http://www.youtube.com/watch?v=knlS_wMV-rc&ref=nf

Har jobbat senaste dygnet en del med min kommande bok om betydelsen av korset.

En bra uppsats är skriven av Hanna Eklöf vid Korteboskolan. Det här är en möjlig länk till den.

Har sysslat så mycket med försoningsläran senaste veckorna, både i predikningar, föredrag, debatter, bloggtexter och tidningsartiklar så i natt drömde jag en mardröm om försoningsläran. Jag drömde att jag var på någon stor kristen konferens där en företrädare för Svenska kyrkan hävdade att vi nu ska överge hela tanken på att Kristus bar världens synd, Kristus dog för att rädda oss syndare, bar syndens straff, var ett syndoffer etc. Det var bara primitiva symboler som gällde då, inte idag. Jag reste mig upp och protesterade och sade att då slår man undan benen på hela frälsningsförkunnelsen. Man splittrar kristna kyrkan genom att förkunna en försoningslära där korset berövas sin kraft och det avgörande för vår frälsning.

Jag tolkade det som en mardröm,  jag hoppas att det var det.

Har en ledare idag i Världen Idag där jag kommenterar tisdagens försoningssamtal och ger ett koncentrat vad jag försökte säga i tisdags. Man hittar den här. Även tidningen Sändaren har skrivit och det hittar man här.

Det var spännande att få medverka i försoningssamtalet i Göteborg igår. Jag kunde bara vara med fram till 14.00 så jag missade sista delen, så jag kan bara kommentera första fyra timmarna. Vid ett faktiskt samtal, i samma rum och öga mot öga, tycker jag att man närmar sig varandra. Uppskattar mycket att Sofia Camnerin kunde förklara sig närmare, och det känns som inte vi inte står lika långt bort från varandra i denna fråga, som man kan känna bara efter läsning av hennes bok. Pastor Ingrid Svensson höll också ett bra anförande. Gustaf Björkman som är pastor i Fiskebäck, var lysande som moderator. Bra av Equmeniakyrkan som samfund att så snabbt ta tag i denna fråga, det framkom ju vid mötet att de tre skribenterna från nätverket för klassisk baptism har ett stöd i samfundet, och denna typ av synpunkter behöver tas på allvar.

Jag tyckte nog att jag kunde presentera min mer allmänprotestantiska syn på försoningen (som också helt har dominerat pingströrelsen och baptismen) på ett begripligt sätt, det var också den respons jag fick, det kändes som att jag fick en mycket bra respons på det jag försökte säga. Framförallt försökte jag visa hur korsets kraft är verksam i människors liv här och nu. Jag försökte också visa betydelsen av att Jesus som ställföreträdare faktiskt bar all vår synd, syndens straff, och syndens konsekvenser på korset. Det är på den grunden vi kan bli benådade och befriade. En förlåtelse utan denna grund blir ytlig och billig. Att vedergällningen för all vår synd och ondska och Guds vrede över detta, att det faktiskt drabbade Jesus på korset, de har faktiskt en stor betydelse för de människor som idag blir utsatta för ondskan i dess värsta former.

Via Equmeniakyrkans hemsida kan man lyssna på inläggen via Bambuser.

En detalj som jag personligen uppskattade. Att moderatorn Gustaf Björkman gav en så positiv presentation av min blogg. Något liknande har jag aldrig hört i EFK-sammanhang, där jag mest får höra kritik för hur och varför man bloggar.

Hur som helst visar Google Statistics att jag har haft nästan 400.000 besök på denna blogg i år, så det är nog bra om frikyrkligheten börjar förstå hur kommunikation fungerar i världen år 2013, vi lever inte på 1800-talet längre.

Tidningen Dagen skriver om försoningssamtalet. Liksom Världen Idag.

Här är utkastet jag filar på inför försoningssamtalet i Göteborg på tisdag. Notera att det bara är ett utkast, talet utvecklar tankegångarna. Försöker visa på relevansen i ”main-stream”-försoningsläran. Ge gärna feedback. Är den bra kan det påverka mitt tal.

