Torpkonferensen och samlevnadsundervisning

Västvärlden har präglats av ett omfattande paradigmskifte och moraliskt skifte senaste 50 åren. Det kallades ibland för den sexuella revolutionen. Individens fria val skulle vara moraliskt styrande mer än gamla dogmer grundade i kristendomen. Det har medfört en allmän acceptans för samlevnad utanför äktenskapet. Ett stöd för fri abort, och ett icke-moraliserande kring aborter. En mer tolerant inställning till skilsmässa. Ett bejakande av homosexuella livsstilen. Sex betraktas som ett fysiskt behov och fysisk behovstillfredsställelse mer än en akt som är basen för en trogen, livslång förbundsrelation. Med mera.

Kyrkorna förfasade sig över denna utveckling från början. Men har alltmer och stegvis anpassat sig till och accepterat utvecklingen. Det började med Svenska kyrkan. Sedan med det som förr kallades Missionsförbundet, numera Equmeniakyrkan. Pingströrelsen och Evangeliska frikyrkans modersamfund höll ställningarna länge, Pingströrelsen gör det i stor utsträckning fortfarande.

Jag har doktorerat på denna fråga en gång i tiden så jag tror att jag kan dessa frågor hyfsat väl.

Jag läste i tidningen Dagen om det seminarium om homosexualitet som arrangerades vid Torpkonferensen under midsommarveckan. Jag var tvungen att ringa några vänner för att kolla att Dagens refererat var korrekt och rätt skildrat, det var det. Det sensationella var att ämnet om homosexualitet hanterades som ett ”högt-i-tak”-ämne, där helt olika ståndpunkter kunde framföras från olika företrädare inom samma samfund. När ett samfund ordnar panelsamtal på sin ledande konferens där helt olika ståndpunkter kan framföras, då har man abdikerat i frågan om teologiskt ledarskap och utgår ifrån att det inte finns någon tydlig kristen hållning i frågan. Ett sådant panelsamtal hade varit otänkbart på New Wine-konferensen, eller Oasrörelsens konferenser, en konferens anordnad av Svenska Evangeliska alliansen eller trosrörelsens konferenser, även inom Pingströrelsen. Det hade varit otänkbart även inom Evangeliska frikyrkan tidigare. Och fullständigt oaccepterat inom de historiska kyrkorna, som t.ex. den katolska kyrkan. Torpkonferensen är en viktig institution i etablerad svensk frikyrklighet, och har under många år bidragit till andlig förnyelse på många olika sätt. Vad som händer där är en viktig markör för stora delar av kristenheten.

Något förenklat kan man säga att teologi då formas utifrån sociologi, inte utifrån Bibeln och uppenbarelsen. Tidsandan blir riktmärket och inte Gudsordet. Det verkar som om inte särskilt många bryr sig, angående Torpkonferensens hantering av frågan. Men det beror ju på sekulariseringen, den bibliska kompassen saknas, och då blir det så här utan att särskilt många bryr sig. När många av medlemmarna saknar en djupare förankring i bibeltexterna och kristen idétradition leder den demokratiska frikyrkomodellen till en sekularisering av frikyrkan.

Detta paket av samlevnadsfrågor hänger ihop, har man en teologiskt-liberal hållning i en av frågorna har man det oftast i samtliga frågor. Samma sak med en teologiskt-konservativ hållning. Jag har tidigare skrivit om ämnet homosexualitet här på bloggen och har inte anledning att närmare upprepa mina argument. Men jag tycker att försöken att teologiskt omtolka Rom. 1:18 är orimligt. Vid Bibelns tillkomst var den judiska kulturen helt förbjudande gentemot homosexualitet, Romarrikets kultur var tillåtande. Det finns inget som tyder på, varken från bibeltexterna eller kyrkohistorien, annat än att urkyrkan valde den judiska traditionen i denna fråga och uppfattade det som Guds vilja. De teologiska övningarna i att försöka omtolka texterna är intellektuellt snömos enligt min mening. Det är ärligare att säga att man inte tror på vad Bibeln säger och hävda att vi begriper bättre idag än vad Paulus gjorde när han skrev Romarbrevet.

