Västvärlden har präglats av ett omfattande paradigmskifte och moraliskt skifte senaste 50 åren. Det kallades ibland för den sexuella revolutionen. Individens fria val skulle vara moraliskt styrande mer än gamla dogmer grundade i kristendomen. Det har medfört en allmän acceptans för samlevnad utanför äktenskapet. Ett stöd för fri abort, och ett icke-moraliserande kring aborter. En mer tolerant inställning till skilsmässa. Ett bejakande av homosexuella livsstilen. Sex betraktas som ett fysiskt behov och fysisk behovstillfredsställelse mer än en akt som är basen för en trogen, livslång förbundsrelation. Med mera.
Kyrkorna förfasade sig över denna utveckling från början. Men har alltmer och stegvis anpassat sig till och accepterat utvecklingen. Det började med Svenska kyrkan. Sedan med det som förr kallades Missionsförbundet, numera Equmeniakyrkan. Pingströrelsen och Evangeliska frikyrkans modersamfund höll ställningarna länge, Pingströrelsen gör det i stor utsträckning fortfarande.
Jag har doktorerat på denna fråga en gång i tiden så jag tror att jag kan dessa frågor hyfsat väl.
Jag läste i tidningen Dagen om det seminarium om homosexualitet som arrangerades vid Torpkonferensen under midsommarveckan. Jag var tvungen att ringa några vänner för att kolla att Dagens refererat var korrekt och rätt skildrat, det var det. Det sensationella var att ämnet om homosexualitet hanterades som ett ”högt-i-tak”-ämne, där helt olika ståndpunkter kunde framföras från olika företrädare inom samma samfund. När ett samfund ordnar panelsamtal på sin ledande konferens där helt olika ståndpunkter kan framföras, då har man abdikerat i frågan om teologiskt ledarskap och utgår ifrån att det inte finns någon tydlig kristen hållning i frågan. Ett sådant panelsamtal hade varit otänkbart på New Wine-konferensen, eller Oasrörelsens konferenser, en konferens anordnad av Svenska Evangeliska alliansen eller trosrörelsens konferenser, även inom Pingströrelsen. Det hade varit otänkbart även inom Evangeliska frikyrkan tidigare. Och fullständigt oaccepterat inom de historiska kyrkorna, som t.ex. den katolska kyrkan. Torpkonferensen är en viktig institution i etablerad svensk frikyrklighet, och har under många år bidragit till andlig förnyelse på många olika sätt. Vad som händer där är en viktig markör för stora delar av kristenheten.
Något förenklat kan man säga att teologi då formas utifrån sociologi, inte utifrån Bibeln och uppenbarelsen. Tidsandan blir riktmärket och inte Gudsordet. Det verkar som om inte särskilt många bryr sig, angående Torpkonferensens hantering av frågan. Men det beror ju på sekulariseringen, den bibliska kompassen saknas, och då blir det så här utan att särskilt många bryr sig. När många av medlemmarna saknar en djupare förankring i bibeltexterna och kristen idétradition leder den demokratiska frikyrkomodellen till en sekularisering av frikyrkan.
Detta paket av samlevnadsfrågor hänger ihop, har man en teologiskt-liberal hållning i en av frågorna har man det oftast i samtliga frågor. Samma sak med en teologiskt-konservativ hållning. Jag har tidigare skrivit om ämnet homosexualitet här på bloggen och har inte anledning att närmare upprepa mina argument. Men jag tycker att försöken att teologiskt omtolka Rom. 1:18 är orimligt. Vid Bibelns tillkomst var den judiska kulturen helt förbjudande gentemot homosexualitet, Romarrikets kultur var tillåtande. Det finns inget som tyder på, varken från bibeltexterna eller kyrkohistorien, annat än att urkyrkan valde den judiska traditionen i denna fråga och uppfattade det som Guds vilja. De teologiska övningarna i att försöka omtolka texterna är intellektuellt snömos enligt min mening. Det är ärligare att säga att man inte tror på vad Bibeln säger och hävda att vi begriper bättre idag än vad Paulus gjorde när han skrev Romarbrevet.
