer att innebära ”evigt liv” (2:7) och ”härlighet, ära och frid” (2:10).

    Framför allt handlar Guds ja om att förklaras rättfärdig inför Gud, dvs frikännas från all synd och skuld (2:13). Rättfärdiggörelsen utvecklar ju Paulus sedan från 3:21ff. Guds nej beskrivs som slutresultatet av att ha ”samlat på sig vrede” genom hårdhet och obotfärdighet (2:5), och som att drabbas av ”nöd och ångest” (2:9). Framför allt handlar domen om att bli ”förtappad” och fördömd” (2:12).

    Att beskriva Guds dom som vedergällning är olyckligt då
    begreppet kan leda tankarna till en sorts hämndaktion, eller till ett slags kalkylerande från Guds sida som du själv pekar på. Stephen Travis har ju velat visa att hela språkbruket rörande ”retributiv rättvisa” och vedergällning träffar fel i relation till Guds dom. Han har viktiga poänger men jag tycker att han drar sitt resonemang alldeles för långt när han verkar vilja frånkänna Gud ett aktivt handlande i domen och reducerar Guds roll i dramat till att låta människor få det de själva vill. Här finns tydliga kopplingar till Dodd och andra som har fått så stora problem med Guds vrede och dom att de helt enkelt har försökt att skriva bort dessa saker från bibeln.

    Men förutom att den här passiva synen svårligen går att få ihop med de bibliska texternas beskrivning av Guds vrede och dom, som primärt beskrivs i termer av Guds aktiva och intentionella handlande, så riskerar man att måla upp vad som faktiskt liknar ett deistiskt universum med en passiv Gud som agerar åskådare i historien. Gud har enligt denna tankefigur lagt ner moraliska principer i sin skapelse men själv står han vid sidan om och låter saker och ting ske av sig själva. På sin höjd övervakar han processen, han lägger sig inte i. Den gudsbilden är ju helt främmande för de bibliska författarna. Så frågan är om konsekvensmodellen inte ställer till mer problem än vad den löser egentligen. Åtminstone om blir huvudmodellen för att beskriva Guds dom. Att det finns poänger med den, i relation till Guds domshandlande i nuet, det håller jag med om. Men också här är det viktigt att inte måla en bild av Gud som en deistisk figur som inte agerar utan bara passivt tillåter.

    Vad korset handlar om i relation till Guds dom är att denna
    eskatologiska händelse, fördömelse och frikännande, har ägt rum i det som sker med Kristus. Och det är alldeles uppenbart att Gud låter syndens straff – i bemärkelsen ”fördömelse” drabba Kristus. Detta sägs rent ut i Rom 8:3, och lägg märke till intentionaliteten (”det gjorde Gud”)… ”och i hans kropp fördömde Gud synden”. Man ska dock lägga märke till Paulus ordval här, det står inte att Gud fördömde Kristus, utan att han fördömde ”synden” i hans kropp. Och det här språkbruket måste knytas till bilderna av Kristus som ett syndoffer (Rom 3:21-26), alltså som den som för vår skull bär syndens straff, det vill säga förkastelsen och fördömelsen. Den andra sidan av korset, uppståndelsen, handlar om Guds ja, frikännandet, befrielsen från alla skuld (Rom 4:25). Och frikännandet av syndaren från alla skuld är i Rom 8:1-3 knutet till att domen, fördömelsen har drabbat Kristus och att det därför för dem som är i Kristus inte finns någon fördömelse (8:1). Samma tankefigur återvänder hos Paulus i Rom 8:33-35.

    Sedan ställer du frågor om våld som jag inte riktigt känner kraften i måste jag erkänna. Varför skulle läran om Kristi ställföreträdande straff leda till de här absurda tankarna om ”Guds våld”? Gud utövar inget våld på korset, det är som bekant människor som i sin synd och ondska är skyldiga till det. Så är det ju hur man än vrider och vänder på saken. Ingen har väl någonsin påstått att Gud på korset utövar våld mot Jesus? Däremot måste vi se bortom detta våld som Jesus utsätts för och ta emot ordet om vad som så att säga händer bakom kulisserna. Där kommer allt detta med Kristus som syndoffer, som bär hela världen synd, som är Guds offerlamm, som bär fördömelsen, som görs till synd, som görs till förbannelse och så vidare in.

    Hur våldet mot Jesus, hans förnedring och avrättning, hänger ihop med hans roll som sonare av mänsklig synd får vi ju ingen förklaring på i NT. Mekaniken i det hela är fördold. Därför bör vi undvika alltför rationella förklaringar som med logikens hjälp ska klargöra vad som egentligen sker på korset. Luther gjorde skillnad på tre typer av ”ljus”, naturens ljus, nådens ljus och härlighetens ljus. I naturens ljus kan vi förstå saker och ting i vår omgivning, men enbart i nådens ljus kan vi förstå hur Kristi blod renar oss från all synd, och först i härlighetens ljus kan vi förstå Guds plan och handlande fullt ut. Jag känner därför varken något tvång eller krav att ”förklara” hur våldet mot Jesus kan frälsa syndare.

