Nu har jag kommit hem igen från Göteborgsresan och sitter i fritidshuset på Värmdö med hustrun Eva och noterar att det har ramlat in en del kommentarer med anledning av min senaste skrivning på denna blogg. Hade gärna velat släppa Lakelandfrågan, men känner mig nog nödgad att skriva några kommentarer till.

Flera inlägg pekar på att jag också hoppar mellan tuvor precis som Ulf Christianssson gör. Men man bör då påpeka att jag har varit med i samma församling i 27 år och med i samma samfund i 24 år, så jag tycker inte att jag far som en jo-jo mellan olika kristna initiativ och skeenden. Däremot är jag öppen för förnyelse och väckelse, och spännande kristna initiativ, men förbehåller mig rätten att pröva saker och ting. Jag vill undvika att gå på vilka tokigheter som helst. Att utifrån Bibelns grund pröva saker och ting, och använda det förnuft som Gud har givit oss – den skyldigheten och rätten vill jag inte på något sätt släppa.

Sven Davidsson tycker att jag är frikyrklighetens mest mediekåta person. Jaså. Jag är aktiv skribent och mina artiklar efterfrågas ofta, även av vanliga rikspressen, och att kalla det för att vara mediekåt är något nedsättande. Anser Sven Davidsson att alla aktiva debattörer och skribenter är mediekåta eller är det en epitet han särskilt kopplar till mig som person?  I så fall på vilken grund då?

Och så tycks det att det är arrogant av mig att ha synpunkter på Ulf Christianssons roll i Lakelanddebatten. Har nu läst Christianssons inlägg om detta på Worship Swedens hemsida, och det gör mig ännu mer betänksam. Ställer man kritiska frågor om Lakeland och Todd Bentley och om bristen på helgelse, då är man alltså farisée, representerar religiösa andemakter, sällar sig med dem som ville stena äktenskapsbryterskan, man ägnar sig åt knivhugg m.m. Man får alltså enligt Christiansson inte kritisera hyperkarismatiska fenomen och personligheter. Den sorts karismatiska kristendom som inte tål prövning eller kritisk granskning, den har jag inget till övers för. Och Christiansson gör precis som alla andra Lakelandförespråkare, trivialiserar helgelseproblem och tycker uppenbarligen att världsberömda predikanter tydligen kan och får leva lite hur som helst. De som är ute och cyklar enligt Christiansson, är de som ställer frågor, undrar och vill pröva. Karismatiska kristna enligt Christiansssons modell ska tydligen vara rädda och osäkra människor, som ser andemakter och komplotter så fort någon undrar eller ställer kritiskt granskande frågor.

�

Hej igen alla som läser min blogg. Det tog tydligen skruv ordentligt när man skrev något om Lakeland och Todd Bentley. Och ett antal Lakelandförsvarare har tagit till  orda och kritiserat mig. Just nu är jag i Göteborg, jag jobbar ju också som konsult inom näringslivet och besöker några av mina kunder, ska bland annat vara på Volvos huvudkontor i morgon bitti. Äter lunch med Sarons pastor i morgon innan jag återvänder till Stockholm. Vill någon bloggläsare träffa mig och befinner sig i Mälardalen är jag på Söndag på besök i Korskyrkan i Västerås och leder installation av deras nye pastor Björn Strömwall, klockan 10.00. På eftermiddagen predikar jag i spansktalande församlingen Iglesia Icthus i Stockholm klockan 16.00, som hyr in sig i Adventskyrkan vid Norra Bantorget. På fredag kväll och natt är det Ungdomskyrkan Konnekt igen. Har just ringt och förmedlat en godnattpuss via telefon till hustrun Eva hemma i Stockholm.

1, Jag tycker dock att det är en allmän tendens att Lakelandentusiasterna trivialiserar det hela. Det är djävulens angrepp – jag tycker absolut inte vi ska blanda in djävulen i detta. Predikantens karaktär och ordning i våra liv, är något vi är ansvariga för. Inte skylla på Djävulen. Sedan finns det försök till trivialiserande tolkningar av vad som har hänt. Men faktum är att han har blivit avstängd och att det senaste dagarna har framkommit ny information, så något skumt är det med detta, att predikanter blir avstängda på detta sätt, är ytterst ovanligt. När det gäller världsberömda predikanter tycker jag också att vi måste kunna ställa strikta krav, inte bara resonera själavårdsmässigt och tycka synd om berörda personer. Det blir bara sentimentalt.