Tanken att fullt ut bejaka homosexualiteten väcktes på sjuttiotalet i moderna samhällsdebatten och i kyrkan. I det kristna sammanhang där jag befann mig i mitten av sjuttiotalet bearbetades frågan själavårdsmässigt och teologiskt vid den tidpunkten. De ståndpunkter som då formades för min del har jag inte haft anledning att ändra sedan dess.
Inom Missionsförbundet började man också bearbeta frågan på sjuttiotalet. Den teologiskt liberala falangen inom samfundet var ganska snabb i sitt ställningstagande och accepterade den utlevda homosexualiteten som en ur kristen synvinkel helt acceptabel livsstil. De kom då fram till samma slutsats som den Librisantologi som kom ut för ett tag sedan och som skapat en hel del debatt. Jag har respekt för den teologiskt liberala falangen inom Missionsförbundet såtillvida att man kom tidigt fram till en hållning som man konsekvent har stått för.
En konservativ kristen syn på samlevnadsfrågor innebär att fullt ut bejaka omvändelsens, förlåtelsens och försoningens kraft i en människas liv. Att både erkänna den brottningskamp vi kan leva i som enskilda människor och samtidigt bejaka kristna normer och ideal. En konservativ kristen hållning innebär inte ett avståndstagande mot enskilda människor utan det handlar om att hitta Guds mål och ideal för sitt liv. Den teologiskt liberala linjen innebär att sluta kalla synd för synd, och då underminerar man också nådens, förlåtelsens och korsets kraft. En hård och dömande linje mot människor som kämpar med sin brottningskamp med livet, är inte en biblisk hållning. Den är att utifrån kärlek och omtanke visa vägen till efterföljelse och renhet.
Inom Evangeliska frikyrkan hade vi fram till nittiotalet en gemensam grundsyn i den här typen av frågor. Inte minst ÖTH-läraren Per-Axel Sverkers undervisning var riktningsgivande, och han gav en tydlig biblisk vägledning utifrån en traditionell evangelikal bibelsyn och bibeltolkning. Det var inte panelsamtal om detta med helt olika uppfattningar företrädda utan det var riktningsgivande föredrag och förkunnelse som bejakades inom samfundet. Denna gemensamma evangelikala grundhållning har inom EFK stegvis underifrån luckrats upp. Men det har aldrig någon gång fattats något beslut någonstans om att detta skulle luckras upp. Det har bara blivit så. Arrangemanget vid Torpkonferensen menar jag är en ny linje inom EFK med ganska dålig förankring inom stora delar av samfundet. Den nyvalda ledningen och styrelsen har därmed visat var man tycker att skåpet ska stå, det är högt i tak och pluralitet som ska gälla i inställningen till samlevnadsfrågor. Att bejaka homosexuell livsstil ska tydligen vara en lika acceptabel hållning som ett konservativt synsätt. Det är nog dags för pastorer och församlingar som har en annan hållning att lite tydligare börja visa var man anser att skåpet ska stå.
Jag tolkar utvecklingen som den etablerade frikyrkans sekularisering och där tidsandan och därmed sociologin, d.v.s. människors olika uppfattningar, blir styrande för förkunnelse och teologi.
