Är nu i Bryssel tillsammans tre andra EFK-ledare, Bernth-Åke Ottosson, ansvarig för vår internationella verksamhet, Manfred Rusner, regionledare för Europa och Latinamerika och Karl-Inge Smensgård, missionär stationerad i Portugal men också delvis engagerad i Afrikamission bl.a.

Idag har vi besökt Eurodiaconia, ett gemensamt Europaarbete för många olika samfund och kristna organisationer med fokus på diakonifrågor i Europa, Council of Churches i Europa, och Svenska Kyrkan i Bryssel. Vi mötte kyrkoherden Pelle Sandelin, Svenska Kyrkan i Bryssel är en viktig mötesplats för alla svenskar som jobbar i Bryssel, och det är ganska många.

Fortsätter att läsa Rob Bells bok, återkommer med ett inlägg om det så snart jag är klar.

Nu är det början av måndag eftermiddag. Åker till Bryssel framåt kvällen och kommer att vara där tisdag och onsdag. Ska försöka blogga något från Bryssel. Åker tillsammans med några EFK-ledare för att möta kristna organisationer med kontor i Bryssel, bland annat Europeiska Evangeliska Alliansen. Resan är en del av EFK:s översyn och framtidstänkande när det gäller Europaarbetet. Fortsätter också min granskning av nya trender inom evangelikal kristendom, och läser ”emerging church”-litteratur. Håller nu på med Rob Bells bok om ”Elvis som hötorgskonst – om att måla om den kristna tron. Det finns inslag i boken som jag tycker är värda att problematisera men jag vill inte skriva något innan jag har läst hela boken.

Idag skriver kyrkopolitikerna Olle Burell och Karin Perers på SVD Brännpunkt och kritiserar de nio biskopar som vill att kyrkan ska fråntas vigselrätten. De menar att det egentliga skälet är att stoppa de könsneutrala äktenskapen, som man tror att kyrkomötet kommer att godkänna till hösten. Burell är socialdemokraternas gruppledare i kyrkomötet och Perers är centerpartiets. Dessutom tycker de att biskoparna ska hålla tyst.

Jag är en stor motståndare till både statskyrka och folkkyrka, men tycker att Svenska Kyrkan är en för viktig angelägenhet för alla kristna i Sverige, för att vi inte ska bry oss om vad som händer där. Inlägget visar bara vilket perverst system det innebär att politiker fortfarande ska styra över Svenska Kyrkan. Det är en relik från gamla statskyrkotiden, och så vitt jag vet är det i internationell jämförelse en unik åtgärd.

Jag har under hela mitt liv haft med Svenska Kyrkan att göra och har vid vissa tillfällen predikat där. Och har vid många tillfällen haft utmärkt samarbete med många präster. Jag minns särskilt ett tillfälle då jag kallades in som medlare då den djupt troende och karismatiske kyrkorherden hade råkat i luven på sitt kyrkoråd. Och jag skulle medla mellan den troende kyrkoherden och den socialdemokratiske och moderate politikern. De berörda politikerna skröt om sin ateism och hade ingen förståelse för fem öre för kyrkans andliga uppdrag. Jag led med den berörda kyrkoherden som tvingades samarbeta med ett totalt ogudaktigt kyrkoråd.

Jag tänkte på denna händelse när jag läste Svenska Dagbladet idag. Man undrar om Burell och Perers har någon aning om vad det innebär att Kristus är kyrkans Herre och att Guds ord är hennes rättesnöre.

Systemet med kyrkopolitiker medför också att det lätt blir så att det blir politiskt följsamma präster som når de högsta positionerna i Svenska Kyrkan, och det blir en snedvridning i rekryteringen.

Rob Bell är en av de mest inflytelserika bland den yngre generationen pastorer i USA. Och enligt amerikansk kutym har han förstås grundat sin egen ”mega-church”, församlingen Mars Hill. Han har inte minst gjort sig känd som författare, TV-personlighet och kommunikatör av kristen tro. Bell brukar ofta förknippas med den nya kristna trenden som kallas för ”emerging church”, som handlar om att hitta nya vägar att vara kyrka idag, och ett visst mått av omprövning av traditionell evangelikalism.

Jag har nu läst min första bok av Bell, ”Sex Gud – på upptäcksförd i gränslandet mellan andlighet och sexualitet”. Jag tycker att boken är helt lysande. Bell har en fantastisk förmåga att skriva, och hittar ett språk som är relevant i vår tid. Jag skulle till och med kunna tänka mig att sätta boken i näven på någon som inte alls är kristen. Så klart och tydligt, förklarande, målande, beskriver han grundläggande kristet tänkande, och Bibelns sanningar. Och han skapar helhetssyn, delarna av våra liv hänger ihop, och vi människor hänger ihop, och vi hör samman med Gud. Och därför konklusionen, vår sexualitet hör samman med vår relation med skaparen.

