Nu släpper jag en intressant nyhet. Tisdag den 9 februari klockan 19.00 ordnar vi ett högintressant opinionsmöte och hearing i Elimkyrkan på Östermalm i Stockholm om tonårssituationen i Stockholm.

Jag kommer att leda en utfrågning med Anton Abele, som är den drivande kraften bland tonåringarna i Stockholm när det gäller att stoppa våldet, Helen Jaktlund som under många år varit den drivande kraften bakom Farsor och Morsor på stan, dessutom medverkar Emma Henriksson som är kristdemokraternas familjepolitiske talesman och dessutom kommer en av överläkarna vid Maria Ungdom, nämligen Stefan Sparring, som jobbar med missbruksfrågor bland ungdomar i Stockholm. Det blir en mycket kvalificerad panel, med flera av de främsta experterna på dessa frågor, en ledande familjepolitiker och den ledande ungdomsaktivisten i Stockholm.

Rubriken för kvällen blir: Vet du vad din tonåring gör på fredag kväll?

Elimkyrkan ordnar detta i samarbete med Söderhöjdskyrkan.

En sak vi gör i Elimkyrkan på Östermalm i Stockholm, för att bjuda in till vår Alphakurs som startar en vecka in i mars, är att driva en annonskampanj i lokalpressen. Vi har köpt hela sista sidan i lokaltidningen för Östermalms- och Gärdetbor, och första införandet är den här veckan. Vi kommer att göra även samma annonskampanj i Skärholmen där en av församlingens församlingsplanteringar finns.

På länken nedan hittar du tidningen ”Mitt i Östermalm”, klicka på tidningen, och sedan kan du bläddra fram till sidan 32 där vi har vår annons. Vad tror du? Kan en annonskampanj väcka intresse för en Alphakurs? Min uppfattning är ju att vanliga Stockholmare är intresserade av både Gud, Jesus, kristen tro och livsåskådningsfrågor – men i varje fall i Stockholm har alltför få någon kontakt med en fungerande kyrka. Annonskampanjen är ett sätt att få kontakt med folk som vi inte har kontakt med genom församlingens befintliga kontaktnät. Kan det fungera? För min del är jag beredd att pröva frågan, vi kommer att få resultatet när vi ser hur många vi får med på Alpha på grund av annonserna.

http://www.mitti.se/?p=tidn&t=ostermalm

�

För många år sedan, närmare bestämt 1977, skrev jag en debattartikel i den kristna tidningen Hemmets Vän. Jag var då bara 22 år gammal, så min artikel väckte ingen större uppmärksamhet, om jag minns rätt. Men de frågeställningar jag tog upp är högaktuella.

Jag hade då jobbat som ungdomsledare inom SMU i Stockholm under ett år, och kommit i kontakt med helt nya kretsar i svensk kristenhet, mot vad jag tidigare hade varit van vid. Jag märkte då en tendens till att vilja odla en föreningskristendom, som inte betonade den enskildes omvändelse och frälsning, Jesu död för våra synder, korsets betydelse var ingen central fråga, man tonade ned frågan om någon var frälst-troende, eller inte, människans räddning från syndens skuld tonades ned, istället lyftes fram vårt sociala ansvar och att förbättra världen, framförallt med fokus på biståndsarbete av olika slag. (OBS – detta gällde inte allt i SMU, det var tendenser jag såg som genomsyrade vissa församlingar)

Den slutsats jag drog i artikeln var att de tendenser jag såg, det handlade om en helt annan religion än den jag trodde på. För mig handlade kristendomen om att vi människor är förlorade syndare, men som räddas genom att Kristus har gett sitt liv för oss, och genom hans uppståndelse kan vi få del av ett nytt liv, vi behöver omvända oss från det gamla livet, ta emot förlåtelsen och det nya eviga livet. För att nu leva i nära gemenskap med Gud själv, och i en församlingsgemenskap dela livet i Kristus med andra trossyskon. Som en följd av denna förvandling, vill vi både förkunna evangeliet, men också visa Kristi kärlek på ett praktiskt plan.

Men jag såg en kristendom där korset var borta, där synden inte talades om och tonades ned, och där omvändelsen inte var i centrum. Och det var något helt annat än vad jag trodde på.

Jag uttryckte mig tillspetsat 1977, men jag tror att analysen var rätt, och att den idag är ännu mer aktuell. Och därför måste vi tydligt definiera vad är det vi tror på, och vad vi står för, när vi definierar morgondagens samfundsbyggen och kyrkostrukturer. Att bygga så att det blir så högt i tak så att alla kan vara med, oavsett trosuppfattningar, det blir inget stabilt bygge.

Jag höll två predikningar i Elimkyrkan på Östermalm i Stockholm, under söndagen, dels klockan 11.00 och 15.00 i vår Trinitygudstjänst för unga vuxna.

Man kan lyssna på predikan genom att gå in på www.elimkyrkan.org och sedan klicka till höger på nerladdningar och sedan gå in på predikan 2010-01-17, rubriken ”människor med radikal kärlek”.

