Ett hopplöst elände jag har mött under många år är när kristna predikanter med profetiska anspråk ska kommentera samhällsfrågor och politiska frågor och saknar de mest elementära kunskaper om politik och samhälle. Man styrs då i sin profetiska information av enstaka medieutspel och kanske enstaka böcker man har läst som kan innehålla mycket spekulativa teorier om verkligheten. Dessa profeter kan också väldigt lätt snappa upp mycket spektakulära konspirationsteorier som saknar verklighetsanknytning.

Jag ger följande råd:

1. Ska man kommentera svensk politik i Guds namn bör man börja med att läsa budgetpropositionen. Man måste inte läsa allt, det är omöjligt, men man bör skaffa sig en översikt över vad en regering sysslar med för att kunna bedöma dess verksamhet. Man bör dessutom läsa ett antal av regeringens propositioner. Man kan inte grunda sina bedömningar på enstaka tidningsartiklar och uttalanden. Man bör dessutom ha dialog med politiker i olika partier, inte bara prata med någon enstaka kristdemokrat. Sedan kan man börja profetera.
2. Ska man i Guds namn kommentera vad EU sysslar med gäller samma sak. Man kan inte grunda det på enstaka artiklar, eller någon mycket spekulativ bok. Läsa EU-kommissionens och Europaparlamentets handlingar. Annars har man inte en susning om vad EU sysslar med. Man bör dessutom ha en direkt dialog med Europaparlamentariker.
3. Samma sak gäller FN-systemet eller bedömningar om t.ex. USA:s politik. Man kan inte grunda omdömen om FN på enstaka tidningsartiklar och någon spekulativ bok. Man måste börja sätta sig in i vad FN faktiskt sysslar med, allt finns tillgängligt på nätet om man vill sätta sig in i detta.
4. Ett paradexempel på dessa spekulativa teorier som i många år varit i omlopp handlar om judiska konspirationer kring osynliga judiska världsherravälden. Nazisterna ältade i sådana teorier på trettiotalet och idag finns det i överflöd i mellanöstern.
5. Jag exemplifierar inte detta mer just nu, jag har mött det så många gånger under så många år, och stött på det även nyligen, t.ex. inför svenska valet.
6. Är du profet, läs budgetpropositionen, protokollen från FN:s generalförsamling och protokollen från Europaparlamentet. Och odla direktkontakter med berörda institutioner.
7. Profeterna i Gamla testamentet var kunniga, korrekta och hade en direkt kontakt och dialog med berörda makthavare de utsatte för profetisk kritik, det var inte konspiratoriska spekulationsteorier man ägnade sig åt.
8. Jag vill ge ett positivt exempel. Thomas Sandell, finlandssvensk som byggt upp European Coalition for Israel. Han är kunnig, påläst, vet vad han talar om, och har en direkt kontakt med alla relevanta aktörer. Det är ett exempel på en kristen samhällsprofetisk röst som är ytterst seriös.

 

Jag ska inte förlänga debatten om böneutrop så mycket mer. Men bara en ytterligare kommentar från min sida. Det handlar ytterst om yttrandefrihetens och religionsfrihetens gränser. Det finns inte för någon en obegränsad rätt till yttrandefrihet. Både demonstrationer och offentliga möten på torg regleras, Sverige har ganska generösa regler men vem som helst får inte säga vad som helst var som helst. Torg idag byggs ofta som innecentrum, och där får oftast inte någon säga något, man får inte tillstånd till vare sig religiösa eller politiska möten i innecentrum och gallerior, jag betraktar inte det som censur, utan det är endast vissa ordningsregler som gäller. Böneutropen är idag inte en politisk fråga utan en polisiär och ordningsmaktsfråga.

Frågan är om det ska vara restriktioner för yttrandefriheten för organisationer som syftar till att begränsa eller ta bort demokrati, och/ eller religionsfrihet. Jag anser att en hel del varianter av islam är exempel på en organisation som syftar till att ta bort religionsfriheten, och att uppnå religiös dominans. Därför finns det skäl att göra en kritisk prövning av sådana organisationers utspel i det offentliga rummet, böneutropen är ett uttryck för religiös dominans i ett område som syftar till att symboliskt markera islams dominans i området. Organisationer som vill använda religionsfriheten för att avskaffa religionsfriheten bör inte ha total yttrandefrihet i ett civiliserat demokratiskt samhälle. Samma sak gäller t.ex. nazistiska organisationer som vill använda demokratin för att avskaffa demokratin.