Och som evangelikal är jag starkt tilltalad av bokens Bibelnförankring, Bibelcentrering och hans förmåga och utlägga skriften, och göra det begripligt för vår tids människor.

Om man jämför Bell med andra företrädare för en så kallad postmodern kristendom, t.ex. Olle Carlsson i Allhelgonakyrkan i Stockholm, så är det ljusår dem emellan i tänkande och teologi. Där andra bara tänjer gränser, och utmanar och ifrågasätter det kyrkan har stått för i två tusen år, försöker Bell att förklara det, men på ett nytt sätt och med ett nytt språk. Bell har också förmågan att presentera kristen etik och kristet tänkande så att det ger ljus och klarhet, mer än bara pekpinnar, skapa ångest, och bara tala om gränserna. Han talar om själva poängen med sexualiteten, själva poängen med äktenskapet, och jag tycker inte att det är luddigt eller sprider en massa oklarheter. Det finns ingen oklarhet om idealen, om var skåpet ska stå, men med en djup medmänsklig förståelse av hur människor brottas med sina liv, och kommer tillkorta. Jag är tilltalad av tonfallet och anslaget.

Jag föreställer mig att boken är ämnad för en bred allmänhet. Både vägledning för kristna, men också en bok skriver för människor som är nyfikna på kristen tro och som vill veta hur vi kristna tänker. För undervisning och pastoral vägledning i en lokal församling behövs det mer än vad Bells bok ger, och kanske ännu konkretare vägledning. Men jag uppfattar inte bokens syfte att gå så pass långt.

Jag tycker också att det är skönt att boken inte innehåller de ständiga slängarna mot evangelikal kristendom, och etablerade kyrkor, som man har mött från andra ”emerging church”-författare.

Är också tilltalad av Bell därför att han kommer inte med en massa skåpmat, ett omtuggande av sådant man har hört en massa gånger tidigare, det finns ett stort mått av originalitet och kreativet i hans tänkande, i hans språk och i hans sätt att presentera urgamla kristna doktriner.
Nu går jag vidare med nästa Bell-bok, men än så länge är mitt betyg, mycket väl godkänt.

En av de tongivande gestalterna i det som kallas för emerging church är Rob Bell. Jag sitter just nu och läser hans bok ”Sex Gud”, som även har kommit ut på svenska. Är snart klar. Har en mycket bestämd uppfattning om boken. Men jag säger ingenting förrän jag har läst klart.

En helt ledig lördag med ingenting inskrivet i almanackan. Ganska ovanligt för min del. En hustru som jobbar. Vad gör man då? Först en rejäl sovmorgon. Efter en gourmet-frukost med en stor kopp te och Weetabix, är jag nedkrupen i sängen med två böcker av Rob Bell, två av McLaren och 4 DVD med Bell. Det är vad jag gör just nu. Det kan nog bli lite bokreferat här på bloggen under helgen.

Läsarna av denna blogg är mån om vad jag läser. Idag har jag fått två böcker av Brian McLaren, två böcker av Rob Bell, och 4 DVD med Rob Bell. Speciellt Bell är jag mycket nyfiken på, eftersom jag inte har läst något av honom tidigare. Och i helgen har jag hyfsat med tid, med inga predikoinbokningar, ”bara” dela min församlingsgemenskap med min lokala församling, och en hustru som har arbetshelg, och nästan utflygna barn. Så det blir helt säkert en massa Bell-läsning under helgen, vi får se var jag hamnar, antingen sågar jag Bell, blir helt fascinerad över det jag läser, eller hamnar någonstans mitt emellan. Ärligt talat har jag ingen aning om var jag hamnar. Läser helt förutsättningslöst (vilket är naturligtvis fullt omöjligt, jag är säkert fullpackad av predestinerade förutfattade meningar, och tolkningsnycklar som blockerar mitt fria tänkande)

Godnatt för den här gången.

Det är en omfattande debatt om postmoderniteten och emerging church, jag har haft svårt att hinna hänga med i konversationen. Har nu läst igenom alla inläggen, intressant. Lite kommentarer och reflektioner.

