Roland Spjuth del 2

Roland Spjuth har lovat komma med ett blogginlägg till, där han bemöter de frågor och kritiska reflektioner jag fört fram, med anledning av ett kapitel han skrivit om kristen försoningslära, med kritik av John Stotts teologi om försoningen. John Stott räknas ju ofta som den främste företrädaren i världen av evangelikal kristendom.

Här kommer texten: (notera att jag kommer att vänta med att kommentera Rolands texter, men jag gör det så snart jag hinner, men det dröjer nog några dagar, min almanacka är fulltecknad)

Spjuth fortsätter …. (del II)

Låt oss repetera vad detta samtal handlar om: Inte en försoningsstrid mellan Swärdsteologi & Spjuthsteologi utan: ”Stå fasta och var stadigt rotade i honom, så att ni tillsammans med alla de heliga förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap” (Ef 3:17-19).

Denna text (såsom hela NT) visar att försoningsteologi handlar om en märklig kombination av något mycket konkret – en historisk person Jesus Kristus – och något som är ”väldigare än all kunskap”. Det som blivit allt viktigare för mig är att ta båda dessa sidor på största allvar. Vad betyder det?

Bibeln är en berättelse om Guds frälsningshistoria med sin skapelse. Därför är budskapet om frälsningen från en sida sett också något mycket påtagligt och enkelt. I Jesus Kristus har Gud gjort något avgörande som förändrar mänsklighetens historia och som Gud nu erbjuder alla människor att bli en del av. Gud vill försona hela mänskligheten med sig i Jesus Kristus och vi inbjuder alla till denna upprättade gemenskap genom att bjuda dem dela vår gemenskap med Kristus. Det är fortsatt lika enkelt och konkret som när Jesus passerade tullhuset i Kafarnaum och sa till Matteus ”följ mig! Låt oss därför inte skapa försoningsteologier som blir abstrakta teorier. Frälsningen är nära och enkel.

Från andra sidan är försoningen samtidigt det oändliga mysteriet att Gud blir människa, tar på sig vår syndahistoria och förändrar den inifrån och inbjuder människan till gemenskap med varandra om med Gud själv. Jesus är sann Gud och sann människa. Så samtidigt som vi ska tala enkelt om försoningen måste vi också tala om det så vårt tal pekar mot ett mysterium (om det handlar om Gud måste det ju vara så!). Det är på grund av detta mysterium som Bibeln och kyrkan använder många bilder och termer för att tala om frälsningen. De är delaspekter som tillsammans pekar på något mycket större.

När jag undervisar om försoningen brukar jag (som alla andra) presentera olika bilder på försoningen såsom olika former av segermotiv, juridiska bilder, syndabocken, Adam-Kristus typologin, med mera. Jag försöker måla ut deras positiva bidrag men också visa hur de alla har begränsningar som gör att ingen bild kan vara den teori som förklarar försoningen. Ett exempel är Jesu ord om att han ger sitt liv som ”lösen” för att köpa människor fria. Tidigt i kyrkan började funderingarna på ”vem betalar Jesus lösen till?”. Oftast blev det självklara svaret att det är djävulen som håller människan fången och som Jesus betalar till (jfr C S Lewis berättelse om Häxan och Lejonet!). Anselm av Canterbury var en som på 1000-talet insåg de problem som en sådan tanke väcker för Gudsbilden (har djävulen rättigheter som Gud måste respektera?). Därför utvecklar han satisfaktionsläran som istället säger att Jesus måste betala lösen till Gud för att Guds ära ska bli tillfredsställd (satisfied). För mig visar en sådan debatt att bilden nu blivit en teori som ska ge en rationell förklaring och då hamnar teologen ofta i återvändsgränder.