Yttrandefrihetens och religionsfrihetens gränser är dock ett svårt och känsligt ämne och jag kan inte här gå in i en fördjupad diskussion om denna sak.

I denna fråga finns uppenbarligen olika uppfattningar i kristna led.

Jag ber att få återkomma i frågan om böneutrop, har inte kunnat ägna en minut åt den frågan senaste sex dagarna.

Vill ge en liten glimt från konferensen ”King och Kings” i Örnsköldsvik. Det var en mäktig tillställning. Böneintensiteten och trosnivån var bland de mäktigaste jag har upplevt på länge. Jag tror att en ny väckelse är på väg.

Thomas och Maria Nordberg, pastorspar i Svedjeholmskyrkan i Örnsköldsvik, gör ett utmärkt jobb, och fungerade som värdar under helgen. Tillsammans med pastorn Hernan Clavijo i Iglesia Icthus i Stockholm och Sebastian Stakset från samma församling. Vi var sedan ett härligt ekumeniskt team, också med ett Nordiskt perspektiv. Böneledaren Håkan Fagervik från Norge medverkade, liksom pastor Kallionpää från pingstförsamlingen i Seinäjoki i norra Finland. Det är en församling som levt i väckelse senaste 20 åren, och har idag 1530 medlemmar i en ganska liten stad. Det är unikt i Norden. Ett fantastiskt vittnesbörd att i en helt vanlig ganska traditionell församling kan det hända underverk. Joakim Lundkvist från Livets ord predikade lördagskvällen. Så inspirerande och fräscht. Han ger ett väldigt starkt vittnesbörd om hur församlingen i Uppsala har försökt engagera sig i flyktingmottagandet. Det har medfört att 70 procent av dem som idag döps på Livets ord är muslimska flyktingar. 471 nyanlända kom till ett specialmöte som Livets ord ordnade för nyanlända. Lundkvist berättade om andeutgjutelse i församlingen senaste veckorna. Kjell Karlsten från Frälsningsarmén medverkade och levererade ett starkt budskap om kristet socialt engagemang. Niklas Hallman, nytillträdande pastor i pingst Jönköping predikade söndag förmiddag. En helt lysande predikant. Mitt eget bidrag handlade om att hålla i längden, kristet engagemang är inte ett sprinterlopp, det är ett maratonlopp. Det är de långsiktiga resultaten och frukten som räknas.

Sebastian Stakset är ett unikum i svensk kristenhet. Jag tycker också att hans bidrag vid konferensen ganska väl kännetecknar den nya väckelsens signum. Sebbe förkroppsligar det i både det han säger och gör. Starkt socialt engagemang, att bry sig om de allra svagaste, t.ex. flyktingar och de som sitter på hem för tvångsomhändertagna ungdomar. En stark trosatmosfär och att räkna med att Gud gör under, och vill använda vem han vill. En fullständig respektlöshet inför traditionella samfundsbarriärer och etiketter på kristna. En härlig generositet istället för att ängsligt sätta staket kring en förnyelse präglar detta. En intensitet i bön och lovsång som man inte upplevt på länge. Och en förmåga och passion att nå dem utanför kyrkan. En annan ton är förkrosselse och fokus på omvändelse, även här uttrycker Sebastian detta med all tydlighet. Det här är inte en synd-accepterande rörelse som håller på att växa fram. Men med mycket nåd och generositet i att möta syndarna.

Jag sade till en gammal bekant jag mötte i Örnsköldsvik, det påminner starkt om Maranatamöten 1962-64.

Frågan om böneutrop från moskéer har skapat en omfattande debatt. Ebba Busch-Thors kritik av offentliga böneutrop har blivit ett rejält vedträ på debattens brasa. Jag skrev ett kort blogginlägg där jag försvarade Busch-Thors inställning. Försöker här ge en mer utförlig förklaring.

