Mackan Andersson förde fram ganska kraftig kritik på twitter mot mitt svar i tidningen Dagen till Pekka Mellergård. Jag tyckte då att Mackan istället skulle skriva ett gästblogginlägg och framföra sina synpunkter, det är svårt att föra en vettig diskussion på twitter. Gästblogginlägget publicerades 26 januari. Jag gör nu ett försök att kommentera detta.

Mackans synpunkter handlar om tre saker.

1. Mitt sätt att driva debatten är fel, han tycker att jag bör be Pekka offentligt om ursäkt.

2.  Han tycker inte att de bibeltexter jag för fram leder till en slutsats att Adam och Eva är historiska personer.

3. Han tycker inte att synen på Adam och Eva är en avgörande fråga för frälsning och kristen tro.

Om vi börjar med första frågan. Mackan citerar mig från Dagen 170124 där jag skriver ”Jag har svårt att begripa hur en icke-historisk syn Adam och Eva och syndafallet ryms inom Lausannedeklarationens Bibelsyn”. Mackan menar att Lausannedeklarationen inte handlar om skapelseberättelsen och dess historicitet.

Visst, Lausannedeklarationen hänvisar inte till Genesis kapitel 1 och 2. Men den uttrycker en tydlig bibelsyn, det är detta jag åsyftar. Ett avsnitt i deklarationen handlar om Bibelns auktoritet. Där läser man: ”Vi bekräftar vår tro på både Gamla och Nya testamentets gudomliga inspiration, sanning och auktoritet i dess helhet, såsom Guds enda skrivna ord, utan fel i allt som det påstår och det enda ofelbara rättesnöret för tro och liv.”

Vad menas i detta fall att Guds ord utan fel i allt som det påstår?

Här gör jag och Mackan olika bedömningar. Jag menar att Paulus texter och Jesusorden om skapelsen m.fl. bibeltexter påstår att det finns en historisk bas i 1 Mos 1-3, då är detta sant på grund av att det är Guds inspirerade ord. Vi gör uppenbarligen olika bedömningar om vad dessa texter påstår. Jag menar att dessa NT-texter är nyckeln till att tolka 1 Mos 1-3.

Det jag är ute efter i diskussionen är ett försök att definiera vad man kan räkna som evangelikalt och vad som är i enlighet med Lausannedeklarationen. De kristna verksamheter jag har varit engagerad i senaste decennierna har ju haft denna markör och det blir ju meningslöst att använda begreppet evangelikalt och hänvisa till Lausannedeklarationen om det kan tolkas hur som helst. Jag diskuterar inte vad som kan anses vara kristet eller inte, det har inte varit min avsikt. Har jag haft någon formulering i denna debatt som kan tolkas så har jag uttryckt mig slarvigt och ber om ursäkt för det.

Mackan skriver att jag skriver att: ”Det är Jesus, Lukas och Paulus som påstår att Adam och Eva var historiska personer, det är den avgörande grunden för den bibeltroende”. Alltså – håller man inte med dig här går man emot Paulus, Lukas och självaste Jesus och tror helt enkelt inte på Bibeln. Jag tolkar Pauli och Jesu ord på detta sätt och drar rimligtvis den slutsatsen. Kan ge Mackan rätt här att jag uttrycker mig onödigt tillspetsat i den meningen. Man skulle kunna säga samma sak på ett mjukare sätt. Mackan håller ju inte med om att de refererade bibeltexterna påstår detta. Pekka tycks ju mena att de påstår detta, men var färgade av sin samtid, och att man då inte ställde historiska frågor om skapelseberättelsen.

Mackan tar sedan upp några av de bibeltexter jag refererar till som stöd till att tolka 1 Mos 1-3 som en historisk skildring. Han hävdar att de inte slutgiltigt argumenterar för historiciteten. Här gör jag en annan bedömning, och den allmänna tolkningen enligt min mening i globala kristenheten idag och i kyrkans historia är den historiska läsningen. Som jag har hävdat i debatten kan det dock finns skillnader i vilken utsträckning man läser in symbolik i berättelsen. I min ursprungliga ledartext och i följande debatten har ju jag inte satt ner foten i den frågan. Så även jag har gett utrymme för olika tolkningar av skapelseberättelsen. Den punkt där jag dock inte kan förneka historiska fakta utifrån Bibelns uppenbarelse, att det är faktiska personer och en faktisk händelse, handlar om Adam och Eva och syndafallet. Det är den sammantagna bilden snarare än bara en enskild bibeltext som jag tycker pekar i den riktningen.

Mackan refererar till resonemangen om släkttavlor, jag hävdar att de måste läsas historiskt vilket han inte håller med om. Han undrar då om varför jag tror generationer saknas, eller att jag tror att mänskligheten är yngre än vad den är. Mitt svar är kort och gott, jag vet inte. Jag vet inte mänsklighetens ålder, och jag vet inte om det saknas generationer i släkttavlorna. Jag bara noterar att när Bibeln ibland säger son till, kan det vara en person i tidigare generationer, det är inte alltid direkt biologisk son. Men eftersom man kan vara överens om att de allra flesta namnen i dessa släkttavlor är personer som faktiskt existerat, då är frågan på vilken grund man hävdar att några personer i släkttavlan är icke-historiska personer.