2. Sedan är det denne Ulf Christiansson, en fantastisk sångare, men som har satt i system att vara den mest kompromisslösa och ensidiga anhängaren av den allra senaste kristna trenden. Jag tycker det vore bättre om Uffe koncentrerade sig på musik än uppträdde som andlig expert. Jag minns mycket väl när han på åttiotalet, efter att ha varit med på Livets ord något år, uppmanade alla oss andra pastorer och predikanter, att lägga ned våra små ministries och gå in under den största smörjelsen, alltså Ulf Ekman – som just då var Christianssons favorit. Christiansson har hoppat från tuva till tuva i sökandet efter den största smörjelsen, och nu är det Lakeland och Bentley som är den senaste tuvan, och den stora grejen. Och säger man något kritiskt är man alltså kärlekslös, enligt Christiansson i Dagen idag. Jaha, och tidigare har man kallats för religiös eller farisée om man ställer kritiska frågor. I ett sådant tonläge är alla meningsfulla samtal omöjliga.

3. Som sagt var, jag har inte varit i Lakeland, utan mina reflektioner och kritik gäller allmänna företeelser i den karismatiska kristenheten, och jag tycker att den senaste incidenten verkar vara ett exempel på dessa tveksamma fenomen. Att det finns många kristna som hellre söker extatiska upplevelser, än lever i den dagliga lydnaden och efterföljelsen till Jesus, och lever i ett troget engagemang i sin lokala församling. Sedan är inte detta ett generellt omdöme om alla som har varit i Lakeland som blivit välsignade, de kan mycket väl haft ytterst ädla motiv. Men jag tror inte att Gud finns särskilt närvarande på vissa platser, och jag tror att i vissa fall kan sökandet efter platser och speciella predikanter bli som ett kristet knark. Jag har sett många exempel på det under årens lopp.

4. Men om Lakelandväckelsen fortsätter och de människor som är där blir alltmer överlåtna och helgade i sina kristna liv, blir mer engagerade i sin vanliga lokala församling, och får en större förmåga att föra vanliga människor till tro på Kristus på ett bestående sätt, då är det en god frukt, och jag välsignar det gärna. Den stora testen blir nu när Todd Bentley inte längre står på scenen, kommer det att bli samma attraktionskraft kring denna rörelse? Om attraktionskraften avtar så visar det väl att det var Todd Bentley som person som var i centrum och inte Jesus? För Jesus försvinner väl inte om inte Todd Bentley är där?

�

Den moraliska dekadensen inom den karismatiska kristendomen slår nya rekord. För några dagar sedan sades det att Todd Bentleys äktenskapsproblem inte berodde på otrohet eller vänsterprassel. Nu har det medgivits på Todd Bentleys egen hemsida att detta inte stämmer, det har nu erkänts att han har haft en felaktig relation till en kvinnlig medarbetare. De många tusen kristna som har åkt till Lakeland för att få förbön borde kanske tänka en gång till vem man tar emot handpåläggning ifrån. Det värsta med den karismatiska moraliska dekadensen är hyckleriet, man har en mycket hög bekännelse av att leva rätt, följa Bibeln, man ser sig ofta på en högre nivå än andra kristna, man ser sig ofta som att man lever på en högre moralisk och andlig nivå än andra kristna – men man lever inte som man lär, och man döljer detta, och drar sig inte för att ljuga för att dölja detta. Och det är knappast någon synd som skapar en sådan misstro mot oss kristna som just hyckleri, att vi inte lever som vi lär.

Den kristna hållningen från Bibeln och 2000 års kristen tradition är enkel och solklar. Sex är jättebra, och Guds idé, och kärlek mellan man och kvinna är jättebra, men Gud har instiftat äktenskapet för att hålla ordning och reda på dessa fina gåvor. Sexualdriften är stark, men Guds plan är att den ska utövas inom äktenskapet, att man lever tillsammans i sexuellt samliv när man har lovat offentligt att älska varandra i nöd och lust och leva i trohet. För pastorer och präster borde det vara en självklarhet att leva som föredömen på dessa områden, att inte leva i sambo eller i för- eller utomäktenskapliga förbindelser. En kristen ledare kan naturligtvis begå snedsteg, men detta behöver hanteras på rätt sätt, med bekännelse, ödmjukhet, mentoring och upprättelse. Därför behöver alla kristna ledare ha rådgivare och mentorer som man kan prata med om dessa personliga saker, och som också kan tillrättavisa en om så behövs.

