Reflektioner om kristen uppväxt

Det har varit flera artiklar senaste tiden i Dagen om traumatiska upplevelser av uppväxt i kristen miljö. Även här på bloggen.

När jag var barn var mina föräldrar med i Citykyrkan i Stockholm. När jag var 9 började dock mina föräldrar gå på Maranatamöten i Stockholm. Det hände hösten 1963. De gick sedan med i församlingen någon gång under hösten 1963, och jag kom ju med också. En viktig faktor för mina föräldrar vid val av församling var att jag älskade Maranatamötena. Mina föräldrar blev senare mer tveksamma inför Maranatas utveckling och drog sig stegvis ur under år 1969-71. Jag började vara ganska självständig vid 16 års ålder, lärde känna under första året på gymnasiet en kille som var med i Filadelfia och jag följde med honom dit. Det var under hösten 1970, då försvann jag bort från Maranata. Den kompisen var Peter Streling som långt senare blev präst i Svenska kyrkan. Det tonårsgäng jag kom med i Filadelfia, var bland annat Anders Robertsson med, som jag jobbat tillsammans med under många år. En annan i samma gäng var Lars Adaktusson. Pär Edestav som numera är ekonomiansvarig i Elimkyrkan var i samma tonårsgäng. Tore Pansell var då ungdomsledare för oss tonåringar.

Maranata på 60-talet var motsvarande Livets ord på 80-talet. Det var en enorm hängivenhet och framgång. Det präglades av väckelse, i synnerhet under första halvan av sextiotalet. Samtidigt var det mycket kontroversiellt. Det diskuterades på fullt allvar att Maranatamöten skulle barnförbjudas. Den etablerade kristenheten tog avstånd från Maranata på ungefär samma nivå som man tog avstånd från Livets ord på åttiotalet. Detta präglade oss som var med. Trots att jag älskade Maranatamöten som barn, så skämdes jag sedan när jag kom upp i tonåren att jag varit med i Maranata. Jag höll tyst om det under många år, när jag kom med i Filadelfia var jag tyst om min bakgrund.

Mina upplevelser av Maranata gav mig upplevelser för livet. Både negativa och positiva lärdomar. De negativa upplevelserna dominerade nog under sjuttio- och kanske även åttiotalet. Den karismatiska väckelse som kom under 70-talet var av helt annan karaktär. Mer lågmält, allmänkristet. Mjukare. För mig blev det nästan en uppgörelse med mitt förflutna.

Maranata var betydligt mer konfrontatoriskt, men också mycket mer evangeliserande och öppet mot omvärlden än vad karismatiska väckelsen var, som var mycket internkristet. Maranatamöten drog mycket folk runt hela Sverige, och inte minst i Norge. Många som inte var kristna gick på Maranatamöten av ren nyfikenhet. Många tog emot Jesus under dessa möten. Maranataförsamlingar växte fram i Stockholm, Göteborg, Falköping, Jönköping, Norrköping, Örebro, Falun och många fler platser.

Maranata började egentligen i Skien i Norge 1957 då den dynamiske pingstpastorn Åge Samuelsen inte längre kunde samarbeta med ledningen i pingstkyrkan. Han öppnade eget och grundade Maranataförsamlingen i Skien. Det var en stor framgång. Åge införde en helt ny mötesstil präglat av mycket modern sång och musik. Enkla och mycket folkliga gudstjänster. Åge var först med att införa elgitarren i kristna gudstjänster, en stor kulturrevolution vid den tidpunkten. Åge var ju en gammal dansbandsmusiker som blivit radikalt frälst, men elgitarren, och den svängiga countryliknande musikstilen tog han med sig in i kyrkan, det var en stor revolution med den musikstil som Samuelsen lanserade och som präglade även Maranata i Sverige. Snart började en Maranataförsamling i Oslo, och de som började i Sverige kom i kontakt med norska Maranataväckelsen. Det var Donald Bergagård, Erik Gunnar Eriksson och Arne Imsen. Pingstpredikanter som upplevde att pingströrelsen stagnerat och längtade efter något nytt. Det hade också bildats så kallade fria pingstförsamlingar i Stockholm och Örebro som sedan blev Maranataförsamlingarna.

Detta var en explosion, Maranatamöten runt om i Sverige och Norge drog massor av folk. Mötena präglades av frälsning, Andedop, mycket betoning på under, tecken och helande. Förkunnelsen var mycket inspirerande och utmanande.

Jag minns att jag som barn uppskattade den glada och positiva kristendom som präglade Maranatamöten. De var spännande, präglade av glädje, enkel förkunnelse, och en påtaglig känsla av Guds närvaro. Det var detta som grep oss, och det var detta som grep mig som barn. Det var en radikal och enkel förkunnelse som utmanade människor. Många kom till tro och överlät sina liv till Jesus under dessa Maranatamöten.

Som tioåring blev jag döpt i Maranata i Stockholm, maj 1965, dopförättare var Arne Imsen.

Tyvärr gick inte Maranata bra i fortsättningen. Ett problem var att rörelsen var alltför konfrontatorisk redan från början. Både Imsen och Samuelsen drev en linje med stark konfrontation och avståndstagande mot övriga kristenheten. Det gnisslade också i samarbetet internt. Samuelsen lämnade norska Maranata i början av sjuttiotalet, och bildade ett nytt eget Maranata, medan Bergagård och Erik-Gunnar Eriksson övergav samarbetet med Arne Imsen 1967. Även Agne Bark var en annan profil som sedan blev ÖM-pastor, som i den vevan distanserade sig från Imsen.

