Pekka har skickat till mig ett svar på mitt blogginlägg, som är ett svar på hans artikel i Dagen.
Här följer blogginlägget.
Bäste Stefan!
Tack för en möjlighet att här på din blogg kommentera ditt inlägg om mitt inhopp i samtalet om Adam&Eva som historiska personer.
Först några klarlägganden. Jag är inte ”teolog”. Åtminstone inte om man med det menar någon som har läst teologi på högskola eller universitet. Däremot läser jag väldigt gärna Bibeln. Jag går faktiskt upp 05.15 varje dag för att hinna med det innan jag ska iväg till jobbet.
Så när jag skriver är det som en engagerad kristen medmänniska. Och jag tror att det är en av flera likheter mellan oss båda: att vi båda är angelägna om att människor ska få syn på Jesus Kristus och låta evangeliets ljus lysa upp livet. Och jag tror att vi båda är överens om att det ljuset också kan vara smärtsamt, att det ibland utmanar oss att ändra livsstil och prioriteringar.
För mig har min längtan att leva i det ljuset fått en del oväntade konsekvenser. Bland annat att jag under femton års tid fick Evangeliska Frikyrkan som arbetsgivare, med en lön och samhällelig status som var väldigt långt ifrån den man har som docent och överläkare på ett universitetssjukhus, och med betydligt mer otacksamma arbetsuppgifter. Men det är år jag är väldigt tacksam för och inte ser på som något offer. Det enda pris som var jobbigt att betala var att gång på gång (och från början helt oväntat) behöva försvara den skola jag kallats att vara rektor för, mot den typ av kritik från kristna bröder och systrar som ofta återkommer på den här bloggen. Det räckte gott med kampen mot fördomar på det som då kallades Högskoleverket, eller debatter med Humanisterna och likasinnade. Det är faktiskt lite lättare att ta kritiken när den riktas mot mig som person. Även om det förstås känns väldigt märkligt att få läsa (av dig Stefan okommenterade) saker som att ”Pekka gör stor skada på Kristi kropp” eller att debatten visar att ”avfallet i svensk kristenhet kommit ett snäpp längre än jag trott”. Med mera likartat.
Stefan, jag uppfattar inte att du ifrågasätter min tro. Men jag är glad att den som en gång ska döma ser mer och längre än många i din bloggsvans – och att jag får vila i helt andra Ord än deras. Och jag tycker att du borde rikta en del av ditt blogg-engagemang också åt att försöka korrigera de avarterna.
Nog om det personliga. Något kort om ditt svar.
Jag tycker att du börjar bra, och i det andra stycket sammanfattar du – visserligen med lite retorisk knorr – helt ok vad jag skrivit. Men sen barkar det iväg, och du lägger till, extrapolerar och beskriver en Mellergård som inte känner igen sig själv eller sina åsikter.
Exempelvis när det gäller det där ordet ”myt”. Vi menar uppenbarligen INTE samma sak med ordet. Jag använder inte begreppet i betydelsen ”saga”, ”fantasi” eller ”påhitt”. Precis som den CS Lewis jag citerade så utesluter jag inte att det finns en historisk kärna i berättelsen om Adam och Eva. Det är en beskrivning av något mycket viktigt, ett sätt att försöka förstå som mycket väl kan ha en historisk förankring.
Berättelsen var betydligt mindre problematisk på Jesu och Paulus tid, och väldigt långt in västerlandets historia. Jag tror du har rätt i att såväl de nytestamentliga författarna som pietister (och reformatorerna och de medeltida skolastikerna) utgick ifrån att Adam & Eva var historiska personer. Man kan sen tycka att det var olyckligt och ett helt onödigt utveckling med källkritik, textkritik, litteratur-vetenskap, religionsvetenskap, arkeologi, antropologi, hermeneutik med mera. Kyrkan kanske hade mått lika bra utan – precis som ett barn på ett plan kanske skulle må bättre om det slapp konfronteras med det faktum att inte alla vuxna (ibland inte ens föräldrarna) är så goda, kloka och snälla som de borde vara. Men nu, i vår samtid, finns alltså de där humanvetenskaperna, och det är inte bara påhitt, bluff eller proganda, utan välunderbyggda teorier. Och precis som all bra vetenskap så är dessa teorier öppna för prövning och diskussion. Men för att bli trovärdig i sådana diskussioner behöver man vara skapligt påläst.