Jag bör be om ursäkt för att jag hävdar att personer som inte läser Bibeln som jag, inte är goda evangelikaler – menar Mackan. Jag har ju sagt att jag har blivit överraskad av den här debatten, jag trodde en mer historisk läsning av 1 Mosebok 1-3 var helt dominerande bland dem som kallar sig för evangelikaler. Nu är det ju bara en minoritet av alla kristna som kallar sig för evangelikaler i Sverige, jag tar upp den saken i svaret till Fahlgren. Det är mycket möjligt att Mackan har rätt att jag har i vissa meningar i denna debatt uttryckt mig onödigt tillspetsat, det kan jag gärna be om ursäkt för. Min ursprungstext, där debatten började, ledaren i Världen Idag, innehåller dock mer nyanser än vad mina kritiker har hävdat. Eventuella ursäkter till Mellergård får jag föra fram till honom direkt i samtal, det kräver att jag närmare tittar på mina exakta formuleringar. Min ambition är dock att försöka diskutera vad som är en rimlig evangelikal bibelsyn och bibeltolkning, men här är det uppenbart att jag och mina kritiker har helt olika uppfattningar.

Att jag är en ofullkomlig skribent, är jag den förste att erkänna. Jag är dock något förvånad över att Mackan inte har några synpunkter på dem som kritiserar mig.

Mackan ställer frågan om jag måste tro att Adam och Eva var historiska för att förstå frälsningen. Han svarar nej. Där håller jag med. För att ta emot Jesus och få tag i en frälsande tro, kräver ett minimum av kunskap. Jag menar dock att det ingår i en mer fullständig redogörelse för frälsningen och Guds frälsningsplan. Syndens realitet kan vi förstå ändå skriver Mackan, ja visst. Men genom att läsa 1 Mos 1-3 får vi veta hur synden har kommit in i världen.

Min sista motfråga är: varför är det så viktigt att hävda, som vissa debattörer gör, att Adam och Eva inte är historiska personer. Man bör väl ändå erkänna att vi som läser bibeltexterna historiskt i denna fråga, att det inte är orimliga tolkningar om vi bara utgår från själva bibeltexten. Och om bibeltexten innehåller en historisk kärna, då ligger man ju ändå ganska nära min ståndpunkt som slår fast att Adam och Eva är historiska personer och att syndafallet är en händelse som inträffat i historien. Mackan argumenterar kraftfullt mot den historiska tolkning som jag förespråkar, men jag tycker han inte ger några argument för en icke-historisk tolkning. Det är möjligt att han menar att de andra debattörerna redan har svarat på den frågan.

En fråga jag har är hur min ståndpunkt skiljer sig från dem som hävdar att skapelseberättelsen är en myt men innehåller en historisk kärna. Vad är då denna historiska kärna? Det är den avgörande frågan för mig, och jag har inte blivit klar över utifrån denna diskussion, om hur man resonerar om vad denna historiska kärna innebär, och hur det skiljer sig från mitt synsätt.

Mackan skriver: ”Att hävda att en historisk läsning av några av Skapelseberättelsens detaljer – du anger själv att du är osäker på vilka detaljer som är mer symboliska – avgör vilka som är evangelikala eller att det skulle destabilisera centrala kristna dogmer, ja att det skulle kunna leda till dominoeffekter där till slut hela Evangeliet går förlorat, det är sådana överdrifter att det hade varit skrattretande om det inte vore så allvarligt.” Här förstår jag inte vad som är allvarligt, det förklarar inte Mackan. Att evangeliet går förlorat- Mackan förstår naturligtvis att jag menar att syndafallets verklighet är en del av evangeliet, att det faktiskt har inträffat som en specifik händelse i historien. Jag menar att det är en del av hela evangeliet. Vad är det skrattretande med att tro detta? Vad är så allvarligt med att tro detta? Här skulle det vara intressant att få veta hur William Booth predikade, jag känner inte till det, men jag antar att han förkunnade en ganska strikt historisk syn på 1 Mos 1-3.

Mackan avslutar på följande sätt: ”Du bör be Pekka Mellergård om ursäkt, offentligt, för det uttalandet och övriga motdebattörer också. Det är ett angrepp på deras person. Det är inte ett angrepp på deras dogmatik. Du gör det dessutom genom att hänvisa till dokument – Bibeltexter och Lausannedeklarationen – som inte säger det du menar att de säger. Inga av texterna adresserar Bibelsyn ens i svepande ordalag.” Har försökt kommentera detta i texten ovan.

Min ståndpunkt är mycket enkel och sammanfattat att Bibeln som helhet bekräftar historiciteten i 1 Mos 1-3, jag har inte på något sätt blivit övertygad om av mina kritiker att jag tolkar Bibeln fel på denna punkt. Jag har också hävdat att kristna kyrkan historiskt har haft den ståndpunkten att tro på historiska grunden för 1 Mos 1-3, jag efterfrågar fortfarande den forskning som visar att detta inte stämmer. Jag hävdar också att det är den helt dominerande uppfattningen i den världsvida kyrkan idag, i varje fall de grenar som ser sig som pingstvänner-karismatiker och evangelikaler. Jag anser att det är liberala teologin som började ifrågasätta skapelseberättelsens historicitet på 1800-talet, och hittills har inte någon teolog gett några vetenskapliga referenser som visar att detta påstående är fel. Att teologer som kallar sig för evangelikaler idag hävdar ståndpunkter som liberala teologin hävdat sedan 1800-talet, det gör i varje fall mig fundersam.

 

 

 

 

 

 

Har ägnat hela måndagen åt styrelsemöte för New Wine, varit hos kyrkoherde Hans Wolfbrandt. Har lovat att svara på Mackans gästblogginlägg, ska försöka hinna detta endera dagen. Under tisdagen har jag olika möten i Göteborg och far tillbaka till Stockholm framåt kvällen.

Idag har jag dessutom en extraledare i Världen Idag om Guds närvaro i den kristna församlingen.

Debatten om Adam & Eva rullar vidare. Sändaren har nu publicerat mitt blogginlägg där jag svarar på Sune Fahlgrens kritik.