Tanken att fullt ut bejaka homosexualiteten väcktes på sjuttiotalet i moderna samhällsdebatten och i kyrkan. I det kristna sammanhang där jag befann mig i mitten av sjuttiotalet bearbetades frågan själavårdsmässigt och teologiskt vid den tidpunkten. De ståndpunkter som då formades för min del har jag inte haft anledning att ändra sedan dess.

Inom Missionsförbundet började man också bearbeta frågan på sjuttiotalet. Den teologiskt liberala falangen inom samfundet var ganska snabb i sitt ställningstagande och accepterade den utlevda homosexualiteten som en ur kristen synvinkel helt acceptabel livsstil. De kom då fram till samma slutsats som den Librisantologi som kom ut för ett tag sedan och som skapat en hel del debatt. Jag har respekt för den teologiskt liberala falangen inom Missionsförbundet såtillvida att man kom tidigt fram till en hållning som man konsekvent har stått för.

En konservativ kristen syn på samlevnadsfrågor innebär att fullt ut bejaka omvändelsens, förlåtelsens och försoningens kraft i en människas liv. Att både erkänna den brottningskamp vi kan leva i som enskilda människor och samtidigt bejaka kristna normer och ideal. En konservativ kristen hållning innebär inte ett avståndstagande mot enskilda människor utan det handlar om att hitta Guds mål och ideal för sitt liv. Den teologiskt liberala linjen innebär att sluta kalla synd för synd, och då underminerar man också nådens, förlåtelsens och korsets kraft. En hård och dömande linje mot människor som kämpar med sin brottningskamp med livet, är inte en biblisk hållning. Den är att utifrån kärlek och omtanke visa vägen till efterföljelse och renhet.

Inom Evangeliska frikyrkan hade vi fram till nittiotalet en gemensam grundsyn i den här typen av frågor. Inte minst ÖTH-läraren Per-Axel Sverkers undervisning var riktningsgivande, och han gav en tydlig biblisk vägledning utifrån en traditionell evangelikal bibelsyn och bibeltolkning. Det var inte panelsamtal om detta med helt olika uppfattningar företrädda utan det var riktningsgivande föredrag och förkunnelse som bejakades inom samfundet. Denna gemensamma evangelikala grundhållning har inom EFK stegvis underifrån luckrats upp. Men det har aldrig någon gång fattats något beslut någonstans om att detta skulle luckras upp. Det har bara blivit så. Arrangemanget vid Torpkonferensen menar jag är en ny linje inom EFK med ganska dålig förankring inom stora delar av samfundet. Den nyvalda ledningen och styrelsen har därmed visat var man tycker att skåpet ska stå, det är högt i tak och pluralitet som ska gälla i inställningen till samlevnadsfrågor. Att bejaka homosexuell livsstil ska tydligen vara en lika acceptabel hållning som ett konservativt synsätt. Det är nog dags för pastorer och församlingar som har en annan hållning att lite tydligare börja visa var man anser att skåpet ska stå.

Jag tolkar utvecklingen som den etablerade frikyrkans sekularisering och där tidsandan och därmed sociologin, d.v.s. människors olika uppfattningar, blir styrande för förkunnelse och teologi.

Jag pratade för någon vecka sedan med en god vän om detta, som är pastor inom Equmeniakyrkan, och aktivt engagerad inom sitt samfund när så kallade ”underlivsfrågor” har diskuterats. Han menade att den teologiskt liberala falangen i Missionsförbundet var strategisk, välutbildad, Stockholmsbaserad och kunde manövrera skickligt för att deras linje skulle bli rådande i samfundet. Trots att de företrädde en minoritet lyckades man få ett stort genomslag. Den tysta majoriteten ville framförallt ha lugn och ro inom samfundet och ville inte gå in i någon strid i den här formen av fråga. Inom Equmeniakyrkan har det dock blivit en evangelikal motreaktion. Enligt min vän har den teologiskt liberala falangen ingen växtförmåga, de konservativa-evangelikala delarna har dock varit betydligt mer framåt och växande. Nu råder sedan länge högt-i-tak-principen inom samfundet och på central nivå har man inte någon klar ståndpunkt i ämnet, det är församlingarna som får ta ställning. Men den teologiskt-liberala falangens frammarsch har stannat av och har i stora delar av Sverige motats tillbaka.