Ett problem i min frikyrkliga kontext är att den bibliska tanken på Jesus liv som ett ställföreträdande offer ibland har upphöjts till en sådan teori som förnuftigt ska förklara försoningen. Även om jag tycker Stefan gett en mycket snedvriden presentation av min försoningsteologi, så har han rätt i att detta är ett område som jag brottats mycket med. Idag ser jag att grundproblemet uppstår när bilden av Jesus ställföreträdande offer blir en rationell teori. Då blir det ofta ungefär så här:

Gud har ett dilemma. Å ena sidan är Gud rättfärdig och måste straffa alla synder eftersom Gud måste uppehålla vedergällningen om Gud ska vara rättfärdig (vedergällningen är alltså lagen om ”öga för öga”; att ett brott måste sonas med motsvarande straff). Å andra sidan är Gud kärleksfull och vill rädda mänskligheten. För att lösa detta dilemma blir Gud människa så att Guds rättfärdiga straff dödar Jesus. Genom att själv bära straffet som en människa, kan Gud lösa sitt dilemma att både upprätthålla vedergällningens ordning och förlåta. Denna teori betonar alltså mycket starkt att Jesus död är ett ”ställföreträdande strafflidande” (engelska penal substitution).

Jag vet att jag förenklar bilden. Inte många teologer skulle uttrycka det som jag gör ovan och jag tror Stefan säkert vill skriva om det. Men det är i alla fall inte ovanligt att bilden blir en teori där denna andemening är central.

Ett första problem är antagandet att Gud har motstridiga egenskaper som Gud måste lösa. Tänker vi så om Gud så är det i alla fall inte klassisk kristen tro i betydelsen hur fornkyrkliga teologer tänkte. Övertygelsen om att Gud är en och oföränderlig till sin natur gjorde sådana mänskliga bilder omöjliga. Det stora problemet är också att det tvärtemot Bibelns texter talar om försoningen utifrån ”Guds dilemma”. Försoning handlar inte om Guds dilemma utan det är människan som har ett dödligt problem! Det är en omänsklig uppgift att tala om försoningen ur Guds eviga perspektiv.

Teorin ovan bygger på en mycket mänsklig Gudsbild.  Det gudomliga dilemma som beskrivs ovan är typiskt för en traditionell papparoll. Pappan är den som i sitt inre kämpar med hur han både ska vara den som rättvist straffar sitt barn för olydnad och samtidigt visa att han älskar sitt barn. Om vi inte tilltalas av en sådan fadersroll, då kanske vi inte ska läsa in den i Gud heller! Det ger också en mycket begränsad bild av frälsningen. Det bländar av det som är centralt i synen på frälsning och synd mot det som är en aspekt i helheten (skuld och straff).

Jag har också betänkligheter för att teorin gör vedergällningstanken till nyckeln för att förstå försoningen. Är Gud ”låst” av vedergällningsprincipen? Är det förnuftigt att dödandet av en oskyldig människa väger upp all världens synd och ondska (jfr mitt förra inlägg om exklusivt eller inklusivt ställförträdande)? Men grundproblemet i teorin är att det gör straffet och vedergällningen till försoningens nyckel. Guds vrede kan bara stillas genom att Gud straffar. Om inte Gud straffar kan inte Gud förlåta, eller, Gud kan förlåta för att Gud först straffar. Stefan verkar inte dela min syn att det finns ett problem här. Jesus lär oss i bergspredikan att vi ska älska våra fiender, för att det är så Gud har bemött sina fiender.

För mig blir det ofrånkomligen en spänning i Gudsbilden om försoningsteologin däremot blir en teori som lägger fokus på antagandet att Gud måste upprätthålla vedergällning och straffa för att kunna förlåta. Våldet är också ett av kyrkans största problem genom historien. Det handlar om korståg, krig som välsignats av kyrkan, dödstraff över heretiker, män som misshandlat barn och fruar, med mera. Därför är det viktigt hur vi talar om Guds relation till straff och vedergällning.  

Min poäng är verkligen inte att förneka Jesu ställföreträdande offer eller tona ned Guds dom över synden. Jag tror att vi kan tala om ”ställföreträdande strafflidande” så att det pekar på något viktigt i försoningen. Jag uppfattar att jag här står nära den evangelikale exegeten N T Wright som så övertygande visat hur denna tanke får en annan innebörd än ovan när den förstås i sitt frälsningshistoriska sammanhang. Innan Swärd och andra fäller domar, skulle jag rekommendera er att försöka förstå Wrights utläggning av bibeltexterna på denna punkt. En kort text att börja med är ”The Cross and the Caricatures” där han år 2007 kommentera den heta engelska debatten om frågan (http://www.fulcrum-anglican.org.uk/news/2007/20070423wright.cfm?doc=20OBS: det är den sista tredjedelen som behandlar denna fråga).

