Det blev en bra respons på min ledare i onsdags om sambo och äktenskap, så jag kommer nog att skriva några till texter i ämnet, både på bloggen och i en ledare till. Jag har som pastor och församlingsledare i Stockholm, i stort sett i hela mitt liv, regelbundet undervisat om dessa frågor. Men alltid eftersträvat att göra det på ett mer praktiskt sätt, hur ska man leva enligt dessa ideal. Och också varför dessa ideal är viktiga. Samtidigt har jag alltid strävat efter att ta upp frågorna på ett sådant sätt att det uppmuntrar till samtal och öppenhet i församlingen. Att förena nåd och sanning är ambitionen, men det är inte alltid lätt. Det behövs mycket tålamod med varandra i församlingarna. Denna inriktning gäller naturligtvis också dem som lever i äktenskap. Jag är övertygad om att mer än hälften av alla skilsmässor i kristna församlingar skulle kunna undvikas med en bra undervisning, ett öppet samtalsklimat i församlingen där man delar med varandra livets kriser och utmaningar. Och naturligtvis där man klart och tydligt håller fast vid kristna ideal.

Noterat debatten om sex och äktenskap i Dagen. Har följt upp det med en ledare i Världen Idag, idag.

Jag skrev boken ”Ungdomar och kärleksproblem”, som kom ut 1978. Jag var 23 när boken publicerades, och texten skrevs när jag var cirka 21, det var framförallt anteckningar från bibelstudier jag hållit i den kristna kommunitet i Jakobsberg-Järfälla som jag vid den tiden var ledare för. I kommunitetsmiljön var vi vana att ta upp dessa frågor rakt på sak utan skygglappar. När den kom ut i bokform blev ”rakt på sak”-approachen för mastig för många i kristenheten. Så jag var nog en av de mest kontroversiella personerna i svensk kristenhet 1978. Jag står för samma värderingar idag, men skulle nog uttrycka mig mindre svartvitt idag med livslång erfarenhet.

Bokens grundtes var att försvara klassiska kristna hållningen om att sex hör till äktenskapet och är en konstituerande grund för äktenskaplig samlevnad. Min frustration var att detta var normen i frikyrkligheten men det fanns inte konkret undervisning om hur man skulle kunna leva efter denna norm. Jag var nygift när jag skrev boken och praktiserat att vänta med sex till äktenskapet, men konstaterade att det behövdes viss vägledning för att kunna klara detta. Det var inte helt enkelt. Det är mycket som händer i kroppen när man är ung och kär. Jag hade också kämpat mig igenom traumatiska tonårsförälskelser, där jag också saknade undervisning om hur det skulle hanteras. Även en kraschad tonårsförälskelse kan ge sår för livet. Så jag gjorde ett försök som 21-åring att ge en undervisning som jag tyckte saknades i dåtidens kristenhet.

Min grundtes var att sexuellt samliv måste bygga på en överlåtelse till varandra, en stabil grund, en trohetsförpliktelse,  inte bara känslor och tillfällig förälskelse, eller bara lust. Den enda logiska grunden var äktenskapet som grund för sexuell samlevnad. Detta förutsatte att man sällskapade på ett vist sätt före äktenskapet. Att vara för mycket själva och för mycket kroppslig beröring, då blir det omöjligt för ett förälskat par att vänta med sex till bröllopsnatten.

I Världen Idag-ledaren betonar jag att strikta moraliska värderingar när det gäller sex finns även i det sekulära samhället. De flesta tar helt avstånd från prostitution och pornografi. Otrohet tar de flesta avstånd ifrån. Idag är det dock praxis med sambo före äktenskap. Att gifta sig – det har inte alls nedmonterats i moderna samhället, däremot är det praxis med det proväktenskap som ateistiske filosofen Bertrand Russell lanserade på 1910-talet. Det som vanligtvis kallas för sambo. Det skapade storm när Russel lanserade tanken på 1910-talet.

Detta är dock ingen kristen variant enligt min mening, återhållsamheten före äktenskapet är en kristen livsstil. Gud ger kraft till att leva efter det, men det kräver också praktisk klokhet i hur man förhåller sig till varandra före bröllopet.