Om kristna försoningsläran – anförande av Stefan Swärd, Equmeniakyrkans samtalsdag Göteborg 17 dec. 2013.

1.       Fem utgångspunkter.

Bibeln enda källan till kunskapen om betydelsen av Jesu död.

Jesu död helt avgörande i kristna tron. Inte någon frälsning utan detta. ”ty om vi, medan vi var Guds fiender, blev försonade med Gud genom hans sons död”. Rom. 5:10, ”också er har han nu försonat med sig, när han i sin jordiska kropp led döden.” Kol. 1:22. ”Ty Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv.” 2 Kor. 5:19.

Jesus dog för våra synders skull. ”våra synder bar han i sin kropp upp på korsets trä”. 1 Petr. 2:24 ”Så blev Kristus offrad en gång för att bära mångas synder”. Heb. 9:28. Synden orsaken till varför korset var nödvändigt.

Detta är inte en abstrakt teori, något avgörande i den andliga erfarenheten. ”Kristi blod renar våra samveten från döda gärningar”. Heb. 9:14 ”Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare. När vi nu står som rättfärdiga genom hans blod”. Rom. 5:8,9

Bibeln har en försoningslära, dock rik, full av nyanser.

2.       Jesus dog för våra synders skull.

Vad innebär det? Kopplingen mellan Jesu död då och mitt liv nu? ”Vi vet att vår gamla människa har blivit korsfäst med Kristus, för att syndens kropp ska berövas sin makt, så att vi inte längre är slavar under synden”. Rom. 6:6 Exempel: vittnesbördet av Elise Lindqvist i Klara kyrka.

3.       Synd i vår tid.

Har dagens kyrka en rädsla för att ta upp detta?

Men det görs konstant utanför kyrkan. Expressen, Aftonbladet jagar ständigt syndare, liksom Kalla fakta, uppdrag granskning. Myglande kommunalråd, fifflande företagsledare, fusk, lurendrejeri, girighet – alltid på jakt för att avslöja detta.

Ex. klimatkonferenserna, miljörörelsen läxar upp världspolitiken varje år.

Modernt rättssamhälle bygger på att ondskan och brottsliga handlingar utreds, döms, bestraffas och att kompensation utgår till drabbade på något sätt. Vi blir mycket upprörda när t.ex. massmördare och våldtäktsmän inte blir gripna, dömda och bestraffade.

Men var finns nåden? På vilken grund kan någon benådas och förlåtas?

4.       Jonas Gardells Gud.

Synd finns inte i Gardell-teologin. En konsekvens blir att korset blir endast martyrskap, inte en frälsande handling. Gardell tror på livet bortom döden, för alla, och att alla kommer till himlen. Det krävs inte omvändelse och inte någon särskild tro. Ett verkningslöst och icke-frälsande kors blir konsekvensen i Gardells teologi.

5.       Auschwitz – när ondskan skenar.

Var en dödsindustri, ett antal tusen personer jobbade där. De var alla delaktiga i och ansvariga för massmördandet. Påverkar mänsklig ondska relationen till Gud? På vilken grund kan en fångvaktare i Auschwitz bli förlåten av Gud, försonad med Gud? Behövs någon form av kompensation, återställande för att detta ska ske. Eller kan Gud bara förlåta utan vidare? Hur påverkas brottsoffren av en villkorslös förlåtelse?

6.       Andra exempel – folkmorden i Cambodja, kulturrevolutionen i Kina, Rwanda, dagens Kongo.

De som går längst i ondska blir sällan straffade av mänskliga domstolar. Brotten klaras aldrig upp. Hur ser Gud på dessa brottslingar?

7.       Hur kan Gud förlåta och benåda en som begått grov ondska.

Att det finns en ånger och omvändelse borde vara självklart. Påverkar ondskan inte också vår relation till Gud? Kan Gud förlåta och benåda en person som har ägnat sig åt grov ondska. Gud förlåter och benådar på en enda grund, att han älskar. Det beror inte på vår etiska status, våra gärningar. Det är den kristna utgångspunkten.

8.       En Gud som älskar – visar också vrede över ondskan.

hans kärlek uttrycker sig också i hans vrede över ondskan, kärlekslösheten, Guds totala avståndstagande mot hat, kärlekslöshet, ondska, själviskhet.