Wrights misstanke är att den våldsamma dom som vissa evangelikaler fällt över de som ifrågasatt ”teorin om ställföreträdande strafflidande” bygger på deras ovilja att tala konkret om frälsningens innehåll. Hellre en abstrakt korsteologi än evangeliernas konkreta berättelser om Jesus Kristus väg till kors och uppståndelse. Och hellre en ganska abstrakt teologi som ska förklara hur vi löser individens skuld inför en himmelsk domare än inbjudan till evangeliernas efterföljelse. Hans utmanande ord på slutet är: “Might it not be the case that the marginalisation of the four gospels as serious theological documents within Western Christianity, not least modern evangelicalism, is a fear that if we took them seriously we might have to admit that Jesus of Nazareth has a claim on our political life as well as our spiritual life and ’eternal destiny’?”

Jag vill än en gång tacka Stefan för att han så generöst gett mig utrymme på sin blogg. Två alltför långa inlägg! Ändå finns det så många viktiga frågor som jag inte hunnit beröra! Vad är offer i GT? Handlar inte Guds rättfärdighet om Guds förmåga att ”ställa till rätta” snarare än om ”vedergällning”? På vad sätt är hela evangelierna en berättelse om försoning? Varför är efterföljelse inte alls gärningsfrälsning? Med mera. Tyvärr hinner och orkar jag inte följa med i bloggar och i de fortsatta samtalen på nätet. Hoppas ändå att jag på något sätt stimulerat till fördjupning bortom enkla missförstånd. Det är nyttigt att bli utmanad. Stefan har stimulerat mig själv att tänka vidare. Det är viktigt att vi tillsammans försöker fördjupa vår försoningsteologi.

Roland Spjuth

PS! Jonasq frågar om inte individualism är ett ”hjärnspöke”. Viktig synpunkt. Jag delar helt hans bedömning att frikyrkan levt frälsning som gemenskap och att det snarare var de stora folkkyrkornas syn på församlingsliv som gjorde tron privat och osynlig. Däremot fick frikyrkan ofta en ensidigt teologisk betoning på det personliga som gjort att många frikyrkor idag inte kunnat hantera övergången från ett kollektivt samhälle till individualism. Detta är ett av de fenomen i dagens kontext som kräver fördjupad förståelse av försoningen. Men det gäller nog inte Johanneskyrkan och United! Däremot är Luther inte min teologiska förebild.

Det vore också kul om någon kunde svara Björn Ws fyndiga och viktiga invändning. Säger kristendomen att människans problem beror på att Gud inte kunde förlåta två impulsiva och ångerfyllda tonåringar som åt frukt i Edens lustgård?


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /home/mattlose/stefansward.se/wp-includes/class-wp-comment-query.php on line 399
  • Jonasq

    Hej Andreas,

    Jo, jag sätter inte upp en motsättning mellan att Fadern utlämnar Sonen till korset och att människor utför denna avrättning av Jesus av egen fri vilja. Jag har en så kallad kompatibilistisk syn på relationen Guds suveränitet och mänskligt ansvar, vilket innebär att jag inte behöver ställa Guds vilja och mänsklig vilja mot varandra. Men det är en annan stor diskussion!

    Det skulle ta för mycket tid att utveckla hur jag ser på relationen mellan rättfärdiggörelse och helgelse. Men självklart är helgelsen lika mycket nåd som rättfärdiggörelsen. Det är ju inte så att Gud för Kristi skull förlåter oss all vår synd och sedan får vi försöka bli heliga i vår egen kraft. Det är väl alltid vanskligt att skilja ut och skapa kronologisk ordning mellan olika moment i frälsningen, allt hör samman: kallelse, pånyttfödelse, rättfärdiggörelse, Andens gåva, helgelse och förhärligande. Men det finns nog ett värde i att göra vissa distinktioner om inte evangeliet ska fördunklas.

    Jag tycker att Luthers distinktion mellan passiv och aktiv rättfärdighet är fruktbar när vi vill förstå relationen mellan Guds handlande och vårt. Passiv rättfärdighet är för Luther det som hos Paulus heter ”rättfärdiggörelse” och handlar om människans ställning inför Gud. Aktiv rättfärdighet ryms, åtminstone till stor del, i det som hos Paulus kallas ”helgelse”, alltså hur vi beter oss mot vår nästa, hur vi behandlar andra människor. Luther menar att dessa två slags rättfärdighet inte ska blandas samman om evangeliet ska kvarstå som goda nyheter.