    Men om du vill fortsätta med den här problematiken kring
    våldet, så är ju frågan om inte din egen konsekvensmodell har minst lika stora problem som läran om Kristi ställföreträdande straff? Enligt dig så riskerar straff-tanken att framställa Gud som någon som i grymhet dödar sin son. Men enligt konsekvensmodellen så framstår väl i sådana fall Gud som en passiv och ansvarslös farsa som låter sin son bli ihjälslagen av ett gäng ligister utan att lyfta ett finger? Han låter det ske som ”konsekvenser” som han har byggt i sitt deistiska universum och är därför inte lika ansvarig som om han själv hade slagit ihäl sin son. Varför skulle det vara så mycket bättre, om vi nu ska använda oss av de här jämförelserna som egentligen är ovärdiga Gud och korshändelsen? Men du kanske kan förklara närmare varför den modellen är bättre i relation till våldet? Alternativet är annars att inse att våldet utförs av människor, inte av Gud, och att förstå att det är något annat som sker bakom kulisserna när Kristus dör för oss.

    2. Ställföreträdande.

    Jag har redan skrivit alldeles för mycket så jag ska vara
    mycket kortfattad här. Och jag tror att min syn på ställföreträdandet är relativt tydligt genom beskrivningen av domen ovan. Du kan säkert själv dra ut trådarna. Men jag sällar mig till tanken att Kristus är vår ställföreträdare på korset både som vår ersättare och som vår representant. Han ersätter mig inför Guds domstol som syndare som förtjänar fördömelse och förtappelse för min synd. All synd har samlats ihop på Golgata och koncentrerats i Kristus som lider och dör för vår skull. Det tror jag är innebörden i NTs ord om att Kristus har blivit gjord till synd och förbannelse för vår skull.

    Det traditionella språkbruket har varit att säga att all synd ”tillräknas” Kristus (imputation på engelska), och det tror jag är en korrekt tolkning. Visst, om vi vill kan vi peka på bristerna i det språkbruket och fråga oss: ”Vad är Gud för en Gud som sitter i himlen och kalkylerar och gör transaktioner”? Men frågan är om vi behöver ta till den typen av vulgariseringar av detta språkbruk? Det handlar ju djupast sett om ett mysterium, ingen av oss vet, vilken modell vi än ansluter oss till, hur Kristus kan ”bära synd” för oss och hur det kan frikänna och befria oss från skuld och fördömelse. Men evangeliet är ju de goda nyheterna att så är fallet. Kristus har gått in i mitt ställe och gjort det jag inte kunde göra själv, han har i mitt ställe burit all min synd och därigenom blir jag frikänd, förlåten och befriad. Det är vad det handlar om för mig.

    Men Kristus är inte bara ersättare, han är också representant, det vill säga, vi är inkluderade i Kristus och vi kan därför sägas ha ”blivit korsfästa med honom”, som Paulus säger i Gal 2. Och det är viktigt att försoningen inte enbart är något som sker utanför oss, inkarnationen handlar om att Gud har gjort sig delaktig, agerat i full solidaritet med människan. Här finns mycket att säga, men jag tror att du ser huvuddragen i hur
    jag tänker.

    Frid!

    /Jonas

  • SimonW

    Ett sätt att förstå skillnaderna i betoning här skulle kunna vara distinktionen mellan naturrätt och den civilrätt som vi ärvt från grekisk-romersk rätt. Naturrätt innebär att vissa handlingar har negativa konsekvenser, utan att det egentligen behövs en domare som straffar. Om jag äter mycket socker får jag hål i tänderna. Ingen har straffat mig med hålen utan mitt handlade får en konsekvens. Syndens lön är döden. Civilrätt kräver däremot en dömande instans som mäter ut straffet, typ ”ger böter”. Frågan är alltså om syndens straff mer ska förstås som naturrätt eller civilrätt. Jag hoppas (observera att jag inte har läst vare sig Roland eller NT Wright, så rätta mig om jag har fel) att denna distinktion kan kasta ljus över skillnaden i betoning mellan Roland och Stott.

  • MichaelCasselbrant

    Reagera starkt säger du WO, vore trevligt om Du släpper på anonymiteten så mycket som du skriver på denna o andra bloggar. Det är helt enkelt så att jag gillar låten när Sofia Källgren sjunger den.

    För mig är användandet av ordet ”saga” i den ”poetiska” frasen ett bra sätt att avdramatisera budskapet till den icke troende. Det viktiga är ju i vad strofen slutar, dvs ” lyst så starkt i natten att man kan ana att den bär på sanningen”. För mig är det fin poesi och inget vi som vill kalla oss kristna skall hålla på att oja oss över. Bjud på det! Om bara en människa får upp ögonen för ”sanningen” är det ju fantastiskt. En människa som kanske hade stötts bort av en mer trosviss fras.

