Har med intresse läst Roland Hellstens uppsats från Dallas theological seminary 1973 ”The doctrine of atonement in Swedish theology”. Han gör där en kritisk granskning av Waldenströms och Gustaf Auléns försoningsläror.

En mycket analytisk och välskriven uppsats enligt min mening. Hans slutsats är: ”the study has shown that neither of these views adequately expresses the biblical teaching of the doctrine. In fact, they are in several important aspects in direct contradiction with the word of God.”

Jag håller med Hellsten.

Inte minst visar han på vilken bräcklig grund Auléns arbete om ”Christus victor” vilar, hur han kan anses vara så banbrytande inom moderna teologin undrar man verkligen över, när man har läst Hellsten. Jag har ju läst Aulén också och tycker att Hellsten hamnar rätt i sin analys.

Håller på och förbereder mitt inlägg vid ”stora försoningsdagen” i Göteborg på tisdag. Mycket matnyttig läsning har varit Roland Hellstens uppsats från Dallas theological seminary 1973.

Tänkte lägga ut utkast på mitt anförande i förväg. Kanske hinner ikväll.

Stort tack Göran Duvenette som tipsat om att TV-mötet i Viktoriasalen, Stockholm, 1963, är utlagt som Youtubeklipp. Den här inspelningen gjordes några månader innan  jag och mina föräldrar kom med i denna församling, men TV-inspelningen visar orefuserat hur gudstjänsterna var. Viktoriasalen revs 1967, låg på nuvarande Olof Palmes gata.

Ett halvår senare stod jag bland barnen på plattformen.

http://www.bing.com/videos/search?q=Viktoriasalen&docid=4505112714412529&mid=C7DC1FD73ABCF51AFF38C7DC1FD73ABCF51AFF38&view=detail&FORM=VIRE1#view=detail&mid=C7DC1FD73ABCF51AFF38C7DC1FD73ABCF51AFF38

Det har varit flera artiklar senaste tiden i Dagen om traumatiska upplevelser av uppväxt i kristen miljö. Även här på bloggen.

När jag var barn var mina föräldrar med i Citykyrkan i Stockholm. När jag var 9 började dock mina föräldrar gå på Maranatamöten i Stockholm. Det hände hösten 1963. De gick sedan med i församlingen någon gång under hösten 1963, och jag kom ju med också. En viktig faktor för mina föräldrar vid val av församling var att jag älskade Maranatamötena. Mina föräldrar blev senare mer tveksamma inför Maranatas utveckling och drog sig stegvis ur under år 1969-71. Jag började vara ganska självständig vid 16 års ålder, lärde känna under första året på gymnasiet en kille som var med i Filadelfia och jag följde med honom dit. Det var under hösten 1970, då försvann jag bort från Maranata. Den kompisen var Peter Streling som långt senare blev präst i Svenska kyrkan. Det tonårsgäng jag kom med i Filadelfia, var bland annat Anders Robertsson med, som jag jobbat tillsammans med under många år. En annan i samma gäng var Lars Adaktusson. Pär Edestav som numera är ekonomiansvarig i Elimkyrkan var i samma tonårsgäng. Tore Pansell var då ungdomsledare för oss tonåringar.

Maranata på 60-talet var motsvarande Livets ord på 80-talet. Det var en enorm hängivenhet och framgång. Det präglades av väckelse, i synnerhet under första halvan av sextiotalet. Samtidigt var det mycket kontroversiellt. Det diskuterades på fullt allvar att Maranatamöten skulle barnförbjudas. Den etablerade kristenheten tog avstånd från Maranata på ungefär samma nivå som man tog avstånd från Livets ord på åttiotalet. Detta präglade oss som var med. Trots att jag älskade Maranatamöten som barn, så skämdes jag sedan när jag kom upp i tonåren att jag varit med i Maranata. Jag höll tyst om det under många år, när jag kom med i Filadelfia var jag tyst om min bakgrund.

Mina upplevelser av Maranata gav mig upplevelser för livet. Både negativa och positiva lärdomar. De negativa upplevelserna dominerade nog under sjuttio- och kanske även åttiotalet. Den karismatiska väckelse som kom under 70-talet var av helt annan karaktär. Mer lågmält, allmänkristet. Mjukare. För mig blev det nästan en uppgörelse med mitt förflutna.