Vad ska man då göra? Vi som inte tror på en teologisk relativisering och liberalisering av samlevnadsfrågor, vartska vi ta vägen? Måste man gå med i Katolska kyrkan eller Livets ord för att vara med i en kyrka som har en klar hållning i samlevnadsfrågor? Det sämsta alternativet för den bibeltroende och för den församling som vill driva en bibeltroende linje, är att vara tyst och passiv. Att bara vara traditionalist som bara av gammal vana åker på vissa konferenser och ger stöd till vissa samfund och organisationer, det är förödande. Man måste kritiskt granska samfund och konferenser, och bedöma om de driver de övertygelser som man har. Det finns två  strategier, inom statskunskapen talar man om att utöva protest genom exit eller voice. Det innebär att rösta med fötterna eller att öppet protestera. Eller kan man inte tänka sig att ett samfund rymmer inom sig själv helt olika uppfattningar i vissa frågor? Vad är problemet med det?

I en församlingsrörelse med hundratals olika församlingar kan det naturligtvis finnas en spännvidd, i synnerhet om det inte är ett nytt samfund utan det handlar om en verksamhet som har pågått under flera generationer. I frågor som är centrala lärofrågor och viktiga etiska frågor menar jag dock att man alltid ska eftersträva konsensus. Synen på äktenskap och sexualitet hör enligt min mening till kategorin grundläggande kristna lärofrågor, för en katolik är äktenskapet ett sakrament. Förhållandet mellan man och hustru inklusive den sexuella relationen återspeglar relationen Kristus-församlingen och är då enligt min mening en sådan grundläggande fråga. Det avgörande är att man fattar tydliga beslut om vilka frågor man anser vara viktiga att vara överens om, och vilka frågor som är av mindre betydelse, och där man kan ge utrymme för olika ståndpunkter inom en församlingsrörelse och ett samfund. Frågor av mindre betydelse behöver man ju inte ha någon gemensam hållning om, utan kan låta församlingarna själva avgöra sin inställning och fatta egna beslut.

Exit – eller voice, kanske en kombination?

Några konkreta förslag.

  1. Bjud in Olof Edsinger t.ex. från Svenska Evangeliska Alliansen att tala över dessa frågor vid de olika samfundskonferenserna och vid de olika teologiska utbildningarna där morgondagens pastorer och präster formas. Kräv det av det samfund du är med i. Det finns naturligtvis andra bra predikanter och föredragshållare som inte har glidit in i relativiseringens träsk, men Olof är kanske den skarpaste och bredaste just nu i detta ämne.
  2. Åk på kristna konferenser som har en tydlig linje i samlevnadsfrågor. Vid New Wine-konferensen i Vänersborg uppfyllde vi tydligt detta krav på en bibelcentrerad förkunnelse på samlevnadsområdet, i vårt fall var det Edsinger som var talare. En församling som är medlem i Evangeliska frikyrkan borde kräva en förklaring från samfundsledningen var samfundet står i dessa frågor, och hur och var besluten har fattats om den omorientering som jag menar är tydlig.
  3. Skicka pengar och missionsmedel till organisationer som står för en tydlig biblisk hållning i samlevnadsfrågor. Att rösta med plånboken är mycket kraftfullt.

 

 

 

  • Inge

    Stefan det är i dessa frågor du har din styrka. Du har en klarsyn och en auktoritet på området som idag till stor del saknas hos dagens pastorer, troligen orsakat av liberalteologiska och statligt ekonomiskt beroende pastors utbildningar i vårt land.

    Stefan lägg mindre tid& på politiska utspel, och mera tid åt att undervisa nästa generations pastorer.

  • KJSZ

    Det enda jag tyckte var synd var att en timma för detta intressanta samtal var alldeles för kort tid. Seminariet var i ladan och jag uppskattar att ca 400-500 personer var där. I rörelsen finns hur ogärna vi än vill olika tankar kring detta. Det måste vi kunna prata om. Att låtsas som att det inte existerar är naivt.

    Jag uppfattar att samfundsledningen ville visa att det går att samtala om denna fråga på ett bra och respektfullt sätt även om vi kan ha olika uppfattning. Jag är tacksam för detta. Det är för mig ett tecken på en sund rörelse där vi trots olikheter lyssnar och respekterar varandra.

