Stefan Swärd

Allt mellan himmel och jord

Det har varit flera artiklar senaste tiden i Dagen om traumatiska upplevelser av uppväxt i kristen miljö. Även här på bloggen.

När jag var barn var mina föräldrar med i Citykyrkan i Stockholm. När jag var 9 började dock mina föräldrar gå på Maranatamöten i Stockholm. Det hände hösten 1963. De gick sedan med i församlingen någon gång under hösten 1963, och jag kom ju med också. En viktig faktor för mina föräldrar vid val av församling var att jag älskade Maranatamötena. Mina föräldrar blev senare mer tveksamma inför Maranatas utveckling och drog sig stegvis ur under år 1969-71. Jag började vara ganska självständig vid 16 års ålder, lärde känna under första året på gymnasiet en kille som var med i Filadelfia och jag följde med honom dit. Det var under hösten 1970, då försvann jag bort från Maranata. Den kompisen var Peter Streling som långt senare blev präst i Svenska kyrkan. Det tonårsgäng jag kom med i Filadelfia, var bland annat Anders Robertsson med, som jag jobbat tillsammans med under många år. En annan i samma gäng var Lars Adaktusson. Pär Edestav som numera är ekonomiansvarig i Elimkyrkan var i samma tonårsgäng. Tore Pansell var då ungdomsledare för oss tonåringar.

Maranata på 60-talet var motsvarande Livets ord på 80-talet. Det var en enorm hängivenhet och framgång. Det präglades av väckelse, i synnerhet under första halvan av sextiotalet. Samtidigt var det mycket kontroversiellt. Det diskuterades på fullt allvar att Maranatamöten skulle barnförbjudas. Den etablerade kristenheten tog avstånd från Maranata på ungefär samma nivå som man tog avstånd från Livets ord på åttiotalet. Detta präglade oss som var med. Trots att jag älskade Maranatamöten som barn, så skämdes jag sedan när jag kom upp i tonåren att jag varit med i Maranata. Jag höll tyst om det under många år, när jag kom med i Filadelfia var jag tyst om min bakgrund.

Mina upplevelser av Maranata gav mig upplevelser för livet. Både negativa och positiva lärdomar. De negativa upplevelserna dominerade nog under sjuttio- och kanske även åttiotalet. Den karismatiska väckelse som kom under 70-talet var av helt annan karaktär. Mer lågmält, allmänkristet. Mjukare. För mig blev det nästan en uppgörelse med mitt förflutna.

Maranata var betydligt mer konfrontatoriskt, men också mycket mer evangeliserande och öppet mot omvärlden än vad karismatiska väckelsen var, som var mycket internkristet. Maranatamöten drog mycket folk runt hela Sverige, och inte minst i Norge. Många som inte var kristna gick på Maranatamöten av ren nyfikenhet. Många tog emot Jesus under dessa möten. Maranataförsamlingar växte fram i Stockholm, Göteborg, Falköping, Jönköping, Norrköping, Örebro, Falun och många fler platser.

Maranata började egentligen i Skien i Norge 1957 då den dynamiske pingstpastorn Åge Samuelsen inte längre kunde samarbeta med ledningen i pingstkyrkan. Han öppnade eget och grundade Maranataförsamlingen i Skien. Det var en stor framgång. Åge införde en helt ny mötesstil präglat av mycket modern sång och musik. Enkla och mycket folkliga gudstjänster. Åge var först med att införa elgitarren i kristna gudstjänster, en stor kulturrevolution vid den tidpunkten. Åge var ju en gammal dansbandsmusiker som blivit radikalt frälst, men elgitarren, och den svängiga countryliknande musikstilen tog han med sig in i kyrkan, det var en stor revolution med den musikstil som Samuelsen lanserade och som präglade även Maranata i Sverige. Snart började en Maranataförsamling i Oslo, och de som började i Sverige kom i kontakt med norska Maranataväckelsen. Det var Donald Bergagård, Erik Gunnar Eriksson och Arne Imsen. Pingstpredikanter som upplevde att pingströrelsen stagnerat och längtade efter något nytt. Det hade också bildats så kallade fria pingstförsamlingar i Stockholm och Örebro som sedan blev Maranataförsamlingarna.

Detta var en explosion, Maranatamöten runt om i Sverige och Norge drog massor av folk. Mötena präglades av frälsning, Andedop, mycket betoning på under, tecken och helande. Förkunnelsen var mycket inspirerande och utmanande.

Jag minns att jag som barn uppskattade den glada och positiva kristendom som präglade Maranatamöten. De var spännande, präglade av glädje, enkel förkunnelse, och en påtaglig känsla av Guds närvaro. Det var detta som grep oss, och det var detta som grep mig som barn. Det var en radikal och enkel förkunnelse som utmanade människor. Många kom till tro och överlät sina liv till Jesus under dessa Maranatamöten.

Som tioåring blev jag döpt i Maranata i Stockholm, maj 1965, dopförättare var Arne Imsen.

