Nu börjar teologerna komma på stridsstigen ordentligt. Sune Fahlgrens ledare i Sändaren i går var en rejäl sågning. Sune har ju också jobbat på Örebro missionsskola under många år, och var en period ansvarig för pastorsutbildningen där. Jag känner Sune sedan åttiotalet. Senaste åren har han jobbat på Teologiska högskolan i Stockholm och är dessutom ledarskribent i Sändaren, som är Equmeniakyrkans samfundstidning.

Det jag kanske reagerar mest på är att den publiceras på ledarplats. Så kritiserad på ledarplats i Sändaren har nog inte en enskild frikyrkopastor blivit på senare år, enligt min minnesbild.

Jag kommer att svara på detta på min blogg, men jag vet inte hur snabbt jag hinner det.

Det finns en sak i detta som förbryllar mig. Jag har nu ägnat mig åt församlingsgrundande verksamhet i hela mitt liv, i mer än 40 år. Och kan visa på en ganska dokumenterad CV på området. De äldre frikyrkosamfunden säger med en röst att man måste satsa på församlingsplantering. Den som har en av de längsta erfarenheterna på det området, är den man vill kritisera allra mest. Detta gör mig något förbryllad. Det är unikt att en enskild pastor kritiseras på detta sätt i en ledare i Sändaren.