Jag har varit gift med en och samma kvinna i 32 år, och levt i ett troget äktenskap, och inte haft några föräktenskapliga förbindelser, och jag känner många kristna som lever på samma sätt, och det går utmärkt. Det kräver Gudsfruktan och tydliga moraliska riktlinjer, men man behöver inte ha något tråkigt liv för att man följer Guds ordningar.

Kan man inte acceptera sådana riktlinjer, eller inte klarar att leva efter dem, bör man syssla med något annat än att vara pastor eller predikant. Att uppträda som kristen predikant och ledare och i sin livsstil leva tvärt emot vad Jesus vill, innebär att man både förleder och orenar Kristi kropp. Och det hela blir ännu värre när man når en status som internationellt TV-predikant med kanske miljoner åhörare i stora delar av världen.

Vi kristna som tror på Andens gåvor, Guds kraft i funktion, som tror att Gud kan göra under idag, men som inte accepterar den karismatiska dekadensen, att blanda ihop karismatik med orenhet och i vissa fall med ockultism, vi behöver tydligare markera att denna sorts kristendom vill vi inte bli förknippade med. En certifiering av pingst-karismatiska predikanter tycks vara nödvändigt.

�

Jag möter olika reaktioner på mina skrivningar om Todd Bentleys skilsmässa. Jag vill bara kommentera något mer av detta.

1. Kerstin Enqvist påpekar vikten av att inte smutskasta och även Jimmy är inne på liknande tankegång. Självklart. Men vi har rätten att pröva allt. Och jag tycker också att jag har rätt att föra en diskussion om vilken sorts kristendom vi ska ha i framtiden och vad som är ett bra och trovärdigt sätt att föra ut evangeliet på. Och kristna ledare som hamnar i påtagligt rampljus och position, som i fallet Bentley, har vi rätten att ställa krav på. Självklart var Luther mycket kritisk mot Katolska kyrkan när han satte igång reformationen, att hävda att han smutskastade är ett för lindrigt uttryck. Hela svenska frikyrkorörelsen växte fram som en kraftig protest mot Svenska Kyrkan. Att kritisera kan ofta vara mycket konstruktivt och bidrar till positiva förändringar. Jag är mycket kritisk mot vissa inslag i den pingst-tros-karismatiska TV- och kändiskristendomen. Det står jag för. Och jag anser att det är något som totalt sett bara är skadligt. Det betyder inte att jag tycker att alla TV-predikanter är dåliga. Jag tycker också att det finns bra former av karismatisk kristendom, som vi behöver mycket mer av. T.ex. New Wine-rörelsens karismatik som vi stöttar från EFK-håll tycker jag är mycket bra, men det är ljusår från många TV-predikanters kristendom.

2. Inge Nilsson ställer vassa och skarpa frågor till mig på vilka grunder jag kritiserar Lakeland och Todd Bentley. Jag har självklart inga detaljkunskaper om vare sig denna predikant eller om detta sammanhang. Mina omdömen bygger helt på kopplingen mellan skilsmässoinformationen och dessa möten. Sedan generaliserar jag utifrån andra erfarenheter av liknande typ av möten. Som barn var jag med i superextatiska Maranatamöten på sextiotalet. Jag var med i sjuttiotalets karismatiska väckelse och Jesusrörelse. Jag var involverad i trosrörelsen på åttiotalet. Jag välsignades av Vineyard, profetrörelsen och Toronto Blessing på nittiotalet. Och jag har hela tiden set ett liknande mönster. Det finns stora grupper av kristna som har som huvudfokus att söka andliga upplevelser i trendiga och dynamiska kristna sammanhang, och man flockas kring kända profeter och de senaste innepredikanterna. Och det mesta handlar om andliga kickar, man ser sällan någon påtaglig Kristuslikhet eller förmåga att föra människor till tro på Kristus, hos dessa kick-seekers. De söker mest manifestationer och upplevelser. 