Jag noterar att Sveriges kristenhet är hopplöst splittrade i inställningen till denna fråga. Men det är vi ju i många andra frågor också, så det är kanske inte något sensationellt. Här utvecklar jag min inställning.

1. Jag har jobbat deltid som pastor i Stockholm hela mitt liv. Har sedan åttiotalet mött människor som flytt från muslimska länder och en del som konverterat till kristen tro. Det sprids ibland en förenklad bild av att flyktingar är en massa fanatiska muslimer. Det är fel. Väldigt många har flytt från muslimska regimer, och många av dem hör till kristna minoriteter som flytt från muslimskt dominerade områden och länder. För den  här gruppen av människor vore muslimska böneutrop i Sverige en fasansfull påminnelse om den värld man har flytt ifrån. Skapas det prejudikat att ha dessa böneutrop på någon eller några platser, kan det snart vara i hundratals områden runt om i Sverige. Den här gruppen av människor, och det handlar om långt mer än 100 000 personer, måste också vägas in i bedömningen.
2. Religionsfriheten är en avgörande princip, inte minst för oss aktiva kristna. Vill vi nagga den i kanten, sågar vi av den gren vi själva sitter på. Religionsfrihet får dock inte leda till att man inte får kritisera skadliga religioner, kritiskt granska religioner och motarbeta skadligt religiöst inflytande. Jag tycker också att det är stötande med för aggressiv religiös offentlig påverkan, oavsett vilken religion det handlar om. En grundprincip måste vara att man inte ska behöva tvingas lyssna på ett religiöst budskap. Bor man bredvid en moské med böneutrop varje vecka i 100 decibel, tvingas man lyssna till religiösa budskap varje vecka. Budskapet är även på en icke offentlig plats, då man rimligtvis hör böneutropen i hemmen, det är väl vitsen med detta. Det kan inte jämföras med möten på offentliga torg. Där väljer man om man vill stanna och lyssna på t.ex. pingstkyrkans torgmöte, gillar man det inte kan man gå därifrån. Jag tycker också att det är en skillnad på böneutrop och kyrkklockor. Böneutropen är en religiös proklamation och används för att uttrycka islams dominans över ett område, det innehåller ett kognitivt budskap. För de flesta människor är kyrkklockor bara ett musikaliskt kulturarvsuttryck, även om det för den svenskkyrkligt aktive är en del av gudstjänstliturgin. Men visst är kyrkklockor ett gränsfall om man inte vill utöva påtvingad religiositet, men av helt annan dignitet än böneutrop. Kyrkklockorna är en påminnelse om en svunnen tid med en kristen enhetskyrka i Sverige. Det är få människor som är störda av dem. I den stadsdel där jag bor är det en person bland 70.000 invånare som processat mot kyrkklockor, men inte lyckats få gehör för att få stopp på dem.
3. Jag är en så kallad ”bibeltroende” kristen. Tidigare kallade jag mig evangelikal kristen men uttrycket har blivit så slitet så jag undviker det oftast. Det innebär bland annat att jag tror att Jesus är världens frälsare och räddare. Det är bara genom tron på Jesus som vi kan få tag i det eviga livet och nå frälsningen. Jag tror att de klassiska kristna trosbekännelserna uttrycker en genuin kärna i den kristna tron. Islam krockar med kristen tro på alla punkter, när det gäller synen på Jesus, frälsningen, treenige Guden men också när det gäller många etiska tillämpningar. Islam är därför heresi för mig, något som leder fel. Som kristen ska jag dock eftersträva goda och kärleksfulla relationer med alla människor, inklusive muslimer. Jag tror inte alls att kristna kyrkan ska ägna sig åt hätska kampanjer mot muslimer, utan på ett vänligt och kärleksfullt sätt dela med oss av vår tro på Kristus. Jag är glad över att många muslimer i Sverige idag vänder om till kristen tro. Jag tror att det är helt nödvändigt att värna om religionsfriheten. Kristen tro kan aldrig påtvingas människor och religiösa konkurrenter till kristna kyrkan kan inte motas bort genom förbud eller lagstiftning. Nej till böneutrop kan inte handla om det. Skulle vissa pingstkyrkor få för sig att utropa böneutrop från pingstkyrkans tak så att det hörs i hela bostadsområden, jag skulle vara lika skeptisk till det.
4. Jag har i alla år kämpat för en generös flyktingpolitik och främlingsvänlighet. Skulle vi få en massa muslimska böneutrop runt om i hela Sverige skulle det ytterligare främja främlingsfientligheten och ropen om att stoppa all form av invandring.
5. Man måste också komma ihåg att islam är en helt annan typ av religion än den moderna tappningen av kristendom i västvärlden, som bygger på individualismen och personlig kristen tro. Islam är en dominansreligion, på liknande sätt som de gamla statskyrkosystemen som vi hade i Europa i svunnen tid som började försvinna efter franska revolutionen. Så tillämpas islam idag i nästan alla muslimskt dominerade länder. Böneutropen förkunnar islams dominans i ett område, och är därför inte förenligt med religionsfriheten. Dessutom är jag djupt kritisk till islam som religion ur etisk synvinkel, om man bortser från alla former av religiösa anspråk. Behandlingen av människor som lämnar islam är kanske det mest flagranta exemplet, med dödsstraffshot i länder som Saudi-arabien, Iran, Jemen, och straff och social mobbing i nästan alla muslimskt dominerade länder, system som följer med i migrationen. Yttrar sig i förföljelse mot muslimer som konverterar i Sverige, hot på flyktingförläggningar m.m., gör islam till världens största sekt, och är enligt min mening något som ska bekämpas, på liknande sätt som man bekämpar nazismen och högerextremismen. Det finns många liberala och moderata muslimer så man måste nyansera bilden, men huvuddragen är sådana, och det är underbyggt av Koranen och den urgamla religiösa praxisen. Att visa tolerans för sådana extrema tendenser i Sverige är naivt och okunnigt. Terrorismen är en marginell företeelse inom islam, involverar en fanatisk minoritet, och drabbar i första hand muslimer. Förföljelsen mot de som lämnar islam, är dock allmänt utbredd, och präglar huvuddragen av religionen.
6. Jag har en granne som är sekulär jude. Han är emot all religion, för han menar att religionen har gjort en så stor skada i mänsklighetens historia. Jag håller nästan med honom. Religionen gör och har orsakat stor skada, även många kristna varianter av religion. Jag tror dock på Jesus som världens frälsare, det är den Jesus som inspirerar bland annat moder Therese att ge sitt liv för de fattiga. Denne Jesus tror jag på. Jag har försökt förklara för min granne att religion kan inspirera bin Laden och IS men religion kan också inspirera moder Theresa. Det sistnämnda tror jag på, det förstnämnda tar jag avstånd ifrån. Men jag tar även avstånd från de kristna krigsherrar som organiserade trettioåriga kriget.