    Det hade istället för saga kunnat stå ”stjärna” men det är säkert så att det inte fungerade musikaliskt.

    Det är mot denna bakgrund jag tycker Holmbergs avståndstagande pga ett ord känns så knepigt. Och hade det bara varit fråga om smak hade kommentaren varit överflödig.

  • Micael Gustavsson

    Betyder inte naturrätt att saker och ting är rätt eller fel oberoende av en mänsklig lagstiftare? Som tex de rättigheter som den amerikanska självständighetsförklaringen hänvisar till?

  • Daniel

    Jonas, det är en tydlig skillnad mellan en deistisk syn på att Gud skapat universum men en viss ordning och tanken på att Guds egen varelse bär vissa egenskaper som för med sig konsekvenser för synden. Död och evighet utan Gud kan vara en ”konsekvens” av att Gud är helig och inte att han skulle verka genom en nedlagd ordning. Jag ser alltså inte det deistiska i att se syndens straff som en konsekvens.

    Sen undrar jag över din syn på domen. Det tycks vara enskilda synder som är grunden för vårt ansvar och skuld. Det är en smidig väg om man vill få ihop en juridisk syn. Men den augustinska arvsynden som är så central i reformationen är betydligt djupare än så. Vi är syndare innan vi ens tänkt eller gjort någon av de syndiga handlingar som följer av vår fallna identitet. Detta innebär givetvis större problem för en juridisk syn med skuld och talar mer för en syn på synden som en konsekvens människor drabbas av. Att Gud ska sätta sig som domare och döma utifrån de gärningar Paulus gör väldigt klart att han omöjligt kan undvika får bilden med domstolen att skeva betänkligt.
    Är Gud vred på människan som på grund av orsaker hon inte rår över föds som syndare? Guds första ord efter människans syndafall var inte ”vad har du gjort” utan ”var är du”.
    Följer det med din syn på försoningen där den sker för att försona Gud att också sakramenten och offerkulten i GT var för Guds skull? För att citera en populärkulturell gigant ”Puny God!”

  • Jonasq

    Hej!

    Nej, jag tycker inte att den skillnaden är så tydlig faktiskt. De är klart släkt med varandra i det att domen betraktas som effekter utifrån ett slags system som Gud har installerat snarare än intentionellt. Det är det sambandet jag ville peka på,

    Sedan är varken domen eller försoningen, som jag i korthet har beskrivit dessa, så mycket ”min syn” som grundläggande reformationsteologi, som jag alltså ansluter mig till. Om jag har lyckats förmedla något som verkar unikt för mig så har jag alltså misslyckats.

    Och man kan inte säga allt i ett inlägg, jag var alldeles för långrandig i alla fall. Jag ansluter mig också till arvssyndsläran så som den formulerats inom den augustinsk-reformatoriska tradtionen. De enskilda synderna vi begår är därmed inte rotproblemet, det är snarare symtom på vårt syndafördärv som vi är en del av genom att vi är födda ”i Adam”. Jag tycker att Rom 5 är ganska tydlig när det gäller detta.

    När det gäller vad vi rår för kopplat till Guds dom så syndar vi alla av fri vilja utifrån våra begär och önskningar. Alltså är vi helt och fullt ansvariga för vår synd, även om den bottnar i en syndaskada som ligger före våra faktiska handlingar. Som svar på din fråga om försoningen är ”för Guds skull” så kan man säga att den både är för vår skull och för Guds skull. Men det är riktigt att Guds vrede avvänds genom Kristi försoningsverk (Rom 3:21ff, 1 Tess 1:10) så att Gud blir försonad, och att det inte bara handlar om att försona oss med Gud. Båda sakerna är sanna tror jag.

  • Daniel

    Ok, förstår att inte allt kan avhandlas i en och samma inlägg. Tycker själv att arvsynden ger en bild av synden mer i termer av sjukdom än skuld men vet absolut att du har en syn som är reformert men också att den leder andra i samma tradition till slutsatser om bland annat predestination varför jag ändå ser det som rimligt att försöka hitta alternativa tolkningar inom samma ramverk. Inte minst gäller det gudabilden som lika obehindrat förmedlar en Gud som är vred och räknar in skulder. Trots arvsynden som en vilken på förhand utväljer människor till frälsning. Reformert teologi är ett system som hänger samman men det är också dess problem.