    I den rättfärdighet som Gud ger oss är vi helt passiva, det är Gud allena som handlar på korset och frukterna av korsets verk ges oss helt av nåd, utan någon som helst motprestation från vår sida. Gud ”rättfärdiggör den ogudaktige” som det heter i Rom 4:5, dvs det handlar om människor som inte har något att komma med inför Gud, det är inte en belöning för något vi har gjort. Det enda vi bidrar med i rättfärdiggörelsen är vår egen synd som Gud frikänner oss från för Kristi skull.

    I den rättfärdighet som vi utövar inför människor är vi däremot aktiva. Vi är kallade att älska vår nästa, göra gott mot henne och vara till tjänst på alla möjliga vis. Här ska vi göra allt vi kan för att vara vår nästa till nytta, utan att spara någon energi. Men detta gör vi inte för att bli frälsta. Vår drivkraft till att älska vår nästa är inte att Gud ska mäta och väga vår kärlek och godhet och skänka oss förlåtelse och frälsning som en belöning för vår godhet. Om vi tänker så om vår helgelse, vårt efterliknande av Kristus för vår nästas skull, då innebär det att vi försöker bidra till vår frälsning genom våra egna gärningar. Nej, Gud är helt nöjd med oss för Kristi skull! Jesus har försonat all synd och ondska och Gud har på grundval av korset frikänt oss från all vår skuld, förlåtit oss och upptagit oss i gemenskap med sig. Enkelt uttryckt: Gud är tillfredsställd med korset, inget behöver läggas till.

    Gärningarna vi gör, och som vi uppmanas till om och om igen i NT, handlar alltså inte om att vi ska blidka Gud så att vi därigenom kan bli frälsta, de är snarare ett utflöde av den frälsning som har givits oss av nåd för Kristi skull. Gustaf Wingren uttryckte relationen mellan passiv och aktiv rättfärdighet på följande sätt: ”Gud behöver inte dina gärningar, han har det bra i sin himmel, men din nästa behöver dem”. Och jag tror att det ligger en stor vishet i de orden. Som syndare är vårt ”default mode” att prestera för att få belöning. Vi vill inte stå med mössan i hand, vi vill hugga i och visa oss dugliga. Och gång på gång faller vi in i det mönstret inför Gud, till vår egen skada eftersom Gud inte ger frälsning som belöning utan bara som gåva. Det är därför en stor konst att leva av nåden och inte söka rättfärdighet inför Gud i något som finns hos oss själv, utan enbart söka den i Kristus. Detta är en ständig kamp, och därför behöver evangelium ljuda rent och klart i varje gudstjänst.

    Så, bör vi separera rättfärdiggörelse och helgelse? Ja, i ovanstående mening bör vi göra det. Rättfärdiggörelse är att bli frikänd från all skuld och synd inför Gud. Helgelse är att mer och mer efterlikna Kristus i kärlek och godhet. I rättfärdggörelsen är vi passiva, i helgelsen är vi aktiva. Helgelse måste därför alltså vara en frukt och konsekvens av vår rättfärdiggörelse, inte ett villkor för den. Blandar vi ihop dem så är risken att vi försöker bli av med vår skuld och vårt dåliga samvete inför Gud genom att vara goda, och då blir inte frälsningen en gåva av nåd, utan något vi försöker förtjäna, vilket fördunklar evangeliet som goda nyheter som vill befria oss till tjänst.

    Ja, det finns mycket att säga om detta, men du förstår ungefär hur jag tänker av ovanstående resonemang.

  • AlmaM

    Precis så tycker jag och därför finner jag detta samtal så intressant. Jag får ny infallsvinklar hela tiden. Tack för boktipset. Tack också för tipset om Grace in Practice, inte helt klar ännu, men den är helt underbar. Jag läser ur den på snabböversatt svenska för mina prövade vänner. Så mycket klokt, bibliskt och andefött! Guds hjärta klappar där.

  • Jonasq

    Kul att du läser Grace in Practice, den är verkligen fantastisk!