 

Vill man läsa ett mer ingående resonemang om böneutrop utifrån samma ideologiska-teologiska värderingar som jag står för, rekommenderar jag Olof Edsingers utmärkta text på Svenska Evangeliska Alliansens hemsida.

Jag håller med Ebba Busch Thor om att muslimska böneutrop inte bör tillåtas offentligt. Det handlar inte om religionsfrihet enligt min mening. Utan det handlar om respekt för människor som inte vill påtvingas olika religiösa budskap.

Det är en för offensiv och stötande proklamation, vad jag begriper är bönerna översatta till svenska ganska offensiva kolonialistiska muslimska böner. Böneutrop ska aldrig tvingas på människor, inte heller kristna böneutrop. Det hör till sådant man ägnar sig åt inom lokaler dit folk går frivilligt. Visst ska man kunna be offentligt men då får man söka polistillstånd för enstaka tillfällen, som vi har gjort i alla tider med kristna torg- och bönemöten.

Kyrkklockor ska inte heller användas för offensivt, men är en så etablerad del av vårt kulturarv, och innehåller inte heller en religiös proklamation – så det är ok.

Min ledare i Världen Idag igår var en kortfattad version av det blogginlägg jag skrivit om fortsatta inriktningen för Evangeliska Frikyrkan.