1. Mina invändningar mot postmodernitetsbegreppet verkar uppskattas av en del, det sägs att t.o.m. att McLaren har övergett begreppet. Noterar att Carl-Henrik Jaktlund har kommenterat denna debatt på sin Dagen-blogg och hävdar att jag och Rob Bell har samma uppfattning i kritiken mot dessa generaliserande kategorier som postmodern och emerging churches. Fredrik Wenell är inne på samma linje i inlägg 13.
2. Flera inlägg handlar dock om dessa samhällsförändringar som bör påverka oss som kyrka, inte minst i hur vi relaterar till människor utanför kyrkan. Jag har inga problem med Joachim Elsanders erfarenheter från Borlänge. Jag är dock inte helt säker på att allt detta är nytt. Däremot är kunskapsnivån om kristen tro betydligt lägre i Sverige idag än för t.ex. 50-60 år sedan, så därför behövs längre processer för människor att komma till tro och komma in i en församling, men jag är inte övertygad om att denna förändring kan beskrivas som postmodernitet.
3. Elof pekar också på samhällsförändringarna, men jag menar nog att dagens alternativrörelser, han nämner bl.a. om djurrättsrörelsen och reclaim the streets, är mycket marginella rörelser, och kan inte på något sätt jämföras med vänstervågen på sextiotalet. Även gröna vågen från sjuttiotalet och åttiotalet var av betydligt större omfattning än dagens alternativrörelser.
4. Håller med Fredrik Wenell om att kyrkans inre sekularisering är den stora frågan för oss som är i kyrkorna. Jag tycker nog att Jonas Lundström säger samma sak, fast formulerat på ett lite annat sätt.
5. Tycker att Jonas Lundström har flera intressanta inlägg. Jag gillar påståendet av våga relativisera vår egen uppfattning om sanningen och vårt eget sammanhang genom att gång på gång återvända till skrifterna, det var ju detta jag också försökte säga i mitt inlägg. Kontinuerlig utvärdering behövs. Jonas är dock bekymrad över att jag utgår ifrån den evangelikala hållningen som överlägsen. Det är i och för sig mitt uppdrag som EFK-ordförande att försvara det vi står för som rörelse, något annat mandat har jag inte, men jag är fullt beredd att ompröva och använda principen åter till skrifterna. Jonas inlägg nr 40 om radikal efterföljelse är också tilltalande.
6. Sedan har vi spänningen mellan Bo:s kommentar om för mycket negativisering av frikyrkornas ställning, Olofs kritiska reflektioner över frikyrkan, och Jonas som är inne på liknande spår, även om han är inne på mer konkreta alternativ. Jag tror att de flesta av oss som har vuxit upp inom kristna sektorn går igenom faser i livet då vi både brottas med vår tro och den kristna gemenskapen. Jag hör själv till dem som är mycket bekymrad över frikyrkans utveckling, även om jag försöker göra något konstruktivt åt det hela. Och jag ser samtidigt många ljuspunkter. Men när vi går igenom brottningskampen så är det bra att kunna landa i den personliga relationen med Jesus själv. Att många unga kristna brottas med sitt frikyrkliga eller kristna arv, är inget nytt, inte heller något konstigt, man kan gå tillbaka och läsa Strindberg och läsa om hur han gled bort från sin kristna tro i tonåren. Men hittade tillbaka igen mot slutet av sitt liv. Ingemar Bergman är ju ett liknande exempel. Vi lever i ett samhälle där det är tufft att vara kristen, och nästan självklart att inte vara kristen. Och här tror jag att det kan vara värdefullt med stöd från förstående erfarna kristna. Jag tror också att det är farligt att bli för dömande mot den etablerade kyrkan, även om det är lätt att se många fel och brister. Att välsigna, och visa kärlek mot andra, gäller även andra kristna.
7. Till sist, jag gör nog bedömningen att ateismen är på frammarsch, det är inte bara något som syns i media. Det bildas igen ateistiska föreningar på gymnasierna och jag tycker att det är betydligt vanligare nu än för 20 år sedan, att tonåringar kallar sig för ateister. För 20 år sedan var det nästan ingen som gjorde det. Så ser jag det från mitt Stockholmsperspektiv. Samtidigt är mångfalden större, man är ateist, muslim, katolik eller något annat. Det jag tycker är på avtagande är new age, är inte det ganska ute? Och new age var väl något typiskt postmodernt fenomen.

Tack alla engagerade människor som skriver på denna blogg. Noterar att debatten om postmodernitet och emerging church har tagit fart ordentligt. Skulle gärna vilja gå in och kommentera, hade dock möte med Svenska Evangeliska Alliansens styrelse under hela tisdagskvällen, och ägnar första halvan åt onsdagen åt att vara med en grupp EFK-pastorer i Stockholm, så det blir nog senare under onsdagen jag får tid att läsa igenom alla inlägg som har kommit.