Maranata var betydligt mer konfrontatoriskt, men också mycket mer evangeliserande och öppet mot omvärlden än vad karismatiska väckelsen var, som var mycket internkristet. Maranatamöten drog mycket folk runt hela Sverige, och inte minst i Norge. Många som inte var kristna gick på Maranatamöten av ren nyfikenhet. Många tog emot Jesus under dessa möten. Maranataförsamlingar växte fram i Stockholm, Göteborg, Falköping, Jönköping, Norrköping, Örebro, Falun och många fler platser.

Maranata började egentligen i Skien i Norge 1957 då den dynamiske pingstpastorn Åge Samuelsen inte längre kunde samarbeta med ledningen i pingstkyrkan. Han öppnade eget och grundade Maranataförsamlingen i Skien. Det var en stor framgång. Åge införde en helt ny mötesstil präglat av mycket modern sång och musik. Enkla och mycket folkliga gudstjänster. Åge var först med att införa elgitarren i kristna gudstjänster, en stor kulturrevolution vid den tidpunkten. Åge var ju en gammal dansbandsmusiker som blivit radikalt frälst, men elgitarren, och den svängiga countryliknande musikstilen tog han med sig in i kyrkan, det var en stor revolution med den musikstil som Samuelsen lanserade och som präglade även Maranata i Sverige. Snart började en Maranataförsamling i Oslo, och de som började i Sverige kom i kontakt med norska Maranataväckelsen. Det var Donald Bergagård, Erik Gunnar Eriksson och Arne Imsen. Pingstpredikanter som upplevde att pingströrelsen stagnerat och längtade efter något nytt. Det hade också bildats så kallade fria pingstförsamlingar i Stockholm och Örebro som sedan blev Maranataförsamlingarna.

Detta var en explosion, Maranatamöten runt om i Sverige och Norge drog massor av folk. Mötena präglades av frälsning, Andedop, mycket betoning på under, tecken och helande. Förkunnelsen var mycket inspirerande och utmanande.

Jag minns att jag som barn uppskattade den glada och positiva kristendom som präglade Maranatamöten. De var spännande, präglade av glädje, enkel förkunnelse, och en påtaglig känsla av Guds närvaro. Det var detta som grep oss, och det var detta som grep mig som barn. Det var en radikal och enkel förkunnelse som utmanade människor. Många kom till tro och överlät sina liv till Jesus under dessa Maranatamöten.

Som tioåring blev jag döpt i Maranata i Stockholm, maj 1965, dopförättare var Arne Imsen.

Tyvärr gick inte Maranata bra i fortsättningen. Ett problem var att rörelsen var alltför konfrontatorisk redan från början. Både Imsen och Samuelsen drev en linje med stark konfrontation och avståndstagande mot övriga kristenheten. Det gnisslade också i samarbetet internt. Samuelsen lämnade norska Maranata i början av sjuttiotalet, och bildade ett nytt eget Maranata, medan Bergagård och Erik-Gunnar Eriksson övergav samarbetet med Arne Imsen 1967. Även Agne Bark var en annan profil som sedan blev ÖM-pastor, som i den vevan distanserade sig från Imsen.

Under en hel del år präglades mina bedömningar av dessa negativa erfarenheter. Maranata blev som en sekt. När jag som 16-åring skulle börja frigöra mig så kändes det som en svår skuldkänsla att gå på möten i Filadelfia. Arne Imsen som pastor var också speciellt, en mycket profetisk predikant, men samtidigt en mycket auktoritär ledare med rejäla moraliska problem.

Under senare år har jag nog försökt finna en mer nyanserad hållning. Det handlade om en väckelserörelse. Skeendet under perioden 1957-1965 kan inte beskrivas på annat sätt. Guds närvaro präglade Maranatamötena, och väldigt många människor mötte Gud. Samtidigt var det svaga och bräckliga kärl som Gud använde och uppenbart var att man inte kunde hantera framgångarna på ett bra sätt, och bygga långsiktiga och stabila församlingar. Mycket ödeläggelse präglade sedan Maranatas verksamhet. Verksamheten fortsatta sedan i Sverige under mer kommunitetsliknande former, men en krympande skara har varit mycket isolerade från övriga kristenheten under många år. Trots att både Åge Samuelsen och Arne Imsen var verkliga folktalare, och med ett brinnande budskap, så var det ganska excentriska personlighetstyper men uppenbart stora samarbetssvårigheter. De skulle inte hålla måttet idag, med t.ex. den etik vi har inom New Wine-nätverket om ledares transparens och integritet m.m.