  • WO

    Javisst, alla läror har väl sin tidpunkt när de kom till. Den juridiska försoningsläran kom till när NT skrevs, men var ju EN del av hur apostlarna beskrev vad försoningen är och vad den innebär.
    Problemet nu, om jag fattat nånting rätt, är ju att just DEN versionen, beskrivningen, påstås vara FEL och pga dess ”inbyggda egenskaper” inte kunna duga åt moderna människor, av etiska skäl…typ.
    Just detta kan säkert många ”vanliga” troende uppfatta som knepigt att det inte skulle gälla/inte vara sant/inte vara lika sant som andra av NT:s ”försoningsbeskrivningar”, och då kanske man inte tar till pennan/tangentbordet lika snabbt… (?)
    Bara en fundering.

  • WO

    Vilken bra beskrivning & bild!
    Tack!

  • AlmaM

    Amen!

  • AlmaM

    Nja det var nog ändå Anselm som utvecklade den så som den oftast predikas ganska utförligt även om han naturligtvis läste Paulus när han utformade den i Cur Deus Homo. De första kristna talade mestadels om kamp-segermotivet i försoningen. Den subjektiva försoningsläran finns också i Bibeln, även hos Paulus och Paulus talar också om försoningen som friköpande av en slav till barns rättigheter flera gånger exempelvis i hela Galaterbrevet. Men efter Anselm blev allt annat utom juridiska läran fel i västkyrkan, dock ej i öst. Jag tror att Waldenström reagerade så hårt därför att ingen annan sida av försoningen fick tas upp på hans tid, därför blev han utesluten ur SvK. Om man nu betonar andra sidor än den juridiska så säger jag; det är på tiden! Inte för att starta en ny strid men för att visa fullheten i försoningen. Alla klartänkta och bibelläsande människor måste väl ändå se att den juridiska försoningsläran har dominerat för mycket och lett till dumheter som all skev förkunnelse gör. Nu ges möjlighet att hitta en balans utan bittra strider och maktspråk som spolierade möjligheterna till berikning av hela kyrkan på 1800-talet.

  • Klaus Seigel Andersson

    Hm….tack för att du hjälper mig att se saker på ett annat sätt. Hade bestämt mig för att den där Anselm, nä, den gillar man inte.
    En får tänk öm lite…

  • Klaus Seigel Andersson

    Ujujuj…

  • AndreasBernberg

    Tack Jonas för ett långt och utförligt svar!

    Håller med dig om mycket och noterar att du i andra kommentarer efterlyser fler bilder än den juridiska när det kommer till försoningen vilket jag helt håller med om

    Jag kan hålla med om att det finns en poäng i att särskilja rättfärdiggörelsen och helgelsen om man tänker att det finns risk i någon form av gärningslära, att vi försöker förtjäna frälsningen. Samtidigt så menar jag att det inte behöver bli så, utan att det är fullt möjligt att se att frälsningen, eller försoningen om man så vill, rymmer bägge. Eller hur tänker du? Finns det inte en risk för det Bonhoeffer kallar ”billig nåd”? Innebär inte försoningen att vi också dras in i Jesu liv för en upprättad skapelse?

  • Jonasq

    Jag håller som sagt med om att frälsningen inrymmer såväl rättfärdiggörelse som helgelse. Men jag menar ändå att de inte skasammanblandas, varav jag har get några skäl här. Rättfärdiggörelsen är ju egentligen en eskatologisk handling. De som blir frikända och förklarade rättfärdiga inför Gud på domens dag är de rättfärdiggjorda. NTs undervisning om rättfärdiggörelse genom tro innebär att detta eskatologiska frikännande häpnadsväckande nog uttalas redan här och nu över dem som tror på Kristus. Den innebär startpunkten på den nya skapelsens liv snarare än slutpunkten och är utgångspunkten för varje människa som sätter tro till Jesus Kristus. Helgelsen, däremot, är vår gradvisa förvandling till Kristi avbild, och är alltså inte en engångshändelse, utan något som pågår i våra liv ända till uppståndelsens morgon då vi ska förhärligas.

    En god anledning till att skilja rättfärdiggörelse och helgelse åt är helt enkelt att det är två olika saker, även om båda tillhör frälsningen:

    * rättfärdiggörelsen handlar om vår ställning, helgelsen handlar om vår vandel, vår karaktär och moral

    * rättfärdiggörelsen är utgångspunkten för det kristna livet, helgelsen är den livslånga processen där vi förvandlas till Kristi avbild

    * rättfärdiggörelsen är en engångshändelse, helgelsen är en process.