Jag har börjat repa mig från min däckning magen, och kunde till och med äta en semla hos Evangeliska Alliansen i går kväll, men det är ju sånt jag inte får äta, nu har jag bekänt synder igen.

Noterar också att min korta skrivning om Hillsong i Stockholm för någon vecka sedan, har föranlett en hel del kommentarer. Kan inte några bloggläsare tipsa några Hillsongaktiva att gå in och skriva, så att det även blir folk som faktiskt är med som säger något. Jag försöker nog ringa Andreas Nielsen idag.

Nu har jag varit sjuk i två dagar, och har haft tid för vissa teologiska reflektioner. Min utgångspunkt har varit begreppet post-evangelikal som jag var lite nyfiken på, har följt rådet att titta in på texter hos Christianity Today, tycker Scott McKnights översikter, inte minst, har varit mycket läsvärda. Här följer vissa reflektioner från min sida. Jag vet att jag tar stora risker när jag delger dessa reflektioner, då en del läsare av min blogg vet mycket mer än jag vet kring vissa av dessa frågor, men kan någon påvisa att jag tänker fel, är jag beredd att ändra inställning – snabbt. Som ni vet – jag använder min blogg för att tänka högt, och föra lösa spekulationer, och därmed tar jag gigantiska risker. Vad vore livet utan risktagande.

1. Jag är mycket tveksam till Brian McLarens tydliga distinktion mellan ett modernt och postmodernt samhälle. Det blir en svart-vit polarisering, och dessa två begrepp blir så generella att de nästan blir meningslösa. Postmodernitet känns mer som ett innebegrepp hos vissa teologer och filosofer, mer än något som faktiskt beskriver verkligheten. I min roll som statsvetare och omvärldsanalytiker följer jag globala trenderna, med särskild fokus på miljö-, klimat- och energipolitik, områden som ligger i framkant och fokus i den globala debatten. Tycker nog att både globala politiken, offentliga sektorn och näringslivet är helt präglat av moderniteten. Materialismen, rationaliteten, förnuftstron, välfärdsstaten, teknikoptimismen, vetenskapstron de storskaliga och byråkratiska organisationerna dominerar helt. Yngre personer som börjar jobba i systemet anpassar sig snabbt. Radikala motkulturer ligger en bra bit utanför mainstream i politiken och näringslivet. Inte ens miljöpartiet är någon motkultur längre, utan en del av etablissemanget. Greenpeace och Världsnaturfonden t.ex. som skulle kunna ses som företrädare för  något nytt, är ytterst byråkratiska, toppstyrda, teknikoptimistiska, vetenskapstroende organisationer, som betalar höga löner till de högsta cheferna. Var finns postmoderniteten i dessa system? Jag ställer den frågan för att problematisera axiomet att postmoderniteten är nyckelbegreppet för att hitta vägar till dagens evangelisation. Måhända kan postmodernitet vara en möjlig tolkningsnyckel för att förstå vissa kulturella och idéhistoriska strömningar, men jag ifrågasätter att det är en nyckel för att förstå hur mainstreamkulturen fungerar, och hur dagens etablerade medelklass tänker och fungerar – inklusive den yngre delen av denna medelklass.

2. Jag tycker också att McLaren gör ingen skillnad mellan ungdomskultur och postmodernitet. Det har väl präglat ungdomskulturer i de flesta tider att man vill göra revolt mot föräldragenerationens status quo. Skillnaden mellan dagens ungdomar och sextiotalets, tycker jag dock att man är mycket mer anpassad till tidsandan och de rådande värderingarna idag än vad man var på sextiotalet. Naomi Klein, om man tar henne som en galjonsfigur för kritiken mot bestående ordningar, vad är hon i jämförelse med sextiotalets vänsterrevolt, en mild gäspning. Jag har lusläst Kleins böcker och jag har lusläst mycket frånn sextiotalets vänsterrevolt.

3. Jag sympatiserar starkt med en konstruktiv kritik av dagens kyrka. Hur vi kommunicerar evangeliet, visar en trovärdig livsstil och tillämpar en radikal församlingsgemenskap är frågor som varje generation av kristna behöver brottas med och delvis hitta nya vägar för. Tycker även här att McLaren alldeles för mycket kategoriserar, för mycket då och nu, han svartmålar evangelikalerna för mycket, utan att inse att de frågor han ställer har väl varje ny generation brottas med, och han gör karikatyrer av vad kristna tidigare har gjort och trott. Lausannedeklaration från 1974 – var inte den ett svar på en ensidig betoning av individens frälsning? Vem har inte ifrågasatt hycklande evangelikaler?