Det jag försöker visa på är att alla kristna är kallade till att föra människor till tro på Kristus och att göra dem till lärjungar. Jag tar fram exempel från Bibeln på hur mänskligt sätt ganska oansenliga vittnesbörd var avgörande i Guds handlande och nyckeln till ett mirakel. Jag tog upp om den judiska slavflickan i 2 Kungaboken 5 vars vittnesbörd blev avgörande för miraklet med överbefälhavaren Naaman, och pojken med de fem bröden och de två fiskarna i Johannesevangeliet kapitel 6, som var nyckeln till miraklet med brödundret.

Här är också ett Youtubeklipp som sammanfattar predikan, där Christian Tapper intervjuar mig:

�

Fick kliva upp 03.30 på lördagmorgonen för att skjussa yngste sonen till Arlanda, han återvänder till Schweiz för universitetsstudier.

Håller på och ber över och förbereder morgondagens predikningar i Elimkyrkan (bloggläsaren är välkommen om man är i närheten, klockan 11.00 eller 15.00, Storgatan nära Östermalmstorg). Det kommer att handla om den enskilde kristnes betydelse för att föra människor till tro på Kristus. Jag tror att det är en fråga som har alltför mycket tonats ner. Ska vi få fart på den församlingsplanteringsrörelse som många av oss väntar på, måste vi utmana enskilda kristna att vara frimodiga i att berätta om sin tro. Jag tänker på den judiska flicka som det står om i 2 Kungaboken kapitel 5, som blev tillfångatagen av araméerna. Men i tjänsten hos dem berättade hon om profeten Elisa som kunde bota sjuka, och berättade om att Naaman, den svårt sjuke överbefälhavaren kunde få hjälp. Och det ledde till att Naaman åkte till Elisa, och fick ett vidrörande av Israels Gud. Vi behöver många fler glada, enkla, vanliga och frimodiga kristna som kan berätta om honom som kan hjälpa oss, nämligen Jesus.

Jag känner som en brinnande passion att utmana mig själv, Elimkyrkan och svensk kristenhet att bli mer aktiv i att vittna om Jesus. Och att vi måste skapa vettiga mötesplatser i våra församlingar, så att den vittnande kristna har någon plats dit man kan plocka med sig folk, för att de ska få höra mer om Jesus och om tron – på ett begripligt sätt.

Det har blivit för mycket av lågmäld, vi har inget särskilt att komma med attityd – bland oss kristna, och denna förfärliga inställning om att vi inte ska pracka på någon något – vilket är ungefär som att säga att detta med Jesus är egentligen ganska oviktigt. Vi är inget speciellt i oss själva men Jesus är något speciellt, han är världens frälsare, han är vägen, han är livet, han är sanningen, han är livets bröd, han är den förstfödde från de döda, han är huvudet för församlingen.

Håller nu också på och tittar på Manhattan-deklarationen. Ska ta ställning till om jag ska skriva under, men måste läsa igenom texten först. Återkommer.

Nu är det onsdag kväll och jag sitter och ber över och reflekterar över mina två predikningar på söndag i Elimkyrkan, dels klockan 11.00, dels klockan 15.00 i vår Trinity-gudstjänst för unga vuxna. Det kommer att handla om att ”en vinner en”, den enskilde troendes betydelse i evangelisationen och i missionsuppdraget.

Bibeln är ganska drastisk när den beskriver att vara kristen eller inte. Det handlar om att gå förlorad eller få evigt liv, att vara Guds barn eller Djävulens barn. ”Också er har Gud gjort levande, ni som var döda genom era överträdelser och synder”, säger Paulus i Ef. 2:1. Det är ord och inga visor, inga gråzoner.

Och när Jesus kallade sina lärjungar, tycks det vara så att föra människor till tro, var grundkursen, det som var högsta prioriteten. Följ mig så ska jag göra er till människofiskare sade Jesus till sina lärjungar.

Vi håller nu på att formulera Evangeliska frikyrkans framtidsvision för 10-talet. Jag hoppas innerligt att vi ska formulera detta tydligt, om behovet av frälsning, omvändelse, om vikten av att föra människor till tro på Kristus – det är bara utifrån den grunden som det blir en efterföljelse.

Sedan är det naturligtvis ganska personligt hur man upplever erfarenheten av frälsningen, omvändelsen och pånyttfödelsen, ibland går det snabbt och dramatiskt, och ibland är det långsamt och stillsamt – men jag tror att det är viktigt med predikan och förkunnelse som utmanar människor att ta emot Jesus på ett medvetet och klart definierat sätt.

Jag tycker att det är ytterst bekymrande den otydlighet som har brett ut sig i kristna kretsar på dessa punkter, allra mest i Svenska kyrkan, men det har besmittat stora delar av frikyrkligheten. Det tycks vara så att man inte gör en så stor skillnad på om man är troende eller inte, kristen eller inte, och att frågan är inte så viktig. Att vi har det gemensamt att vi är människor lyfts fram mer, än om vi är kristna eller inte. Omvändelsen tonas ned, och att vara kristen blir något vagt om allmän Gudstro och att leva ett hyfsat skötsamt liv.