Det fanns dock mycket positivt. Den folkliga och utmanande förkunnelsen, gudstjänster präglade av glädjefylld sång och musik som proklamerade ett tydligt budskap, gudstjänster som faktiskt drog till sig väldigt många som inte var troende och som bara kom av nyfikenhet, fokus på evangeliets kärna, frälsningen och befrielsen i Jesus Kristus, den radikala omvändelsen, och Gudsmötet och upplevelsen av Anden. Det var något av väckelseluft över Maranatamötena.

Tonen har jag senare känt igen i andra rörelser.

Men trots allt var det något speciellt med Maranata, och det fanns något som inte har funnits i  senare rörelser.

Jag har lärt mig mycket av dessa erfarenheter. Jag känner igen tonen, väckelsetonen, tonen präglad av himlen och Guds närvaro. Men jag har också lärt mig hur människor kan missbruka detta i sin svaghet, och hur förnyelserörelser kan bli splittrande, sekter eller spåra ur på annat sätt.

Det här ligger ganska långt tillbaka i tiden, så det är endast äldre personer som har denna erfarenhetsbakgrund av tidiga Maranataväckelsen. Curt och Roland är exempel på några som startade i Maranata, Ingemar Helmner en annan. Clarence Olsson, numera pastor i Dream Center i Los Angeles, jag minns när han som 16-åring kom med i Maranata Stockholm.

Ett tips, vill man få del av något av stilen och stämningen av gamla Maranatamöten, lyssna på äldre inspelningar av Åge Samuelsen, utlagda på nätet idag via Youtube.

Sammanfattningsvis – följande lärdomar tycker jag att vi som dagens kristna kan göra utifrån Maranata under tidiga fasen 1957-65.

1. Sång och musik är ett avgörande uttrycksmedel för att föra fram budskapet.

2. Förkunnelse ska vara folklig och enkel, och utmana människor till överlåtelse och omvändelse.

3. Det är möjligt att driva kristen gudstjänstverksamhet som tilltalar människor som inte är troende, som väcker nyfikenhet och drar till sig stora skaror av människor.

 

 

 

Detta lilla underverk är jag just nu assisterande barnvakt åt. Känns bra att gå omkring med barnvagn igen, det var 25 år sedan sist.

Har idag skrivit en ledare i Världen idag, där jag kommenterar höstens teologiska debatter i kristenheten.

Vad tycks?

Befinner mig just nu i Göteborg. Har hållit föredrag under eftermiddagen hos ett av Göteborgs större företag, och under kvällen haft styrelsemöte för Svenska Evangeliska Alliansen.

Lördag förmiddag har vi möte i baptistkyrkan Tabernaklet i Göteborg, och ambitionen är att starta upp en Göteborgsavdelning till Svenska Evangeliska Alliansen. Lördag eftermiddag åker jag tillbaka till Stockholm för predikan söndag förmiddag i Folkungakyrkan.

Signaturen ”Den tvivlande agnostikern¨” har ställt en fråga till mig som jag ska försöka svara på. Så här lyder frågan:

Återupprepar således återigen min fråga. Du har i samband med helvetesdebatterna med Torsten Åhman gjort klart för mig att jag har helvetet att vänta eftersom jag inte vill ”ta emot Jesus”. Jag tar helt avstånd från den kristendom jag växt upp med (och som du som evangelikal predikant står för) och gör allt jag kan för att bli av med den lilla tro som finns kvar. Och det är ingen tro det är en rädsla. En förlamande jävla rädsla för att den där jävla Jesus kommer kasta mig i helvetet för att jag inte vill tro att han funnits. Det är ologiskt, jag vet men det är en realitet. Och det är i dessa sammanhang trösterikt att lyssna till dem som säger att jag inte behöver oroa mig. Helvetet är en metafor osv. En inställning som du INTE marknadsfört.
 
Samtidigt har du som en av de mer inflytelserika pastorerna i Sverige ett ansvar. Frikyrkosverige tycker sannolikt inte att du är en fullständig tokskalle. Det gör att det inte går att avfärda vad du säger lika lätt som alla andra kristna knäppgökar. Det gör att jag inte vågar lita på Åhman et consortes. Och då är vi där jag är nu.
 
Om det är så att du inte tror att den som vägrar ha med kristendomen att göra får brinna i evigheters evighet så säg då det för katten. Och sluta prata om helvetet. Ge mig den där garantin att jag inte behöver oroa mig. Om du inte kan göra det MÅSTE du se till att de som mår dåligt av ditt budskap får hjälp att hantera det. Rehabilitering, terapi, you name it! Men målet får ALDRIG då vara att göra mig och oss till Jesustroende. Det är att göra oss till fullt funktionsdugliga samhällsmedborgare som kan känna lycka och harmoni i livet här och nu, det där som kyrkan och helvetespredikande pastorer som du har stulit från oss.  
 
