Roland Spjuth har lovat komma med ett blogginlägg till, där han bemöter de frågor och kritiska reflektioner jag fört fram, med anledning av ett kapitel han skrivit om kristen försoningslära, med kritik av John Stotts teologi om försoningen. John Stott räknas ju ofta som den främste företrädaren i världen av evangelikal kristendom.
Här kommer texten: (notera att jag kommer att vänta med att kommentera Rolands texter, men jag gör det så snart jag hinner, men det dröjer nog några dagar, min almanacka är fulltecknad)
Spjuth fortsätter …. (del II)
Låt oss repetera vad detta samtal handlar om: Inte en försoningsstrid mellan Swärdsteologi & Spjuthsteologi utan: ”Stå fasta och var stadigt rotade i honom, så att ni tillsammans med alla de heliga förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap” (Ef 3:17-19).
Denna text (såsom hela NT) visar att försoningsteologi handlar om en märklig kombination av något mycket konkret – en historisk person Jesus Kristus – och något som är ”väldigare än all kunskap”. Det som blivit allt viktigare för mig är att ta båda dessa sidor på största allvar. Vad betyder det?
Bibeln är en berättelse om Guds frälsningshistoria med sin skapelse. Därför är budskapet om frälsningen från en sida sett också något mycket påtagligt och enkelt. I Jesus Kristus har Gud gjort något avgörande som förändrar mänsklighetens historia och som Gud nu erbjuder alla människor att bli en del av. Gud vill försona hela mänskligheten med sig i Jesus Kristus och vi inbjuder alla till denna upprättade gemenskap genom att bjuda dem dela vår gemenskap med Kristus. Det är fortsatt lika enkelt och konkret som när Jesus passerade tullhuset i Kafarnaum och sa till Matteus ”följ mig! Låt oss därför inte skapa försoningsteologier som blir abstrakta teorier. Frälsningen är nära och enkel.
Från andra sidan är försoningen samtidigt det oändliga mysteriet att Gud blir människa, tar på sig vår syndahistoria och förändrar den inifrån och inbjuder människan till gemenskap med varandra om med Gud själv. Jesus är sann Gud och sann människa. Så samtidigt som vi ska tala enkelt om försoningen måste vi också tala om det så vårt tal pekar mot ett mysterium (om det handlar om Gud måste det ju vara så!). Det är på grund av detta mysterium som Bibeln och kyrkan använder många bilder och termer för att tala om frälsningen. De är delaspekter som tillsammans pekar på något mycket större.
När jag undervisar om försoningen brukar jag (som alla andra) presentera olika bilder på försoningen såsom olika former av segermotiv, juridiska bilder, syndabocken, Adam-Kristus typologin, med mera. Jag försöker måla ut deras positiva bidrag men också visa hur de alla har begränsningar som gör att ingen bild kan vara den teori som förklarar försoningen. Ett exempel är Jesu ord om att han ger sitt liv som ”lösen” för att köpa människor fria. Tidigt i kyrkan började funderingarna på ”vem betalar Jesus lösen till?”. Oftast blev det självklara svaret att det är djävulen som håller människan fången och som Jesus betalar till (jfr C S Lewis berättelse om Häxan och Lejonet!). Anselm av Canterbury var en som på 1000-talet insåg de problem som en sådan tanke väcker för Gudsbilden (har djävulen rättigheter som Gud måste respektera?). Därför utvecklar han satisfaktionsläran som istället säger att Jesus måste betala lösen till Gud för att Guds ära ska bli tillfredsställd (satisfied). För mig visar en sådan debatt att bilden nu blivit en teori som ska ge en rationell förklaring och då hamnar teologen ofta i återvändsgränder.
Ett problem i min frikyrkliga kontext är att den bibliska tanken på Jesus liv som ett ställföreträdande offer ibland har upphöjts till en sådan teori som förnuftigt ska förklara försoningen. Även om jag tycker Stefan gett en mycket snedvriden presentation av min försoningsteologi, så har han rätt i att detta är ett område som jag brottats mycket med. Idag ser jag att grundproblemet uppstår när bilden av Jesus ställföreträdande offer blir en rationell teori. Då blir det ofta ungefär så här:
Gud har ett dilemma. Å ena sidan är Gud rättfärdig och måste straffa alla synder eftersom Gud måste uppehålla vedergällningen om Gud ska vara rättfärdig (vedergällningen är alltså lagen om ”öga för öga”; att ett brott måste sonas med motsvarande straff). Å andra sidan är Gud kärleksfull och vill rädda mänskligheten. För att lösa detta dilemma blir Gud människa så att Guds rättfärdiga straff dödar Jesus. Genom att själv bära straffet som en människa, kan Gud lösa sitt dilemma att både upprätthålla vedergällningens ordning och förlåta. Denna teori betonar alltså mycket starkt att Jesus död är ett ”ställföreträdande strafflidande” (engelska penal substitution).
Jag vet att jag förenklar bilden. Inte många teologer skulle uttrycka det som jag gör ovan och jag tror Stefan säkert vill skriva om det. Men det är i alla fall inte ovanligt att bilden blir en teori där denna andemening är central.
Ett första problem är antagandet att Gud har motstridiga egenskaper som Gud måste lösa. Tänker vi så om Gud så är det i alla fall inte klassisk kristen tro i betydelsen hur fornkyrkliga teologer tänkte. Övertygelsen om att Gud är en och oföränderlig till sin natur gjorde sådana mänskliga bilder omöjliga. Det stora problemet är också att det tvärtemot Bibelns texter talar om försoningen utifrån ”Guds dilemma”. Försoning handlar inte om Guds dilemma utan det är människan som har ett dödligt problem! Det är en omänsklig uppgift att tala om försoningen ur Guds eviga perspektiv.