Micael Grenholm har skrivit ett blogginlägg som ger sitt stöd till Adam och Evas historicitet, när jag tittar närmare på inlägget ska det vara skrivet av Hans Sundberg. Teologie doktorn och tidigare Vineyardledaren Hans Sundberg har ett liknande inlägg på sin egen blogg. Mikael Karlendal har också ett blogginlägg med input i diskussionen.

Pekka har skickat till mig ett svar på mitt blogginlägg, som är ett svar på hans artikel i Dagen.

Här följer blogginlägget.

 

Bäste Stefan!

Tack för en möjlighet att här på din blogg kommentera ditt inlägg om mitt inhopp i samtalet om Adam&Eva som historiska personer.

Först några klarlägganden. Jag är inte ”teolog”. Åtminstone inte om man med det menar någon som har läst teologi på högskola eller universitet. Däremot läser jag väldigt gärna Bibeln. Jag går faktiskt upp 05.15 varje dag för att hinna med det innan jag ska iväg till jobbet.

Så när jag skriver är det som en engagerad kristen medmänniska. Och jag tror att det är en av flera likheter mellan oss båda: att vi båda är angelägna om att människor ska få syn på Jesus Kristus och låta evangeliets ljus lysa upp livet. Och jag tror att vi båda är överens om att det ljuset också kan vara smärtsamt, att det ibland utmanar oss att ändra livsstil och prioriteringar.

För mig har min längtan att leva i det ljuset fått en del oväntade konsekvenser. Bland annat att jag under femton års tid fick Evangeliska Frikyrkan som arbetsgivare, med en lön och samhällelig status som var väldigt långt ifrån den man har som docent och överläkare på ett universitetssjukhus, och med betydligt mer otacksamma arbetsuppgifter. Men det är år jag är väldigt tacksam för och inte ser på som något offer. Det enda pris som var jobbigt att betala var att gång på gång (och från början helt oväntat) behöva försvara den skola jag kallats att vara rektor för, mot den typ av kritik från kristna bröder och systrar som ofta återkommer på den här bloggen. Det räckte gott med kampen mot fördomar på det som då kallades Högskoleverket, eller debatter med Humanisterna och likasinnade. Det är faktiskt lite lättare att ta kritiken när den riktas mot mig som person. Även om det förstås känns väldigt märkligt att få läsa (av dig Stefan okommenterade) saker som att ”Pekka gör stor skada på Kristi kropp” eller att debatten visar att ”avfallet i svensk kristenhet kommit ett snäpp längre än jag trott”. Med mera likartat.

Stefan, jag uppfattar inte att du ifrågasätter min tro. Men jag är glad att den som en gång ska döma ser mer och längre än många i din bloggsvans – och att jag får vila i helt andra Ord än deras. Och jag tycker att du borde rikta en del av ditt blogg-engagemang också åt att försöka korrigera de avarterna.

Nog om det personliga. Något kort om ditt svar.

Jag tycker att du börjar bra, och i det andra stycket sammanfattar du – visserligen med lite retorisk knorr – helt ok vad jag skrivit. Men sen barkar det iväg, och du lägger till, extrapolerar och beskriver en Mellergård som inte känner igen sig själv eller sina åsikter.

Exempelvis när det gäller det där ordet ”myt”. Vi menar uppenbarligen INTE samma sak med ordet. Jag använder inte begreppet i betydelsen ”saga”, ”fantasi” eller ”påhitt”. Precis som den CS Lewis jag citerade så utesluter jag inte att det finns en historisk kärna i berättelsen om Adam och Eva. Det är en beskrivning av något mycket viktigt, ett sätt att försöka förstå som mycket väl kan ha en historisk förankring.
Berättelsen var betydligt mindre problematisk på Jesu och Paulus tid, och väldigt långt in västerlandets historia. Jag tror du har rätt i att såväl de nytestamentliga författarna som pietister (och reformatorerna och de medeltida skolastikerna) utgick ifrån att Adam & Eva var historiska personer. Man kan sen tycka att det var olyckligt och ett helt onödigt utveckling med källkritik, textkritik, litteratur-vetenskap, religionsvetenskap, arkeologi, antropologi, hermeneutik med mera. Kyrkan kanske hade mått lika bra utan – precis som ett barn på ett plan kanske skulle må bättre om det slapp konfronteras med det faktum att inte alla vuxna (ibland inte ens föräldrarna) är så goda, kloka och snälla som de borde vara. Men nu, i vår samtid, finns alltså de där humanvetenskaperna, och det är inte bara påhitt, bluff eller proganda, utan välunderbyggda teorier. Och precis som all bra vetenskap så är dessa teorier öppna för prövning och diskussion. Men för att bli trovärdig i sådana diskussioner behöver man vara skapligt påläst.

Själv betraktar jag mig knappt som naturvetare (läkaryrket är ju en märklig blandning av vetenskap och beprövad erfarenhet), så jag hävdar ännu mindre att jag är kompetent att lägga mig i den rent vetenskapliga diskussionen inom human- och samhällsvetenskaperna. Men i mina samtal och läsningar så har jag fått en grundrespekt för många av de insikter som där erövrats. Detta ska inte förväxlas med att min tro, eller förhållande till Bibeln, bestäms av ”det senaste” inom dessa vetenskaperna. Men jag lyssnar med respekt till såna som vet och lärt mer – samtidigt som jag (i diskussioner med icke-troende människor) försöker förklara mina kristna utgångspunkter och min (och den kristna tros-gemenskapens) erfarenhet av Gud. Allt i förhoppningen att få vara med och öppna människors ögon för evangeliets omvälvande sanningar.

