John McCain har utsett Sarah Palin som sin vicepresidentkandidat. Självklart är hon kristen och medlem i en kristen kyrka, jag har inte hört talas om en amerikansk toppolitiker på presidentkandidatsnivå som inte bekänner sig till någon variant av kristen tro. Så det är inte så speciellt. Men hon kallar sig för Bibeltroende, och talar om att hon söker Guds vilja för sitt liv. Och det låter som om hon tar sin tro på allvar, och inte bara är en av alla ledande amerikanska politiker som har en ganska formell kristen bekännelse, men där livet och övertygelsen verkar saknas. McCain har ju inte övertygat med sin kristna fromhet så detta är ett smart drag av honom för att locka till sig kristna väljare. Och Obama som satsar hårt på att nå kristna ungdomar med sin Josuageneration-lansering.
I Sverige råder exakt motsatta förhållanden, en tydlig kristen bekännelse gör en rökt bland väljare, media och politiker.
Amerikansk politik är ljusår från svensk. I USA avgör de kristna presidentvalen. Kanske på gott och ont. För Jesus sade ju att vi ska vara salt och ljus, men det är ju inte riktigt samma sak som att utöva politisk makt. Kyrkan som politisk maktfaktor har under historien tenderat att vattna ur evangeliet, sedan Konstantins dagar. När påven och kejsaren agerade hand i hand eller konkurrerade om makten, det var ingen höjdare. Inte heller när svenska kungen och ärkebiskopen satt i knät på varandra.
För att lyfta blicken från amerikanska presidentval till universums huvudfrågor, jag har gått och blivit jätteförkyld, en vecka innan jag ska springa Stockholm halvmarathon. Jag är en karismatisk kristen som tror att Gud gör under och att man ska be för de sjuka. Men kan man be till Gud om att bli frisk så att man ska kunna springa ett Marathonlopp? Har inte Gud viktigare saker för sig än att bota krassliga Marathonlöpare? Jag vet inte. Någon djupsinnig pentekostal teolog som läser denna blogg kan kanske hjälpa till med vägledning.
Pingback: basun » Blog Archive » Frikyrkoledare med humor()