Det finns mycket gott och sunt i dessa rörelser. Men det blir lätt avarter. De viktigaste avarterna är brist på helgelse och bra kristen karaktär hos ledare och nyckelpersoner, osundheter i lära och undervisning, och en tredje viktig avart är övermod och överlägsenhet gentemot andra kristna som inte har gjort liknande upplevelser.

Jag tror inte att vi kan föra diskussionen så mycket längre, jag och Inge Nilsson står uppenbarligen för olika typer av kristendom. Ser jag en andlig rörelse som leder till fördjupad helgelse och innerlighet i lärjungaskapet och efterföljelsen, skapar en ödmjukhet till andra kristna, och leder till att människor på djupet kommer till tro och blir efterföljare till Jesus – då är det en god frukt, och då är jag beredd att välsigna och respektera en andlig rörelse. Den senaste informationen från Lakeland stöder inte dessa kriterier, men jag är beredd att ompröva min inställning om det framkommer ny information.

Inge Nilsson och Israel har kritiserat mina skrivningar om Todd Bentley och Lakeland. De har varit där och mött Gud. Jag har inte varit där utan bara sett korta glimtar på TV, däremot har flera av mina vänner varit där. Men av frukten ska man känna trädet. Ett av resultaten av 40 dagars kampanj är att Bentley går ut och utannonserar en skilsmässa från sin fru. Man behöver då inte vara någon större expert för att inse att om detta är frukten, då borde det vara något fel på trädet. Sedan är det naturligtvis upplyftande med härliga möten. Men de härliga mötena där mycket händer brukar sällan hålla i längden om det inte förenas med grundläggande Bibliska principer när det gäller sund lära och god kristen karaktär. De härliga mötena och de ”smorda” predikanterna gör på sikt mer skada än nytta om de inte förenar karismatiken med att betona Andens frukt och en god kristen karaktär. Det kan man ge många exempel på från den moderna väckelsehistorien. Mycket av det som händer i dessa möten, helanden m.m. är tyvärr vid granskning ett tag senare, mer suggestion än verklighet. Allt tyder dock på att i Lakeland har verkliga och påtagliga helanden verkligen inträffat. Detta är dock inget bevis på att det hela är rätt – vad var det Jesus sade i bergspredikan, gå bort ifrån mig ni ogärningsmän, alla de som hade varit superkarismatiker.

Jag menar inte att tråkiga predikanter och tråkiga samfund är ett bra kristet normaltillstånd. Men får jag välja på tråkiga predikanter och ett tråkigt samfund men med en påtaglig Andens frukt närvarande, då väljer jag det framför yvig karismatik, men där det är stor brist på helgelse. Sedan är ett sunt kristet liv både och. Självklart behöver vi uppleva mer av Guds kraft i Sverige, och vi behöver se mer av Andens gåvor i funktion. Att ränna efter spektakulära TV-predikanter är dock inte den bästa metoden att få mer av kraften. Som jag har skrivit om flera gånger på denna blogg – för min egen del söker jag mer av Guds kraft genom att vara ute på fredagsnätterna och jobba bland tonåringar som missbrukar alkohol och droger. I den miljön behövs kraften bättre, än bland övergödda kristna som bara vill få lite fler andliga känslokickar.

Några till kommentarer med anledning av Todd Bentleys separation. Det jag framförallt blir upprörd över är den brist på grundläggande kristen helgelse och att värna om karaktärslivet – som är alltför vanligt i den internationella jetset-ligan av tros-pingst-karismatiska ”superpredikanter”. Andens frukt är alltid viktigare än Andens gåvor, det är en rimlig sammanfattning av Nya Testamentets undervisning. En känd kristen ledare frestas av synd och får kämpa med karaktärssvagheter som vilken kristen som helst. Därför är det helt nödvändigt att det finns ett system för ”accountability”, det måste finnas rådgivare, mentorer, andra ledare, etc. som har insyn i ens liv, och kan förmana en, korrigera m.m. Hade det existerat i Bentleys fall hade de för länge sedan uppmanat honom att åka hem till fru och barn, och ta hand om familjen, istället för att ha TV-möten varje dag. En skilsmässa kan bero på många faktorer, men Bibelns undervisning är solklar, Gud har tänkts sig ett livslångt äktenskap. Misslyckas vi, har vi möjlighet att komma igen. Men att stå i en starkt offentlig kristen tjänst när privatlivet svajar, tycker jag är helt förkastligt, inte minst av hänsyn till ens eget liv och ens familj.