    * i rättfärdiggörelsen handlar Gud allena, i helgelsen samarbetar vi med Gud genom Andens kraft.

    Att blanda samman rättfärdiggörelsen och helgelsen synes mig lika fel som att blanda samman helgelsen med förhärligandet. Det senare är den gudomliga handling där all kvarvarande synd utplånas i våra liv och där vi får nya förhärligade kroppar. Även förhärligandet är en del av frälsningen men bör inte blandas samman med vare sig helgelsen eller rättfärdiggörelsen.

    Jag delar inte synen att åtskillnad mellan rättfärdiggörelse och helgelse skulle leda till en liv i moralisk förslappning, så kallad ”billig nåd”. Faktum är att jag aldrig har varit med om att någon som har drabbats av budskapet om rättfärdiggörelse genom tro har betraktat detta som en anledning till att leva på i synden utan att bry sig om helighet och efterföljelse.

    Jag tycker också att det är olyckligt att det här med ”billig nåd” dyker upp så fort evangeliet förkunnas rent och klart och människor börjar glädja sig i Guds nåd. Nåden är inte billig, den är helt gratis! Nådens budskap, evangeliets glada nyheter om full förlåtelse och rättfärdiggörelse av ogudaktiga människor genom tro på Jesus är den starkaste motivationen som existerar för att leva ett liv i efterföljelse och i kärlek till nästan, ja det är den enda motivationen till ett sådant liv.

    Jag kan inte se att kyrkan har ett problem med för mycket nåd, snarare tvärtom. En större fara en billig nåd är ”billig lag”, det vill säga en syn på Guds heliga krav och bud som vi gör så tandlösa att vi känner att vi, på ett ungefär, kan leva upp till dem. Lite moral och allmän godhet för människor som gör så gott de kan. För när man lever i ”billig lag”, då kan man inte komma som en syndare inför Gud och ta emot hans nåd, då klarar man sig hyggligt själv.

    Vilka starka skäl finner du för att inte skilja rättfärdiggörelse och helgelse åt? Vad menar du är problemet?

  • Fredrik Wenell

    Det var Dietrich Bonhoeffer som myntade uttrycket ”billig nåd” i kontrast till ”dyr nåd”. Kan vara värt att påminna om hur han beskev billig nåd:

    Billig nåd: ”Billig nåd betyder nåd som lära, som princip, som system: syndernas förlåtelse som allmän sanning, Guds kärlek som en kristen Guds föreställning […] I denna lära finner världen ett bekvämt sätt att täcka över sina synder – de som hon inte ångrar och inte på allvar vill bli fri ifrån. Billig nåd är därför ett förnekande av Guds levande ord; den utesluter inkarnationen. Billig nåd är rättfärdiggörelse av synden, inte syndaren.” (s25 – Efterföljelse)
    ”Billig nåd är detsamma som en predikan om förlåtelse utan omvändelse, dop utan församlingstukt, nattvard utan syndabekännelse, absolution utan personlig bikt. Billig nåd är nåd utan efterföljelse, nåd utan korset, nåd utan den levande Jesus Kristus, han som blev människa.” (s26)

    Det är viktigt att se att det i Bonhoeffers teologi finns en skillnad mellan värld och kyrka.

  • Jonasq

    Ja, Bonhoeffers ord om billig nåd är viktiga. Dock har de kommit att frikopplas från sin kontext och dyker ofta upp så fort evangeliet framstår så underbart och befriande som det faktiskt är. Då är det alltid någon dysterkvist som börjar oroa sig för billig nåd. Och det är den reaktionen jag var ute efter i mitt inlägg, inte att kritisera Bonhoeffers analys av den avfälliga, liberalteologiska kulturkyrkan i Tyskland på 1930-talet.

  • Fredrik wenell

    Ja, det vet jag. Jag tycker man kan se likheter med det som du benämnde ”billig lag”. Sen skall det tilläggas att B senare korrigerade sig lite eftersom det skulle kunna framstå som att han menade att man kunde lära sig att tro.