Under en hel del år präglades mina bedömningar av dessa negativa erfarenheter. Maranata blev som en sekt. När jag som 16-åring skulle börja frigöra mig så kändes det som en svår skuldkänsla att gå på möten i Filadelfia. Arne Imsen som pastor var också speciellt, en mycket profetisk predikant, men samtidigt en mycket auktoritär ledare med rejäla moraliska problem.

Under senare år har jag nog försökt finna en mer nyanserad hållning. Det handlade om en väckelserörelse. Skeendet under perioden 1957-1965 kan inte beskrivas på annat sätt. Guds närvaro präglade Maranatamötena, och väldigt många människor mötte Gud. Samtidigt var det svaga och bräckliga kärl som Gud använde och uppenbart var att man inte kunde hantera framgångarna på ett bra sätt, och bygga långsiktiga och stabila församlingar. Mycket ödeläggelse präglade sedan Maranatas verksamhet. Verksamheten fortsatta sedan i Sverige under mer kommunitetsliknande former, men en krympande skara har varit mycket isolerade från övriga kristenheten under många år. Trots att både Åge Samuelsen och Arne Imsen var verkliga folktalare, och med ett brinnande budskap, så var det ganska excentriska personlighetstyper men uppenbart stora samarbetssvårigheter. De skulle inte hålla måttet idag, med t.ex. den etik vi har inom New Wine-nätverket om ledares transparens och integritet m.m.

Det fanns dock mycket positivt. Den folkliga och utmanande förkunnelsen, gudstjänster präglade av glädjefylld sång och musik som proklamerade ett tydligt budskap, gudstjänster som faktiskt drog till sig väldigt många som inte var troende och som bara kom av nyfikenhet, fokus på evangeliets kärna, frälsningen och befrielsen i Jesus Kristus, den radikala omvändelsen, och Gudsmötet och upplevelsen av Anden. Det var något av väckelseluft över Maranatamötena.

Tonen har jag senare känt igen i andra rörelser.

Men trots allt var det något speciellt med Maranata, och det fanns något som inte har funnits i  senare rörelser.

Jag har lärt mig mycket av dessa erfarenheter. Jag känner igen tonen, väckelsetonen, tonen präglad av himlen och Guds närvaro. Men jag har också lärt mig hur människor kan missbruka detta i sin svaghet, och hur förnyelserörelser kan bli splittrande, sekter eller spåra ur på annat sätt.

Det här ligger ganska långt tillbaka i tiden, så det är endast äldre personer som har denna erfarenhetsbakgrund av tidiga Maranataväckelsen. Curt och Roland är exempel på några som startade i Maranata, Ingemar Helmner en annan. Clarence Olsson, numera pastor i Dream Center i Los Angeles, jag minns när han som 16-åring kom med i Maranata Stockholm.

Ett tips, vill man få del av något av stilen och stämningen av gamla Maranatamöten, lyssna på äldre inspelningar av Åge Samuelsen, utlagda på nätet idag via Youtube.

Sammanfattningsvis – följande lärdomar tycker jag att vi som dagens kristna kan göra utifrån Maranata under tidiga fasen 1957-65.

1. Sång och musik är ett avgörande uttrycksmedel för att föra fram budskapet.

2. Förkunnelse ska vara folklig och enkel, och utmana människor till överlåtelse och omvändelse.

3. Det är möjligt att driva kristen gudstjänstverksamhet som tilltalar människor som inte är troende, som väcker nyfikenhet och drar till sig stora skaror av människor.

 

 

 

  • Bo Westin

    När jag inser det tunna eller rentav självklara i vissa påståenden och därför sätter mig ner för att kommentera inser jag samtidigt svårigheten att själv utveckla och komplettera så väljer jag att låta bli. Det blir rumphugget hur man än gör så jag vänder mig med en stilla bön till Gud att han ska låta oss se det vi längtar efter men framför allt det som han själv vill.

  • MichaelCasselbrant

    Intressant tänkte jag, nu ska Stefan ta upp detta samtal, när jag läste ingressen. Men det hade ju inte på något vis med den att göra.
    Du berättar om en helt annan upplevelse, det är mer ett porträtt av Maranatha, ditt förhållande till Maranatha och om det finns något att lära sig av den rörelsens historia. Och det finns det. I förhållande till det är de tre avslutande punkterna som betecknar tiden 1957-65 kanske sanna. Men i förhållande till allt ont som sedan kommit ur Maranatha ifrågasätter jag ditt omdöme att lyfta fram detta. Dessa allmängiltiga punkter kan du applicera på flera av frikyrkans rörelser och dra lärdom från.
    Och som sagt du tar inte upp tråden från de artiklar du inleder med, det tycker jag hade varit mycket mer intressant. Och i din berättelse fanns det beröringspunkter som du borde ha utvecklat i förhållande till detta istället för att komma till dina tre avslutningspunkter. M a o, detta textstycke får underkänt vad gäller stringens. Fokus, bäste Stefan!

  • Stefan Swärd

    casselbrant,
    Jag tycker nog texten har med ingressen att göra. Det är ju min bearbetning av min egen uppväxt i kristen miljö. Min analys av det jag var med om som barn i kristna sammanhang.
    hälsn
    Stefan Swärd

  • Bo Westin

    Intressant yttryck, folklig .. Varför ska inte bara förkunnelsen utan gudstjänsterna vara folkliga? Därför att Gud som han uppenbarat sig i Jesus var folklig. Därför att alla människor i grund och botten är folkliga. Därför att Jesus var folklig i den meningen att han använda sig av alla register i sin personlighet, var uppriktig (och vis) och sa vad han tyckte och tom provocerade folk som tappat sin folklighet. Inte som så ofta i våra välregisserade, försiktiga och återhållsamma gudstjänster. En miljö som ger frihet för förkrosselse är en folklig miljö. Ungefär så ..