Jag menar alltså att för Jesus, Paulus, och de flesta skolastiker och reformatorer (med flera av ”den stora skaran av vittnen”) var frågan om historicitet en icke-fråga. Men idag blir det för väldigt många människor problematisk om bibelberättelser som den om Adam& Eva ska tas som bokstavligt sanna – alltså att en oklippt film från en kamera skulle återge den här berättelsen ruta för ruta.

Jag kan alltså inte tro att det har funnits en specifik man som hette Adam och en specifik kvinna som hette Eva, och som födde specifika söner som hette Kain och Abel. Och jag tackar Gud för att jag i några kritiska tidpunkter i mitt tros-liv fick möta människor som hjälpte mig att förstå att jag faktiskt var fortsatt välkommen in i den kristna familjen, till nattvardsgemenskap och tillhörighet Kristus utan att behöva ha en bokstavlig tro på 1 Mos 1-3.

Att jag skrev den där första artikeln i Dagen berodde på att jag vet att det finns många i en likartad situation som jag då var i, och som kan få hjälp i sin brottningskamp i relation till kristen tro och Bibeln genom att få höra ett annat perspektiv än det du ger uttryck för. Dessutom känner jag starkt för de många människor som aldrig satt sin fot inom kyrkans väggar men som tror att de är färdiga med den kristna tron i och med att de på goda grunder kunnat avfärda 1 Mos 1-3, så som det presenterats för dem.

Stefan, jag tycker att du alldeles för lättvindligt duckar eller helt undviker de mer konkreta frågor som jag i debattartikelns speciella form lyfte fram, inklusive det där problemet med att vi vid en bokstavlig läsning av texten behöver dra slutsatsen om en mycket ung jord, vilket går emot alla tillgängliga data från alla vetenskapliga fält som med helt olika metoder adresserar den frågan. Men eftersom mitt syfte inte var att få rätt, utan påminna om ett annat möjligt kristet (t.o.m. evangelikalt) perspektiv, så avslutar jag nu mitt deltagande i samtalet om Adam & Eva.

I en alltmer splittrad och polariserad värld är behovet av fredsstiftare och brobyggare större än någonsin. Det hade inte varit så dumt om ett sådant brobyggande åtminstone fungerade i kristna sammanhang. Men när man betraktar svensk kristenhet så undrar man ganska ofta om det snarare är platsen för ett lågintensivt krig än ett sammanhang för helande. Jag önskar att det var annorlunda.

Stefan, du kan väl fundera på hur du bäst bidrar till ett sådant helande. Så ska jag försöka göra motsvarande sak på mitt håll.

Pax et bonum
Pekka Mellergård

Nu är jag på väg till Göteborg och sedan till Lysekil för besök hos kyrkoherde Wolfbrandt. Vi ska mötas där som Sverigestyrelse för New Wine med möte ikväll och under hela måndagen. Tisdag bär det av till Göteborg på morgonen för möte hos ett av Göteborgsföretagen som är mina kunder i min konsultverksamhet.

Ska försöka kommentera Mackans gästblogginlägg. Sedan får vi se om Adam-Eva-debatten är över för mig, eller om det kommer nya utspel. Ska försöka prata med både Pekka och Sune Fahlgren kommande veckan, då jag är mån om goda relationer, oavsett om man har samma uppfattningar eller inte.

Nästa vecka någon gång kommer jag att släppa en personlig nyhet på bloggen, som kanske kommer att överraska en del.

Sune Fahlgren hade en ledare häromdagen i Equmeniakyrkans tidning Sändaren där han för fram kritik bland annat mot mina insatser i kristenheten. Han anknyter till Adam-Eva-debatten och har den som utgångspunkt för att uttrycka bekymmer över utvecklingen inom evangelikala rörelsen både i Sverige och i USA.

Jag känner ju Sune sedan åttiotalet och jag har faktiskt haft honom som lärare på Örebro Missionsskola. När min pionjärförsamling i Brandbergen ansökte om medlemskap i dåvarande Örebromissionen någon gång kring 1984-85 ansökte jag också om att få bli ordinerad pastor i Örebromissionen. Villkoret var att jag gick en kurs i pastoralteologi på missionsskolan, vilket jag då gjorde, och där Sune var min lärare. (idag finns det nog personer inom EFK som ångrar att man då inte krävde att jag skulle gå fler kurser).

Brukar med intresse läsa hans ledare i Sändaren som jag tycker är intressanta.

Eftersom jag är omnämnd en del i senaste ledaren vill jag kommentera detta.

Sunes ledare är ju en mer övergripande analys av evangelikala rörelsens utveckling, både i USA, delvis England och framförallt Sverige. Att evangelikaler röstar på Trump det är en fråga jag också har ställt. Jag går dock inte in på detta nu, för det har jag redan fått tillräckligt med kritik för. Jag avstår från att kommentera det Sune tar upp om evangelikala rörelsen i USA. Jag tror man måste vara medveten om att den är mycket omfattande och spretig, och man bör vara försiktig med generaliseringar.

Sune skriver att den evangelikala rörelsen i Sverige är i fara. Frågan är ju bara vad som är den evangelikala rörelsen i Sverige. Jag tycker inte att det är särskilt enkelt att urskilja en sådan del av den totala kristenheten. Inom pingströrelsen brukar man ju inte kalla sig för evangelikaler. Det gör man inte heller inom Equmeniakyrkan. Inom EFS finns det en falang som identifierar sig ganska tydligt med evangelikala rörelsen men delar av EFS gör det inte alls. Det är ju framförallt EFK och tidigare Örebromissionen som uttryckt sig som evangelikaler. Jag kan tänka mig att Frälsningsarmén och Alliansmissionen kan vara hyfsat bekväma med ett sådant språkbruk. Och som Sune väl känner till är även EFK idag ett ganska spretigt samfund, där vissa församlingar ligger närmare pingst- och trosrörelsen i teologi och gudstjänststil och vissa församlingar ligger närmare Equmeniakyrkan. En hel del inom EFK är inte heller särskilt bekväma med att kalla sig för evangelikaler. Men trots allt har EFK detta i sitt självförståelsedokument att man är ett evangelikalt samfund. En tolkning kan vara att Sune kritiserar utvecklingen inom EFK, men troligen menar han något vidare än så. Det är svårt att kommentera synpunkten om han inte närmare definierar vad han menar med evangelikala rörelsen.