Evangeliska frikyrkan närmar sig nu en ny kongress då en ny ledning ska väljas. Eftersom jag ägnat en stor del av mitt liv åt just Evangeliska Frikyrkan är det viktiga frågor för mig med samfundets vägval. Jag kommer själv inte att vara med vid kongressen, dels är jag inte något valt ombud med rösträtt, dels är jag sedan lång tid tillbaka inbokad samma helg att medverka i en kristen konferens i Örnsköldsvik.

Vid kongressen ska det väljas en ny ledning, där förslagen är att välja Linalie Newman och Ingemar Forss som nya missionsdirektorer och Gudrun Boström som ny styrelseordförande. Linalie är från Linköping där hon är pastor, Ingemar är från Östersund och Gudrun från Umeå. Gudrun har jag samverkat med under ett antal år, hon var bland annat styrelsens vice ordförande under en del av den period då jag var ordförande. En utmärkt administrativ begåvning som kommer att skapa ordning och reda i styrelsearbetet. Ingemar hade jag förmånen att samverka med under nittiotalet då vi båda satt i EFK:s styrelse samtidigt. Jag fick ett mycket gott intryck av honom, han hade en tydlig vilja att verka för förnyelse och förändring. Linalie känner jag minst av dessa tre, har endast hälsat på henne vid några tillfällen.

Vi var många som slöt upp bakom EFK på nittiotalet. Samfundsmässigt hamnade det någonstans mitt emellan Missionsförbundet/Baptisterna, numera Equmeniakyrkan, och Pingströrelsen. Både teologiskt, sociologiskt och andligt. EFK fungerade då också som en brygga mellan olika förnyelserörelser utanför etablerade samfundsstrukturen och de etablerade samfunden. De som sympatiserade med Trosrörelsen eller med Vineyardrörelsen och senare New Wine-rörelsen, men som inte ville överge etablerade samfunden, de hamnade ofta i EFK, som uppfattades som betydligt mjukare och samarbetsinriktade i förhållande till dessa nya rörelser i jämförelse med Pingströrelsen vid den tidpunkten. Jag uppskattade också att det fanns en tydligt teologisk inriktning hos EFK med fokus på att vara evangelikal och karismatiskt öppen. Att vara evangelikal medförde t.ex. att vi tydligt tog ställning i frågor som gällde synen på sexualitet och äktenskap där Equmeniakyrkans modersamfund började visa allt större spretighet på 80- och 90-talet. Detsamma gällde teologiska frågor av avgörande betydelse som bibeltro och Jesus som enda vägen till frälsning, där också Equmeniakyrkans modersamfund blev allt spretigare.

De nya och djärva visioner som lanserades inom EFK på nittiotalet med fokus på församlingsplantering och församlingsförnyelse var också radikala och stack ut i kristenheten på ett positivt sätt. Vi var det samfund som var mest framåt när det gäller satsningar på församlingsplantering. Det internationella missionsarbetet var omfattande innehållande många mycket intressanta långsiktiga satsningar.

EFK bildades formellt 1996/97 som en sammanslagning mellan Örebromissionen, Helgelseförbundet och Fribaptisterna. Frizon växte fram under sent nittiotal som ett uttryck för EFK:s typiska andlighet och inriktning.

Mycket har dock förändrats i kristenheten på 20 år. EFK har både teologiskt och andligt blivit spretigare och har närmat sig de problem man tydligt såg i Equmeniakyrkans bildarsamfund.

De visioner och målsättningar vi formulerade när EFK bildades, har vi inte lyckats genomföra. Vår fina statistik döljer dock detta, statistiken beror på ett antal sammanslagningar av församlingar vilket medför att bl.a. åtskilliga pingstvänner under senaste 20 åren har börjat räknas in i EFK-statistiken, och det faktum att ett antal församlingar har anslutit sig till EFK, dels sådana som legat i gränstrakterna i förhållande till nya förnyelserörelser, och olika immigrantförsamlingar. EFK har dessutom en mindre grupp av starkt växande församlingar som också bidrar till positiva siffror på samfundsnivå.