Jag har aldrig läst eller sett någon text med ett teologiskt-bibliskt försvar för sambo. Det är signifikativt, vissa teologer gör allt de kan för att teologiskt försvara modern livsstil, men i detta fall har det inte ens varit möjligt. Den kristna livsstilen måste praktiseras i en lärjungaformande miljö i den lokala församlingen, där man kan praktisera öppenhet, själavård, och förena nåd och sanning.

Jag har varit pastor i Stockholm under största delen av mitt liv och alltid undervisat nyfrälsta som helt saknar kristen bakgrund om dessa saker. De förstår ganska snabbt och accepterar de kristna värderingarna. Jag har vigt ett antal sambopar under årens gång, som kommit till insikt om äktenskapets grund för deras samlevnad.

Den berömde amerikanske predikanten och evangelisten Todd White har dramatiskt meddelat att han predikat ett för begränsat evangelium, han har för lite talat om att vi är syndare som behöver en frälsare. Evangelisten och väckelsepredikanten måste också predika synd och omvändelse, och han har missat detta. Världen Idag skriver om det här.

Jag kan inte detaljerna, men detta är en mycket bra markering av Todd White. De som följer det jag har skrivit under ett antal år, vet att jag ständigt påmint om denna sak, och mina böcker ”Efter detta” och ”Inte utan korset”, har strukit under betoningen på Guds dom och syndens allvar, det är grunden för både korsets budskap och evangeliets befriande kraft och frälsningens nödvändighet.

Jag tror inte att svenska trosrörelsen har missat på denna punkt, däremot gäller säkert beskrivningen för delar av amerikansk troskarismatisk rörelse. Däremot tycker jag att de äldre delarna av svensk kristenhet fallerat rejält på denna punkt. För svag omvändelseförkunnelse skapar inte miljöer för frälsning och omvändelse.

Nu befinner jag mig och hustrun hos vår dotter i Bergen Norge och hennes familj. Man blir insläppt i Norge om man har barn och barnbarn i Norge, men måste då sitta i karantän 10 dagar när man kommer hit. Vi har nu suttit 8 dagar i karantän i vår dotters hus. Idag har vi lekt sjörövare, djurpark med hundar, lejon, krokodiler, byggt ett hus för sniglarna på tomten, lekt kurragömma m.m. Livet är fyllt av väsentligheter. I karantän måste man inte sitta inlåst men får vistas ute bland folk utomhus om man håller avstånd.

Bergen är en fascinerande stad, men rik kultur, handels och naturhistoria. En stad byggd på ett antal öar och kring ett stort antal berg. Bilden nedan visar centrat i Hansastaden Bergen.

Nu är jag och hustrun på semester i Norge. Vi har ju blivit insläppta här på grund av att vi har barn och barnbarn i Norge, under villkoret att vi sitter i karantän när vi kommer till Norge, under 10 dagar. Det pågår just nu hemma hos vår dotter med familj i Bergen.

Har senaste dagarna läst ett preliminärt manus från professor Torbjörn Aronsson, han har skrivit en bok om Maranata. Min barndoms frikyrkomiljö. Jag och mina föräldrar var med i Maranata Stockholm från hösten 1963 fram till hösten 1970.  Aronsson har ett mycket spännande manus på gång, och ger den bästa analys av Maranatarörelsen som hittills har levererats. Vill man veta något om Maranata, dess möteskultur m.m. Enklast är att lyssna på följande inspelning från Viktoriasalen, man hittar den här.

Mycket bra artikel av Daniel Röjås i tidningen Sändaren om omvändelsens betydelse.

Daniel har ju direkta kopplingar till den gamla evangelisttraditionen inom Svenska Missionsförbundet, det som numera heter Equmeniakyrkan. Missionsförbundet hade en tradition att lyfta fram evangelisttjänsten, predikanter som ordnade stora kampanjer med en enkel förkunnelse om Jesus med inbjudan till omvändelse. Det är samma tradition som det som Billy Graham representerade.

Framgångsrika evangelister en gång i tiden var John Hedlund och Bertil Paulsson, Arne Höglund var ett annat aktat namn lite senare, och Jan Erixon. Carl-Olov Hultby är en av de personer som fört arvet vidare i modern tid. Det finns många mer namn i denna tradition, jag bara nämner några. Det är inte något samfund som lyckats få fram så duktiga folktalare och evangelister som Missionsförbundet. John Hedlund t.ex., det var väl en av de få i svensk frikyrka som dåvarande statsministern Olof Palme lyssnade på.