  • ps23enkristen

    Det här var bra Stefan Swärd , folkligt är bra tror jag, och för vår tid och varje generation …För Evangeliet är det samma , men vi lever ju inte fortsatt 1850 eller 1920 under frikyrkornas genombrott och pingströrelsens 1906 utan nu 2013…Och tidsandan och förutsättningarna skiftar ju, så vi måste ju med Jesus Ordet nå nutidens människa och alla åldrarna också ,och inte bara därför den yngre ,och inte bara de äldre ,och medelålders för att de vill det ska va som för …Utan hela bredden som Gud vill, i en god Andlig social möjlig och utveklingsbar gemmenskap och omsorg och frivillig som Gud vill ha det ,tid efter annan. Och efter behov anpassad efter Guds mening och Ord och vilja allmänt och särskilt och till personen …Och bli trogen honom och Guds Ord i de steg och faser det är möjligt för enskilda och privat livet och olika samanhang och församling och Herrens tjänare…

    Och det behöver ju inte bli så akademiskt så bara teologer har tron på Gud ,eller antyds som det skulle vara i det närmaste så ,och skapar avstånd mellan ledare och vanligt folk och bildade och obildade och rik och fattig därför…Och även Gud och människor , och ändå talar ju Gud med alla, om vi vill lyssna, och det är ju bara hans nåd och sanning som är rätt, det han vill och inte vill ,och om allt ..

    Och även om urspårat och förvillat i villfarelser och allt felaktigt … Och hur vi kan förhålla oss till det med, som allt, och gå vidare som Gud vill också…Det vill och kan Gud led oss rätt om och göra oss trygg och nöjd med hans vilja om … När vi vill och är redo…Och det behöver inte bli så fel och förvillat, om förkunnelsen och visheten och gemmenskapen och tjänsten och verksamheten ,om livet och samhället och privatlivet och arbetsmarknaden och ekonomi…

    Och handel och vandel och lära vetenskap och det sociala livet och omsorgen får bygga på Guds goda vilja, och tron på Guds nåd och sanning och fakta och Ordet bibeln …

    Och Guds maningar åt rätt håll ,om livet, och i alla sammanhang, och i privatlivet ,och om allt ,och alla ,och angående oss själva och vårt liv…

    Och om tron, och kristen gemmenskap , privatliv, och församling …1kor 3 Jesus Kristus är den enda grunden som går att lägga…Och det måste kunna gå att behärska sig till vanligt folkvett och medmänsklighet ,eller Guds vet, i ett samhället och i en kyrka eller väckelse också ,för Guds och människors och livets bästas skull tror jag…Och både för oss troende frälst på Gud och Ordet, och för än inte frälsta ,av det vanliga folket, och de ledande över allt och i kyrka och kristen…Om den goda vilja finns, och går att få oss att utveckla som Gud vill, och innan de som inte tror, tror på Gud också …För han mannar dem om också om vad som är rätt och fel, så de kan veta och lära rätt om de följer hans maningar, lära som vi som tror honom…Att göra det Gud vill och som är bäst om allt…Och när även Evangeliet också presenteras…

    Så man behöver inte vara nån sorts härskare, eller ja -sägare bara, för folk måste ju få sin egen åsikt och få anpassa sin liv som dom vill inom rimliga gränser …Och kunna ändå rätta sig efter ett gott generöst och barmhärtigt samhälle ,med lag och ordning också, för livets och omvärldens och landets och allas bästas skull…Och kunna sträva emot …

    Och även efter Herrens rätt och barmhärtighet en kristen och en församling och ett folk och land ,och en Herrens tjänare med tanke på allt och alla Guds hänsynstaganden i tron … Som Gud vill låta bli uppenbart för oss , och ett steg i taget och som det bliver bäst nu och alltid …Och få förklara oss och vad som menas med det och lära genom livet , att störst är den som är allas tjänare…

    Och då förstå på mellan mänsklig nivå, och de i ledande ställning och folket i vårt förhållande till varandra och livet och samhället och kyrka …Och om och med och till som mål, och vad att göra åt ,hur verkligheten kan varit, och är och kan gå emot också ,på kort och lång sikt ,om både bra och dåligt…Så livet kan få lugn och ro och människan och frid med Gud och nästan och livet och Herrens välsignelse och efter behov…Med tanke på allt för livet och var och en och oss själva och för Gud främst…Och bli ödmjuk och behärskad för Guds skull…För de saktmodiga ska besitta Jorden…Och till Guds ära och för Guds skull bara…

    Jag skulle kunnat berättat en liknande målande bild som du av Livets Ord eftersom jag som nyfrälst var med där från 87-98…Och en vild man av folket bara 28 år då och en råhedning…Som blev frälst under våren 86, och 3 veckor senare gick regelbundet till Livets Ord, och hela min familj vart frälst från 84-86 utan kristen bakgrund ,eller ursprung i Uppsala, där vi hamnat mer, än planerat ,eftersom vårt ursprung var i Dalarna framtill då…