    Ibland tror jag det finns en begreppsförvirring när man jämför luthersk teologi och baptistisk. Jag tror att rättfärsiggörelse i luthersk teologi i hög utsträckning kan förstås som den personliga omvändelsen i en baptistisk teologi. Det finns ingen (?) baptist som skulle likställa omvändelse och helgelse. Däremot är omvändelsen början på helgelsen som fullbordas i den framtida frälsningen. Sen finns det också en tendens i viss bapt. teologi att betona ett val som problematiserar bilden. Ett val som ofta kopplats till den juridiska synen på försoningen. Det är bara att acceptera, säga ja, etc. Det är speciellt tydligt i en del väckelsekristna praktiker. Eller i sånger från 80-talet som ”Hur kan du säga att du inget missat om du inte prövat saken själv.” Som om evangeliet skulle vara en produkt eller fritidssysselsättning.

  • Jonasq

    Håller helt med dig, Fredrik. Kloka ord.

  • AndreasBernberg

    Jonas, tack för ett långt och utförligt svar. Håller med om mycket av det du säger och håller med om att vi inte ska börja vifta med ”billig nåd” i tid och otid. Och du kan vara lugn, jag är ingen dysterkvist!

    Min poäng är, precis som du själv är inne på, att vi i frälsningen behöver hålla ihop rättfärdiggörelse och helgelse. Problemet som jag ser det är att inte bara Bonhoeffer, också rättfärdiggörelsen lätt lyfts ur sin kontext och blir en abstrakt lära som inte sammankopplas med Jesu liv. Det jag funderar på är om inte frälsningen också innebär ett nytt sätt att leva. Inte bara en konsekvens. Tror att det är det som jag vill åt och inser givetvis att det inte är så lyckat att likställa rättfärdiggörelsen och helgelsen. Däremot ser jag att också läran om rättfärdiggörelsen kan lyftas ur sin kontext.

  • Jonasq

    Kan du förklara vad det innebär, jag tror inte att jag riktigt förstår. Vad är det för poänger du vill åt? Vad exakt går förlorat om man resonerar som jag gör och vad vinner man på det du förespråkar? Kanske du kan börja med att förklara vad det är för ”modell” du vill förespråka?

  • AndreasBernberg

    Fast det är ju just detta som är en del av problematiken. Att vi vill placera in försoningen i en ”modell”. Men jag tycker det ligger något i Rolands betoning på att vi, när det kommer till försoningen behöver se på hela Jesu liv och inte bara på korset. Min poäng är egentligen en fråga: Finns det inte en risk i ett klassiskt Lutherskt perspektiv, att försoningen blir någonting abstrakt, en gudomlig transaktion som inte har med hela mitt liv att göra?

    Det kanske blir hårklyveri, men för mig blir det en viss skillnad mellan att se frälsningen som en inbjudan till ett annat rike och ett nytt sätt att leva, än om man ser detta som konsekvenser av frälsningen.

    Kanske är det så att frikyrkan länge undvikt individualismen på grund av vår betoning på församlingsgemenskapen. Men frågan är om vi behöver en djupare förståelse av frälsningen som inte ser t.ex. församlingsgemenskap som en konsekvens, utan som en integrerad del av vad det innebär att bli en del av Guds rike.

  • Jonasq

    Jag ser inte riktigt motsättningen mellan en robust försoningsteologi och efterföljelse och församlingsgemenskap. Det finns inget abstrakt över rättfärdiggörelsen, det är en gudomlig kungörelse om att vi är benådade och befriade från all synd och dom på grundval av Kristi försoningsverk. Det är alla fall inte mer abstrakt än något annat i den kristna tron, det är en osynlig verklighet som vi får ta emot i tro. Så om det är en fråga ställd till mig så är svaret nej, det tror jag inte det finns en risk för.

    Jag vet inte riktigt vad det är för djupare förståelse du är ute efter, och vad det här integrationsprspektivet rent konkret handlar om. Det var just det jag var ute efter när jag frågade efter din modell. Om du tycker att det låter lite för rationalistiskt så kanske jag kan få fråga efter ditt perspektiv istället? Skulle du kunna skissa på det så att jag förstår vad exakt du menar, jag missar tyvärr det nu.

  • AndreasBernberg

    Ok, missförstod vad du menade med modell. Tänkte att du ville att jag skulle säga om jag stod för objektiv eller subjektiv försoningslära osv.