Det verkar som om tron på stora ekumeniska evangelisations- och väckelsemöteskampanjer har svalnat i svensk kristenhet senaste 40 åren.

Som nyvald ordförande i Staksets organisation, Heart of Evangelism, har jag intresse av att lyfta dessa frågor. Erfarenheterna från Staksets tält senaste året är att väckelsemötenas tid inte alls är förbi. Det går att organisera stora evangelisations- och ekumeniska kampanjer med ett enda syfte, att predika evangeliet om Jesus Kristus och kalla människor till frälsning och omvändelse. Det som hände i tältet förra året var exakt det som Bertil Paulsson och John Hedlund försökte göra under många år. Det går att väcka intresse för den här typen av större möten, som mobiliserar församlingarna i ett gemensamt uppdrag.

Evangelisttjänsten ska lyftas på nytt i svensk kristenhet.

Man kan hävda att okunnigheten är så stor idag om kristen tro att det behövs andra grepp än det som Paulsson och Hedlund ägnade sig åt. Det är fullständigt överdrivet. De Stockholmsförorter jag växte upp i på sextiotalet, okunnigheten om kristen tro kunde inte vara större än det som fanns i min uppväxtmiljö då.

Har i de senaste ledarna i Världen Idag lyft fram de femfaldiga tjänstegåvorna i Ef. 4:11, apostlar, profeter, herdar, lärare och evangelister. Två tidigare ledare har handlat om profetens tjänst och evangelistens tjänst, och jag har visat på betydelsen av att utmejsla och erkänna dessa tjänster i Kristi kropp. Brist på väckelse och andlig dynamik beror ofta på att vi inte bejakar och ger utrymme åt de gåvor som Kristus ger till församlingen. När profeterna och evangelisterna förvisas till marginalen är vi illa ute. Den senaste ledaren handlar om apostelns tjänst. Man hittar den här. Det står mycket i Nya Testamentet om detta, ledaren innehåller ett kortfattat koncentrat av den bibliska undervisningen i ämnet. Jag tror det är helt nödvändigt att erkänna och ge utrymme åt den apostoliska tjänsten. Annars kommer inte församlingsplantering att fungera och församlingarna blir inåtvända istället för missionella.

Besökte Ammarnäs i Västerbotten tillsammans med hustrun, för första gången. En kortare fjällvandring. En underbar plats, Vindelälven hör till skaparens mästerverk.

Och nu är man mitt i semestern, Corona-anpassad.

Idag blir det en dagsutflykt med hustrun till Ammarnäs, där har jag nog aldrig varit. Varit många gånger i Tärnaby Hemavan, men aldrig i Ammarnäs. Lägger ut en bild senare idag.

Vi bor i vår sommarstuga i en havsvik norr om Skellefteå, hon kommer därifrån. Sedan ett antal generationer tillbaka rötter i Kusmark, på hennes fars sida.

SVT-serien om Knutbyförsamlingen har jag lyssnat på med intresse. En intensiv debatt har uppstått om i vilken utsträckning vi i den pingst-karismatiska-tros-evangelikala kristenheten behöver dra lärdom av detta. Peter Halldorf har kommenterat saken och pekar på att den biblicistiska och fundamentalistiska bibelsynen var grundproblemet i Knutby, och det finns andra liknande sammanhang med problem på bibelsynsområdet. Daniel Alm och flera andra har svarat att den analysen stämmer inte. Det var exceptionella faktorer i Knutby som inte kan överföras till andra sammanhang. Tidningen Sändaren och Sune Fahlgren försöker på ledarplats rätta Daniel Alm i hans kritik av Peter Halldorfs text. Sändarens text hittar man här. Halldorfs text hittar man här och Alms svar här.

Jag ska här kommentera Fahlgrens reflektioner. Sune Fahlgren har ju under många år jobbat på Örebro missionsskola, under senare år har han varit lärare på Teologiska Högskolan i Stockholm och ledarskribent i tidningen Sändaren.