    Livets Ord var väckelse, med avarter inom församlingslivet, och tjänsten också ,tyvärr…Men den här stan Uppsala jag bor i vart verkligen evangeliserad i början …Vi vittnad om Jesus frimodigt många av oss i stort sett var och varan dag över allt i hela stan och bland släkt vänner. och där vi var på resa och semester..Och med församlingen varje onsdag och lördag kunde man vittna på stan och i olika bostads kvarter ett efter ett för att beta av hela stan…Och med Jesus Festivaler ibland som vi nådde hela stan med i stort sett…Det var fantastik och spännande …Men vi var inte perfekta och gjord väl våra misstag och i läran och praktiken om tron på Gud …Men det är då den bästa tiden i mitt liv mellan 1986-91…Då minna personliga problem fick mig att gå i vägen helt…

    Det var så härligt för mig att bli frälst och det liv jag fick i början som troende …Jag finner inte ord . Och vill bara säga tack Gud och låt det gå väl som du vill, för då blir det bra i Jesus namn, amen… Guds frid vänner och Guds rika välsignelse… Men vill jag också säga 1pet 5:19-21 Förkasta icke profetiskt tal ,men pröva allt och behåll vad gott är…Allt är inte Guld som glimmar och vi gör alla våra fel och felsteg och både hög och låg …Så vi behöver förnyelse och helgelse, och omvändelse ,och bättring , om tron och livet också ,och kyrkorna och de kristna samanhangen och Herrens tjänare med …Och det gäller i alla tider också till tidens slut som Gud vill blott… Och så länge vi lever och varje dag och stund , för nåd behöver vi alla och för att leva ,och får vi alla om vi vill av Gud med eller när vi är redo… Frid Ronny ps 103 och Matt 28:18-20, 1kor 13 Kärlekens lov…

  • Bo Westin

    Jag kanske lät lite grinig, som jag kan vara ibland. Det i princip enda jag tyckte var tunt var formuleringarna i dina avslutande tre punkter. Men nu har jag ju kompletterat en punkt så den ser lite bättre ut :) Och den tredje punkten är kanske nödvändig att poängtera i en tid när många endast hört talas om att kyrkan kan attrahera stora skaror. Att sortera ut vad som är ”avgörande” är också vanskligt. Det finns många parametrar att ta hänsyn till, men att något kan anses som viktigt, det kan jag skriva under på.

  • Klaus Seigel Andersson

    För mig skulle det inte fungera med ”karismatik”, jag skulle nog känna mig utsatt för något slags förförelse och manipulation, skulle bli rädd och arg, men jag är inget rättesnöre för andra. Jag kan nog förstå lite om den där ”energin” i det karismatiska hur den kan behövas för att ruska om och väcka, men det är nog ändå ett tveeggat svärd. Ungefär som det är med olika läkemedel, de mer kraftfulla medicinerna kan också ha värre biverkningar.

  • Bo Westin

    Att komma in i det karismatiska, i den övernaturliga andliga verkligheten, är en process, och då tänker jag inte i första hand på gudstjänster och möten utan det personliga andliga livet, erfarenheten av den heliga ande, bönelivet mm. Men vi är uppmanade att pröva allt och behålla det som är gott.

  • Klaus Seigel Andersson

    Jo, men det har jag också upplevt, ganska märkliga och oväntade saker. Starkt positiva saker. Det ”lågmälda” övernaturliga är inget problem för mig, däremot det ”högljudda”, det är svårt. Det kan man också förstå mot bakgrunden av 1900-talets politiska historia. Många av oss är ganska brända och det behöver inte vara av kyrkan, utan av högst världsliga makter.
    Så bra att det finns lite olika slags tilltal!

  • Hannu Ruokola

    Detta var intressant och Maranata är en viktig rörelse i samband med Pingströrelsen. Jag har uppfattat Maranata som en reform-rörelse i relation till Pingst. Och det är nästan i alla nummer av Midnattsropet något, som man har hämtat från den tidiga Pingströrelsen. Som jag uppfattar, att Maranata ville påverka Pingströrelsen att vända tillbaka till ursprunget. 1969 – 1970 gjorde en stor förändring i Maranata, när man anammade klostertanken från den tidens Jesus-rörelse. Detta var klart sådant, som man inte finner i den tidiga pingströrelsen. Senare har man lagt mer betoning på klostertanken än karismatin.
    Maranata fick hårt motstånd naturligtvis från Pingst och andra etablerade rörelser och man gick utanför samhällets gränser i Maranata i sin evangelisation. Det kan du studera i gamla nummer av Midnattsropet. Kyrkohistoria är intressant. Sveriges relation till Norge kan vara intressant, såsom inom Pingst betydde Norge mycket likaså här, Arne Imsen var halvnorsk, mamma Signe kom från Värmland och pappa jobbade inom Frälsningsarméen i Kolbotn.
    Jag rekommenderar Curt Dahlgrens Maranata – En sociologisk studie av en sektrörelses uppkomst och utveckling. Här har man samlat mycket material och kanonintressant. Arne Imsens ”Fruktad frihet” är också intressant samt ”Bannlyst Frihet” av honom.
    Det är klart, att olika rörelser i sin uppgångsfas är ofta aggressiva och destruktiva, där man sätter sig själv i centrum i den kristna kyrkans historia och betraktar andra som avfällingar. I detta avseende kan man jämföra Jehovas Vittnen med Maranata, vad som gäller uppfattningen om kyrkans historia.
    Maranata har legat på en skör grund som många andra väckelser, som kommit och gått och nu verkar mycket av vanliga frikyrkligheten också svaja och som är på väg till att bli kyrkohistoria.
    Vad lär man sig utav detta? Ska man springa efter starka upplevelser eller ? När man mognar i sin tro, vill man söka bestående värden och då kan kyrkohistorien ge god fingervisning, vad är det som har hållit och inte bara kommit och sedan försvunnit. Därför är jag ordentligt kritisk till olika ”väckelser”, som har kommit och försvunnit. Det är inte svaret till verkligt levande kristendom, som många tror och blir besvikna.

