Debatten om Knutby och svar till tidningen Sändaren och Sune Fahlgren

SVT-serien om Knutbyförsamlingen har jag lyssnat på med intresse. En intensiv debatt har uppstått om i vilken utsträckning vi i den pingst-karismatiska-tros-evangelikala kristenheten behöver dra lärdom av detta. Peter Halldorf har kommenterat saken och pekar på att den biblicistiska och fundamentalistiska bibelsynen var grundproblemet i Knutby, och det finns andra liknande sammanhang med problem på bibelsynsområdet. Daniel Alm och flera andra har svarat att den analysen stämmer inte. Det var exceptionella faktorer i Knutby som inte kan överföras till andra sammanhang. Tidningen Sändaren och Sune Fahlgren försöker på ledarplats rätta Daniel Alm i hans kritik av Peter Halldorfs text. Sändarens text hittar man här. Halldorfs text hittar man här och Alms svar här.

Jag ska här kommentera Fahlgrens reflektioner. Sune Fahlgren har ju under många år jobbat på Örebro missionsskola, under senare år har han varit lärare på Teologiska Högskolan i Stockholm och ledarskribent i tidningen Sändaren.

Fahlgrens huvudtes är att Pingströrelsen behöver lära sig av Knutbydramat. Men det behöver också andra delar av frikyrkligheten som präglas av biblicism, en familjär nätverksstruktur och en beundran för karismatiska uttryck. Fahlgren skriver också att ”utöver frågan om bibelsyn – som Halldorf lyfter fram – finns andra frågor som måste upp på bordet så att Knutbydramat kan ge radikala lär-erfarenheter. Alms inlägg väcker i sig frågan om ledarskapsidealen i frikyrkligheten. Han argumenterar för en klerikal – pastorscentrerad – ledning av församling och trossamfund som på senare tid har förstärkts av trosrörelsen och neopentekostala rörelser. ” Fahlgren efterlyser lärprocesser så att vi förhindrar att Knutbyfenomen upprepas. Han skriver också att det behövs lärprocesser kring de renhetsideal (puritanism) som betonades i församlingen i Knutby. Där fanns en vurm för avskildhet, en negativ syn på sexualitet (särskilt hbtq) som paradoxalt nog ledde till övergrepp och en syn på sex som extra helig.

Här följer mina reflektioner efter att ha tittat på de flesta av SVT-programmen.