4. Jag tror snarare att vi behöver brottas med frågorna idag, och samtidigt visa respekt för tidigare generationer av kristna. Jag saknar också inslag av genuin väckelserörelse över emerging church-rörelsen, det tycks mer handla om teologiska reflektioner och kritisera etablerade kyrkan, än att stora skaror av människor omvänder sig och blir radikala efterföljare av Jesus.

5. McKnights översikter visar att Emerging church är väldigt mycket, alltifrån Willow Creek, Saddleback, Rob Bell till Brian MacLaren, och Kimball med fokus på liturgi m.m. I ett svenskt kontext kanske man kan säga att emerging church är Peter Halldorf, Ulf Ekman, Hillsong, Frizon, Joachim Elsander, Pannkakskyrkan, Kjell-Axel Johansson och Jonas Lundström. Allhelgonakyrkan i Stockholm borde platsa inom den yttersta gränsen av emerging church, när man inte bara vill nå postmoderna, man är postmodern. Definitionen blir så bred så att den blir meningslös.

6. Jag tycker att vi borde överge meningslöst kategoriserande (som t.ex. modernitet-postmodernitet), som bara handlar om att sätta stämplar på varandra, och istället brottas med frågorna om hur vi ska leva som Kristi kropp idag, hur vi ska påverka vår värld att bli bättre, och hur vi ska kommunicera och dela evangeliet om Jesus för vår tids människor. Och att vi kan föra den diskussionen utan att behöva sätta stämplar på allt etablerat och förlöjliga (jag tycker att McLaren där ibland går över gränsen, jag har ändå läst två av hans böcker) tidigare generationers försök att leva som Jesu lärjungar.

7. McKnight visar att delar av emerging church ägnar sig åt ganska kritisk granskning av trossatser och dogmer. Att pröva allt, att brottas med frågorna och teologin, det behöver varje generation göra. Men när man gör det behöver man ha någon referenspunkt som man utgår i från. Jag har svårt att se någon annan lösning än Luthers klassiska tes om ”skriften allena”, annars hamnar vi i ett gungfly. Moderniteten, som vi fortfarande i stor utsträckning lever i, försökte anpassa kristendomen till upplysningstänkandet, och resultatet blev den liberala teologin, och att man skalade bort allt övernaturligt i kristendomen. Det är på denna punkt där jag är mest kritisk mot delar av emerging church och post-evangelikaler (det är nog en minoritet), man ifrågasätter klassiska kristna begrepp som plockas sönder. Kristendomen bygger på vissa central läropunkter, en tro på tidlös, evig, absoluta sanningar, Jesus har faktiskt uppstått, tron på detta är nödvändigt för vår frälsning. Om vi börjar rucka på detta, börjar vi inte rucka på själva kristna tron? Går människor förlorade utan Kristus – är det en evig sanning oberoende av filosofiska modetrender? Här är en avgörande punkt.

8. Visst finns det en postmodern strömning, existentialismen, värdenihilismen och mycket annat var tidiga utlöpare för detta. Kritiken mot upplysningstänkandet medförde att man hamnade i hopplöshet och resignerade inför menings- och sanningsfrågorna. Och en fullständig resignation inför religiösa sanningar. Är inte den ateistiska väckelsen uttryck för att postmoderniteten är avtagande? Har inte människor idag mycket bestämda uppfattningar och inte minst moraliska övertygelser? Att stå upp för demokrati, att stå upp för kvinnors rättigheter, att värna om aktivt bistånd som hjälper de fattiga etc. Är inte allt detta uttryck för absolut moral och en absolut kunskapssyn, är det förenligt med postmodernitet?

9. Inom samhällsforskningen har man länge pekat på en strömning av post-materiella värderingar, som kan kopplas till postmoderniteten. Det handlar bland annat om miljötänkande, feminism, försvaret för minoriteters rättigheter, bland annat homosexuella.  Men jag kan inte se att dessa alternativrörelser idag är några alternativ, allt har integrerats i den bestående ordningen och allt har sina egna myndigheter och ombudsmän. Moderniteten råder, postmoderniteten blev tydligen krusningar på ytan.

10. Ja, det var en massa rörigt grubblande. Till sist, jag tycker att det är helt avgörande fråga för dagens kyrka i Sverige, att vara ute på stan och möta dagens 17-åringar, som aldrig är i kyrkan. Då lär man sig mycket bättre hur folk tänker idag, än att läsa en massa böcker av amerikanska teologer. (Det sista skriver jag bara för att retas med en massa teologer – lite roligt ska man väl få ha). Ägnade fredagskvällen i Ungdomskyrkan Konnekts regi, med att umgås med ett antal missbrukare vid Medborgarplatsen, det var lärorikt.