  • SimonW

    Jo, det stämmer nog. Begreppet används oftast i diskussioner kring moral och juridik. Men här använder jag begreppet mer ursprungligt, som ett orsak-verkan samband. Så använder apologeten Peter Kreeft begreppet naturrätt i sin bok ”Till den kristna trons försvar” (som jag varmt rekommenderar). I kapitlet om helvetet diskuterar han huruvida helvetet ska ses som ett straff. För att försvara tanken på att helvetet är ett straff menar han att vi måste förstå skillnaden mellan naturrätt och civilrätt. Om vi ska förstå Guds dom till helvetet som ett straff utifrån grekisk-romersk rätt så blir Gud en domare som straffar en förseelse med ett valt straff som står i proportion till brottet. Kreeft menar att dessa jämförelser leder fel. Istället bör vi tänka straffet utifrån naturrätten. Syndens lön är döden. Det är en naturlig konsekvens av synden och inget Gud kan göra något åt. Då är alltså Gud inte i första hand en aktiv domare som godtyckligt ”väljer” ett straff. Därför kan vi heller inte skylla på Gud att det finns ett helvete, för det är inte han som har valt att skapa ett. Utifrån naturrätten kan inte Gud undvika helvetets existens.
    Jag är dock lite osäker om man kan dra det så långt som att säga att naturrättslig förståelse är det enda rimliga alternativet. Kanske behöver de kombineras. Men själv tycker jag att det hela blir mycket mer logiskt utifrån en naturrättslig utgångspunkt. Det visar ju varför Gud låter människor hamna i helvetet, helt enkelt därför att han är ”bunden” eftersom han inte kan ”välja” att ta bort straffet från människan hur som helst.

  • WO

    Jag är med dig, det att ”bjuda på” en lite softare värdering var en bra formulering, du får faktiskt medhåll av mig…i praktiken om än kanske inte helt i ”teorin”…så det kan gå.
    Sången har jag inte hört, får ta och öppna spotify och lyssna.
    När det ändå är på tal om lyrikformuleringar också…jag lyssnar själv på all möjlig musik, även av artister som använder ett andligt språk utan att vara kristna, eller är kristna men använder ett lite vagare språk…så jag är på det sättet väldigt medveten om att man kan ha utbyte som lyssnare av sångerna/låtarna ändå, eller kanske en och annan gång till och med ”på grund av” det också ibland, deras lite vagare språk. Just den anspelningen på en ”saga” som ändå visar på sanning, det tyckte jag spontant blev lite för mkt…men om man ser sången som den är utan att ta varje ord så ”på spiken” då kan jag förstå den har ett värde!
    Att jag skriver under signatur har flera skäl, (vilka jag håller för mig själv) så det kommer jag fortsätta göra. Men det är inget jag gör i avsikt att kunna vara elak eller säga saker som är över kanten för vad som är en god ton! Jag ska tänka mer på det.
    Som så många gånger påtalas av en och annan:
    I textform är det lättare än In Real Life att ord som eg är ganska neutrala upplevs hårda, trots att de inte var avsedda att vara hårda, snarare enbart att vara ”tydliga”. Men visst blir det lätt fel ibland, både hos avsändaren av orden och hos den som läser dem. Gäller tex mig både när jag säger/skriver något, och när jag läser; även jag upplever ibland andras ord på annat sätt än hur de som skrev avsåg at bli uppfattade, mht till nyanserna.
    Hälsningar WO

  • Stefan Swärd

    Lars Gunther,
    jag tycker du ställer för svåra frågor, man tvingas ju att tänka, ber att få återkomma.
    Stefan Swärd

  • Stefan Swärd

    Sven Andersson,
    Tack för intressanta reflektioner. Du dock något övertolkar mig, i dessa blogginlägg ger jag bara fragmentariska skrivningar av betydelsen av Jesu död, att jag inte fokuserar Jesu liv, evangelierna och uppståndelsen, beror inte på att jag inte anser att det är del av frälsningsverket, det beror bara på avgränsningen av frågeställningen.
    En snabbkommentar bara, nu ska jag gå på möte om tyska energiomställningen.
    hälsn
    Stefan Swärd

  • Klaus Seigel Andersson

    Det är intressant att läsa dina inlägg, du har en lite annorlunda infallsvinkel som är väldigt viktig. Tack!

    Jo, Jesus var icke-våld. Som jag uppfattar bergspredikan så var han bl a ute efter ett radikalt brott med djungelns urgamla och hopplösa och totalt ofria tand-för-tand-ordning. Ett radikalt och omedelbart avklippande av orsak och verkan i det avseendet.

    Lite svårt då att få ihop detta med vissa slags resonemang om hur Gud fungerar. The revenge of tand-för-tand, liksom.