  1. Till skillnad mot Peter Halldorf och Sune Fahlgren tror jag inte att det  var biblicism och fundamentalism som var Knutbys problem. Jag tror precis motsatsen. Det var frånvaron av solid och bibelförankrad och bibelcentrerad förkunnelse som var församlingens största problem. Brist på evangelikalism var problemet, d.v.s. nåden och evangeliet som centrum för den kristna tron och församlingsgemenskapen. Dessa märkliga och totalt obibliska irrläror som frodades, utan förankring i bibeltexter och heltäckande bibelundervisning, det hade inte inträffat om en sund lärartjänst haft en viktig funktion i församlingen. Läran om Kristi brud, den perversa sexualiteten med förandligandet av utomäktenskapliga sexuella relationer, Åsa Waldaus särställning, att förtjäna nåd genom vissa handlingar, dömandet av människor i gemenskapen, den märkliga dödssyn som utvecklades och uppmuntran av direkta mord m.m. Notera – detta bygger på SVT-programmens bild av församlingen, jag har inte några andra kunskapskällor. SVT-programmen betraktar jag dock som journalistiskt trovärdiga då källan är de f.d. medlemmarnas berättelser. Jag betraktar Knutbyförsamlingen som teologiskt extremliberal fast med viss pingstkarismatisk förpackning. Jag gör totalt motsatt bedömning än Peter Halldorf och Sune Fahlgren. Halldorf gör svepande påståenden om tron på Bibelns verbalinspiration och ofelbarhet, att det var Knutbys problem och att sådana problem finns på fler håll inom pingströrelsen. Men tron på Bibelns verbalinspiration och ofelbarhet har präglat pingströrelsen sedan starten och hela den evangelikala globala rörelsen. Jag känner inte till att moderna pingströrelsen gjort upp med det bibelsynsarv som Lewi Pethrus har förmedlat. Jag hoppas att jag inte har missat något där.
  2. Knutby har varit ett sådant extremfall så jag har svårt att se att det finns så mycket beröringspunkter till andra kristna sammanhang. Visst, varning för totalitära ledare som inte får ifrågasättas, den varningen gäller alla typer av organisationer och kan uppstå i politiska partier, företag, fackföreningar, kyrkor, miljöorganisationer, jag var som helst när personer med psykiatriska diagnoser får inflytande. Men jag menar att även i jämförelse med organisationer i allmänhet var Knutby ett extremfall.
  3. Fahlgren vill dock lyfta fram Knutby för att varna för tendenser i breda strömningar i kristenheten. Halldorf varnar för en bibeltro som handlar om verbalinspiration och Bibelns ofelbarhet. Fahlgren hävdar att kristna sammanhang som präglas av biblicism, familjär nätverksstruktur och beundran för karismatik bör se upp. Han nämner inte saker specifikt, men en rimlig tolkning är att han åsyftar kristna rörelser förutom pingströrelsen, så åsyftar han med detta Hillsong, Bethel, New Wine, Vineyard, Livets ord, nya församlingar i allmänhet, Ungdom med Uppgift, Arken, OM, förmodligen Oasrörelsen. För att inte tala om tidningen Världen Idag, som speglar alla dessa rörelser i stor utsträckning. Evangeliska Alliansen hamnar förstås i skottgluggen för Fahlgren, förmodligen. En intressant fråga är om Klara kyrka och Sebastian Stakset räknas in i definitionen i allt det som Fahlgren och Sändaren ogillar.
  4. Här menar jag att Sune Fahlgren silar myggen och sväljer kamelerna. Han varnar för en liten församling i Uppland med 70-medlemmar som lagts ner, och menar att liknande tendenser finns i stora delar av kristenheten, utan att han specificerar exakt vilka delar, jag gör dock en egen tolkning av vilka delar jag tror att han åsyftar. Men hur är det då med hans eget samfund Equmeniakyrkan? Hur många känner idag till att Svenska Missionsförbundet år 1940 hade 1650 församlingar i Sverige. Hur många känner till idag att Svenska Baptistsamfundet hade 1940 700 församlingar. Metodistkyrkan hade som mest några hundra församlingar, jag minns inte exakta siffran. Men någonstans kring 2500 församlingar fanns det en gång i tiden inom det som kallas för Equmeniakyrkan. Det totala medlemsantalet för bortåt 100 år sedan låg på någonstans kring 200.000, men man bör då komma ihåg att Sverige vid den tidpunkten hade mindre än hälften av dagens befolkning. Skulle Equmeniakyrkan hålla ställningarna och andelen av befolkningen skulle man idag ha cirka 400.000 medlemmar och naturligtvis betydligt fler än de 2500 församlingar man en gång har haft. Antalet församlingar är idag under 700, jag minns inte exakta siffran, och antalet medlemmar är på väg nedåt 60.000. En fråga jag ställer till Sune FAhlgren är vilka lärprocesser vi kan dra av den dramatiska nedgången av antalet medlemmar i Equmeniakyrkans modersamfund. Vad har gått snett? Vart har alla människor tagit vägen? Varför ville man inte vara kvar i församlingarna? Vad beror det på att Stockholms första baptistförsamling som idag heter Norrmalmskyrkan, en gång hade man sammantaget i berörda församlingar över 3000 medlemmar, kan Fahlgren svara på hur många man har idag på en vanlig söndagsgudstjänst klockan 11.00, och hur medelåldern ser ut? Hur förklarar han det? Vad är så skrämmande i dessa frikyrkomiljöer att människor inte alls attraheras av det, utan församlingar har lagts ner på löpande band de senaste 80 åren?  Knutby är myggen, detta är kamelerna. Den nya ledning som ska väljas säger att man tror att trenden kan vändas. Men vilken substans finns i denna tro. Vad har de nya ledarna hittills åstadkommit som ger legitimitet åt förändringarna. Vad är man beredd att ta avstånd i det som hittills har varit som orsakat denna massiva nedläggning av församlingar som pågått år ut och år in. Jag har hittills aldrig sett en seriös analys eller lärprocess av vad det beror på och vad man inte ska göra i fortsättningen för att vända trenden. Tusentals församlingar som lagts ner är en oändligt mycket större tragedi än Knutbyförsamlingen. Men vad tycker Sändaren om denna sak? Det är lätt att döma den lilla Knutbyförsamlingen, att se en flisa hos Pingströrelsen som alla ser, men hur hantera bjälken i sitt eget öga – för att anknyta till Jesusformuleringar i bergspredikan. Sändaren och Fahlgren behöver diskutera kamelerna i den egna verksamheten och inte sila mygg i pingströrelsen.
  5. Erfarenheten från hela västvärlden idag är att teologiskt liberala kyrkor och karismatiskt kritiska kyrkor dör ut medan evangelikala och karismatiska församlingar, väldigt ofta med ett tydligt ledarskap, växer och frodas. Det stämmer naturligtvis inte i varje enskilt fall, men om man ska analysera trender, är det en rättvisande beskrivning.
  6. Min slutsats är att vi kan inte lära oss särskilt mycket av Knutbyfallet men det är livsfarligt att bygga församlingar som inte bygger på solid bibelundervisning, och att ägna oss åt karismatisk öppenhet utan solid bibelundervisning, det kan gå hur snett som helst. Tidningen Sändarens och Fahlgrens analyser har jag inte mycket till övers för.