  • Stefan Swärd

    det är många som vill att jag ska hålla tyst, och styra över vilka frågor jag ska ta upp.

  • http://www.christianmolk.se/ Christian Mölk

    Stefan, du skriver ”Ett sådant panelsamtal hade varit otänkbart på New Wine-konferensen, eller Oasrörelsens konferenser, en konferens anordnad av Svenska Evangeliska alliansen eller trosrörelsens konferenser, även inom Pingströrelsen.”

    Du har höga tankar om Pingströrelsen och det är ju bra. Men faktum är att det nog inte längre är så otänkbart. Det var nämligen med nöd och näppe som exakt ett sådant panelsamtal undveks på Lappis, som arrangeras av Pingströrelsen i Norrland där jag är verksam (läs här för mer om detta: http://www.christianmolk.se/2017/11/7-tankar-om-boken-valkomna-varandra/).

    Exakt varför panelsamtalet inte blev av vet jag inte, men vi kan inte bara utgå ifrån att detta är otänkbart och slappna av för då kommer vi att överraskas av fullbordat faktum. Vill Pingst fortsätta vara en Bibeltrogen rörelse så behöver vi Pingstledare stå fasta i vår övertygelse, predika ett Bibeltroget budskap och säga ifrån när vi ser att den liberala teologin försöker ta sig in i Pingströrelsen från olika håll.

  • Stefan Swärd

    Christian, överraskad över att något sådant var på gång på Lappis. Tydligen går sekulariseringen snabbare än vad någon av oss inser. I den äldre frikyrkligheten ser jag nog endast Pingst som bärare av det bibeltrogna väckelsearvet på ett mer enhetligt sätt, börjar detta svikta ser jag ingen annan utväg än att det skapas en ny form av bibeltrogen samarbetsfederation för likasinnade individer och församlingar.

    ha en härlig sommar och tack för senast – det snabba mötet på Drottninggatan,
    Stefan Sw

  • http://www.andersgerdmar.com/ Anders Gerdmar

    Mycket bra, Stefan. Jag håller med om att samlevnadsfrågorna nog är de viktigaste utpfrån nytestamentligt perspektiv. Om och om igen nämns otukt och orenhet, utlevd homosexualitet är enligt Rom och även 1 Kor tydligt fördömt av Paulus. Relativiseringen av äktenskapet både genom promiskuitet och utlevd homosexuell äter upp församlingen inifrån. Om inte ”andliga ledare” och teologer sätter ner foten kommer det att få mycket stora konsekvenser för ”väckelserörelserna”, eller de som en gång var sådana. Det är heller inte oväsentligt vad ledningen i ett samfund gör, de har s a s nyckeln även andligt. Man kan inte kräva av enskilda troende att kunna hantera svåra eller kontroversiella teologiska frågor, men av samfundsledningar och pastorsutbildningar kan man göra det.

  • http://www.christianmolk.se/ Christian Mölk

    Det faktum att ett sådant panelsamtal inte blev av visar ändå att Pingst fortfarande håller ställningarna, så än tycker jag inte att det finns behov av att prata om ett nytt Bibeltroget nätverk. Vi har dessutom en mycket sund och balanserad teologisk ledare. Det viktiga nu är att våga säga ifrån när det pockar på.

    Tack själv! Förhoppningsvis kan vi ses lite längre nästa gång.

  • MikaelN

    Det jag kanske främst reagerar mot är att förändringar kommit smygande. När jag först kom i kontakt med den svenska frikyrkan i form av den lokala pingstkyrkan på 90-talet (jag gick då i högstadiet i medelstor svensk kommun), då rådde det inget tvivel om att det traditionella äktenskapet var den samlevnadsform som gällde. Något annat fanns inte på kartan. Sedan dess verkar det som om förändringen kommit ganska snabbt. Och det utan att jag kan minnas att det antagits något officiellt beslut från något samfunds sida om att vi nu skall ändra vår lära, att vi tidigare tolkat Bibeln och den kristna teologin fel och att det traditionella äktenskapet numera bara är en av flera acceptabla samlevnadsformer.