  • Sven Andersson

    Tack själv Stefan.
    Vill gärna säga – trots att jag inte haft möjlighet att läsa så mycket av det du skrivit – att jag inte trott att Jesu liv, evangelierna och uppståndelsen skulle ha saknat betydelse för ditt personliga synsätt när det gäller frälsningsverket.
    Om det uppfattats så beklagar jag detta.
    Det jag var ute efter var dock närmast att problematisera den mer specifika typ av teologi som förknippas med ”penal substitution” där jag tycker mig se vissa fixeringar eller förskjutningar som jag tror det kan finnas anledning att uppmärksamma.
    Av vad jag sett har ex v inte de tre nyckeltexterna hos Markus tagits upp i detta sammanhang, men jag kan säkert ha missat dem för jag hinner bara läsa en bråkdel av det som skrivs. Ett annat exempel från Jesus själv som jag tycker förtjänar sin plats i detta sammanhang är de kända liknleserna i Luk 15 som säger mycket om Jesu egen Gudsbild och definitivt innehåller djup försoningsteologi.
    Även hos Paulus tycker jag texturvalet kan bli väl selektivt hos de som fokuserar på ”penal substitution”. Följande text skulle i alla fall kunna förtjäna sin plats som ett komplement till det sagda – särskilt som det visar på den stora betydelse uppståndelsen har för rättfärdggörelsen:
    ”Vi skall räknas som rättfärdiga, ty vi tror på honom som från de döda har uppväckt vår herre Jesus, som blev utlämnad för våra överträdelsers skull och uppväckt för vår rättfärdiggörelses skull (Rom 4:24f)
    Jag önskar dig allt gott i ditt arbete.
    Sven

  • MichaelCasselbrant

    Alltid berikande när ett ”samtal” för fram till concencus dessutom i god ton.
    Allt gott!

  • Stefan Swärd

    Kalle C,
    Jag tycker nog att jag har försökt att sakligt diskutera Spjuts kapitel i boken, och jag har hela tiden ödmjukt påpekat att jag kan feltolka och missuppfatta. Men tycker att det fanns skäl till mina kritiska frågor. Tycker nog att det är en rejäl sågning av John Stott som Roland kommer med i bokkapitlet, och som EFK-pastor höjer jag några ögonbryn, jag är mest förvånad över att tydligen ingen annan har gjort det, och jag gör det 6 år efter att det skrevs. Så jag har väldigt svårt att se att jag vevar i luften.
    Sedan tycker jag att du har bra poänger att man kan se på Guds vrede och ställföreträdandet på flera sätt, och där lutar jag nog åt att man kan se det på båda sätten, vreden blir ju något begränsad om man bara ser det som naturliga konsekvenser, sådd-skörd, men om Gud har instiftat mekanismerna och lagbundenheten bakom sådd skörd, så kan man ju hävda att konsekvenserna av synden är uttryck för Guds vrede.
    Jag tycker inte att Roland Spjuth är tydlig här att reda ut dessa distinktioner, du kräver ju det av mig, men tycker du att han är så tydlig i bokkapitlet? Ett bokkapitel är ju ett mer definitivt statement än en bloggtext.
    allt gott,
    Stefan Swärd

  • KalleC

    Jo, du kan självklart ställa kritiska frågor till Roland och andra. Min poäng är mer att jag har svårt att se det konstruktiva med en viss typ av antydningar om att den ena eller andre håller på med klassisk kristendom just i *bloggens* forum. Du får många läsare, men vad jag kan förstå utifrån min begränsade horisont skapar du mer onödiga konflikter inom EFK, samt riskerar att rasera det förtroende andra byggt utifrån tveksamma skäl, än vad du bidrar med ett konstruktivt samtal (som leder till omvändelse från felaktig teologi om det behövs) och skapar enhet och förståelse runt det gemensamma uppdraget att vittna om det Gud har gjort i Kristus.

  • KalleC

    Hej Jonas!

    Innan jag svarar vore det schysst att få kläm på vad det är för sorts syn på rättvisa som du menar ligger till grund för Paulus resonemang (om vi håller oss till honom och hans brev till Rom). Domstolsbilden kan ju förstås på olika sätt och det oklart vad du förutsätter. Det är viktigt för mig att veta för att förstå vad du menar och därmed ge ett rättvist (ordvits ej tänkt) svar.

    Är det retributiv rättvisa: om jag lyder, får jag belöningen evigt liv; om jag syndar, lägger Gud på mig utifrån straffet/boten (ursäkta de trubbiga kategorierna) död (ungefär som 5 Mos). Andra syner på rättvisa kan ju vara distributiv och restorativ, för att fortsätta med svengelskan, eller kanske någon slags kombination.

    Allt gott

    /Kalle

  • Jonasq

    Hej Calle!

    Jag förutsätter ett komplext rättvisebegrepp som innehåller både det vi skulle kalla förbundstrohet/barmhärtighet/frälsning och ett som förenklat kan kallas retributivt. När det gäller den rättvisa som drabbar Kristus på korset ser jag båda dessa aspekter i det att den fördömelse som drabbar Kristus (Rom 8:3) bör förstås retributivt medan Kristi uppståndelse handlar om frikännande och alltså är restorativ.