Jag pratade för någon vecka sedan med en god vän om detta, som är pastor inom Equmeniakyrkan, och aktivt engagerad inom sitt samfund när så kallade ”underlivsfrågor” har diskuterats. Han menade att den teologiskt liberala falangen i Missionsförbundet var strategisk, välutbildad, Stockholmsbaserad och kunde manövrera skickligt för att deras linje skulle bli rådande i samfundet. Trots att de företrädde en minoritet lyckades man få ett stort genomslag. Den tysta majoriteten ville framförallt ha lugn och ro inom samfundet och ville inte gå in i någon strid i den här formen av fråga. Inom Equmeniakyrkan har det dock blivit en evangelikal motreaktion. Enligt min vän har den teologiskt liberala falangen ingen växtförmåga, de konservativa-evangelikala delarna har dock varit betydligt mer framåt och växande. Nu råder sedan länge högt-i-tak-principen inom samfundet och på central nivå har man inte någon klar ståndpunkt i ämnet, det är församlingarna som får ta ställning. Men den teologiskt-liberala falangens frammarsch har stannat av och har i stora delar av Sverige motats tillbaka.
Vad ska man då göra? Vi som inte tror på en teologisk relativisering och liberalisering av samlevnadsfrågor, vartska vi ta vägen? Måste man gå med i Katolska kyrkan eller Livets ord för att vara med i en kyrka som har en klar hållning i samlevnadsfrågor? Det sämsta alternativet för den bibeltroende och för den församling som vill driva en bibeltroende linje, är att vara tyst och passiv. Att bara vara traditionalist som bara av gammal vana åker på vissa konferenser och ger stöd till vissa samfund och organisationer, det är förödande. Man måste kritiskt granska samfund och konferenser, och bedöma om de driver de övertygelser som man har. Det finns två strategier, inom statskunskapen talar man om att utöva protest genom exit eller voice. Det innebär att rösta med fötterna eller att öppet protestera. Eller kan man inte tänka sig att ett samfund rymmer inom sig själv helt olika uppfattningar i vissa frågor? Vad är problemet med det?
I en församlingsrörelse med hundratals olika församlingar kan det naturligtvis finnas en spännvidd, i synnerhet om det inte är ett nytt samfund utan det handlar om en verksamhet som har pågått under flera generationer. I frågor som är centrala lärofrågor och viktiga etiska frågor menar jag dock att man alltid ska eftersträva konsensus. Synen på äktenskap och sexualitet hör enligt min mening till kategorin grundläggande kristna lärofrågor, för en katolik är äktenskapet ett sakrament. Förhållandet mellan man och hustru inklusive den sexuella relationen återspeglar relationen Kristus-församlingen och är då enligt min mening en sådan grundläggande fråga. Det avgörande är att man fattar tydliga beslut om vilka frågor man anser vara viktiga att vara överens om, och vilka frågor som är av mindre betydelse, och där man kan ge utrymme för olika ståndpunkter inom en församlingsrörelse och ett samfund. Frågor av mindre betydelse behöver man ju inte ha någon gemensam hållning om, utan kan låta församlingarna själva avgöra sin inställning och fatta egna beslut.
Exit – eller voice, kanske en kombination?
Några konkreta förslag.
- Bjud in Olof Edsinger t.ex. från Svenska Evangeliska Alliansen att tala över dessa frågor vid de olika samfundskonferenserna och vid de olika teologiska utbildningarna där morgondagens pastorer och präster formas. Kräv det av det samfund du är med i. Det finns naturligtvis andra bra predikanter och föredragshållare som inte har glidit in i relativiseringens träsk, men Olof är kanske den skarpaste och bredaste just nu i detta ämne.
- Åk på kristna konferenser som har en tydlig linje i samlevnadsfrågor. Vid New Wine-konferensen i Vänersborg uppfyllde vi tydligt detta krav på en bibelcentrerad förkunnelse på samlevnadsområdet, i vårt fall var det Edsinger som var talare. En församling som är medlem i Evangeliska frikyrkan borde kräva en förklaring från samfundsledningen var samfundet står i dessa frågor, och hur och var besluten har fattats om den omorientering som jag menar är tydlig.
- Skicka pengar och missionsmedel till organisationer som står för en tydlig biblisk hållning i samlevnadsfrågor. Att rösta med plånboken är mycket kraftfullt.