Verkligheten har förändrats en hel del sedan nittiotalet. Pingströrelsen har enligt min mening blivit mycket duktigare på att lyfta fram församlingsplanteringsfrågorna och att samverka med nya rörelser. Intressanta satsningar på något nytt kommer i dag i stor utsträckning från det hållet. Hillsong och SOS Church är bra exempel på detta. EFK har blivit frånsprungna på senare år inom flera områden där vi tidigare var duktiga.

Det finns en rad utmaningar som jag tycker att den nya EFK-ledningen behöver ta tag i.

1. De äldre samfund som ska överleva in i framtiden måste vara duktiga på att bygga enhet och familjekänsla internt. Den strikta demokratiska föreningsstrukturen motverkar familjekänslan. Ledare kommer och går, styrelsen byts ut, en familj kräver föräldrar som inte kommer och går. I Örebromissionens barndom var John Ongman en sådan fadersgestalt. I dagens Hillsong fungerar paret Houston som sammanhållande föräldrar för hela rörelsen. Pingströrelsen i Sverige byggdes upp kring Lewi Pethrus som en samlande fadersgestalt. Han blev inte ens vald till någon sådan funktion. Detta kan utvecklas även i gamla kyrkor och samfund. Jag minns kardinalen Anders Arborelius tal till påven vid mässan i Malmö, ”du tittar på oss med din faderliga blick, och vi i kyrkan längst upp i norr i marginalen blir därigenom styrkta i den helige Ande” – så sade biskop Anders till påven. Att bara se ledare som rutor i ett organisationsschema som ska fyllas, det håller inte. En rörelse och samfund måste samlas kring ledargestalter, som inte bara är tillfälligt invalda för ett tillfälligt uppdrag. Jag tycker nog att Equmeniakyrkan något försöker skapa detta med sin ledartrojka, den ledningen har uppenbarligen skapat en stabilitet i samfundet. Det saknar EFK där centrala ledargestalter bytts ut ofta, och där det saknas personer som har varit samlande i rörelsen. Den nya ledningen måste klara den utmaningen. Det är ju också detta som ryms i det apostoliska-profetiska uppdraget, Paulus definierade sitt apostlaskap som att vara en far för församlingarna.
2. En annan utmaning är att skapa ordning och reda i den teologiska spretigheten. Teologiska impulser kommer idag från alla håll. Det håller inte med att säga att varje församling ska klara det själv. Det gör den inte. Bethel i Kalifornien är i dag Sveriges största bibelskola, hur ska teologiska impulser som kommer därifrån hanteras. Hillsong är mest inflytelserika idag i den unga kristna generationen, hur ska detta införlivas och hanteras? En pensionerad anglikansk biskop vid namn NT Wright har en stor påverkan i vissa kretsar. Själv hämtar jag delvis impulser från evangelikala amerikanska teologer som Tim Keller, Al Mohler, JI Packer, John Piper m.fl.  Akademiska teologin med olika schatteringar har en stor påverkan genom statliga styrningen av de frikyrkliga teologiska utbildningarna. EFK formades utifrån en tydlig teologisk inriktning för drygt 20 år sedan. Jag tror dock inte att vi har någon konsensus idag om vad evangelikal betyder. Ett samfund med rötterna i äldre väckelserörelser kan inte bara drivas utifrån en princip om högt i tak, det måste finnas en teologisk inriktning som präglar konferenser och utbildningar, och som ger vägledning till församlingarna. Teologin kan inte delegeras till statligt finansierade utbildningsanstalter, den måste formas inom ramen för församlingsrörelsen. Att skapa former och modeller för detta blir en viktig utmaning för den nya ledningen. EFK:s tydliga evangelikalitet har varit en förutsättning för mig att ta vara med i samfundet, min känsla är att det definieras på en rad olika sätt. Frågan behöver bearbetas och nya styrdokument behöver tas fram.
3. Den karismatiska öppenheten – för mig har det varit ett avgörande villkor för engagemang i Evangeliska frikyrkan. Även där har det blivit spretigare. Hur detta ska främjas och befrukta församlingarna, är en helt avgörande fråga. Den nya ledningen behöver sätta ner foten och peka med hela handen, inriktningen behöver bli tydlig både inom utbildningsenheter och konferenser.
4. Apostoliska dimensionen behöver genomsyra arbetet. Det innebär att man fortsätter vara entreprenör, initiativtagare, förändrar, utvecklar. Internationella missionsarbetet behöver genomsyras av apostolisk vision och kraft. Det får inte domineras av biståndsprojekt som finansieras av offentliga medel, detta får gärna vara komplement, men inte pulsen i arbetet. Det apostoliska behöver genomsyra Sverigearbetet. Det handlar om vision och förmåga att plantera nya församlingar i Sverige och att verka för förnyelse och utveckling i äldre församlingar. Stagnation behöver ständigt motverkas.
5. En utvärdering behöver göras utifrån de målsättningar och visioner som var vägledande när EFK bildades. Vad har vi lyckats med? Vad har vi inte lyckats med? Varför har vi inte lyckats genomföra vissa saker vi formulerade som vision och målsättningar i början. Dessa frågor behöver ventileras förutsättningslöst. En sådan utvärdering behöver vara en grund för att finslipa vision och målsättningar inför fortsättningen.