    Korset betraktat som ”hel” händelse betraktat ser jag som ett uttryck för den första definitionen av rättfärdighet, det är dess mål, att skaffa undan synden, frälsa och upprätta. Det retributiva i Kristi korsdöd lyser ju också fram i Rom 3:25:

    ”Så ville han visa sin rättfärdighet,* eftersom han hade lämnat ostraffade de synder som förut hade blivit begångna, under tiden för Guds tålamod. I den tid som nu är ville han visa sin rättfärdighet: att han själv är rättfärdig, när han förklarar den rättfärdig som tror på Jesus”.

    Den underliggande logiken i att Gud tidigare hade lämnat synderna ”ostraffade” men nu har visat sin rättfärdighet förstås ju enklast som att han NU, dvs på korset, har straffat synderna, dvs en form av retributiv rättvisa. Jag tror att bakgrunden är dels offerkultens syndoffer där offerdjuret ”bär synderna” ställföreträdande för syndaren, och den profetiska traditionen, framför allt Jes 53 där Herrens tjänare ”bär mångas synder” i den bemärkelsen att ”straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid”. Det torde handla om det retributiva straff som Israels, och förstår vi i NT, hela världen har dragit på sig genom synd och olydnad mot Gud.

    Wright, allas vår favoritguru, lägger till detta (i sin romarbrevskommentar) de judiska föreställningarna från Maccabéertiden om att en martyr kunde bära Guds vrede i folkets ställe. Inte för att jag tycker att den bekräftelsen behövs, men i alla fall.

    Så, ungefär.

  • Olov

    Bröstsköldens ädelstenar
    Är nu Hans kärleks tolk
    Blodet till ett förenar
    Nya förbundets folk

    åsså refräng!

  • KalleC

    Jag kommenterar frågan om Jesu död som retributivt straff och varför det kan leda till tanken på gudomligt våld (Jag återkommer till Travis och Guds vrede som konsekvens när jag hinner i en diskussion av Rom 1-3.):

    Målet med retributiv rättvisa, som jag förstår det, är ett ”betala tillbaka” (”principle of desert”). Det rör sig absolut inte om hämnd utan denna ”återbetalning” av något ont som en person har gjort är tänkt att vara en sund rättviseprincip som bidrar till ett gott samhälle.

    Inom en retributiv rättvisa är straff/dom följande:
    a) något *obehagligt* som tillfogas den som ska straffas;
    b) detta något är ett *svar* på att en ond handling har begåtts enligt någon sorts auktoritet/lag;
    c) det antas ofta att det obehagliga som tillfogas brottslingen ska *motsvara* brottet, t ex öga för öga, tand för tand (principen om likvärdighet);
    d) det obehagliga som tillfogas brottslingen läggs på brottslingen *utifrån* av någon som begår en medveten handling (extrinsikalt straff).

    Punkt a och c betyder t ex att brottet mord bör straffas med dödstraff (eller ett väldigt långt fängelsestraff). Men även lagbrottet mord och dödsstraff i båda fallen handlar om att döda någon är bara mord moraliskt ont (”orättvist”) medan dödsstraff är moraliskt gott (”rättvist”) även om dödandet sker på exakt samma sätt (men förstås med olika motiv).

    Att straffet kommer utifrån innebär att det t ex rör sig om böter, frihetsberövande eller pålagd fysisk skada alternativt död. I motsats till detta kan man tala om straff/dom ”inifrån” (intrinsikalt) som att ta konsekvenserna av sitt onda handlande. Som ett banalt exempel kan nämnas att vårdslöshet i trafiken (brottet) kan leda till att man kör av vägen och skadar sig själv och sin bil (straff/dom). Ett utifrån-straff i detta sammanhang är böter eller att körkortet dras in.

    Jag menar att detta är en allmänt vedertagen definition (se Christopher Marshall).

    Om Jesus retributivt straffas i vårt ställe – det är så den retributiva rättvisan upprätthålls – kräver logiken att något obehagligt, i detta fall död (punkt a), aktivt och direkt tillfogas Jesus utifrån av någon person (punkt d) som ett svar (punkt b) på att Jesus blir brottslingen i vårt ställe. Dödsstraffet är befogat, eftersom det svarar mot de synder som vi har begått (punkt c: syndens lön är döden).

    Vem är då denna någon som aktivt och direkt tillfogar Jesus hans dödsstraff? Först och främst är det enligt evangelierna romare uppviglade av judiska ledare (och delvis folket som skriker ”korsfäst”). Men om vi förstår Jesu död enligt en retributiv modell, *måste* Jesus tillfogas dödsstraff för att Guds plan att låta oss undslippa dödsstraff ska gå i lås och rättviselogiken gå ihop. Jag förutsätter här att det är tydligt att NT talar om korset som Guds plan (t ex Gal 1:5). Vad vi landar i då är att Gud ytterst är ansvarig, aktivt och direkt, för Jesu dödsstraff, vilket Gud verkställer genom ”double agency”. Gud är suverän och kan styra romarna att döda Jesus (t ex Apg 4:27–28 skulle kunna läsas så). Du har själv betonad att Guds vrede är något som Gud gör direkt och aktivt.