Som sagt var listan kan göras lång. De ekonomiska debatterna i USA kring kända kristna TV-predikanter, som måste ifrågasätta varför de ska ge information om sin ekonomi, är en vanära för hela kristenheten. Det de kommunicerar till övriga världen är att kristna ledare är giriga och de vill gärna leva i lyx på kollektpengarna. En av de mest kända kristna ledarna i USA, Ted Haggard, pastor för en församling på 14.000 medlemmar, både knarkade och hade relation med en manligt homosexuell prostituerad samtidigt som han var i en mycket offentlig kristen tjänst. Det var den prostituerade och ett vanligt TV-bolag som avslöjade nyheten, de kristna ledarna och de som jobbade med Haggard hade ingen aning om någonting.  Och det värsta av allt är hyckleriet. Att ha en yttre fasad, och sedan leva ett annat hemligt privatliv.

Vad ska man säga om ledarpersonligheter som Larry Lea, Ray McCauley, Roberts Liardon, Paul Cain, Paula White – för att nu nämna några exempel – kända pingst-tros-karismatiska predikanter men vars privatliv har svajat rejält, de lever inte som de lär, men kör bara vidare i sin jetsetkristendom. För att nu inte tala om 80-talsskandalerna i den amerikanska TV-kristendomen.

Bara för att det finns kraft närvarande, bara för att stämningen är hög, bara för att framgångarna är stora, bara för att det verkar hända en hel del saker – behöver det inte alls vara rätt. Andens frukt, en sund kristen karaktär, måste alltid vara på plats. Annars är det bara att stänga av TV-knappen, bojkotta mötet, eller boken. Det finns massor av bra kristna alternativ, som kanske inte alltid är lika spektaktulära – detta bör man satsa på. Och det finns många bra amerikanska predikanter, dem kan vi lyssna på.

Det verkar som den vanliga lite halvtråkiga samfundskristendomen har lättare att få bukt med dessa spektakulära extravaganser.

Läser på Dagens hemsida att Todd Bentley ska separera. Får också uppgiften bekräftad av att titta in på Charismas hemsida i USA. Ja, listan kan göras lång över super- och kändispredikanter som tycker att det är mycket viktigare med plattformar, status, ära, TV-tid, manifestationer m.m. än grundläggande helgelse och kristen karaktär. Det märkliga är dock alla naiva kristna som ständigt går på dessa nitar och naivt skockar sig runt kändispredikanterna. Den kritiken gäller inte minst mig själv, som vid ett antal tillfällen har attraherats av dessa ”smorda” personligheter. Om man prioriterar ministry, manifestationer framför karaktär, och ordnat kristet vardagsliv som är trovärdigt för de människor som står en närmast, då är man ute på hal is. Bibelns instruktioner är solklara, en kristen ledare ska vara trovärdig, funka när det gäller familjeliv, och vara trovärdig och ha förtroende bland närstående. Det är anmärknigsvärt att så kallade apostoliska översiktsteam inte följer så självklara bibliska principer. Att ha ett trassligt äktenskap, tre små barn, och vara borta från familjen och predika i fyra månader. Vem kan stödja något sådant? Wagner och Johnsson och de andra apostlarna borde ha tagit Bentley i örat för länge sedan om de hade skött sitt jobb. Det är bättre med vanliga och tråkiga predikanter, som prioriterar att vara hemma hos familjen och ta hand om sina barn. Det spektakulära, det blir den kristna drogen, för kick-seekers och de som är konstant frustrerade över sina vanliga kristna liv, och alltid vill ha kickarna som höjer en upp över vardagens tråkigheter och frustrationer. Att gå ut i skogen och ha en stilla stund med Jesus, det ger mer och är ännu mer rätt än att söka kickar i Lakeland.