    Oavsett vad man tycker i själva sakfrågan (jag stöder den traditionella kristna synen, att sex är något som hör hemma endast inom det traditionella äktenskapet), så borde man kunna kräva att församlingar och samfund är tydliga med vad de står för. Tydliga ställningstaganden tjänar både som vittnesbörd och som ”konsumentinformation” – folk har rätt att veta vad en kyrka står för. Vill en kyrka sedan ändra som lära eller praxis bör detta föregås av en öppen debatt, där olika sidor får motivera sina ståndpunkter utifrån Bibeln.

  • Inge

    Pröva allt och behåll det som är gott😇

  • gäst & främling

    Du skriver mycket och smått, är svårt att greppa i en mobil, ”men”
    Vad finns det för alternativ för dom unga kristna som vill gifta sig när våra kyrkor avsäger sig vigselrätten, det känns orent att gå till en vigselförrättare som också viger samkönade, kanske därför många blir sambo, våra kyrkor borde skapa en egen version där vigsel inför vittnen i församlingen dokumenteras liksom dopet, med ett klart skrivet kontrakt som är säkert för alla, om inte samhället vill acceptera det så får dom skylla sig själv.

  • http://www.christianmolk.se/ Christian Mölk

    Pingströrelsen är väl ett bra alternativ? Vi har inte avsagt oss vigselrätten.

  • teagustavsson

    Nej, att skippa en civil vigsel är inte en väg att rekommendera. Det skapar inte den juridiska trygghet som är en del av paketet när man lägger ner sitt liv för den man gifter sig med. Barn som föds inom äktenskapet har t.ex. per automatik två vårdnadshavare, vilket kan bli betydelsefullt om mamman skulle råka avlida under förlossningen, för att bara ta ett exempel. Att den som registrerar mitt äktenskap också registrerar andra äktenskap (i juridisk mening alltså) är inte en ursäkt för att skippa civil vigsel. Och helt ärligt tror jag att det är har väldigt lite att göra med att samboskap blir allt mer accepterat och praktiserat inom frikyrkan.

  • gäst & främling

    Men tvingas ni då att viga samkönade? För då kan jag förstå dom som avstår.

  • MikaelN

    En borgerlig vigsel är lika giltig som en kyrklig vigsel. Att vigselförrättaren kan viga sådana personer som inte får gifta sig enligt Bibeln (samkönade par, frånskilda) påverkar inte vigselns giltighet, och det är definitivt inget skäl för att acceptera otukt.

  • gäst & främling

    I första hand menar jag med det sätta press på staten, att acceptera vigslar på bibelns grund, att sedan kunna ha ett kontrakt som täcker allt, vore inte fel.

  • http://www.christianmolk.se/ Christian Mölk

    Nej, vi pingstpastorer tvingas inte viga samkönade. Snarare tvärtom, vi får inte viga samkönade. Om en pingstpastor ändå skulle göra det fråntas han/hon vigselrätten. När jag gick vigselkursen för att bli vigselförrättare gick vi igenom detta dokument med rubriken ”Pingströrelsen och den nya äktenskapslagstiftningen”:

    ”Under 2009 har riksdagen genomfört en lagändring som innebär att juridiskt giltiga äktenskap också kan ingås mellan två män eller två kvinnor. Sedan början av 50-talet har många svenska trossamfunds pastorer rätt att förrätta vigsel, i likhet med Svenska kyrkans präster. Några kyrkor har under året tagit beslut om att ge sina präster eller pastorer möjlighet att i enlighet med den nya lagstiftningen förrätta vigslar också mellan parter av samma kön.
    Pingströrelsens vigselnämnd har tagit ett motsatt beslut och meddelat rörelsens församlingar och pastorer att de som innehar vigselrätt genom nämnden endast kan förrätta vigslar mellan en man och en kvinna. Vi menar att detta beslut är väl grundat och motiverat. Samhället ska förhindra diskriminering av människor oavsett om det handlar om diskriminering p.g.a. etnisk härkomst, kön, religion eller sexuell läggning. Men att betrakta äktenskapet mellan man och kvinna som unikt kan knappast vara diskriminerande. Denna relation är unik eftersom den är den enda som kan vara fruktsam. Och för oss som kristen rörelse är det avgörande skälet hur Bibeln definierar äktenskapet. Definitionen av äktenskapet som en förening mellan man och kvinna menar vi är djupt grundad i de bibliska texterna. Vår rörelses pastorer kan inte utföra handlingar som går utöver det mandat som vi uppfattar att bibeltexten ger oss.
    För oss är inte frågan om vilka relationer som kan definieras som ett äktenskap perifera. Vi menar att synen på äktenskapet som ett förbund mellan man och kvinna är ett bibliskt grundmotiv. Redan i skapelseberättelsen (1 Mos. 1-2) slår Skriften fast att det är det manliga och det kvinnliga tillsammans som utgör Guds avbild (1 Mos. 1:27). Det är i föreningen mellan en man och en kvinna, som varandras komplement, som äktenskapet konstitueras. ”Det är därför en man lämnar sin far och mor för att leva med sin hustru, och de blir ett.” (1 Mos 2:24) Denna vers citeras både av Jesus (Matt 19:5) och av Paulus (Ef. 5:31) när äktenskapet diskuteras och har av kyrkan i århundraden betraktats som den kanske mest grundläggande bibeltexten om äktenskapet. Något bibliskt stöd för eller bekräftelse på en äktenskaplig förening mellan människor av samma kön finns inte. Tvärtom lyfter Paulus i Romarbrevet 1 fram homosexuella handlingar som ett symptom på och en följd av människornas avfall från tron på Skaparen och tillbedjan av Honom. Vi menar alltså att synen på äktenskapet som ett förbund mellan man och kvinna i Bibeln är förankrad i skapelsen och är ett uttryck för Guds ursprungliga intention för människan. Vi menar också att en människosyn som inte reflekterar över syndafallets skada och den inverkan den haft på de mänskliga förutsättningarna inte är bibliskt grundad. Allt i skapelsen, sådant vi idag ser det, reflekterar inte Skaparens ursprungliga tanke och vilja.
    Förbundstanken är en av Bibelns mest centrala motiv. Människor ingår förbund med varandra och Gud ingår förbund med sitt folk. Äktenskapet mellan man och kvinna kallas i GT ett ”äktenskapsförbund” (Mal.2:14). Det finns många exempel i Bibeln på nära vänskapsrelationer mellan människor av samma kön, och också på att människor av samma kön ingår ett förbund med varandra (David och Jonatan). Men den relation som för Paulus illustrerar Kristi förhållande till sin kyrka är äktenskapet mellan man och kvinna (Ef.5:25-33). Här anknyter Paulus till ett motiv som också är vanligt i GT (jfr Hosea och Jeremia). Analogin mellan dessa båda förbund visar på djupet och den stora vikt som Paulus och hela Bibeln lägger vid äktenskapet mellan en man och en kvinna.
    Kristen etik har menat att den sexuella samlevnaden hör hemma inom ramen för det livslånga äktenskapet mellan man och kvinna. Denna etik har starkt stöd i Bibeln. Jesus själv menar att äktenskapet inte är en självklarhet för alla (Matt.19:10-12). Det kan finnas både medfödda och förvärvade hinder för äktenskap, liksom ett frivilligt celibat ”för himmelrikets skull”. En rimlig tolkning av bibeltexten är att den enda form av sexuell samlevnad som kan finna stöd hos Jesus är äktenskapet mellan man och kvinna.
    Vi menar alltså att synen på äktenskapet som ett förbund mellan man och kvinna är ett bibliskt grundmotiv. Gud själv har skapat människan till man och kvinna och fogat samman man och hustru i äktenskapet (Matt.19:4-7). Det är därför äktenskapet betraktas som ett heligt förbund. Vi tror att Gud har välsignat just denna samlevnadsform och kan inte se att vi som hans tjänare har mandat att välsigna något annat. Vi beklagar den spänning i de ekumeniska relationerna som en förändring av kyrklig praxis på detta område skapar och befarar att det kommer att få allvarliga återverkningar både lokalt, nationellt och internationellt.”

  • gäst & främling

    Varför kallas det inte otukt när en byråkrati viger, men om pastorn i församlingen viger ett par som sedan inte bryr sig om den byråkratiska biten, varför kallas det då otukt, det borde vara tvärtom, att gå till en ogudaktig vigselförättare känns fel, det handlar bara om byråkrati.