    Det är möjligt att det inte finns någon motsättning mellan ”en robust försoningsteologi” och efterföljelse. Men om jag ska försöka skissa på hur jag menar:

    Jag tänker att frälsningen handlar om att vi inbjuds till att bli en del av Guds rike. Att vi genom nåd får leva i upprättade relationer till Gud, medmänniskor och hela skapelsen. Men att det också innebär att vi blir en del av Guds folk. Min frustration är att jag ofta möter kristna som tagit fasta på frälsningen som något som upprättar relationen mellan mig och Gud. Typ i stil med broillustrationen. Vad en sådan illustration missar är att det finns mer än korset att säga om Jesus.

    Det är möjligt att det inte råder någon motsättning mellan ditt perspektiv och t.ex. efterföljelse. Men jag möter många, där frälsningen förstås väldigt individualistiskt. Det är möjligt att man inte behöver hamna där med en klassisk försoningslära ala Luther, men jag kan se ett behov av att prata om frälsningen som något som också innebär ett nytt sätt att leva och att man blir en del av Guds folk. Att detta inte är ett tillägg till frälsningen, utan att frälsningen innebär allt detta.

    Och detta, menar jag, behöver inte resultera i någon gärningslära, utan självklart är allt detta Guds nåd.

    Du är betydligt mer påläst än vad jag är, så det är säkert så att jag missförstår dig.

  • Jonasq

    Ok. Ja, frälsning kan förstås inte existera i ett vakuum skilt från kristen gemenskap och efterföljelse. Det låter som att det är någon sorts modern privatreligiositet som du polemiserar mot? Jag tror inte att det har något att göra med luthersk teologi eller försoningslära utan mer att göra med hur livet har kommit att gestalta sig efter industrialisering och urbanisering. Människor lever inte längre i givna gemenskaper och i små samhällen utan i sin egen privata bostadsrätt. I ett sådant samhälle är såklart risken att även tron blir en privatsak ”mellan mig och Gud” där kyrka blir en valbar sak bland alla andra möjliga fritidsintressen och familjeangelägenheter. Den historiska utvecklingen i väst har också inneburit att vi har blivit konsumenter snarare än producenter och den mentaliteten färgar också av sig på livet i kyrkan och ställer krav på att ”ge folk det de vill ha”.

    Det är en stor utmaning för oss alla, oavsett vilken kristen tradition vi tillhör, hur vi bygger kyrka och gemenskap under dessa förutsättningar. Det är också så att 1900-talets utveckling med demokratisering och individuella rättigheter har skapat möjligheter för en ny sorts individualism där individen själv försöker skapa sig det liv han/hon vill ha och där ”den religiösa biten” blir en bland andra.

    Så när vi talar om ”frälsning” som ett helhetsbegrepp så måste vi adressera människan där vi befinner oss nu, under de nya villkor vi lever i. Men jag tror alltså inte att en sorts syntes av rättfärdiggörelse och helgelse, eller att tona ner Kristi ställföreträdande lidande på korset bidrar till att lösa de problem vi möter i samtiden. Och självklart måste vi prata om frälsning som ett nytt sätt att leva! Det har väl kyrkan alltid gjort, och jag vet inte riktigt vem som har förespråkat något annat? Men i reformatorisk teologi så är alltid de goda nyheterna om Guds nåd i Jesus Kristus det som både kommer först och som ligger till grund för allt kristet liv. Därför är det viktigt att alltid låta korset stå i centrum av kyrkans liv.

  • AndreasBernberg

    Håller med dig om mycket. Sen så håller jag fast vid att en alltför ensidig betoning på rättfärdiggörelsen som modell för frälsningen har för få resurser att stå i emot vår tids individualism. Jag ser gärna att korset står i centrum i våra kyrkor, men att också hela Jesu liv får stå i centrum.

  • Jonasq

    Ok. Jag ser inte riktigt motsägelsen, och vet inte riktigt vad ”hela Jesu liv” är för något. Men tack för samtalet.

  • Tobias

    Skälen har väl snarast att göra med att, som N t
    Wright uttrycker det, ”evangeliet är kungörelsen om Jesu herravälde som är verksamt med kraft för att föra människor in i Abrahams familj, nu med Jesus Kristus som centrum”
    medan
    ”Rättfärdiggörelsen är den lära som hävdar att alla som har denna tro är fullvärdiga familjemedlemmar, på denna grundval och ingen annan.”