Fahlgrens huvudtes är att Pingströrelsen behöver lära sig av Knutbydramat. Men det behöver också andra delar av frikyrkligheten som präglas av biblicism, en familjär nätverksstruktur och en beundran för karismatiska uttryck. Fahlgren skriver också att ”utöver frågan om bibelsyn – som Halldorf lyfter fram – finns andra frågor som måste upp på bordet så att Knutbydramat kan ge radikala lär-erfarenheter. Alms inlägg väcker i sig frågan om ledarskapsidealen i frikyrkligheten. Han argumenterar för en klerikal – pastorscentrerad – ledning av församling och trossamfund som på senare tid har förstärkts av trosrörelsen och neopentekostala rörelser. ” Fahlgren efterlyser lärprocesser så att vi förhindrar att Knutbyfenomen upprepas. Han skriver också att det behövs lärprocesser kring de renhetsideal (puritanism) som betonades i församlingen i Knutby. Där fanns en vurm för avskildhet, en negativ syn på sexualitet (särskilt hbtq) som paradoxalt nog ledde till övergrepp och en syn på sex som extra helig.

Här följer mina reflektioner efter att ha tittat på de flesta av SVT-programmen.

1. Till skillnad mot Peter Halldorf och Sune Fahlgren tror jag inte att det  var biblicism och fundamentalism som var Knutbys problem. Jag tror precis motsatsen. Det var frånvaron av solid och bibelförankrad och bibelcentrerad förkunnelse som var församlingens största problem. Brist på evangelikalism var problemet, d.v.s. nåden och evangeliet som centrum för den kristna tron och församlingsgemenskapen. Dessa märkliga och totalt obibliska irrläror som frodades, utan förankring i bibeltexter och heltäckande bibelundervisning, det hade inte inträffat om en sund lärartjänst haft en viktig funktion i församlingen. Läran om Kristi brud, den perversa sexualiteten med förandligandet av utomäktenskapliga sexuella relationer, Åsa Waldaus särställning, att förtjäna nåd genom vissa handlingar, dömandet av människor i gemenskapen, den märkliga dödssyn som utvecklades och uppmuntran av direkta mord m.m. Notera – detta bygger på SVT-programmens bild av församlingen, jag har inte några andra kunskapskällor. SVT-programmen betraktar jag dock som journalistiskt trovärdiga då källan är de f.d. medlemmarnas berättelser. Jag betraktar Knutbyförsamlingen som teologiskt extremliberal fast med viss pingstkarismatisk förpackning. Jag gör totalt motsatt bedömning än Peter Halldorf och Sune Fahlgren. Halldorf gör svepande påståenden om tron på Bibelns verbalinspiration och ofelbarhet, att det var Knutbys problem och att sådana problem finns på fler håll inom pingströrelsen. Men tron på Bibelns verbalinspiration och ofelbarhet har präglat pingströrelsen sedan starten och hela den evangelikala globala rörelsen. Jag känner inte till att moderna pingströrelsen gjort upp med det bibelsynsarv som Lewi Pethrus har förmedlat. Jag hoppas att jag inte har missat något där.
2. Knutby har varit ett sådant extremfall så jag har svårt att se att det finns så mycket beröringspunkter till andra kristna sammanhang. Visst, varning för totalitära ledare som inte får ifrågasättas, den varningen gäller alla typer av organisationer och kan uppstå i politiska partier, företag, fackföreningar, kyrkor, miljöorganisationer, jag var som helst när personer med psykiatriska diagnoser får inflytande. Men jag menar att även i jämförelse med organisationer i allmänhet var Knutby ett extremfall.
3. Fahlgren vill dock lyfta fram Knutby för att varna för tendenser i breda strömningar i kristenheten. Halldorf varnar för en bibeltro som handlar om verbalinspiration och Bibelns ofelbarhet. Fahlgren hävdar att kristna sammanhang som präglas av biblicism, familjär nätverksstruktur och beundran för karismatik bör se upp. Han nämner inte saker specifikt, men en rimlig tolkning är att han åsyftar kristna rörelser förutom pingströrelsen, så åsyftar han med detta Hillsong, Bethel, New Wine, Vineyard, Livets ord, nya församlingar i allmänhet, Ungdom med Uppgift, Arken, OM, förmodligen Oasrörelsen. För att inte tala om tidningen Världen Idag, som speglar alla dessa rörelser i stor utsträckning. Evangeliska Alliansen hamnar förstås i skottgluggen för Fahlgren, förmodligen. En intressant fråga är om Klara kyrka och Sebastian Stakset räknas in i definitionen i allt det som Fahlgren och Sändaren ogillar.