 


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /home/mattlose/stefansward.se/wp-includes/class-wp-comment-query.php on line 399
  • Jonatan Fransson

    Intressant och bra text. Jag skulle vilja lägga till några punkter. Unikt med Knutby var personer med psykopatiska drag hamnade i ledarposition och att man geografiskt var rätt isolerad. En mindre unik företeelse är att man verkade ha en importerad lära från vissa karismatiska kyrkor i USA, att man inte får kritisera Herrens smorde, dvs pastorn, annars drabbas man av förbannelse. Det var svårt att kritisera ledarskapet i Knutby, som jag förstått det. Det kan tyvärr ännu idag vara svårt att gå tillrätta med konstiga beteenden, när ingen yttre högre instans än pastorn och den lokala ledningen själv finns.

  • Mikael Nyman

    Jag tror det är svårt att komma ifrån att karismatiken kan vara en riskfaktor. Man har en lära som i princip innebär att vissa ledare stor i något slags direktkontakt till Gud, och kan ta emot auktoritativa profetior eller tilltal. I kombination med svaga formella kontrollmekanismer kan det leda väldigt fel.

    Man kan även undra om inte de som söker sig till karismatiska sammanhang i relativt hög grad är känslostyrda eller kicksökande, som kanske inte i första hand ägnar sig åt kritisk reflektion. Det är förstås en generalisering, men jag tycker mig ofta ha stött på en rätt godtrogen inställning till ”Herrens smorda” i olika karismatiska sammanhang. Företrädare kan tala om behovet att ”pröva” profetiskt tilltal, men när det väl kommer till krita är det ofta rätt oklart hur detta skall gå till i praktiken.

    Detta står i skarp kontrast till den lutherska läran om det allmänna prästadömet, där det inte finns någon klasskillnad i Guds rike. Präster eller pastorer är enligt denna syn inte någon särskild klass av kristna, med en särskild form av andlig kunskap, utan de är ”vanliga” kristna som av församlingen kallats och avskilts till särskild tjänst.

    Något man bör vara på vakt mot är när karismatiker använder yttre framgång som ett argument för att karismatiken skulle vara rätt: ”Karismatiska församlingar växer ju överallt, de lockar tusentals personer till mötena, det händer saker i karismatiska kyrkor, det måste väl vara ett tecken på att Gud verkar…” Många karismatiska rörelsen är öppet icke-kristna. Det gäller sådana som förnekar treenigheten. Andra lär ett förvanskat evangelium, som t.ex. karismatiska katoliker. (Även Hillsong skriver på sin hemsida att goda gärningar är nödvändiga för frälsningen, är detta pingströrelsens officiella lära?) Inflytelserika rörelser som trosrörelsen/word of faith och NAR (New Apostolic Reformation), Bethel etc. vimlar av konstiga läror som bottnar mer i New Age eller ockultism än i Bibeln. Det är intressant att notera att när den karismatiska rörelsen drog fram under senare delen av 1900-talet så var det de liberala samfunden – tillsammans med katolikerma – som påverkades mest. Konservativa protestanter var – och är alltjämt – de som starkast stått emot den karismatiska rörelsen.