Så, hur tänker du göra?
 
Med vänlig hälsning,
A

Då försöker jag svara. Detta är inte några enkla frågor. I min bok ger jag inte svartvita svar utan resonerar och brottas med frågorna.

Det vi dock alla kan vara överens om är att lidandet och dödens makt har greppet om mänskligheten. Det är inte någon skräckpredikan, det är fakta. Vi dör alla. De flesta dör dessutom under ganska svåra och outhärdliga förhållanden. Helvetet finns och har funnits på jorden under långa perioder av mänsklighetens historia. T.ex. under andra världskriget, eller under Digerdödens härjningar på 1300- och 1400-talet, eller för att inte tala om att bo i Vietnam under Vietnamkriget, eller vara utsatt för folkmordet i Rwanda.

Ateismens svar är att död och lidande är härskande över mänskligheten. Det finns ingen utväg. Döden är enda vägen på längre sikt, och på riktigt lång sikt är knappast mänskligt liv möjligt på vår planet. KLimatforskningen visar på olika scenarier, ett scenario handlar om 6 graders temperaturförhöjning, ingen vet vad som händer om det sker inom 100 år, är liv möjligt på vår planet under ett sådant scenario – ingen vet.

MÄnniskor behöver terapi för att kunna leva med den ateistiska materialistiska världsbilden som inte ger något hopp för människan. Men terapin söver ju bara, liksom underhållningen, och njutningen, och försöken att fylla livet med något meningsfullt så att inte dödsångesten ska ta över.

Kristna tron handlar om en ljus framtid. Det är inte kört. Det finns en uppståndelse. Döden har berövat sin makt. Det är Guds räddningsplan för mänskligheten.

Därför är jag kristen, att ta emot nådeserbjudandet, om att inte duka under, under dödens och förintelsens och förgängelsens makt över mänskligheten.

Kristna budskapet och frälsningen handlar ju om att det finns ett ljus i mörkret, döden är inte slutmålet.

Att inte ta emot nåden från Gud, innebär att leva kvar under dödens herravälde. Att löpa linan ut.

Bibeln talar om att vi alla ska uppstå. Och där fortsättningen blir den eviga döden eller det eviga livet. Jag är tydlig i min bok att vi kan inte ge detaljerade skildringar om vad den eviga döden eller det eviga livet faktiskt innebär. Bibelns språk är fullt av symboler om framtiden, och vi ser nu en skymt av evigheten.

Detta allvar gör dock att jag aktivt söker frälsningen och nåden i Jesus Kristus, eftersom jag vet att utan detta är jag predestinerad till en evig död.

Sedan har jag svårt att se med den ganska urvattnade terapeutiska kristna förkunnelse vi har i svensk kristenhet, har jag svårt att se några helvetespredikanter och skrämmer livet ur folk. Det jag hävdar i min bok att vi måste mer lyfta fram de allvarliga perspektiv som finns i Bibeln och i Jesu förkunnelse.

På torsdag kväll kommer vi att starta något nytt inom ramen för Elimkyrkans arbete. Jag tycker det kommer att vara uttryck för radikalt nytänkande, och en nödvändighet om vi ska omvandla alla vackra ord och målsättningar om församlingsplantering, församlingsväxt, mångkulturellt arbete och pionjärarbete – till konkret verklighet.

Men jag berättar inte något förrän besluten är fattade.

Tre församlingar i Stockholm, Korskyrkan, Elim och Söderhöjdskyrkan, driver ju ett gemensamt arbete som kallas för Konnekt. Det är vår egen variant av pannkakskyrka. Vi är ute på fredagskvällarna, under vinterhalvåret är vi främst vid Slussen, under sommarhalvåret har vi mest varit i Tantolunden.

Jag var med ut i går kväll, och det var som vanligt mycket inspirerande. Vi samarbetar också med fältassisterna, föräldranattvandrarna och polisen – och jag var på möte med dem under kvällen.

Det är uttryck för en tro att kristna kyrkan måste ut på stan och visa praktisk kärlek och berätta om Jesus när det finns intresse. Vi har också med oss en bönestol, så att vi kan be för folk. Vi träffar massor av människor varje fredagskväll.

Här ovan är några bilder på gänget som var ute under fredagskvällen i går.