4. Här menar jag att Sune Fahlgren silar myggen och sväljer kamelerna. Han varnar för en liten församling i Uppland med 70-medlemmar som lagts ner, och menar att liknande tendenser finns i stora delar av kristenheten, utan att han specificerar exakt vilka delar, jag gör dock en egen tolkning av vilka delar jag tror att han åsyftar. Men hur är det då med hans eget samfund Equmeniakyrkan? Hur många känner idag till att Svenska Missionsförbundet år 1940 hade 1650 församlingar i Sverige. Hur många känner till idag att Svenska Baptistsamfundet hade 1940 700 församlingar. Metodistkyrkan hade som mest några hundra församlingar, jag minns inte exakta siffran. Men någonstans kring 2500 församlingar fanns det en gång i tiden inom det som kallas för Equmeniakyrkan. Det totala medlemsantalet för bortåt 100 år sedan låg på någonstans kring 200.000, men man bör då komma ihåg att Sverige vid den tidpunkten hade mindre än hälften av dagens befolkning. Skulle Equmeniakyrkan hålla ställningarna och andelen av befolkningen skulle man idag ha cirka 400.000 medlemmar och naturligtvis betydligt fler än de 2500 församlingar man en gång har haft. Antalet församlingar är idag under 700, jag minns inte exakta siffran, och antalet medlemmar är på väg nedåt 60.000. En fråga jag ställer till Sune FAhlgren är vilka lärprocesser vi kan dra av den dramatiska nedgången av antalet medlemmar i Equmeniakyrkans modersamfund. Vad har gått snett? Vart har alla människor tagit vägen? Varför ville man inte vara kvar i församlingarna? Vad beror det på att Stockholms första baptistförsamling som idag heter Norrmalmskyrkan, en gång hade man sammantaget i berörda församlingar över 3000 medlemmar, kan Fahlgren svara på hur många man har idag på en vanlig söndagsgudstjänst klockan 11.00, och hur medelåldern ser ut? Hur förklarar han det? Vad är så skrämmande i dessa frikyrkomiljöer att människor inte alls attraheras av det, utan församlingar har lagts ner på löpande band de senaste 80 åren?  Knutby är myggen, detta är kamelerna. Den nya ledning som ska väljas säger att man tror att trenden kan vändas. Men vilken substans finns i denna tro. Vad har de nya ledarna hittills åstadkommit som ger legitimitet åt förändringarna. Vad är man beredd att ta avstånd i det som hittills har varit som orsakat denna massiva nedläggning av församlingar som pågått år ut och år in. Jag har hittills aldrig sett en seriös analys eller lärprocess av vad det beror på och vad man inte ska göra i fortsättningen för att vända trenden. Tusentals församlingar som lagts ner är en oändligt mycket större tragedi än Knutbyförsamlingen. Men vad tycker Sändaren om denna sak? Det är lätt att döma den lilla Knutbyförsamlingen, att se en flisa hos Pingströrelsen som alla ser, men hur hantera bjälken i sitt eget öga – för att anknyta till Jesusformuleringar i bergspredikan. Sändaren och Fahlgren behöver diskutera kamelerna i den egna verksamheten och inte sila mygg i pingströrelsen.
5. Erfarenheten från hela västvärlden idag är att teologiskt liberala kyrkor och karismatiskt kritiska kyrkor dör ut medan evangelikala och karismatiska församlingar, väldigt ofta med ett tydligt ledarskap, växer och frodas. Det stämmer naturligtvis inte i varje enskilt fall, men om man ska analysera trender, är det en rättvisande beskrivning.
6. Min slutsats är att vi kan inte lära oss särskilt mycket av Knutbyfallet men det är livsfarligt att bygga församlingar som inte bygger på solid bibelundervisning, och att ägna oss åt karismatisk öppenhet utan solid bibelundervisning, det kan gå hur snett som helst. Tidningen Sändarens och Fahlgrens analyser har jag inte mycket till övers för.