9.       Allt rättstänkande bygger på att ondskan, ställs tillrätta, kompenserar, återbetalar, gör rätt för sig.

Men hur kan det göras i dessa grova fall. Brottet sonat när man betalat sina böter, suttit av sitt fängelsestraff – i vanliga fall.

10.   Syndens lön är döden. Hela världen står med en skuld inför Gud. Alla har syndat.

Kristendomen handlar om att villkorslös förlåtelse, nåd och försoning med Gud är tillgänglig för alla människor. Innebär det en Gud som trivialiserar ondskan? En Gud som inte bryr sig om brottsoffren? Kan Gud bara förutsättningslöst förlåta syndaren?

Hur skulle brottsoffren i Auschwitz, Kongo, Rwanda reagera på villkorslös förlåtelse mot ondskans lakejer?

Guds svar är att Kristus bar våra synder. Kristus dog i syndarens ställe. Det signalerar att ondskan är så allvarlig att vi människor inte på något sätt kan gottgöra för eller återställa vår ondska.

Hämndens makt är bruten, brottsoffren behöver inte hämnas därför att Gud i Kristus har tagit på sig hämnden, vedergällningen – på korset.

På grundval av Jesu död på korset är förlåtelsen och nåden tillgänglig för alla. Även en fångvaktare i Auschwitz.

Har med intresse läst Roland Hellstens uppsats från Dallas theological seminary 1973 ”The doctrine of atonement in Swedish theology”. Han gör där en kritisk granskning av Waldenströms och Gustaf Auléns försoningsläror.

En mycket analytisk och välskriven uppsats enligt min mening. Hans slutsats är: ”the study has shown that neither of these views adequately expresses the biblical teaching of the doctrine. In fact, they are in several important aspects in direct contradiction with the word of God.”

Jag håller med Hellsten.

Inte minst visar han på vilken bräcklig grund Auléns arbete om ”Christus victor” vilar, hur han kan anses vara så banbrytande inom moderna teologin undrar man verkligen över, när man har läst Hellsten. Jag har ju läst Aulén också och tycker att Hellsten hamnar rätt i sin analys.

Håller på och förbereder mitt inlägg vid ”stora försoningsdagen” i Göteborg på tisdag. Mycket matnyttig läsning har varit Roland Hellstens uppsats från Dallas theological seminary 1973.

Tänkte lägga ut utkast på mitt anförande i förväg. Kanske hinner ikväll.

Stort tack Göran Duvenette som tipsat om att TV-mötet i Viktoriasalen, Stockholm, 1963, är utlagt som Youtubeklipp. Den här inspelningen gjordes några månader innan  jag och mina föräldrar kom med i denna församling, men TV-inspelningen visar orefuserat hur gudstjänsterna var. Viktoriasalen revs 1967, låg på nuvarande Olof Palmes gata.

Ett halvår senare stod jag bland barnen på plattformen.

http://www.bing.com/videos/search?q=Viktoriasalen&docid=4505112714412529&mid=C7DC1FD73ABCF51AFF38C7DC1FD73ABCF51AFF38&view=detail&FORM=VIRE1#view=detail&mid=C7DC1FD73ABCF51AFF38C7DC1FD73ABCF51AFF38

Det har varit flera artiklar senaste tiden i Dagen om traumatiska upplevelser av uppväxt i kristen miljö. Även här på bloggen.

När jag var barn var mina föräldrar med i Citykyrkan i Stockholm. När jag var 9 började dock mina föräldrar gå på Maranatamöten i Stockholm. Det hände hösten 1963. De gick sedan med i församlingen någon gång under hösten 1963, och jag kom ju med också. En viktig faktor för mina föräldrar vid val av församling var att jag älskade Maranatamötena. Mina föräldrar blev senare mer tveksamma inför Maranatas utveckling och drog sig stegvis ur under år 1969-71. Jag började vara ganska självständig vid 16 års ålder, lärde känna under första året på gymnasiet en kille som var med i Filadelfia och jag följde med honom dit. Det var under hösten 1970, då försvann jag bort från Maranata. Den kompisen var Peter Streling som långt senare blev präst i Svenska kyrkan. Det tonårsgäng jag kom med i Filadelfia, var bland annat Anders Robertsson med, som jag jobbat tillsammans med under många år. En annan i samma gäng var Lars Adaktusson. Pär Edestav som numera är ekonomiansvarig i Elimkyrkan var i samma tonårsgäng. Tore Pansell var då ungdomsledare för oss tonåringar.