  • GoranDuvenett

    Intressant läsning,
    men det som inte kom fram av ditt inlägg, Stefan, är baksidan av myntet. Hur många har blev själsligt skada för livet i förhållande till Arne Imsens förkunnelse?. I onsdags kväll lyssnade jag på Radio Maranata. Det var ett bibelstudium från 1983 av Arne Imsen. I och för sig var det inget direkt fel när det gällde teologin. Men denna bitterhet mot andra kristna, pastorer predikanter och kyrkor fick att inse att Arne Imsen vid den tiden (1983) var helt skadad i sinne och själ. Då undrar jag om han var likadan under din tid i Maranata? Sedan är min uppfattning att Maranata i Norge med Age Samuelsen i spetsen var något helt annat än det som Arne Imsen stod för. Jag kom första gången i kontakt när Maranata Stockholm.när jag satt bakom lås och bom. Detta skrämde mig. Jag hade några månader innan varit bunkerfånge på Kumlafängelset där jag i en isoleringcell hade läst två böcker med Nicky Cruz, Spring för livet Nicki och Korset och stiletten. Trots allt fick jag ta emot Jesus åtta år senare. Jag har sedan som kristen kommit i kontakt med norska Maranata. Jag spelar och sjunger ofta sånger av Curt och Roland, Donald Bergagård och Age Samuelsen. Denna sångskatt är ett värdefullt arv som inte har någon särskilt inträde numera i våra kyrkor. Dessa sånger lever trots allt vidare med texter innehållande både lovsång och evangelium. Trots din information om din uppväxt i Maranata så är min uppfattning att den Maranata som Arne Imsen stod för inte har något positivt värde i kyrkohistorien.
    Göran Duvenett

  • greger andersson

    Hej! Idag satte jag mig och läste Dahlmans blogg och din blogg. Jag slogs då av en fråga som jag ställt mig ganska ofta på sistone och som det skulle vara roligt att få ett svar på. Är det i numera en etablerad uppfattning att ”framgång” är ett tecken på att man har rätt? Argumentet återkommer ju gång på gång i olika typer av diskussioner. Tanken tycks vara att framgång för en pastor, rörelse eller församling är ett tecken på att man är välsignad och alltså har rätt i sina uppfattningar. Jag är lite nyfiken på bibelstödet för den här typen av resonemang.
    Mvh
    Greger Andersson

  • GoranDuvenett
  • Stefan Swärd

    Bo Westin,
    bra reflektioner
    Stefan Swärd

  • Stefan Swärd

    Göran,
    Viktiga reflektioner.
    Jag lämnade ju Maranata 1970, så jag har bristande kunskaper om det som hände efter 1970. En stor grupp lämnade ju Maranata Stockholm cirka 1972 då man bildade City Maranataförsamling, sedan med namnet Evangelieförsamlingen, mina föräldrar var med där i ett antal år, men det finns inte kvar idag.
    Träffade dock Arne Imsens son tidigare i år, Per-Arne Imsen, och vi hade ett mycket bra samtal.
    hälsn
    STefan Swärd

  • Stefan Swärd

    Bra fråga Greger,
    kräver dock ett resonerande svar. Kanske skriver ett blogginlägg om det.
    hälsn
    Stefan Swärd

  • GoranDuvenett

    Tittade på YouTube från väckelsemöte i Viktoriasalen.
    Där är en helt annan ton än det jag hörde på radion. I den miljön
    hade jag också trivs i. ”Fullt ös”. Undrar vad som sedan hände?
    Göran Duvenett

  • Christian

    Var inte framgång något som kännetecknade den första kristna församlingen efter att de tagit emot dopet i dHA. Då talar vi inte om framgång som lyxbilar etc utan för Guds sak och hans ord etc. Är det inte även kännetecknande för det vi kallar väckelse?

    Apg 1:5
    Ty Johannes döpte med vatten, men ni skall om några dagar bli döpta i den helige Ande.”

    Apg 1:8
    Men när den helige Ande kommer över er, skall ni få kraft och bli mina vittnen i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.”

    Apg 2:47
    De prisade Gud och var omtyckta av allt folket. Och Herren ökade var dag skaran med dem som blev frälsta

    Apg 6:7
    Och Guds ord hade framgång och antalet lärjungar i Jerusalem ökade kraftigt.

    Apg 12:24
    Guds ord hade framgång och spreds alltmer.

    Apg 19:20
    På detta sätt hade ordet genom Herrens kraft framgång och visade sin styrka

  • Jonasq

    Hej Greger!

    Jag tänkte faktiskt på samma sak idag. Det här resonemanget: ”De har fått döpa xxx människor”. Och ”xxx människor har blivit välsignade och helade”. Osv, osv. Jag är också nyfiken på hur man resonerar rent bibliskt för det här resonemanget. Alltså att siffror på yttre framgång av det här slaget är ett ofelbart tecken på Guds välsignelse. Det vore intressant att få höra hur man resonerar när man tänker så här.