Vi har fått översvämning i källaren i vårt fritidshus på Värmdö. Fick ägna måndagskvällen och tisdag förmiddag åt att pumpa upp vatten, 2500 liter. Det var en ny erfarenhet. Vatten är nödvändigt och fantastiskt, men på fel plats vid fel tidpunkt blir det förödande. Tränade igår kväll igen inför Stockholm Halvmaraton, det känns som att formen är på väg. Äntligen kanske det blir ett idrottsligt genombrott. Nu ska jag även på möte med Evangeliska Frikyrkans pastorer i Stockholm, den gemenskapen är en av mina fasta punkter i tillvaron.

I söndags predikade jag i Söderhöjdskyrkan över texten i Lukas 11:37-54. Det handlar om när Jesus blev hembjuden till en farisée. Vid denna middagsbjudning kan man tycka att Jesus var lite oartig, han läxade upp fariséerna ordentligt fastän de bjöd på middag. Faríséerna var ju den religiösa eliten i det samhälle där Jesus levde. De var noga med att leva efter Guds vilja, och att följa budorden. De var präktiga och skötsamma. Men Jesus menade ändå att de hade fått alltsammans om bakfoten. Detaljerna var viktigare än huvudfrågorna för fariséerna.

Varför sökte Jesus huvudkonfrontationen med fariséerna? Varför tog han inte huvudkonflikten med de omoraliska (de giriga publikanerna, de prostituerade eller någon annan grupp) eller med de liberala saduceerna? Fariséerna levde ju ändå moraliskt ganska skötsamma och präktiga liv. Huvudskälet var att fariséerna stod för en helt annan religion och frälsningsväg än vad Jesus stod för, och vad kristendomen står för. Fariséerna menade att genom att leva ett skötsamt och korrekt liv blir man accepterad av Gud. Jesus tog fullständigt avstånd från hela det synsättet, Paulus kallar det för lagen som frälsningsväg, att bli rättfärdig av lagen.

Kristendomen handlar om att syndaren blir benådad och befriad. Det finns inget hopp för oss människor, vi är syndens trälar, vi gör det onda vi inte vill. En del är mycket onda, som t.ex. Englamördaren Anders Eklund, en del är bara lite onda. Jesus pekade på att även de skötsamma och präktiga fariséerna ändå var själviska, högmodiga och giriga på insidan. Inför Guds måttstock är vi alla syndare.

Jesus kom för att rädda och frälsa de förlorade, de som inte har något hopp, de som är för svaga för att leva präktiga och moraliskt oförvitliga liv. De kallas för syndare. Kristendomen handlar om att syndaren får nåd och befrielse. Det är detta Jesus vill ge till oss.

Har noterat en ny debatt i tidningen Dagen om hur kristna församlingar ska organiseras och styras. Tomas Ander försvarar en pastorsstyrd stiftelsemodell medan flera debattörer argumenterar emot. Detta handlar i stor utsträckning om vilka ideal man har och vilken sorts kyrka man vill bygga. Det är olika riktningar i svensk kristenhet idag, som inte följer samfundsindelningarna.

En modell är den pingst-karismatiska megakyrkan, oftast driven av en visionär pastor. Willow Creek och Saddleback, världsberömda amerikanska kyrkor är enligt denna modell. Liksom Yonggi Chos kyrka i Seoul, Hillsong i Australien, Livets Ord i Sverige m.fl. Dessa kyrkor kan vara lite olika i teologi och inriktning men ändå ett ganska lika koncept. Biskopsstyrda Vineyard liknar också denna modell.

En annan stark strömning är att orientera sig i riktning mot de historiska kyrkorna, med Peter Halldorf som den främste förgrundsfiguren på svensk mark. Liturgi, historiska rötter m.m. är i centrum, de historiska kyrkorna är också pastors- och biskopsstyrda, ledarstilen liknar ganska mycket de moderna megakyrkorna.

En tredje modell skulle kunna vara den moderna föreningsfrikyrkan, med fokus på demokrati, styrelse, mer noggrannhet med att beslutsformerna är korrekta än beslutens innehåll. Många moderna församlingar fungerar på det sättet men söker gärna impulser från både megakyrkorna och de historiska kyrkorna. Moderna frikyrkor som ofta är ganska folkkyrkoliknande, med högt i tak och inte särskilt höga krav på medlemmarna när det gäller kristen livsstil och efterföljelse av Jesus.