Maranata på 60-talet var motsvarande Livets ord på 80-talet. Det var en enorm hängivenhet och framgång. Det präglades av väckelse, i synnerhet under första halvan av sextiotalet. Samtidigt var det mycket kontroversiellt. Det diskuterades på fullt allvar att Maranatamöten skulle barnförbjudas. Den etablerade kristenheten tog avstånd från Maranata på ungefär samma nivå som man tog avstånd från Livets ord på åttiotalet. Detta präglade oss som var med. Trots att jag älskade Maranatamöten som barn, så skämdes jag sedan när jag kom upp i tonåren att jag varit med i Maranata. Jag höll tyst om det under många år, när jag kom med i Filadelfia var jag tyst om min bakgrund.

Mina upplevelser av Maranata gav mig upplevelser för livet. Både negativa och positiva lärdomar. De negativa upplevelserna dominerade nog under sjuttio- och kanske även åttiotalet. Den karismatiska väckelse som kom under 70-talet var av helt annan karaktär. Mer lågmält, allmänkristet. Mjukare. För mig blev det nästan en uppgörelse med mitt förflutna.

Maranata var betydligt mer konfrontatoriskt, men också mycket mer evangeliserande och öppet mot omvärlden än vad karismatiska väckelsen var, som var mycket internkristet. Maranatamöten drog mycket folk runt hela Sverige, och inte minst i Norge. Många som inte var kristna gick på Maranatamöten av ren nyfikenhet. Många tog emot Jesus under dessa möten. Maranataförsamlingar växte fram i Stockholm, Göteborg, Falköping, Jönköping, Norrköping, Örebro, Falun och många fler platser.

Maranata började egentligen i Skien i Norge 1957 då den dynamiske pingstpastorn Åge Samuelsen inte längre kunde samarbeta med ledningen i pingstkyrkan. Han öppnade eget och grundade Maranataförsamlingen i Skien. Det var en stor framgång. Åge införde en helt ny mötesstil präglat av mycket modern sång och musik. Enkla och mycket folkliga gudstjänster. Åge var först med att införa elgitarren i kristna gudstjänster, en stor kulturrevolution vid den tidpunkten. Åge var ju en gammal dansbandsmusiker som blivit radikalt frälst, men elgitarren, och den svängiga countryliknande musikstilen tog han med sig in i kyrkan, det var en stor revolution med den musikstil som Samuelsen lanserade och som präglade även Maranata i Sverige. Snart började en Maranataförsamling i Oslo, och de som började i Sverige kom i kontakt med norska Maranataväckelsen. Det var Donald Bergagård, Erik Gunnar Eriksson och Arne Imsen. Pingstpredikanter som upplevde att pingströrelsen stagnerat och längtade efter något nytt. Det hade också bildats så kallade fria pingstförsamlingar i Stockholm och Örebro som sedan blev Maranataförsamlingarna.

Detta var en explosion, Maranatamöten runt om i Sverige och Norge drog massor av folk. Mötena präglades av frälsning, Andedop, mycket betoning på under, tecken och helande. Förkunnelsen var mycket inspirerande och utmanande.

Jag minns att jag som barn uppskattade den glada och positiva kristendom som präglade Maranatamöten. De var spännande, präglade av glädje, enkel förkunnelse, och en påtaglig känsla av Guds närvaro. Det var detta som grep oss, och det var detta som grep mig som barn. Det var en radikal och enkel förkunnelse som utmanade människor. Många kom till tro och överlät sina liv till Jesus under dessa Maranatamöten.

Som tioåring blev jag döpt i Maranata i Stockholm, maj 1965, dopförättare var Arne Imsen.