  • Swärd

    nu är karismatisk kristendom ett mångfascetterat fenomen så det är svårt att generalisera. Jag håller med om att det lätt spårar ur. Därför tror jag att det är så viktigt att karismatisk kristendom med öppenheten för Andens gåvor kombineras med en solid och systematisk bibelundervisning. NT talar också om att Andens gåvor gäller alla kristna, inte bara en elit. Gör man gåvorna elitistiska har man redan spårat ur.

  • Swärd

    yes, isolerade församlingar är aldrig bra, i synnerhet inte om det finns ledare med psykopatiska drag. Det leder garanterat till urspårning.

  • Mikael Nyman

    Det intressant här är i första hand profetians gåva. Frågan är om alla har samma förmåga att hör ”Guds röst”? Eller om det är något som vissa har mer av, andra mindre, och åter andra kanske helt saknar? Om det senare är fallet, har vi ju en andlig elit, eller någon form av klassindelning i Guds rike. För hur skall den som inte besitter denna särskilda ”profetians gåva” kunna bedöma en profetia? Bibelstudier hjälper inte i de fall där profetior varken motsägs eller bekräftas av Bibeln.

  • wildwest63

    Knutby är djävulens triumf över frikyrkorörelsen i Sverige. Det märks att allt som sägs och görs sedan dess alltid har en slagsida åt Knutby. Det finns ingen anledning för sunda bibeltroende församlingar att krypa för opinionen i denna fråga. Det är precis det som djävulen vill. Att vi blir försagda och drar oss tillbaka och inte visar oss i det allmänna samtalet.

    Eftersom vi har religionsfrihet så kommer det alltid kunna uppstå församlingar av den här arten. Ingen undersöker t ex alla islamistiska källarmoskéer, där det garanterat finns otroligt udda uppfattningar (enligt svenskt tänkande) och med säkerhet anstiftan till mord och liknande fall att gräva fram om man vill. Moskéernas utövare är idag sannolikt också större än hela frikyrkorörelsen, men givetvis är det den sistnämnda som ska nagelfaras eftersom att göra så inte är förenat med livsfara mot den egna personen.

    Däremot kan jag tycka att en modell med pastorslicenser hade gjort att pingströrelsen tidigt kunnat distansera sig genom att licensen dragits in för pastorerna i Knutby. Sedan får församlingen göra som den vill i enlighet med religionsfriheten, men den kan inte längre sägas vara en del av pingströrelsen. Ja, detta kan missbrukas som allt annat, men indragna licenser behöver ju inte varje gång orsaka ett nytt Knutby.

    Som Stefan skriver är det inte precis bristande fundamentalistisk syn på Bibeln som orsakat det som förekommit. Mord och äktenskapsbrott är redan förbjudet i budorden och har väldigt lite med kristendom att göra överhuvudtaget. Faran är när människor sätts på piedestal och blir ockulta personer i den meningen att de påstås ha exklusiv kunskap om Gud och hans förehavanden som inte andra har/får ha och att man då blir ett firat språkrör mellan Gud och församlingsmedlemmarna. Detta förekommer i olika grad överallt, Knutby var bara mycket extremt. Gud talar också ibland till en enskild person om en annan, inte att förglömma, men då inte för att manipulera eller trycka ned sin medmänniska utan som ett led i förlåtelse och upprättelse.

    Det är också fascinerande hur bibelkunskapen bland medlemmarna i Knutby varit så inskränkt att ingen allvarligt funderat över den teologi som predikades där. Hur läste vanligt folk Bibeln, if at all? Om man gjorde det, invände mot budskapet efter samtal med församlingsledningen och de vidhåller, så är det ju bara att lämna församlingen?

    Att inte få kritisera en ”Herrens smorde” har varit en fantastisk härskarteknik inom all nykarismatik. Därefter har man kunnat peststämplas och månglas ut ur gemenskapen. Vad jag vet så användes begreppet Herrens smorde om den inte alltför gudfruktige kungen Saul när David i ett specifikt läge haft möjlighet att hoppa över Guds tidsplanering och ta kung Saul av daga. Jag har alltid tyckt att detta varit ett mycket långsökt sätt att överföra till nykarismatiska pastorers vilda idéer.