Sedan skriver Sune att ”Här i Sverige jagar evangelikala ledare som Stefan Swärd avfällingar utifrån en historiskt tunn definition av bibeltrohet”. Att jag gör enstaka amatörmässiga försök att diskutera frikyrkoteologins utveckling, och problematiserar detta, det kanske lite är att ta i att kalla detta för att jaga avfällingar. Att jag har en historiskt tunn definition av bibeltrohet, även där skulle jag behöva en precisering av Sune, för att överhuvud taget kunna kommentera detta, jag vet nu inte riktigt vad han menar.

Det starka sociala engagemanget i evangelikala rörelsen är i fara. Här efterlyser jag någon form av belägg för en sådan kraftig och svepande kritik mot breda grupper av kristna, utan att definiera vilka grupper man åsyftar. Konferenser om kristen nation, där vet jag inte heller vad han åsyftar. Jag har inte varit inblandad i något sådant. Att vi ber för Sverige och ber om väckelse i Sverige det kan ju knappast problematiseras.

Vilka evangelikaler i Sverige som vill begränsa religionsfriheten – även här efterlyser jag tydliga belägg för en så pass allvarlig anklagelse. Jag har svårt att se belägg för att det finns sådana trender, jag blev före jul invald som en av två representanter för svensk frikyrklighet i en av Sveriges Kristna råds arbetsgrupper, nämligen den grupp som ska arbeta med frågan om religionsfrihet. Så om Sune ser sådana tendenser hos mig är han nog ganska ensam i detta, tydligen. Kristna i Sverige kan ju knappast ges skulden för om man ser tendenser till begränsad religionsfrihet i USA.

Nu börjar teologerna komma på stridsstigen ordentligt. Sune Fahlgrens ledare i Sändaren i går var en rejäl sågning. Sune har ju också jobbat på Örebro missionsskola under många år, och var en period ansvarig för pastorsutbildningen där. Jag känner Sune sedan åttiotalet. Senaste åren har han jobbat på Teologiska högskolan i Stockholm och är dessutom ledarskribent i Sändaren, som är Equmeniakyrkans samfundstidning.

Det jag kanske reagerar mest på är att den publiceras på ledarplats. Så kritiserad på ledarplats i Sändaren har nog inte en enskild frikyrkopastor blivit på senare år, enligt min minnesbild.

Jag kommer att svara på detta på min blogg, men jag vet inte hur snabbt jag hinner det.

Det finns en sak i detta som förbryllar mig. Jag har nu ägnat mig åt församlingsgrundande verksamhet i hela mitt liv, i mer än 40 år. Och kan visa på en ganska dokumenterad CV på området. De äldre frikyrkosamfunden säger med en röst att man måste satsa på församlingsplantering. Den som har en av de längsta erfarenheterna på det området, är den man vill kritisera allra mest. Detta gör mig något förbryllad. Det är unikt att en enskild pastor kritiseras på detta sätt i en ledare i Sändaren.

Här följer ett försök att kommentera Pekka Mellergårds andra Dagenartikel där han återigen kritiserar mitt försvar av Adam och Eva som personer som faktiskt har funnits och att Bibelns berättelse om syndafallet är en händelse som faktiskt har inträffat. Jag försöker här att undvika att upprepa det jag tog upp i mitt förra genmäle som publicerades i Dagen. För att få en mer heltäckande bild av mitt svar behöver man läsa även det.

Pekka Mellergård är alltså bedrövad över den debatt som jag initierat om Adam och Eva som historiska personer. Den typen av debatter gör att många människor inte kan ta kristen tro på allvar. Läser vi som det står hamnar vi i en tideräkning på 6000 år. Det är galenskap menar Mellergård. NT:s referenser till Adam mister inte sin styrka om Adam inte är en historisk person. De funderade inte på historicitet i NT, talade in i ett sammanhang som inte ställde den sorts frågor. Min bibelsyn stänger Bibeln för många. Kristna har svårt att hantera den bibelsyn jag står för. Det gör att intresset för Bibeln minskar. Han kopplar också ihop det med vita evangelikaler i USA som läser Bibeln bokstavligt och som stöttar Donald Trump.

En iakttagelse är att Pekka går längre än andra i denna debatt, han hävdar att Adam och Eva inte är historiska personer. Nya Testamentets referenser till Adam mister inte sin kraft om han inte är en person som faktiskt existerat hävdar Pekka. ALT-läraren David Willgren och EqK-pastorn Lars Gunther är inte lika tydliga i sina ställningstaganden. Det är uppenbart att för Mellergård har texten i 1 Mos 1-3 enbart ett symboliskt innehåll, det finns inte någon historisk substans i den. Han använder också ordet myt för att beskriva detta, och det visar att ordet myt används på olika sätt i denna debatt. Jag och Pekka använder här uppenbarligen samma definition av myt-begreppet, att det åsyftar en berättelse utan sanning och verklighetsförankring. Däremot kan myten ändå ha ett viktigt budskap att förmedla till oss, men syftet är inte att förmedla historiska fakta. Så tolkar jag Pekkas mytbegrepp.