Tyvärr gick inte Maranata bra i fortsättningen. Ett problem var att rörelsen var alltför konfrontatorisk redan från början. Både Imsen och Samuelsen drev en linje med stark konfrontation och avståndstagande mot övriga kristenheten. Det gnisslade också i samarbetet internt. Samuelsen lämnade norska Maranata i början av sjuttiotalet, och bildade ett nytt eget Maranata, medan Bergagård och Erik-Gunnar Eriksson övergav samarbetet med Arne Imsen 1967. Även Agne Bark var en annan profil som sedan blev ÖM-pastor, som i den vevan distanserade sig från Imsen.

Under en hel del år präglades mina bedömningar av dessa negativa erfarenheter. Maranata blev som en sekt. När jag som 16-åring skulle börja frigöra mig så kändes det som en svår skuldkänsla att gå på möten i Filadelfia. Arne Imsen som pastor var också speciellt, en mycket profetisk predikant, men samtidigt en mycket auktoritär ledare med rejäla moraliska problem.

Under senare år har jag nog försökt finna en mer nyanserad hållning. Det handlade om en väckelserörelse. Skeendet under perioden 1957-1965 kan inte beskrivas på annat sätt. Guds närvaro präglade Maranatamötena, och väldigt många människor mötte Gud. Samtidigt var det svaga och bräckliga kärl som Gud använde och uppenbart var att man inte kunde hantera framgångarna på ett bra sätt, och bygga långsiktiga och stabila församlingar. Mycket ödeläggelse präglade sedan Maranatas verksamhet. Verksamheten fortsatta sedan i Sverige under mer kommunitetsliknande former, men en krympande skara har varit mycket isolerade från övriga kristenheten under många år. Trots att både Åge Samuelsen och Arne Imsen var verkliga folktalare, och med ett brinnande budskap, så var det ganska excentriska personlighetstyper men uppenbart stora samarbetssvårigheter. De skulle inte hålla måttet idag, med t.ex. den etik vi har inom New Wine-nätverket om ledares transparens och integritet m.m.

Det fanns dock mycket positivt. Den folkliga och utmanande förkunnelsen, gudstjänster präglade av glädjefylld sång och musik som proklamerade ett tydligt budskap, gudstjänster som faktiskt drog till sig väldigt många som inte var troende och som bara kom av nyfikenhet, fokus på evangeliets kärna, frälsningen och befrielsen i Jesus Kristus, den radikala omvändelsen, och Gudsmötet och upplevelsen av Anden. Det var något av väckelseluft över Maranatamötena.

Tonen har jag senare känt igen i andra rörelser.

Men trots allt var det något speciellt med Maranata, och det fanns något som inte har funnits i  senare rörelser.

Jag har lärt mig mycket av dessa erfarenheter. Jag känner igen tonen, väckelsetonen, tonen präglad av himlen och Guds närvaro. Men jag har också lärt mig hur människor kan missbruka detta i sin svaghet, och hur förnyelserörelser kan bli splittrande, sekter eller spåra ur på annat sätt.

Det här ligger ganska långt tillbaka i tiden, så det är endast äldre personer som har denna erfarenhetsbakgrund av tidiga Maranataväckelsen. Curt och Roland är exempel på några som startade i Maranata, Ingemar Helmner en annan. Clarence Olsson, numera pastor i Dream Center i Los Angeles, jag minns när han som 16-åring kom med i Maranata Stockholm.

Ett tips, vill man få del av något av stilen och stämningen av gamla Maranatamöten, lyssna på äldre inspelningar av Åge Samuelsen, utlagda på nätet idag via Youtube.

Sammanfattningsvis – följande lärdomar tycker jag att vi som dagens kristna kan göra utifrån Maranata under tidiga fasen 1957-65.

1. Sång och musik är ett avgörande uttrycksmedel för att föra fram budskapet.

2. Förkunnelse ska vara folklig och enkel, och utmana människor till överlåtelse och omvändelse.

3. Det är möjligt att driva kristen gudstjänstverksamhet som tilltalar människor som inte är troende, som väcker nyfikenhet och drar till sig stora skaror av människor.

 

 

 

  • Christian

    OK.

  • Roger

    -93, inte -83. Psykiskt skadad? Har inget positivt värde i kyrkohistorien? Ja, en gång ska elden pröva allt. Ska det bli till skam eller upprättelse för Imsen? Det får vi se en gång. Skillnaden då är att vi kan vara säkra på att det blir rättvist.

    Vänligen

  • Göran Duvenett

    Roger,
    Håller helt med ”vi kan vara säkra på att det blir rättvist”

    Göran Duvenett

  • Cissi

    Jag vill påminna er, vars uppväxt kännetecknats eller präglats av församlingsmedlemskap, om att vad gäller andliga gåvor, så har ni bevisligen närmare till desamma än jag. Jag har fram tills relativt nyligen inte insett att frälsningen inte inneburit patos för ”rättvisa” vad gäller förståelsen för himmelriket såväl som just andliga gåvor (i synnerhet den vardagliga profetians = andlig insikt). Vår frälsare varnar för förhärdelse och särskilt evangelisten Markus tycks förklara att sådan förhärdelse kommer av lögn, stöld, äktenskapsbrott, hämnd, hat, hån och så vidare. Kunde jag välja – helt utan att som barn upplevt vad som allmänt har kallats för religiösa övergrepp – så hade jag gärna haft ett hjärta öppet för Mästarens auktoritet, vishet och närvaro.