    Detta problem med våld i en retributiv rättvisemodell är, vad jag kan förstå, allmänt känt och erkänt i de flesta teologiska läger. Det är därför t ex evangelikaler som hävdar en Hodge-influerad ”penal substitution” känner sig nödgade att försvara sig. Enligt radikala feministteologer är detta våld anledningen till att överge all form av ”penal substitution”, egentligen all form av ”objektiv” försoningslära. Men bara för att man reser frågor om detta våld, som t ex Roland gör, innebär det inte att man överger ”penal substitution” eller ”objektiv” försoningslära. Men det blir en delvis annorlunda form av ”penal substitution” som bl a inte ensidigt fokuserar på synd som överträdelser. Därför ligger det en bevisbörda på den som hävdar att korset är ett retributivt straff att visa hur tanken att Fadern direkt och aktivt dödar sin Son undviks alternativt att detta våld inte är ett problem. Och det har varken du eller Swärd visat.

    När jag i ett senare svar ska visa på en ”alternativ väg” kan Travis och andra hjälpa till med att tala om Guds vrede som indirekt och aktivt istället för direkt och aktiv som i retributiv-modellen. Då kommer man runt problemet med våld utan att bli deist.

    Det verkar dessutom som du inte har läst Travis sedan vi läste honom för över 10 år sedan. Anklaga honom för vad du vill, men deist är han inte: ”For Dodd and Hanson, this passage [Rom 1:18–32] is the locus classicus of impersonal, non-retributive wrath – the nemesis of sin which human beings bring upon themselves. But this is not the whole picture. This passage speaks as clearly as any in Paul of sin as a personal affront to God which is met by his personal reaction. Human sinfulness is *aganinst God*. It is God’s truth they suppress (vv. 18, 25), it is God they refused to honor (v. 21), God they did not see fit to acknowledge (v. 28), God’s decree to honour (v. 32). And *God’s reaction* is equally personal. The wrath comes ’from heaven’ (v. 18). It is God who ‘gave them up’ (kursiv ursprunglig, Christ and the Judgment of God, andra upplagan, sid 61).

  • Jonasq

    Hej Calle!

    Du verkar vilja läsa in juridiska och straffrättsliga kategorier, tillämpade inom ramen för mänskliga samhällen, i den syn jag står för. Det är att gå lite långt. Och jag känner inte riktigt av bevisbördan som du talar om, att jag ska försöka krångla mig ur det här komplicerade resonemanget du för fram för att med hedern i behåll kunna tro att Kristus på korset burit Guds dom över världens synd. Antingen är jag lite trög eller också lyckas du inte riktigt övertyga.

    Att vi i bibeln finner exempelvis juridiskt språkbruk i relation till vad som händer på korset – kategorier som straff, dom etc – ska inte pressas till det yttersta på ett bokstavligt sätt som du verkar förutsätta. Vill du göra på samma sätt när NT talar om Jesu död som en ”lösen”, vilket ju i NTs samhällskontext handlar om att att med en summa pengar köpa någon eller något fri, exempelvis en slav? Måste man enligt dig trassla sig ur olika teorier om lösensummor för att bejaka att Kristus har gett sitt liv till lösen för oss?Jesus är ju ingen lösensumma i reell mening, det är som bekant en bild som används för att belysa en viktig aspekt av vad hans död och uppståndelse innebär. Inte heller är Jesus ett ”offerlamm” i reell mening, han är som bekant en människa. Och så vidare. Alla dessa beskrivningar av vad Jesu död har åstadkommit är ju bilder som på olika sätt belyser det oändliga värdet av det som sker på korset för vår skull.

    På samma sätt med detta att Jesus bär syndens straff i vårt ställe. Jag tycker inte att man behöver pressa bibelns straff-språk till det yttersta för att kunna bejaka det. Men det bibliska talet om Guds dom och vrede kan ju inte trollas bort. Mot bakgrund av en lång rad bibliska texter, som du ju känner till mycket väl, är det rimligt att tänka sig att även detta får sin lösning i korset. Jag tror att det finns både intrisikala och extrinsikala aspekter av vad som drabbar Kristus på Korset för vår skull. Men man ska ju inte betrakta romarnas avrättning av Jesus som en handling som ”Gud styr”, vilket du verkar tro att jag gör? En sådan syn på Guds suveräna handlande är helt främmande för mig, ja jag vet inte om någon som har hävdat något sådant när man framhåller Guds suveräna handlande i Kristi korsdöd. Guds dom verkställs inte av de människor som korsfäster Jesus, det är inget romerskt dödsstraff av Jesus som sonar världens synd. Vi måste nog istället tänka sig att något annat sker bakom kulisserna i korsdramat. Och en av de saker som sker här är att den dom som väntar hela världen på domens dag drabbar Kristus i vårt ställe. Vad är annars innebörden av till exempel 1 Tess 1:10 där Paulus säger att Jesus ”har frälst oss från den kommande vredesdomen”?