Naturligtvis ger första kapitlen i Bibeln inte en uttömmande skildring av skapelsens tillblivelse. Men utifrån min bibelsyn ser jag det som en uppenbarelse från Gud, inte mänskliga skrifter vars idéinnehåll främst bygger på ännu äldre mesopotamiska skrifter. Gud vet allt, och vi har genom skriften fått en glimt av hur det gick till när hans skapade världen och människans äldsta historia. Bibeln är trovärdig och den är sann i allt den påstår. Seth Erlandsson har i boken ”Bibeln – myt eller sanning?”, gjort en utmärkt genomgång av 1 Mosebok 1-3 och visar där väldigt tydligt att det inte går att bevisa samband mellan bibelns skapelseberättelse och de äldre mesopotamiska skrifterna innehållande skapelsemyter. Det resonemanget bygger på ett bibelkritiskt axiom att bibliska författarna hela tiden bygger på andra källor, och bibeln som endast ett mänskligt dokument betonas. Tron på att Bibeln är Guds uppenbarelse leder i en annan riktning när man tolkar bibeltexterna.

Bibeln gör själv anspråk på historicitet, och jag kan inte se att teologernas argument omkullkastar den bilden. Jag har nu läst det Pekka skrivit, och Mackan, och man försöker visa att bibeltexterna om Adam och Eva inte behöver innebära historicitet. Jag förstår inte detta. Har läst texter av ett antal evangelikala teologer som så tydligt argumenterar för att bibeltexterna visar att Adam och Eva är historiska personer. Vi kommer nog inte längre i den frågan. Att hävda att Paulus hävdar att Adam bara är en symbolisk person, det går inte att läsa in detta i texterna, utan då är det utombibliska fakta som är vägledande för tolkningen.

Men varför är då historiska bakgrunden viktig? Pekka menar att det har inte någon betydelse om Adam och Eva och syndafallet var verkliga historiska händelser. Men återigen, det bygger på kristna trons och bibliska uppenbarelsens karaktär. Kristen tro är att Gud har uppenbarat sig i historien och agerat i historien. Kristen tro är inte bara moral, och idéer och andliga upplevelser. Det är Edens lustgård, det är Adam och Eva, det är Exodus, det är kung David, det är Jesus som blev människa och förutsagd av alla profeterna genom hela GT. Korset och uppståndelsen, himmelsfärden, allt har hänt i historien. Och Gud har lovat att gripa in i historien. Börjar vi omvandla delar av detta till icke-historiska myter börjar vi tolka om hela kristna tron.

Vad är problemet med att läsa bibeltexten om Adam och Eva som historiska personer? Det stora problemet för teologerna tycks vara att det inte stämmer med modern naturvetenskap.

Jag tror att den stora skillnaden här ligger i att jag har både en annan bibelsyn och vetenskapssyn än de teologer som yttrat sig i debatten och kritiserat min ståndpunkt. Kanske också olika syn på Guds ingripande i människans liv och historia.

Som jag har upprepat många gånger i denna diskussion så företräder jag inte alls någon vetenskapsfientlig hållning. Däremot ser jag vetenskapens begränsningar och jag tror inte alls på att vetenskapen ska vara den nya sekulära Guden. Kommer vetenskapen fram till en genuint sann kunskap kan den aldrig vara i motsägelse med Bibeln som är Guds ord, och ordet från universums och mänsklighetens skapare som har all kunskap. Finns det en motsägelse beror den på att vi feltolkat Bibeln eller att vetenskapen har kommit fram till felaktiga eller ofullständiga slutsatser. Man bör också komma ihåg att vetenskapen ständigt förändras. Dagens ledande teorier kan vara passé om 50 år.

Handlar det ändå inte till sist om val av världsbild, som jag hävdat många gånger. Och att det inte går att pressa in vare sig Bibelns budskap eller kristna tron i en modernistisk världsbild. En sekulär bibelvetenskap styr i den riktningen, Bibeln tolkas alltmer i mänskliga, sekulära och modernistiska termer.

Tycker också att teologerna driver vandringsmyter i den här typen av diskussioner. T.ex. att det var en annan historiesyn på GT:s tid, Mellergård driver även tesen att det var en annan historiesyn även på NT:s tid, där man inte var så noga med historiska fakta, och inte hade en syn på historien att den handlar om personer som faktiskt existerat, att de har sagt det som nedtecknats, och de händelser som beskrivs faktiskt har inträffat. Min bild är att den judiska traditionen är ytterst historiemedveten och skriver historia som ganska mycket liknar hur vi gör det i modern tid. Jag efterfrågar fortfarande den forskning och argument som visar att detta inte stämmer. Pekka hävdar att Paulus och Jesus inte var så noga med historiciteten när de tog upp om skapelseberättelsen, de talade utifrån sin kontext där historiska bakgrunden inte hade någon betydelse. Jag skulle gärna vilja se den forskning som belägger denna tes, vilken forskning lutar sig Pekka emot när han gör det påståendet. För mig liknar det alltså mest en teologisk vandringsmyt som ofta påstås i skrifter av teologer, men jag ser aldrig de vetenskapliga beläggen för påståendena.

Jag undrar också över genreforskningen, vad är grunden till att man klassat om ett antal bibeltexter till andra genren än vad som var rådande tidigare. För mig låter det mest som att föra in liberalteologin bakvägen i evangelikal forskning. Övernaturliga inslagen i Bibeln där händelserna inte kan förklaras enligt gällande naturlagar, då har bibeltexten blivit en annan genre, med icke historisk förankring.