  • Cissi

    Jag borde nog ha undvikt allmänna uttalanden om rättvisa – jag får inte enbart vad jag förtjänat utan långt bättre än så – så jag gör det istället lite enklare för mig och citerar ut en förläsning av C S Lewis: “I had sooner play cards against a man who was quite sceptical about ethics, but bred to believe that ‘a gentleman does not cheat’, than against an irreproachable moral philosopher who had been brought up among sharpers. In battle it is not syllogisms that will keep the reluctant nerves and muscles to their post in the third hour of the bombardment. The crudest sentimentalism (such as Gaius and Titius would wince at) about a flag or a country or a regiment will be of more use. We were told it all long ago by Plato.”

  • LARZ GUSTAFSSON

    Så. Stefan Swärd, talar en sann ekumen. Beklagligt. Själv anser jag att såväl Imsen som Samuelsen hade rätt i sin konfrontatoriska framfart.
    Ditt problem tycks vara att du inte förstår det profetiska skeendet.

  • LARZ GUSTAFSSON

    Jag har själv under ett antal år haft den stora förmånen att få samarbeta med Arne Imsen och Maranata. Det har varit berikande och utvecklande år. Arne var fantastisk. En underbar person som alltid uppmuntrande, inspirerade och stöttade. En fadersgestalt, helt enkelt. Att han sedan gick emot ekumeniken anser jag vara av nöden. Den är initierad av Vatikanen och syftar endast till att samla alla under det romersk-katolska paraplyet.
    Imsen hade rätt. Hans kritik var befogad och berättigad. Om man blir själsligt skadad av sanningen är det Gud man har problem med, inte Imsen.

  • LARZ GUSTAFSSON

    Förkrosselse och syndanöd finns det inget som helst utrymme för i dagens kristenhet. Man förkunnar inte synd och definitivt inte dom, utan bara ett slags sockersött evangelium som ska vara en snuttefilt för obotfärdiga. Jag har sett dessa s k frälsta. Frälsningen sitter bara i tungspetsen och knappt ens där. ”Räck upp handen och säg efter mig”…”Ja, nu är du frälst!”
    Detta strider mot Apg 2:38 och f ö HELA Apg 2, där det talas om att människor fick ett STYNG i sina hjärtan. Den Helige Ande överbevisar nämligen om synd, rättfärdighet och dom.
    Människor som upplevde detta i Frank Mangs’ möten i trettiotalets Norge blev sedan brinnande vittnen och BEVARADE! Arne Imsen har själv berättat om dessa möten.

  • LARZ GUSTAFSSON

    Håller fullständigt med.
    Dessvärre sitter man dock fortfarande fast i treenighetsläran och titeldopet.

  • LARZ GUSTAFSSON

    Man kan aldrig utbilda sig till förkunnare. Här är det inte akademiska examina som gäller, utan som Böne-Sven uttryckte det ”uppenbarelseexamen på knä”. Den rättfärdige ska leva av tro. Gud använder den som ingenting är.

  • LARZ GUSTAFSSON

    Min uppfattning om Arne Imsen är MYCKET positiv. Vi har samarbetat och det har fungerat hur bra som helst. Frid över hans minne!

  • LARZ GUSTAFSSON

    Detta är kvalificerat nonsens. Vem har satt dig till domare?
    Det där är samma attityd som man hade i Sovjetunionen, nämligen att oliktänkande och kontroversiella skulle brännmärkas som mentalsjuka.
    Skamligt! Oerhört lågt!
    Religionssociologi och annan snobbism hör hemma på sophögen.

  • PeJohansson

    Det gäller inte i Sverige, här gäller högskolepoäng.

  • LARZ GUSTAFSSON

    Men det är JESUS som är Herre.
    Så lägg av med det intellektuella dravlet.

  • Nettan

    Maranata håller sig till Evangeliet, utan att blanda in underhållning. Man håller sig till den rena sunda undervisningen. Maranata tror även på Uppryckelsen innan Vedermödan, vilket många av dagens församlingar inte alls tror. Arne Imsen, hade en klarsyn, om det som skulle komma, vilket vi kan se, att det stämmer idag. Maranata älskar verkligen Jesus Tillkommelse!

  • Nettan

    Arne Imsen hade en klarsyn, när det gäller Bibeln och hur samhället fungerade, eller inte fungerade. Han hade en klarsyn, om det som skulle komma framöver, om hur det är idag. När jag läser det Arne Imsen har skrivit, så kan jag se, att det han sa, både har skett och sker. Göran Duvenett, Arne Imsen har verkligen betytt, och betyder fortfarande mycket för kyrkohistorien!

  • Nettan

    Nej, man kan inte jämföra Jehovas Vittnen med Maranatarörelsen, eftersom Jehovas Vittnen är en sekt!

  • Nettan

    Maranatarörelsen lever i allra högsta grad.



Subscribe to Stefan Swärd