Själv betraktar jag mig knappt som naturvetare (läkaryrket är ju en märklig blandning av vetenskap och beprövad erfarenhet), så jag hävdar ännu mindre att jag är kompetent att lägga mig i den rent vetenskapliga diskussionen inom human- och samhällsvetenskaperna. Men i mina samtal och läsningar så har jag fått en grundrespekt för många av de insikter som där erövrats. Detta ska inte förväxlas med att min tro, eller förhållande till Bibeln, bestäms av ”det senaste” inom dessa vetenskaperna. Men jag lyssnar med respekt till såna som vet och lärt mer – samtidigt som jag (i diskussioner med icke-troende människor) försöker förklara mina kristna utgångspunkter och min (och den kristna tros-gemenskapens) erfarenhet av Gud. Allt i förhoppningen att få vara med och öppna människors ögon för evangeliets omvälvande sanningar.
Jag menar alltså att för Jesus, Paulus, och de flesta skolastiker och reformatorer (med flera av ”den stora skaran av vittnen”) var frågan om historicitet en icke-fråga. Men idag blir det för väldigt många människor problematisk om bibelberättelser som den om Adam& Eva ska tas som bokstavligt sanna – alltså att en oklippt film från en kamera skulle återge den här berättelsen ruta för ruta.
Jag kan alltså inte tro att det har funnits en specifik man som hette Adam och en specifik kvinna som hette Eva, och som födde specifika söner som hette Kain och Abel. Och jag tackar Gud för att jag i några kritiska tidpunkter i mitt tros-liv fick möta människor som hjälpte mig att förstå att jag faktiskt var fortsatt välkommen in i den kristna familjen, till nattvardsgemenskap och tillhörighet Kristus utan att behöva ha en bokstavlig tro på 1 Mos 1-3.
Att jag skrev den där första artikeln i Dagen berodde på att jag vet att det finns många i en likartad situation som jag då var i, och som kan få hjälp i sin brottningskamp i relation till kristen tro och Bibeln genom att få höra ett annat perspektiv än det du ger uttryck för. Dessutom känner jag starkt för de många människor som aldrig satt sin fot inom kyrkans väggar men som tror att de är färdiga med den kristna tron i och med att de på goda grunder kunnat avfärda 1 Mos 1-3, så som det presenterats för dem.
Stefan, jag tycker att du alldeles för lättvindligt duckar eller helt undviker de mer konkreta frågor som jag i debattartikelns speciella form lyfte fram, inklusive det där problemet med att vi vid en bokstavlig läsning av texten behöver dra slutsatsen om en mycket ung jord, vilket går emot alla tillgängliga data från alla vetenskapliga fält som med helt olika metoder adresserar den frågan. Men eftersom mitt syfte inte var att få rätt, utan påminna om ett annat möjligt kristet (t.o.m. evangelikalt) perspektiv, så avslutar jag nu mitt deltagande i samtalet om Adam & Eva.
I en alltmer splittrad och polariserad värld är behovet av fredsstiftare och brobyggare större än någonsin. Det hade inte varit så dumt om ett sådant brobyggande åtminstone fungerade i kristna sammanhang. Men när man betraktar svensk kristenhet så undrar man ganska ofta om det snarare är platsen för ett lågintensivt krig än ett sammanhang för helande. Jag önskar att det var annorlunda.
Stefan, du kan väl fundera på hur du bäst bidrar till ett sådant helande. Så ska jag försöka göra motsvarande sak på mitt håll.
Pax et bonum
Pekka Mellergård