  • gäst & främling

    Det är bra om ni kan stå emot lagen som enligt min församling krävde att den som hade vigselrätt var tvingad att acceptera vigsel av samkönade, om någon ville det. Varför gör inte alla som pingst, eller är vigslar tillbaka i alla frikyrkor? Har jag missat något?

  • http://www.christianmolk.se/ Christian Mölk

    Förmodligen gör inte andra samfund som Pingst för att de inte delar Pingsts syn på äktenskapet. Många samfund är ju liberala numera. Men när den nya äktenskapslagen kom valde exempelvis EFK och Pingst två olika vägar. Pingst valde att skriva in en regel som säger att vi inte får viga samkönade medans EFK valde att avsäga sig sin vigselrätt i någon slags protest. Ett historiskt misstag enligt mig.

  • teagustavsson

    Men det är ju det det inte är. Bara byråkrati alltså. Det innebär ett konkret juridiskt skydd som är avsett att skydda den svagare parten och barn. Den dagen samhället beslutar att även sambolagen ska utvidgas och få samma juridiska betydelse som ett ingånget äktenskap kan man som kristen möjligen överväga att skippa den civila vigseln om man vill bli vigd i en kristen vigsel av en som inte har vigselrätt. Fram tills dess är det mest kärleksfulla man kan göra mot sin partner att se till att han eller hon samt barnen har fullgott juridiskt skydd. Det har med överlåtelse att göra.

  • gäst & främling

    Den juridiska bilden kan jag förstå, men jag kan inte förstå dom som kallar det för otukt, när någon flyttar samman med löfte att leva tillsammans resten av livet, för mig är ”otukt” något helt annat, hur gick gick det till på Jesu tid, bröllopet i Kana beskrivs bara som en fest.
    (Jag har varit gift i 57 år) så jag försvarar inte mig själv.

  • teagustavsson

    I min mening hade det varit bättre med ett samtal som handlade om hur man undervisar och vägleder på ett sätt som gör att homosexuella kan känna kärlek till sig själva samtidigt som man väljer den svårare vägen. För att många människor ska behöva känna att de är förkastade och icke önskvärda av Gud på grund av sin sexuella läggning för att vi samtalar om det på ett alltför klumpigt sätt är ju inte heller rätt. Man kan ju inte förneka att det är en teologisk fråga som ger mycket större sociologisk påverkan än ex frågan om treenigheten.

  • teagustavsson

    Det håller jag med om. Den enda orsaken att jag fortsätter slå på den trumman är att jag inte vill att detta ska användas som ursäkt för kristna att slarva i äktenskapsfrågan. Idag letar ju människor efter skäl att slippa gifta sig, och där menar jag att det är viktigt att vara tydligt med skälet till att vi har juridiskt giltiga vigslar överhuvudtaget i samhället. Det är inte primärt för dig jag skriver det utan för alla som läser i framtiden.

  • gäst & främling

    Barn vill ju vara kärleksfulla mot sina föräldrar, och vill då inte belasta dom med ett stort och dyrt bröllop, själva har dom inte råd kanske en orsak.
    Men vi fick ett stort ”dyrt” och har hållit kvar traditionen, men jag ser att barnbarnen gör annorlunda.

    Äldre som förlorat sin partner på gamla dar, förlorar pengar om dom statsfäster förhållandet, det finns säkert många praktiska orsaker.

  • teagustavsson

    Det är snarare på grund av att den här typen av resonemang breder ut sig som unga kristna tänker att det inte är så noga med att gifta sig. Jag tänker att vi bäddar ganska dåligt åt kommande generationer genom att inte utmana den typen av skäl. Vi är i grunden kallade att dö för att följa Jesus om det krävs. Att då avstå från en lika stor bröllopsfest man själv skulle vilja ha eller få leva lite mer knapert än man annars gjort är ganska små uppoffringar i sammanhanget. Här ska församlingen hålla fanan högt och uppmuntra alla kristna till efterföljelse även när det kostar i min mening.