Jag skulle vilja lyfta fram ett fjärde perspektiv. Det svenska väckelsearvet och friförsamlingarnas historia. Dagens frikyrkosamfund har mycket av sina rötter i pietismen och baptismen. Det var radikala rörelser i protest mot de stora enhetskyrkorna. En av de bärande principerna för både pietismen och baptismen var principen om det allmänna prästadömet, att alla troende kunde tjäna Gud, höra Guds röst, studera Bibeln, och ta ett ledaransvar i den lokala församlingen. Man var emot att ha ett särskilt prästerskap och att skapa andliga ”eliter” av pastorer och biskopar. Det var många lekmannaledare som trädde fram i dessa rörelser. Principen om det allmänna prästadömet ledde också till församlingsmöten där alla medlemmarna fick komma till tals och där man kunde komma överens om församlingens inriktning. En annan princip som präglade de radikala pietistiska och baptistiska grupperna var synen på församlingen som en helig och utkallad gemenskap. I protest mot de katolska och protestantiska enhets- och stats- och folkkyrkor där alla var med, oavsett om man levde som kristen eller inte, formade baptisterna och pietisterna grupper av troende där man i gemenskapen hjälptes åt alla följa Kristus, och vara lärjungar till Jesus. Det ställdes därför höga krav på de som var med i dessa församlingar när det gäller överlåtelse, delaktighet, och att vara med i en process att formas som lärjunge till Jesus.

Jag efterlyser mer att söka våra rötter i 1800-talets baptistförsamlingar och liknande grupper, som också sedan blev grunden till våra pingstförsamlingar. I dagarna kommer det ut en bok på förlaget Libris, jubileumsbok med anledning av Örebro missionsskolas 100-årsjubileum, där jag i ett kapitel reflekterar något över dessa frågor.�

Nu är man tillbaka till Stockholm efter några veckors Norrlandssemester. På torsdag besöker jag Frizon, Evangeliska Frikyrkans stora ungdomsfestival utanför Örebro, som jag redan har skrivit om på bloggen flera gånger. Det blir jätteexciting. Fredag kväll blir det en ny omgång med Ungdomskyrkan Konnekt i Stockholm, ännu mer exciting, för då möter man ungdomarna som aldrig har satt sin fot i en kyrka. Att gå ut i Stockholmsnatten och göra pannkakor för tonåringar och få chansen att berätta om Jesus. Kan något vara bättre. På söndag blir det predikan i Söderhöjdskyrkan i Stockholm på Söder, klockan 11.00, en väldigt udda tidpunkt, men så är det i kyrkorna.  Vi gör något i alla kyrkor när inte en människa är ute på stan, det är väl fiffigt, rena PR-tricket. I Söderhöjdskyrkan går vi nu igenom Lukasevangeliet vers för vers. På söndag kommer jag att predika utifrån Lukas 11 om när Jesus sågade fariseerna, dåtidens etablerade religiösa etablisemang, som gick till historien med att ta initiativet till att mörda Jesus. Jag kommer nog att bli sjukt utmanad själv av min egen predikan, är nog ganska golvad på söndag eftermiddag. För övrigt jobbar jag med ett specialuppdrag åt Vattenfall denna vecka, det handlar om avgörande globala miljöfrågor inför framtiden. Det är också spännande. Det blev en ny punkt i FRA-debatten för min del, då kristna tidningen Hemmets Vän bad mig skriva en artikel om detta, som publicerades förra torsdagen. Försökte då bredda perspektivet till det framväxande Storebrors-samhället.  Har också fått förfrågningar om att engagera mig inför en omfattande FRA-demonstration när riksdagen öppnar i september, jag funderar på det.Livet är omväxlande. Gud har det nog inte tråkigt när han ska försöka ha koll på allt som händer på denna planet. Undrar hur mycket han kommer att intressera sig för Peking-OS?

Tränar nu intensivt för Stockholm halvmaraton 6 september. Jag gör det som kompensation för att jag inte blev uttagen till svenska OS-truppen, blev jättebesviken för det. Min målsättning är att i första hand överleva denna halvmara. I andra hand att ta mig runt på under 2 timmar och 30 minuter. Det är ganska mastigt för en måttligt överviktig 53-åring, även om mina barn i sina värsta stunder inte tycker att adjektivet måttligt är tillräckligt. Tack och gonatt för den här gången.