  • Jonasq

    Allt det där torde handla om evangeliets framgång, inte några särskilda gudsmäns framgång. Dessutom finns andra slags berättelser i Apg, till exempel den om att Jakob blir halshuggen. Paulus själv utstod som bekant extremt mycket lidande, våld och motgångar. Så man måste nog tänka ett varv till om de här sakerna om man vill stå på biblisk grund.

  • Jonasq

    Ja, gör gärna det, Stefan. Framgångskulten i våra kretsar är stark. Och vi skulle nog tjäna på en ett bra samtal om vad som ska gälla som framgång utifrån NTs undervisning.

  • greger andersson

    Hej! Det är inte meningen att kapa den här diskussionen och jag avser inte heller att kritisera Stefan S i detta. Men jag menar att den fråga jag ställer är viktig. Jag har som Jonas Q alltid uppfattat att det var evangeliet som hade framgång i Apg. Jag har också alltid trott att ledare framhålls som förebilder i Bibeln inte i kraft av deras framgång utan i kraft av deras trohet. Jag kan förstås ha fel i detta. Men om jag inte har det måste man fråga sig var den nya bedömningsgrunden kommer ifrån och vad den gör med oss.
    Greger

  • Christian

    Jo det är sant, men var det inte det jag skrev; ”framgång för Guds sak och hans ord”? Jag säger alltså inte att framgång per automatik är ett tecken på att man har rätt i olika uppfattningar men att det däremot kännetecknar väckelseskeden åtminstone initialt. Det kan naturligtvis skifta till förföljelse.

  • Jonasq

    Det vore intressant att höra mer om vad som ska anses vara ”folkligt”. Vad är det att vara folklig, alla är det i grund och botten säger du, men kan du vara lite mer specifik? För det är ju inte ett bibliskt begrepp, vilket man nästan kan tro när man läser ditt inlägg. Jesus provocerade folk som ”tappat sin folklighet”. Det här är nya tankar för mig så det vore intressant att höra lite mer om vad som står på spel här.

  • Jonasq

    Som Greger skriver ovan tänker jag mig att ord som ”trohet” bättre fångar in det önskvärda bland kristna än ”framgång”. Gud verkar genom evangeliet, han ger växten. Vi kan bara vara trogna i vår uppgift att ge evangeliet vidare och leva liv som vittnar om evangeliet. Frukten i människors liv ligger i Guds hand. Faran med att börja mäta framgpng i antal omvända och antal gudstjänstbesökare ligger väl bland annat i att vi då riskerar att bli pragmatiska – satsa på det vi tycker ”funkar” – snarare än trohet mot Kristus och evangeliet.

  • Christian

    Ja även om det låter motsägelsefullt så blir evangelium sällan populärt. Troheten mot det sanna evangeliet är viktigast. T o m viktigare än enhet, fastän många verkar beredda att kompromissa idag. Denna ger ingen populäritet.

  • Klaus Seigel Andersson

    Emotionella, spontana? Ej så kontrollerade, hämmade och försiktiga?

  • Klaus Seigel Andersson

    En ”väckelse” innebär väl nästan per definition något som är framgångsrikt under en tid. Ett icke framgångsrikt skeende (även om den har rätt i sak) blir ju bara en ide, en impuls som inte leder till något. Om min väckarklocka inte väcker mig så har den inte framgång.

  • MichaelCasselbrant

    Bäste Stefan,
    Tror inte du förstod min invändning nu. De artiklar jag tänker på handlar om vad uppväxten gjorde med personen. Du berättar om detta, javisst. Men i slutsatserna är det pastorn och församlingsutvecklaren Stefan Swärd som kommer fram och talar om mötesformer och budskap. Min förväntan var att Du skulle löpa linan ut och analysera vad det gjorde med dig. ”Att inte våga tala om Maranatha ens bland kamrater i Filadelfia.” Vi är nog många som på olika sätt under vår ungdom valt att inte berätta om kyrkan i skolan, därmed känt skuld mot Gud. Vad gör det med vår fortsatta utveckling som individer. Det är t ex detta artiklarna i Dagen handlar om.
    Det var detta fokus jag efterlyste, att Du skulle vara mer personlig än professionell.
    Vänligen Michael

  • greger andersson

    I Cape Town dokumentet finns ett avsnitt där man uppmanar kyrkor att inte manipulera med uppgifter för att verka mer framgångsrika än vad de är. En doktorand vid Örebro Universitet menar sig ha sett att Filadelfia i Sthlm hävdade att de hade obruten framgång långt efter det att den statistiska framgångsvågen var över. Det tycks som om kanske framför allt pingströrelsen förde in argumentet att den rätta församlingen (numera tycks detta på många håll i vår tid av personkult i stället vara de ”rätta ledarna”) kännetecknas av Guds välsignelse och att denna välsignelse gör sig synlig i framgång. Att växa i numerär blir då ett argument för att man har rätt. Problemet är, förutom att det är osäkert om detta är ett bibliskt/kristet sätt att resonera, att det argumentet också kan vändas emot den församling eller ledare som använder det, genom att man helt enkelt kan anföra att statistiken visar att nu är det någon annan som har rätt. Men samtidigt som dett sägs är det naturligt att vi söker vägar för att vårt budskap ska ha framgång, så frågan är egentligen – och detta tror jag är bibliskt – hur vi kan söka framgång för evangeliet utan att göra misstaget att använda framgången som ett argument för att ära församlingsmodeller, strategier eller ledare, när vi är kallade att ära Gud.