 

 

 

Har fortsatt skriva lite om kristenheten och media, med lite kortfattade historiska tillbakablickar. Ledare i Världen idag igår handlade om denna sak. Jag diskuterar nu inte ägande av Dagen och Libris, utan det handlar mer om betydelsen av entreprenörskap och vision när det gäller att satsa på kristna medier.

Bill Hybels, pastorn för Willow Creek utanför Chicago, hör nog till de mest respekterade kristna ledarna i världen. Jag har dock själv aldrig besökt Willow Creek. Har varit med på leadership summit på distans i Stockholm någon eller några gånger, och med stor behållning läst några av Bills böcker. Jag har inte några insides-kunskaper om Willow Creek.

Det finns inte perfekta kristna ledare och pastorer. Det som dock är nödvändigt är att vi är ärliga och transparenta, och kan erkänna misstag och synder. För världsberömda ledare kan det behövas göras offentligt, för att bevara trovärdigheten. Willow Creek har ju praktiserat mycket strikta moraliska principer, att inte leva som man lär är förödande.

Turerna kring Hybels avgång tycker jag är mycket olyckliga. Jag har läst vad Bill själv har sagt och det äldsteteam som tydligen har någon form av övergripande styrelseroll. Har också läst något av kritikernas påståenden. Det handlar om att ett antal kvinnor, oklart i dagsläget hur många, har kommit med vittnesmål om att han visat på ett olämpligt beteende vid ett antal situationer.

Enligt min mening har Willow Creek gjort förödande misstag i denna process. Om alla kort hade lagts på bordet på en gång, och med en oberoende extern utredning, och en förlåtande och transparent attityd direkt när frågorna väcktes, hade man kunnat hantera detta med ett visst mått av trovärdighet.

I mars månad gick både Bill Hybels och hans äldstekår ut med hård kritik mot kritikerna, man menade att han inte hade gjort några fel, och han endast var utsatt för en kampanj med syftet att förstöra och svartmåla.

En månad senare när det tydligen kommit fram fler vittnesbörd från utsatta kvinnor, gör man en delvis omsvängning. Bill medger nu helt plötsligt att han har försatt sig själv i mindre lämpliga situationer långt tillbaka i tiden. Äldsteteamet har helt plötsligt ändrat sig och ska nu göra en mer ingående undersökning. Varför gjorde man inte detta långt tidigare då dessa frågor lyftes fram?

Detta är inte trovärdigt. Vad kommer att komma fram i nästa steg, och blir det då fler pudlar? Eftersom jag inte har några som helst känslomässiga band eller relationer till Willow Creek berör detta mig inte särskilt mycket. Men det handlar om en världsberömd kristen ledare som stått i spetsen för en global verksamhet. Varför har inte Bill Hybels från början lagt alla korten på bordet och förklarat vad som hänt?  Kritikerna är seriösa personer och att hävda att deras syfte är att skada Willow Creek är inte trovärdigt.

Detta är mina spontana bedömningar genom att läsa citaten av berörda parter i amerikanska medier. Har jag fullständigt missat något viktigt, hoppas att det ska läggas tillrätta och att mer information från USA ska ge klarhet i frågan.