  • gäst & främling

    En annan sida av saken är att alla utgår från att paret har sex för att dom delar bostad, min fru flyttade när vi var unga 30 mil hemifrån till mig, hon bodde egentligen på sitt jobb, men kunde lika gärna bo hos mig, i en bostad som jag hade nära hennes jobb, men vi utgick inte från sex, utan utgick ifrån att vi skulle gifta oss och ha sex någon dag i framtiden, och då hände det fantastiska att vi blev med lägenhet där det var lämplig att bygga en framtid.

  • MikaelN

    Om pastorn inte bryr sig om ”den byråkratiska biten” är det ingen vigsel. Äktenskapet hör till det världsliga regementet, och en vigsel är primärt en juridisk snarare än en kyrklig handling.

  • gäst & främling

    Var det lika på Jesu tid? Var äktenskapet inte snarare en affär mellan blivande svärsonen och föräldrarna, som det fortfarande funkar i vissa kulturer, vinundret har vi läst om, men själva vigseln beskrivs inte på samma sätt som festen där dom måste ha druckit mycket.
    I våra kyrkor har vi smittats av ännu en byråkratisk regel, att göra drickandet till något fult, men Jesu regel drick er inte rusiga, räcker inte för byråkraterna, och så fixade han 600 liter till.

  • MikaelN

    Formerna för hur ett äktenskap ingås kan variera mellan olika samhället, det är något för de världsliga myndigheterna att reglera. På Jesu tid ingicks äktenskap genom trolovning, i dagens Sverige genom kyrklig eller borgerlig vigsel.

  • Tomas Wennerhult

    Själv saknar jag den teologiska debatten om homosexualitet. Har läst delar av den antologi du nämner men lyckas uppenbarligen missa motargumentationen mot dess resonemang.
    För mig har frågan blivit svårare med åren när man ser olika perspektiv och samtidigt saknar vridande och vändande på bibeltexterna.
    Det kanske behövs en bred och djup teologisk debatt om detta?

  • http://www.teologicafet.tk Andreas Engström

    Varför var det ett misstag? Vilket menar du är värdet med att att ha juridisk vigselrätt? Det är ju inget som hindrar pastorer från att leda vigselgudstjänster och förrätta vigsel inför Gud sedan låta staten ta hand om juridiken.

  • http://www.christianmolk.se/ Christian Mölk

    Därför att jag anser att ett äktenskap är mer än bara något ”inför Gud”. Det är både ett andligt förbund och samtidigt en samhällelig institution. Gud har instiftat och gett mänskligheten äktenskapet som en av samhällets grundpelare. Att då självmant avsäga sig möjligheten att förrätta en vigsel är ju att nedvärdera äktenskapets betydelse och göra sig själv beroende av staten.

  • http://www.teologicafet.tk Andreas Engström

    Ok, förstår lite bättre hur du tänker men kan själv inte se varför man inte kan ha en hög syn på äktenskap som instiftad av Gud och en fundament för samhället utan att för den delen som samfund också bära den juridiska biten. Det är ju inte heller så att pingst är mindre beroende av staten än EFK vad det gäller vigslar. Det är ju fortfarande staten som ger samfunden rätt att viga. Det finns möjligen en praktisk skillnad, att ett par som vigs av en pingstpastor istället för en EFK-pastor inte behöver gå till Statshuset för att ordna det juridiska.

  • http://www.christianmolk.se/ Christian Mölk

    ”Det är ju inte heller så att pingst är mindre beroende av staten än EFK vad det gäller vigslar.”

    En EFK-pastor har inte rätt att viga ett par till ett äktenskap, det har en pingstpastor. Jag anser att det är en rätt så stor skillnad. Ett pingst-par kan gå till sin pastor och viga sig i kyrkan, ett EFK-par måste gå till staten för att kunna ingå äktenskap. EFK har därmed gjort sig själva mer beroende av staten än innan de avsade sig vigselrätten. Ett historiskt misstag enligt mig eftersom äktenskapet är instiftat av Gud och därmed borde förrättas av en församlingsledare. Vi borde vara glada att vi har den möjligheten i Sverige, inte avsäga oss den.

  • Ludvig Hoffman

    Att gifta sig är gratis – vi fick dessutom blombukett av kommunalrådet.

  • https://heltapropa.wordpress.com/ Tony Malmqvist

    Vad har du för råd att ge till dem som är med i församling där pastorn tycker det känns för jobbigt att ta itu med de här frågorna? Jo, de finns.