    Angående Travis. Jodå, jag har läst honom igen för bara ett par år sedan. Det var då jag märkte att han blir reduktionistisk när han enbart vill se Guds dom som intrinsikala konsekvenser. Och du har rätt, han är inte deist, vilket jag inte heller har hävdat. Vad jag däremot hävdar är att det finns ett släktskap mellan att framställa Guds dom endast ”inneboende konsekvenser” och deistiska tankegångar där Gud inte verkar direkt i skapelsen.

    Sorry om jag inte interagerar direkt med alla dina punkter, förhoppningsvis talar vi inte förbi varandra. Jag ser fram emot ditt kommande inlägg om Rom 1-3. Kommentera då också gärna Rom 8:3 också, det är ett nyckelsammanhang menar jag. Och ser också fram emot att få lite mer klarhet i vad det är för ”penal subsitution” som du omfattar.

    /Jonas

  • Tobias

    Hej Stefan!

    Jag tycker din punkt 3 är klart missvisande när det gäller motsatsparet objektiv-subjektiv när man talar om försoningsläran. Du utgår snarast från den vanliga filosofiska distinktionen.

    Jag tycker Mats Selander uttrycker det hela fint på Credoakademins hemsida:

    ”Jag tycker Hugo Grotius försonlingslära är vettig. Han menar att Gud inte objektivt försonas av Jesu död på korset i den meningen att Gud Fadern inte längre är arg på synden efter att Jesus dött. Guds helighet och rättfärdighet är inte objektivt förändrade av korset. Gud blev inte mer förlåtande genom korset. Men Gud “bringar” försoning till oss genom korset, dvs Gud straffar offentligt all synd genom att som människa ta dödstraffet på korset. Det objektiva kravet här handlar inte om att Gud inte kan förlåta utan något offer, utan handlar om att Gud inte kan bringa, eller kommunicera förlåtelse hur som helst. Han kan, och vill inte göra det med mindre än att synden han förlåter får framstå i all sin syndighet. Guds helighet och rättfärdighet kräver att förlåtelsen kommuniceras på ett sätt som inte ger intrycket av att Gud “ser mellan fingrarna” på synden. Jag tror det är detta Paulus menar i Romarbrevet 3:21-26 där vi kan läsa:
    “Gud har låtit hans blod bli ett försoningsoffer för dem som tror. Så vill han visa sin rättfärdighet, eftersom han förut hade lämnat synderna ostraffade, under uppskovets tid. I vår egen tid ville han visa sin rättfärdighet: att han är rättfäridg och gör den rättfärdig som tror på Jesus”.
    …Det “objektiva” i försoningen handlar alltså om Guds heliga och rättfärdiga krav på hur förlåtelsen ges oss. Det “objektiva” består inte i att försoningen gjorde Gud mer förlåtande. Det står ju “Så älskade Gud hela världen att han utgav sin enfödde son” inte “Så ville Gud kunna älska världen att han utgav sin enfödde son”.
    Det subjektiva består i att det var Gud som subjekt, som utförde detta. Bibelns beskrivning av försoningen (så långt jag kan förstå) innehåller alltså både ett objektivt och subjektivt element. Guds krav på hur förlåtelse bringas är objektet, medan Gud själv är subjektet i försoningen.”

    /Tobias F, pastor i Husbykyrkan.

  • Sven Andersson

    Tack själv!

  • Jonasq

    Postar en mycket bra artikel om Kristi ställföreträdande strafflidande – Penal Subsituttion – av NT-exegeten I. Howard Marshall. Det är ett försvar för den klassiska protestantiska positionen, men en nyanserad och argumenterande sådan med utgångspunkt i de bibliska texterna. Den är på 16 sidor så jag förstår om många inte orkar ta sig igenom den. Men för den intresserade kan texten vara mycket fruktbar. Om man vill kan man börja på sidan 13 med ”Objections answered”, för att få en förståelse för exakt vilka invändningar som har gjorts mot denna syn på försoningsverket, och sedan läsa texten från början för att kunna ta ställning till Marshalls argument. Jag instämmer med Marshall, men det kanske inte behöver sägas.

    https://www.dropbox.com/s/n57z2no9ciprfej/Marshall.-The-Theology-of-the-Atonement.pdf

  • Jonasq

    Calle,

    risken för missförstånd är uppenbar. Kanske den här artikeln av Marshall kan vara till hjälp för oss. Jag stämmer in i Marshalls argument. Gör du? Om inte, på vilka punkter och varför. Och vad är alternativet? Kan det vara en bra utgångspunkt för samtalet?

    https://www.dropbox.com/s/n57z2no9ciprfej/Marshall.-The-Theology-of-the-Atonement.pdf



Subscribe to Stefan Swärd