    Greger Andersson

  • kjell

    Politiska partier kan ha framgång, HBT rörelsen kan ha framgång,
    men att framgång innebär inte att man har rätt i olika uppfattningar

  • WO

    Du kapar inget, vill jag påstå, utan tar fram något oerhört viktigt!

    Framgång på det sätt du refererar till (antal omvända etc) kanske bara kan ”mätas” om man nu kunde veta att de som vinns stannar kvar i tron och inte lämnar den längre fram i livet. Man får nog låta bli att räkna med att kunna mäta framgång på det sättet…

    Att,evangeliet är det som har framgång och inte främst (eller alls?) dess budbärare är ju lite av huvet på spiken, det vi borde ha blicken på…

  • WO

    Fint formulerat, doftar genuin omsorg om evangeliets kärna Greger!.

    Detta borde det talas mycket mer om än det gör!

  • PeJohansson

    Fråga som uppstår är då i vilken miljö som evangeliet hålls levande samtidigt som personkult stävjas, kan det möjligen vara så att den förföljda kyrkan utveckas under bästa tänkbara förhållanden?

  • PeJohansson

    Grunden torde vara att påverkanspersoner från början har en bred erfarenhet av livssituationer. Precis som vissa universitetsutbildningar har ett krav på något/några års yrkeserfarenhet så är det rimligt att grunden för att hävda en högskoleutbildning när det att föra mänskligheten vidare till det eviga livet rimligen borde vara att studierna bedrivits i skenet av en bred livserfarenhet?

  • http://www.lekameduppdraget.se/ Bo Krister Ljungberg

    Intressant läsning, Stefan!

    Här är ett par egna strån till stacken:

    ”Vad var Maranata?”:
    http://www.lekameduppdraget.se/texter_minberattelse/vad_var_maranata.html#vad_var_maranata

    och:

    ”Reflexion om Maranata och Operation Mobilisering”:

    http://www.lekameduppdraget.se/texter_minberattelse/reflexion_om_maranata_och_om.html#reflexion_om_maranata_och_om

    Den tid jag beskriver ligger något efter din tid, men inte mycket: du var fortfarande då en tanig tonåring!

    Bästa hälsningar,
    Bosse.

  • Ted Nilsson

    Är själv uppväxt inom Maranata men uppe i norr.
    Är själv född 1970 så jag växte upp i en miljö där lagar och regler tagit över där det tidigare var andligt liv.
    Mina äldre syskon har dok berättat den glädje och frihet som fanns på dessa möten.
    Kommer själv ihåg gemenskapen efter mötena, kunde vara rätt många som samlades efteråt i något hem.
    Friheten och glädjen i Maranata var stor men som ni skriver gick det lite snett. Slutade själv att gå på möten vid 10-12 års ålder.

    Blev själv frälst som 18-åring, trots många möten hade jag aldrig förstått vem Jesus var.

  • SefastTronde

    Tack Stefan Swärd, och tack alla kommentatorer som väckt och diskuterat mycket viktiga frågor!

    Modern väckelse-/kristendomshistora när den är som bäst… , dvs. när den är autentiskt återgiven och ställer de viktiga frågorna.

    Skulle väl själv kunnat föra samtalet vidare, men njuter nu bara av att jag ser bröderna göra det så väl att jag inte vill störa med dissonanser..

  • Roland Lövgren

    Tack Stefan för ditt vittnesbörd och din korta analys. Jag gick personligen på Örebromissionens bibelskola 64-66 och jag kan vittna om att den var rätt mycket påverkad av den andlighet och entusiasm som kännetecknade Maranatas möten.
    Jag vet att vi var rätt många i min egen ålder (66) som det är tveksamt om vi blivit pastorer, evangelister och missionärer om vi inte mött Maranata och utmanats av deras konferenser och tältkampanjer. Det var ju något unikt vid den tiden att få vara i samlingar där upp till tio personer blev ”frälsta”, ofta ungdomar som kom direkt från gatan med olika sorters problem. Vi var många som inspirerades av detta trots att vi aldrig lämnade våra egna församlingar. Jag skulle kunna räkna upp rätt många namn på ännu aktiva inom olika samfund. Tycker det skulle vara intressant att samla de som fanns med i både inre och yttre cirkeln omkring rörelsen och samtala och analysera tillsammans. Vill nån ta upp idén så kommer jag gärna.

  • GoranDuvenett

    Bo Krister Ljungberg!

    Har läst dina intressanta länkar och har en fråga.

    ” han var intelligent och ideologisk, relevant och
    radikal; han uppehöll på något sätt en vision om något mer.”

    Hur kommer det sig denna kovändning ”Du är en bluff,
    Arne Imsen,”

    Vad var det som du tyckte var ”en bluff”.

    Hälsningar
    Göran Duvenett

  • http://www.lekameduppdraget.se/ Bo Krister Ljungberg

    Göran!

    Tack för din fråga. Jag skall försöka besvara den.

    Men först något kort om karaktären på de texter du läst på min hemsida:
    De ingår i en samling som jag kallar ’Min berättelse’. Det är i grunden ett seriöst försök att undersöka min egen historia och så positionsbestämma mig själv som tolkare av Bibeln, en sorts ’hermeneutisk’ redovisning av min horisont. Jag försöker skriva dessa texter ’litterärt’, dvs så att själva formen skall säga något mer än orden.
    I det exempel du anger är själva poängen att jag misstog mig i min första värdering och hur pass dramatisk uppgörelsen blev för mig. (Jag försöker alltså inte skönmåla mig själv som i en del självbiografier, men påstår inte att du inte förstått detta.)