Men min Bibeln talar om att det handlar om att gå förlorad eller vinna det eviga livet, död eller liv, det är blodigt allvar. Och den nöden och passionen behöver motivera oss kristna att vara aktivt engagerade i att föra människor till tro på Kristus.

Alternativet är en djup andlig sömn.

Efter en inspirerande gudstjänst i Elimkyrkan (en lysande predikan av Martin Wärnelid om uthållighet, du kan lyssna på den via www.elimkyrkan.org och klicka till höger på nedladdningar) besökte jag klockan 16.00 den latinamerikanska församlingen Iglesia Icthus i Stockholm, som hyr in sig i Adventskyrkan vid Norra Bantorget. Jag höll en predikan om att alla kristna är kallade till att berätta om Jesus, och föra människor till tro. Det var en bra respons och massor av folk kom fram till förbön. Jag frågade församlingen hur många av dem som har blivit kristna senaste två åren, och ungefär hälften räckte upp handen, de allra flesta är ungdomar. Vi dansade också till hip-hopp-lovsång, det var häftigt, fast min dansförmåga är ganska begränsad. Jag vill inte skriva fler blogginlägg från hjärtakuten.

Det händer en massa, och intresset för Jesus och för tron är stort. ”God is back”.

I går kväll var vi ute med Ungdomskyrkan Konnekt igen, efter lite jullovsupphåll. Det var väldigt kallt, cirka 14 grader i Stockholm, så vi fick köra en liten nedbantat variant. Det var också få människor som var ute och på grund av vädret kunde man inte ordentligt stanna vid vårt mobila utomhuscafé. Trots de dåliga förutsättningarna så fick vi ändå lite samtal. Jag var också på möte med polisen och socialen under kvällen, och det var tydligen inga nattvandrare ute alls i går kväll, för övrigt.

Men all uppmuntran till den grupp av kristna ungdomar som trotsade kylan och ändå gick ut i går kväll. Jesus har kallat sina efterföljare att gå ut i världen och berätta om honom, och inte sitta instängda i kyrkor, eller bara bedriva verksamhet som bygger på att vi bjuder in människor till kyrkorna. Och det imponerande är att det inte är bara ungdomar som går ut, Anders Engdahl från Elimkyrkan följde med ut i går, och han är 60+.

Ser fram emot ett spännande år 2010, då massa människor i Stockholm ska lära känna Jesus.

Återigen – bloggläsare som känner personer i Storstockholmsområdet, som skulle behöva en inbjudan till Elimkyrkans Alphasatsning som börjar i början av mars, informera dem och maila sedan mig på stefan.sward@elimkyrkan.org så ska jag se till att någon från Elimkyrkan kontaktar den berörda personen.

Jag har läst flera gånger nu i Dagen att jag har avgått som EFK-ordförande.

Jag vill nu en gång för alla avliva denna myt. Jag har inte avgått som EFK-ordförande. Däremot har jag sagt att jag inte står till förfogande att väljas om efter vår kongress i slutet av maj i år. Så jag är fram till dess styrelsens ordförande i Evangeliska Frikyrkan. Det blir fel tempus i skrivningen om mitt avgående som ordförande, det ska skrivas i futurum inte i perfekt.

Jag ser fram emot att snart läsa i tidningen att jag är avliden också, men ska med nöje avliva den myten här på bloggen.

Nu tänkte jag skriva ett jättetråkigt blogginlägg och bara berätta om vad jag har gjort idag. Inte för att jag tror att det intresserar någon, men jag känner för att skriva det. Men det kommer säkert att skapa en debatt med uppåt 50 kommentarer, jag kan tydligen säga vad som helst och det uppstår en debatt.

Jag var ledig idag från alla kristna uppdrag (delvis), så jag och fru Swärd unnade oss en rejäl sovmorgon, och vaknade först drygt klockan 10.00. Därefter hade jag en jätteinspirerande morgonbön före och efter frukosten, då jag bland annat läste John Wimbers klassiska bok om helande. Den skriver jag nog något om snart. Mycket läsvärd och konstruktiv, och behöver tillämpas ännu mer. Sedan gick vi och handlade, mjölk, rostbiff, mandariner, päron m.m. Intressant va. Sedan gick jag och tränade på gymmet i nästan två timmar, och efter det blev det middag. Eftersom min fru kommer från Skellefteå så åt jag Pitepalt till middag.

Ikväll har jag ägnat mig åt mitt konsultbolag några timmar, och skrivit lite om effekter av Köpenhamnsmötet, och granskat en ny utredning från Energimyndigheten. Elimkyrkan har jag ägnat mig åt litegrann idag, hade bland annat 1 timmas telefonsamtal med Johan Eriksson ikväll, om marknadsföringen av vår Alphasatsning. Det är en stor utmaning för en storstadsförsamling, att tala om att man finns, och vad vi har för budskap att komma med. Att väcka uppmärksamhet mitt i storstadsmyllret, bland alla röster, en gigantisk och spännande utmaning.

Godnatt.