    Håller också med Stefans analys om myggor och kameler. Det är generellt ett fenomen i Sverige av idag. När en polis använder ett politiskt inkorrekt uttryck internt och det spelas upp som värre än hela den samlade gängbrottsligheten som polisen ska motverka. Eller när det stora problemet påstås vara en katastrofförsamling i Norduppland som inte längre existerar, istället för en gudlös statskyrka, till stora delar en gudlös frikyrkorörelse, som förtvinar eftersom det inte rinner något levande vatten.

  • Mikael Nyman

    Lite off-topic kanske, men Norrmalmskyrkan hade enligt uppgift från 2012 ca 250 medlemmar, en nedgång på drygt 90% alltså.

    https://pdf.direktpress.se/flashpublisher/magazine/8416

  • wildwest63

    Det var den första frikyrkoförsamlingen i Sverige som accepterade homosexuella partnerskap. Och som genomförde den stadgeändringen genom en kupp, där man antingen inte hade ett minimum-antal för att vara beslutsföra i sina stadgar, eller (vilket jag snarare tro) man inte kontrollerade att de röstande verkligen var röstberättigade.

    Sistnämnda fenomen har jag påpekat i de församlingar jag varit medlem i sedan minst slutet av 90-talet. Det sker ju ingen medlemskontroll alls på församlingsmöten.

  • Lars-Göran Berg

    Sune Dahlgrens texter och ledare är enligt min erfarenhet välskrivna och balanserade och dess slutsatser tänkvärda. Nu visar Fahlgren upp en helt annan sida där känslorna tycks ha tagit överhanden. Märklig analys och koppling mellan evangelikala värderingar Knutby och förvriden syn på sexualitet. Förvisso är Knutby eländet det värsta hittills av sammanblandning av religion makt och dyrkan av Baal. Men det är svårt att se spåren av evangeliet i knutbys sår.
    Fahlgren lyfter fram karismatiska kyrkors sexsyn som han ger epitet.
    Känns knepigt då ledande personer inom hans egen kyrka ja däribland ordinerade pastor och själasörjare øppet klargjort sin syn att det är ok för kristna att leva i polysexualitet. Samma pastor menar att engångs ligg utan känslor också är ok.
    Kanske finns det skäl att fundera hemmavid Det är ju heller nyhet att Equmeniakyrkan och dess ledning trycker på vikten av ordinationen och rollen för vigda pastorer.

    Kanske kan frågan om Fahlgren företräder ett frikyrkligt accepterande av just den formen av ömsesidig överenskommelse av sex och kärleksrelationer. Jag tror nog inte det men kraften i hans tes ger avtryck som kunde stå för något nytt.

  • rolfdagen

    Jag vill gärna länka till min sida i ämnet som jag publicerat på min blogg Här är länken: https://rolferic.blogspot.com/2020/06/maktmissbruk-och-kandiskult.html
    Med vänlig hälsning Rolf Ericson Ökenkällan

  • Lars Wärn

    Visst var det frånvaron av tro på Ordet som gjorde att det spårade ur i Knutby (och inte bara där). De gjorde vidare samma misstag som större delen av kristenheten har gjort; att bortse från Lagen. Utan lag finns det ingen nåd, men det verkar inte spela någon roll för merparten i samfunden. Att tro på HELA Ordet är enda vägen till sanningen.

  • Lars Wärn

    Det grundläggande misstaget de gjorde i Knutby, och på många andra håll inom kristenheten, var att helt ignorera Paulus viktiga ord: ”Såsom kvinnorna tiga i alla andra de heligas församlingar, så må de ock tiga i edra församlingar. Det är dem icke tillstatt att tala, utan de böra underordna sig, såsom Lagen bjuder.”

  • Lars Wärn

    Det måste också framhållas att de knappast levde efter Luthers katekes i Knutby. Där finner vi Tio Guds bud främst. Man struntade i Luthers ”sola scriptura” och hängav sig åt s k uppenbarelsekunskap. Sådant har alltid funnits i det murkna påvedömet och sprider sig i övriga kristenheten allteftersom samfunden associerar sig med ”moderkyrkan” i Rom. Knutby är inte det sista fallet av sådant slag i Sverige. Jag har under semestern hunnit se några intressanta dokumentärer om sekter där man hela tiden får associationer till Knutby och ”uppenbarelsekunskap”. Senast var det om Waco i Texas på SVT och dessförinnan serien om ”Ondskans kyrka” ”https://www.svtplay.se/ondskans-kyrka