    Men så till din fråga som ju står kvar, och tack för att du ställde den! Jag har behövt fundera några timmar för svaret var inte givet för mig, men här alltså min förståelse:

    Om man bluffar är man inte genuin.
    Jag märkte t.ex. så småningom att Imsens ideologiska utsagor mera var demagogisk retorik än inre övertygelse.
    Så även på ett personligt-psykologiskt plan: under ett ’eftermöte’ utmanade Imsen oss till överlåtelse. Jag tror han ville driva mig till beroende av sitt Maranata genom att måla utmaningen till kristen radikalitet väldigt långt i tro att jag skulle ge upp och inte svara ’Ja’ (och så bli fångad i och beroende av den ’nåd’ han själv gav till ’misslyckade lärjungar’), men jag bejakade hela tiden att jag ville följa Jesus. Till slut märkte jag att han själv blev rädd att knäcka mig, för han slutade mötet.
    Och det är väl anledningen att jag valde ordet ’bluff’ och inget värre. (Jag var själv där och då förvånad över mitt ordval, men har alltid kunnat leva tillfreds med uttrycket.) Jag tror han var en demagog, men inte en ond människa.
    Läromässigt tror jag dock han var farligt ute i synen på kroppens helgelse.

    Hoppas mitt svar är ett svar.
    Mvh,
    Bo Krister

  • http://www.subsekvent.com/ Hans Lindelöw

    Litet feedback på min blogg (klicka på min profilbild t.v. och sedan på ”subsekvent..”)

  • Stefan Swärd

    Roland Löfgren,
    mycket bra idé. Jag är gärna med och organiserar ett möte för personer som påverkades av eller var engagerade i Maranata åren 1960-67. Tror att det är bra med en gemensam bearbetning av våra minnen, men också titta framåt. Vad i det som hände då, bör vi ta lärdom av idag.
    Vi kan väl ringa varandra om detta.
    hälsn
    Stefan Swärd

  • Gun-Britt Johansson

    Om man med ordet folklig avser ett bildat folk med höga krav på en avancerad analysnivå och profetiska budskap vars innehåll till största delar ännu är gällande och i vissa delar inte ens infallit ännu, om man menar att folket har denna utbredda visdom, då är sannerligen Maranatabudskapet folkligt. Även Jesus rörde sig bland folket och talade till dem trots sin visdom. Min erfarenhet är att det inte finns någon annan församling vars bibelstudier och vars förkunnelse rör sig på en så avancerad nivå vad gäller bibelkunskap och efterföljelse som Maranata.

  • Gun-Britt Johansson

    Ordet väckelse finns inte ens i Bibeln, däremot uppmanas vi vara vakande och bedjande. Det som vi vanligen kallar väckelse är definerat av så många och på så oerhört varierande sätt att man innan man ens talar om ordet bör veta att man talar om samma sak.

    En enkel definition är att väckelse helt enkelt betyder: När många människor under en begränsad tidsrymd, och med geografisk anknytning kommer i beröring av Guds ande och gör sinnesändring.

    En sann väckelse får följder i både den enskildes liv, men också i hela samhällen och städer.

    Det är den stora skillnaden mot det som vissa av idag kallar för väckelse.

  • Gun-Britt Johansson

    Ordet ska ha framgång. Inte kyrkor eller ledare.

  • Gun-Britt Johansson

    Du sätter fingret på en kärnfråga. Jesus sa vid flera tillfällen att vi kan inte förvänta oss att det ska gå oss bättre än vad det gick honom. Vi fick också veta allt om hur vi skulle förföljas, samt att församlingen ska leva avskild från världen och att vi ska gå utanför lägret och dela Kristi smälek. Den som läser sin Bibel har ingen plats i dagens samhälle. Alla som läser, förstår och tar till sig blir förföljda. Det hör ihop med att det är två olika riken och de kan inte samarbeta med varandra. Därför har Maranata än idag ett skarpt budskap. De har inte gett sig in i det antikristliga systemet för att få olika slags framgångar i det yttre.

  • Göran Duvenett

    Bo Krister!

    Intressant läsning. Det jag fastnade för var:
    ”Jag tror han var en demagog”

    En demagog är enligt min uppfattning någon som
    vet om att han är en ”bluff”. Jag har hört två predikningar
    av Arne Imsen. En från 1963 och en från 1983. Den predikningen
    från 1983 hör jag Imsen som en psykisk skadad person. Jag dömer inte Imsen. Jag tycker det är intressant utifrån ett religionspsykologiskt och religionssociologiskt perspektiv.
    Även idag så hör jag liknande predikanter lite här och där,
    samtidigt som deras anhängare ropar i kör ”det är väckelse,
    det är väckelse”.

    Göran Duvenett

  • Christian

    Jonasq

    Vet inte riktigt hur jag ska nå dig så jag testar så här (Kanske moderatorn kan vbf detta?). Eftersom Mikael K modererat mig på sin blogg av någon anledning så kan jag inte skriva där. Skulle bara säga att jag tycker att ditt svar där http://www.mikaelkarlendal.se/uncategorized/vad-handlar-apostlagarningarna-10-11-om/#comment-10060 var så pass bra att du borde försöka få det publicerat som svar på hans debattinlägg på Dagen. Det borde inte få stå oemotsagt.

    F ö håller dina kommentarer generellt mycket hög nivå.

  • Jonasq

    Tack för de orden! Jag håller mig till kommentarer på bloggarna.