Teorin ovan bygger på en mycket mänsklig Gudsbild. Det gudomliga dilemma som beskrivs ovan är typiskt för en traditionell papparoll. Pappan är den som i sitt inre kämpar med hur han både ska vara den som rättvist straffar sitt barn för olydnad och samtidigt visa att han älskar sitt barn. Om vi inte tilltalas av en sådan fadersroll, då kanske vi inte ska läsa in den i Gud heller! Det ger också en mycket begränsad bild av frälsningen. Det bländar av det som är centralt i synen på frälsning och synd mot det som är en aspekt i helheten (skuld och straff).
Jag har också betänkligheter för att teorin gör vedergällningstanken till nyckeln för att förstå försoningen. Är Gud ”låst” av vedergällningsprincipen? Är det förnuftigt att dödandet av en oskyldig människa väger upp all världens synd och ondska (jfr mitt förra inlägg om exklusivt eller inklusivt ställförträdande)? Men grundproblemet i teorin är att det gör straffet och vedergällningen till försoningens nyckel. Guds vrede kan bara stillas genom att Gud straffar. Om inte Gud straffar kan inte Gud förlåta, eller, Gud kan förlåta för att Gud först straffar. Stefan verkar inte dela min syn att det finns ett problem här. Jesus lär oss i bergspredikan att vi ska älska våra fiender, för att det är så Gud har bemött sina fiender.
För mig blir det ofrånkomligen en spänning i Gudsbilden om försoningsteologin däremot blir en teori som lägger fokus på antagandet att Gud måste upprätthålla vedergällning och straffa för att kunna förlåta. Våldet är också ett av kyrkans största problem genom historien. Det handlar om korståg, krig som välsignats av kyrkan, dödstraff över heretiker, män som misshandlat barn och fruar, med mera. Därför är det viktigt hur vi talar om Guds relation till straff och vedergällning.
Min poäng är verkligen inte att förneka Jesu ställföreträdande offer eller tona ned Guds dom över synden. Jag tror att vi kan tala om ”ställföreträdande strafflidande” så att det pekar på något viktigt i försoningen. Jag uppfattar att jag här står nära den evangelikale exegeten N T Wright som så övertygande visat hur denna tanke får en annan innebörd än ovan när den förstås i sitt frälsningshistoriska sammanhang. Innan Swärd och andra fäller domar, skulle jag rekommendera er att försöka förstå Wrights utläggning av bibeltexterna på denna punkt. En kort text att börja med är ”The Cross and the Caricatures” där han år 2007 kommentera den heta engelska debatten om frågan (http://www.fulcrum-anglican.org.uk/news/2007/20070423wright.cfm?doc=20OBS: det är den sista tredjedelen som behandlar denna fråga).
Wrights misstanke är att den våldsamma dom som vissa evangelikaler fällt över de som ifrågasatt ”teorin om ställföreträdande strafflidande” bygger på deras ovilja att tala konkret om frälsningens innehåll. Hellre en abstrakt korsteologi än evangeliernas konkreta berättelser om Jesus Kristus väg till kors och uppståndelse. Och hellre en ganska abstrakt teologi som ska förklara hur vi löser individens skuld inför en himmelsk domare än inbjudan till evangeliernas efterföljelse. Hans utmanande ord på slutet är: “Might it not be the case that the marginalisation of the four gospels as serious theological documents within Western Christianity, not least modern evangelicalism, is a fear that if we took them seriously we might have to admit that Jesus of Nazareth has a claim on our political life as well as our spiritual life and ’eternal destiny’?”
Jag vill än en gång tacka Stefan för att han så generöst gett mig utrymme på sin blogg. Två alltför långa inlägg! Ändå finns det så många viktiga frågor som jag inte hunnit beröra! Vad är offer i GT? Handlar inte Guds rättfärdighet om Guds förmåga att ”ställa till rätta” snarare än om ”vedergällning”? På vad sätt är hela evangelierna en berättelse om försoning? Varför är efterföljelse inte alls gärningsfrälsning? Med mera. Tyvärr hinner och orkar jag inte följa med i bloggar och i de fortsatta samtalen på nätet. Hoppas ändå att jag på något sätt stimulerat till fördjupning bortom enkla missförstånd. Det är nyttigt att bli utmanad. Stefan har stimulerat mig själv att tänka vidare. Det är viktigt att vi tillsammans försöker fördjupa vår försoningsteologi.
Roland Spjuth
PS! Jonasq frågar om inte individualism är ett ”hjärnspöke”. Viktig synpunkt. Jag delar helt hans bedömning att frikyrkan levt frälsning som gemenskap och att det snarare var de stora folkkyrkornas syn på församlingsliv som gjorde tron privat och osynlig. Däremot fick frikyrkan ofta en ensidigt teologisk betoning på det personliga som gjort att många frikyrkor idag inte kunnat hantera övergången från ett kollektivt samhälle till individualism. Detta är ett av de fenomen i dagens kontext som kräver fördjupad förståelse av försoningen. Men det gäller nog inte Johanneskyrkan och United! Däremot är Luther inte min teologiska förebild.
Det vore också kul om någon kunde svara Björn Ws fyndiga och viktiga invändning. Säger kristendomen att människans problem beror på att Gud inte kunde förlåta två impulsiva och ångerfyllda tonåringar som åt frukt i Edens lustgård?