Och så denna ständiga tes, att det är först med upplysningstänkandet och moderniteten som man började ställa frågor om historiciteten och Bibelns ofelbarhet. Även här efterlyser jag den forskning som ger belägg för tesen, jag har frågat efter detta ett antal gånger i diskussioner med teologer men får aldrig något svar. Menar man t.ex. att lutherska ortodoxin på 1600-talet inte läste in historicitet i bibeltexterna, t.ex. angående skapelseberättelsen, eller Jona, eller Exodus eller någon annan biblisk berättelse vars historicitet är kontroversiell i modern teologi. Bibelns ofelbarhet var väl ett axiom före upplysningstänkandet, så att det inte ens behövde slås fast – eller?

Bruno Frandell visar i sin utmärkta text i ”Bibeln – myt eller sanning”, om teologins förskjutningar senaste 150 åren. Liberala teologin började ju driva detta med avhistoriseringen redan på 1800-talet. Det finns ju inte något nytt i detta att evangelikaler börjar problematisera historiciteten i 1 Mos 1-11. En av galjonsfiguerna i denna rörelse, Peter Enns, han ifrågasätter historiciteten i mycket mer än så i GT. Det är fortfarande en ganska ny och relativt marginell strömning med detta bland amerikanska evangelikala teologer. Men som sagt, inget nytt, utan det handlar mer om att evangelikal teologi anpassar sig i riktning mot äldre liberal teologi.

Mellergård visar också i sitt inlägg att detta handlar om mycket mer än Adam och Evas historicitet. Det handlar om bibelsyn och hur vi tolkar och förstår Bibeln. Därför hänger den här diskussionen ihop med andra teologiska diskussioner. Mitt skrivande senare år har ju handlat i stor utsträckning att försvara bibeltro och kristna doktriner. Både boken ”Efter detta” och ”Inte utan korset” har handlat om denna sak. Teologiska förskjutningarna i modern tid handlar ju i stor utsträckning om att formulera teologin så att den blir mer rumsren och anpassad till det moderna tänkandet. Tron på ett ställföreträdande strafflidande passar då inte in, försoningsläran tolkas om, tron på eviga straff passar inte in, den läran tolkas om. På liknande sätt tolkas bibeltexter med övernaturliga inslag och som inte stämmer med moderna naturlagar tolkas om, och bibeltexten anses fortfarande vara Guds ord, men får en annan genre, så att man inte behöver läsa texten historiskt eller bokstavligt. En annat aktuellt exempel är omtolkningen av kristna äktenskapssynen som pågått senaste 25 åren, och som drivs av akademiska teologin. Att tolka om Bibeln efter tidsandan. Det var ju exakt det som naziteologerna ägnade sig åt på trettiotalet, vilket jag och Micael Grenholm visar i vår bok, ”Jesus var också flykting”.

Jag ser ett tydligt mönster i alla dessa teologiska förskjutningar.

Mellergårds övergripande tes som jag uppfattar honom är att moderna naturvetenskapen ska vara det avgörande kriteriet för hur vi tolkar Bibeln och vad som anses vara historiskt sant i Bibeln – det är ju den klassiska liberalteologiska hållningen. Problemet är att ska man följa det kriteriet blir det inte särskilt mycket kvar av Bibelns innehåll. Det går inte att förena med modern naturvetenskap vare sig tron på inkarnationen, uppståndelse, det ställföreträdande strafflidandet på korset, uttåget ur Egypten, de under som profeterna Elia och Elisa utförde, Jesu mirakler, miraklerna i Apostlagärningarna, tron på änglar, tron på demoner, tron på Djävulen, profeten Daniels förutsägelser om framtiden, profeten Jesajas förutsägelser om framtiden, ja listan kan göras lång. Frågan är då var man drar gränsen, vad ska omtolkas i skriften utifrån modern naturvetenskap och vad ska få vara kvar, även om det inte stämmer med moderna tänkandet.

Jag nämnde i en mening i en bloggkommentar att Pekka var en del av EFK:s etablissemang. Det kanske inte var den mest genomtänkta formuleringen, men det jag menar är att man har ett stort inflytande i EFK om man är rektor för missionsskolan, och det inflytandet kan finnas kvar även när man har avgått från sitt uppdrag. Det jag menar rent konkret är att jag tror att Pekka har stöd för sin hållning från en rad ledande EFK-are, reaktionerna i sociala medier på denna debatt ger stöd åt den tesen.

Pekka tar upp att en bokstavlig läsning av släkttavlorna leder till en datering av jorden och mänskligheten på 6000 år och det är orimligt. Jag kan tyvärr inte svara på detta. Jag kan inte säga med säkerhet hur heltäckande släkttavlorna är. Jag tror på en Gud som kan skapa universum med sitt ord, och som ska skapa nya himlar och en ny jord i framtiden, och jag är inte helt övertygad om att dagens forskare med sina mätmetoder nödvändigtvis hamnar rätt när de ska bedöma jorden och mänsklighetens ålder. Men mitt svar är kort och gott, jag vet inte. Jonas Melin har i en bloggtext i anslutning till denna debatt redogjort för fyra kristna hållningar till urhistorien, ungjord – som Jonas själv ansluter sig till, det är den snabba varianten som Pekka avfärdar 6000 år. äldrejordvarianten – med en mycket lång skapelse under miljarder år, och där tidsbegreppen i skapelseberättelsen tolkas symboliskt. En tredje variant är tron på utvecklingsläran men att Gud grep in i utvecklingen och skapade Adam och Eva. En fjärde variant är att tolka skapelseberättelsen rent symboliskt och att Gud skapade enligt de riktlinjer som moderna naturvetenskapen slår fast och att det inte finns två unika urföräldrar till skapelsen. En svårighet med fjärde varianten är hur man får in något syndafall i modellen. Mellergård ansluter sig uppenbart till den fjärde modellen.