Tyvärr gick inte Maranata bra i fortsättningen. Ett problem var att rörelsen var alltför konfrontatorisk redan från början. Både Imsen och Samuelsen drev en linje med stark konfrontation och avståndstagande mot övriga kristenheten. Det gnisslade också i samarbetet internt. Samuelsen lämnade norska Maranata i början av sjuttiotalet, och bildade ett nytt eget Maranata, medan Bergagård och Erik-Gunnar Eriksson övergav samarbetet med Arne Imsen 1967. Även Agne Bark var en annan profil som sedan blev ÖM-pastor, som i den vevan distanserade sig från Imsen.

Under en hel del år präglades mina bedömningar av dessa negativa erfarenheter. Maranata blev som en sekt. När jag som 16-åring skulle börja frigöra mig så kändes det som en svår skuldkänsla att gå på möten i Filadelfia. Arne Imsen som pastor var också speciellt, en mycket profetisk predikant, men samtidigt en mycket auktoritär ledare med rejäla moraliska problem.

Under senare år har jag nog försökt finna en mer nyanserad hållning. Det handlade om en väckelserörelse. Skeendet under perioden 1957-1965 kan inte beskrivas på annat sätt. Guds närvaro präglade Maranatamötena, och väldigt många människor mötte Gud. Samtidigt var det svaga och bräckliga kärl som Gud använde och uppenbart var att man inte kunde hantera framgångarna på ett bra sätt, och bygga långsiktiga och stabila församlingar. Mycket ödeläggelse präglade sedan Maranatas verksamhet. Verksamheten fortsatta sedan i Sverige under mer kommunitetsliknande former, men en krympande skara har varit mycket isolerade från övriga kristenheten under många år. Trots att både Åge Samuelsen och Arne Imsen var verkliga folktalare, och med ett brinnande budskap, så var det ganska excentriska personlighetstyper men uppenbart stora samarbetssvårigheter. De skulle inte hålla måttet idag, med t.ex. den etik vi har inom New Wine-nätverket om ledares transparens och integritet m.m.

Det fanns dock mycket positivt. Den folkliga och utmanande förkunnelsen, gudstjänster präglade av glädjefylld sång och musik som proklamerade ett tydligt budskap, gudstjänster som faktiskt drog till sig väldigt många som inte var troende och som bara kom av nyfikenhet, fokus på evangeliets kärna, frälsningen och befrielsen i Jesus Kristus, den radikala omvändelsen, och Gudsmötet och upplevelsen av Anden. Det var något av väckelseluft över Maranatamötena.

Tonen har jag senare känt igen i andra rörelser.

Men trots allt var det något speciellt med Maranata, och det fanns något som inte har funnits i  senare rörelser.

Jag har lärt mig mycket av dessa erfarenheter. Jag känner igen tonen, väckelsetonen, tonen präglad av himlen och Guds närvaro. Men jag har också lärt mig hur människor kan missbruka detta i sin svaghet, och hur förnyelserörelser kan bli splittrande, sekter eller spåra ur på annat sätt.

Det här ligger ganska långt tillbaka i tiden, så det är endast äldre personer som har denna erfarenhetsbakgrund av tidiga Maranataväckelsen. Curt och Roland är exempel på några som startade i Maranata, Ingemar Helmner en annan. Clarence Olsson, numera pastor i Dream Center i Los Angeles, jag minns när han som 16-åring kom med i Maranata Stockholm.

Ett tips, vill man få del av något av stilen och stämningen av gamla Maranatamöten, lyssna på äldre inspelningar av Åge Samuelsen, utlagda på nätet idag via Youtube.

Sammanfattningsvis – följande lärdomar tycker jag att vi som dagens kristna kan göra utifrån Maranata under tidiga fasen 1957-65.

1. Sång och musik är ett avgörande uttrycksmedel för att föra fram budskapet.

2. Förkunnelse ska vara folklig och enkel, och utmana människor till överlåtelse och omvändelse.

3. Det är möjligt att driva kristen gudstjänstverksamhet som tilltalar människor som inte är troende, som väcker nyfikenhet och drar till sig stora skaror av människor.