Den fjärde modellen tar jag avstånd ifrån för den krockar helt med Bibelns bild enligt min mening. Jag överlåter till andra att debattera de tre första modellerna, vilken som är mest trolig. Jag saknar kunskaper för att ha en genomtänkt ståndpunkt i frågan.

Till sist. Tron på Adam och Eva och syndafallet i historien har helt präglat den väckelsetradition som Evangeliska Frikyrkan finns i. Både Örebromissionen och Helgelseförbundet har präglats av denna förkunnelse. Det har präglat hela den moderna evangelikala rörelsen där man kan lyfta fram Billy Graham som den ledande gestalten. Jag inser ju att Pekka har stort stöd i sina ståndpunkter. När har teologin förändrats och hur har detta kommunicerats, hur har besluten fattats?

Det är egentligen min huvudfråga. Min avsikt med denna diskussion är inte som Sune Fahlgren tycks tro att exkludera. Utan att bättre definiera hur rörelser som bekänner sig till bibeltrohet, evangelikalism och Lausannedeklaration m.m, hur formulerar man sin teologi och hur förändrar man i den.

Jag har suttit i Evangeliska Frikyrkans styrelse i 16 år och jag har inte ens känt till att Pekkas tankegångar och syn på Bibeln är ganska utspridda i våra egna kretsar.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Inspirerande samling idag på förmiddagen med EFK:s nystartade församlingsplanterar-hubb i Stockholm. Jag gav ett bidrag i samlingen och talade om betydelsen av apostolisk-profetisk input i att grunda församlingar. Det behövs en apostolisk vision och kraft för att bedriva kristen verksamhet som handlar om sändande, pionjärarbete och nyplanteringar.

Snart kommer mitt genmäle till Mellergård, sedan blir det Mackan. Medan ni tålmodigt väntar så kan ni läsa min ledare i Världen Idag idag, den handlar inte om Adam och Eva utan om den bakomliggande och övergripande frågan om bibelsyn och bibeltro. Här är ledaren.

Jag sitter nu och lusläser Pekka Mellergårds slutreplik i Dagen, med ambitionen att ge någon form av kommentar. Måste nog ärligt säga att det är en rejäl sågning som Pekka levererar. Den bibelsyn jag försvarar hindrar både folk från att bli kristna, och kristna lockas bort från Bibeln enligt docent Mellergård. Han till och med använder ordet galenskap när han diskuterar den hållning jag har till de bibliska texterna. Och Mackan vill att jag ber Pekka om offentlig ursäkt då jag menar att det inte är förenligt med Lausannedeklarationen att hävda att Adam och Eva inte är historiska personer.

Det här tål att fundera på. Kruxet är att vi egentligen diskuterar hela teologins och bibelsynens utveckling senaste 100-150 åren, detta konkreta fall är ju uttryck för mycket vidare frågor är Adam och Evas historicitet. Förhållande Bibel-vetenskap, verbalinspirationen, Bibelns ofelbarhet, vad innebär det att vara evangelikal, en rad sådana frågor berörs av denna diskussion.

För att göra blogginläggen hanterliga kommer jag att skriva en kommentar till Mellergård, och ett annat blogginlägg då jag kommenterar det Mackan skrivit.

Jag rekommenderar läsning av Bruno Frandells utmärkta text i boken ”Bibeln – myt eller sanning”, som kom ut för cirka 2 år sedan, där jag skrivit ett kapitel. Frandell har där ett omfattande kapitel med titeln ”Nedslag i bibelsynsdebatten under svenskt 1900-tal”. Har nämligen läst det kapitlet igen under senaste veckan. Ger bra inramning till denna diskussion.

Ska jag vara riktigt ärlig har jag blivit ganska tagen på sängen över denna debatt. Det beror nog på att jag inte har studerat teologi på akademisk nivå. Jag har ju dock läst en hel del utmärkt evangelikal teologi, Wayne Grudem, Seth Erlandsson, John Stott, Al Mohler, the Gospel Coalition, Francis Schaeffer, Michael Bird – för att nämna det jag just nu kommer på, och där förekommer inte tanken på att Adam och Eva inte är historiska personer. I de församlingar och kristna konferenser jag besökt och deltagit i, under hela mitt liv, har det aldrig predikats på annat sätt än att det handlar om historiska personer.

Jag trodde ärligt för en månad sedan att detta var en ganska självklar uppfattning i kristna kretsar som uppfattar sig som evangelikala och ansluter sig till Lausannedeklarationen. Så därför har jag blivit tagen på sängen av diskussionen.

Jag lever ju rent akademiskt inte i teologins värld, utan i klimatforskningen, energiforskningen och miljöforskningen. Fantastiskt spännande områden och där man trevande ständigt försöker nå fram till ny kunskap genom mätningar och systematiska undersökningar av olika slag. När forskning över vad som händer i vår värld just nu är så osäker och trevande och ständigt revideras, har jag så svårt att förstå alla som uttrycker sig så tvärsäkert om vad naturvetenskapen har att säga om urhistorien.

 

Diskussionen om Adam och Eva har nu pågått i över tre veckor för min del. Den började med en mening i en ledare jag hade i Världen Idag i början av januari där jag skrev problematiserande om teologins utveckling. Jag avslutade artikeln med följande mening: ”Ett teologiskt seminarium som till exempel lär ut att första delen av 1 Mosebok är en gammal myt, utan historisk förankring, är präglad av liberalteologi. Bibeltroende kan inte ge stöd till en sådan verksamhet.”

Jag kommer försöka avsluta debatten för min del endera dagen genom att kommentera Pekkas slutreplik i Dagen och Mackans gästblogginlägg.